Sisyfos fackpampar

I en artikel på DN Debatt häromdagen stakade några LO-toppar ut vägen för organisationens och Sveriges framtid. Rubriken på artikeln, ”Sverige måste återgå till en reglerad invandringspolitik”, sätter på många sätt tonen, vilket bland annat Alex Bengtsson har uppmärksammat genom att, med gott fog, undra om LO-ledningen inte är helt jävla dumma i huvudet”.

Det kan invändas att pamparna antagligen inte hade kontroll över just rubriksättningen, och att den därför är olyckligt missvisande, men här kommer det gamla ordspråket, ”som en bäddar får en ligga”, väl till pass; hade artikeln inte gett uttryck för precis den åsikten så hade inte en sådan rubrik kunnat sättas. Då spelar det inte så stor roll, som Alex Bengtsson också skriver, vad artikeln består av i övrigt.

Men här skulle jag vilja gå lite längre, eftersom flera av artikelns resterande resonemang också lämnar en hel del i övrigt att önska, och skulle kunna sägas vara symptomatiska för vad LO, speciellt då pamparna, idag faktiskt är. Dessa pampar säger en sak, men gör och vill uppenbarligen göra en annan. Ibland säger de båda sakerna samtidigt. Sverige ska byggas starkare, men det är oklart vad eller vem detta Sverige inkluderar, var internationalismen finns i det hela, eller vem LO-toppen egentligen tror sig representera.

Bygget ska bland annat ske genom samarbete ”med staten och arbetsgivarna”, men får inte gå ut över löner och arbetsvillkor. En uppenbart omöjlig position, där pamparna försöker inta någon slags neutral och ”ansvarsfull” ställning som en medlare, istället för som representant för sina medlemmar. Helt i linje med detta gör LO-ledningen numera utspel tillsammans med Svenskt Näringsliv, utspel som på ett uppenbart sätt är ämnade att undergräva de inom organisationen som inte rättar sig i ledet utan vågar sticka ut hakan för bättre villkor.

LO-pamparna menar sig också vilja bekämpa ”högerpopulism” med siffror och statistik, men lyckas samtidigt själva framstå som en inte bara alarmistisk utan också vilseledande röst i debatten, där olika fenomen blandas samman på ett klantigt eller oärligt sätt (2016-12-17: Se också här). Detta följs av argumentation för att invandringen nu måste minska och regleras – när vi i praktiken redan har den hårdast reglerade politiken på området inom EU – men detta kallas samtidigt, på något oförklarligt vis, för solidariskt. Det första är förstås en reaktion på att allt fler medlemmar nu lägger sina röster på ett arbetar- och främlingsfientligt parti, och det senare blott några tomma ord för att försöka blidka de som inte tror att klasskamp kan föras genom att ställa arbetare från olika länder mot varandra.

Just kampen mot klassamhället ska, enligt pamparna, föras på ett sätt som inte gör annat än att dölja den verkliga konflikten, det vill säga den mellan arbete och kapital och för makten över samhället, genom att fokusera på inkomstskillnader. I bästa fall angrips på detta sätt symptom istället för orsaker, och i värsta fall skuggboxas organisationen mot sina egna fantomer. Den grundläggande klasskonflikten kan LO förstås inte på något meningsfullt sätt ta ställning till, när organisationens syfte är samförstånd och samarbete klasserna emellan. LO-topparna är främst intresserade av att bevara saker snarare än att förändra dem i någon för arbetarklassen verkligt gynnsam riktning.

Det kanske sorgligaste, och viktigaste, i hela artikeln är ändå den syn på folkrörelsen som LO-pamparna förmedlar, och som verkar gå de flesta obemärkt förbi:

Nästa år ska vi i LO:s ledning lägga annat åt sidan och i ännu högre grad än tidigare besöka arbetsplatser över hela Sverige, på landsbygd, i städer och förorter. Överallt där våra medlemmar finns. Det handlar om att på allvar ringa in medlemmarnas viktigaste frågor och skapa förändring i deras vardag.”

Välgörarna gör sig inte ens besväret att försöka framställa sig själva som en faktisk del av rörelsen de representerar. Det är ganska enastående. Men vad ska arbetare med dessa överbetalda opinionsundersökare till egentligen? Folkrörelsen kan inte vara något annat än just de människor som på sina arbetsplatser, i sina bostadsområden, eller någon annanstans organiserar sig för att förbättra sina villkor. Det är med kamp som är fast förankrad i gräsrötterna – och stannar där – som de tillsammans med andra kan uppnå verklig förändring. Denna artificiella byråkratiska förståelse av arbetarnas intressen, filtrerad genom pamparna och sedan dikterad uppifrån, gör mer skada än nytta.

Den dödar rörelser, paralyserar initiativ, och gör elitism av det folkliga. Men allt det här har fackliga pampar glömt för länge sedan. Istället har de åtagit sig ett arbete som för tankarna till berättelsen om Sisyfos, som rullar en sten upp för en kulle, bara för att i sista stund slinta och se den rulla ner igen, för att sedan upprepa detta i all oändlighet. För i det ögonblick byråkratiseringen gått så långt att en liten grupp pampar i all väsentlighet tagit folkrörelsens plats, då räcker inte ens all välvilja i världen för att samtidigt och kontinuerligt veta vad alla enskilda arbetarkollektiv har för åsikter i alla relevanta frågor, och dessutom veta bättre än de själva hur detta ska omvandlas i handling.

Albert Camus jämförde en gång den mänskliga tillvaron med ett slags Sisyfosarbete, en hopplös jakt på mening. Han avslutade ändå sin undersökning med att säga: ”Vi måste tänka oss Sisyfos lycklig.” Det skulle kunna sägas att LO-byråkratin sedan lång tid arbetar efter en säregen variant av denna existentiella hållning, där de lever gott på medlemmarnas arbetskraft och förordar samarbete med kapitalet. Då gör det inte så mycket att de satt sig för ett på flera sätt motsägelsefullt och omöjligt arbete – i själva verket är det just arbetets omöjlighet som bevarar det rådande tillståndet och gör dem kontinuerligt oumbärliga. Men nu är problemet bara att detta rådande tillstånd ändå hamnat i gungning.

Det är inte konstigt att LO genomgår en utdragen identitetskris, som egentligen började redan där den Keynesianska eran tog slut någon gång i slutet av 70-talet. Neoliberalismen har gjort det svårare att motivera den samarbetspolitik som förts under hela 1900-talet, och som alltmer sticker i ögonen, eftersom den så tydligt undergräver arbetarnas egentliga intressen.

Debattartikeln lämnar mig således med en svårdefinierad känsla. Jag är egentligen inte förvånad över vad jag läser. För min inre syn ser jag en innehållslös plastpåse, som planlöst sveps omkring – ibland till synes åt olika håll samtidigt – av en kall vintervind. Det är ungefär lika inspirerande som platsen där fenomenet med största sannolikhet kan beskådas; en mörk, kall och blöt parkeringsplats utanför något köpcenter, klockan halv sju, en vardagskväll någon vecka innan julafton.

Rätten till arbete

Den polske sci-fi författaren Stanisław Lem, som med sina fantasifulla, hysteriskt roliga och samtidigt allvarsamt tankeväckande historier hör till mina favoriter i genren, skrev en gång en novell om en astronaut som med sin rymdfarkost kraschar i utkanten av ett samhälle vars befolkning helt och hållet består av robotar. För att smälta in klär han också ut sig till robot, och lyckas på detta sätt komma en i sanning märklig hemlighet på spåren: Det visar sig nämligen att inte bara han, utan alla i detta samhälle, inbördes ovetande, är människor som låtsas vara robotar.

Jag tänker ibland på Lems berättelse när jag betraktar samhället omkring mig. Det är många gånger lätt att känna igen sig. Oftast är det just i frågor som till en början ter sig självklara som kontrasterna blir som mest fascinerande. Kontrasterna mellan det som är och det som skulle kunna vara – och hur vi tar det förra för givet. En sådan fråga är vad som ofta kallas ”rätten till arbete” – en (politisk) vilja att få alla som inte har jobb, men som i någon bemärkelse skulle kunna ha det, ut i arbetslivet. De flesta känner nog igen argumenten; arbetet är det som föder oss; arbetet ger oss mening; arbetet ger oss ett socialt sammanhang och gör att vi mår bra; det är något fint med att arbeta och göra rätt för sig.

Men i den mån de här argumenten stämmer, så skulle jag vilja hävda att det endast är på en ytlig nivå, och i vissa fall stämmer de inte alls. I kontext av vårt samhälle idag är arbetet ofta skadligt, exploaterande och onödigt. Vår inställning till det bygger också till stor del på en sedan länge inpräntad och religiöst betingad arbetsetik, som hjälper till att hålla oss i bojor mer än något annat. Rätten till arbete visar sig här vara en återvändsgränd, som hindrar oss både från en rimlig förståelse av arbetet och från en praktiskt gångbar organisering för meningsfull förändring.

Vi kan börja med att konstatera att kritiken av arbetet inte är någonting nytt. I en eller annan form har den säkerligen funnits i alla tider, men i samband med industrialiseringen börjar denna kritik anta en form som är relevant för oss att förhålla oss till än idag. Redan i slutet av 1800-talet utropade till exempel anarkisten Peter Kropotkin:

”Bort med dessa falska satser: ’rätten till arbete’ och ’hvar och en bör ha hela inkomsten af sitt arbete’. Det vi fordra är rätten till välstånd – välstånd åt alla.”

Kropotkin såg med optimism på den potential som den industriella revolutionens teknologi möjliggjorde, men med förskräckelse på hur den i hans samtid brukades – inte för att öka mänskligt välmående, utan för att, till det stora flertalets förtret, tillfredsställa ett brutalt systems omänskliga logik. Han spenderade mycket tid på efterforskningar som resulterade i ett flertal böcker, där han visar på möjligheten att omorganisera samhället så att teknologin främst används för att tillfredsställa mänskliga behov.

Bertrand Russell författade 1932 texten Till lättjans lov, där han bland annat skriver att ”en hel del skada sker i den moderna världen genom tron på arbetets dygd […] vägen till lycka och välstånd ligger i en organiserad nedtrappning av arbetet” (min övers.). John Maynard Keynes å sin sida, för att ta en person närmare mittenfåran, förutspådde att vi idag skulle jobba cirka 15 timmar i veckan som ett resultat av produktivitetsökningar. Keynes hade helt rätt i att produktivitetsökningarna skulle kunna leda till den typen av välstånd, men fel i sin tro på att den typen av välstånd var vad produktivitetsökningarna faktiskt skulle läggas på.

Till råga på allt detta så arbetade vi under industrialiseringen allt mer, inte mindre, vilket gör att de arbetstidsförkortningar som skedde, främst under 1900-talet, bör ses i ljuset av att en 40 timmars arbetsvecka (och kom ihåg att många jobbar mer än så) innebär mer arbete än såväl genomsnittliga medeltida bönder som de flesta jägare-samlare samhällen! I ett samhälle där många å ena sidan jobbar allt mer, och där andra är fast i systematiskt påtvingad sysslolöshet eller osäkra anställningar utan garanterad arbetstid, samtidigt som vår produktivitet fortsatt växer enormt, kan en alltså med rätta ställa sig frågan: Vad fan är det som händer?

Vi lever under ett produktionssätt – kapitalismen – som lyder en viss logik. Det kapitalistiska systemet är mycket effektivt, men inte främst på att skapa mänskligt välstånd i ordets rätta bemärkelse, utan på att utveckla produktivkrafterna i syfte att generera nya vinster. Ju mer vinster, desto bättre läge mot konkurrenterna, och alla dessa vinster har sitt ursprung i en enda källa: Mänsklig arbetskraft. På 1800-talet öppnades tack vare den nya teknologin och stora kapitalansamlingar helt nya möjligheter att utnyttja arbetskraften, men det gällde också att få in människorna i en ny typ av socialt förhållande; lönearbete.

Industrialiseringen blev därför en mycket våldsam process, där stat och kapital samarbetade för att realisera den nya potentialen. Allmänningar stängdes och stängslades av, mark beslagtogs, nya lagar instiftades och människor tvingades på det sättet av en rad omständigheter in i detta nya industriella system – något många såg som så vedervärdigt att de gjorde motstånd med livet som insats. Extremt långa dagar, barnarbete och miserabla förhållanden hörde till regel snarare än undantag. Inte undra på att det länge i folkmun helt enkelt kallades för löneslaveri.

De förkortningar i arbetstid som vi i olika etapper sedan dess sett gå igenom har alltså inte skett tack vare detta system och dess innovationer, utan trots och i våldsam kamp mot det. Istället för att göra det lättare, mer stimulerande och mer trivsamt för människor att tillgodose sina grundläggande behov så innebar ny teknologi ofta att de blev bihang till maskiner och alienerades från både inflytande över sina jobb såväl som sin yrkesskicklighet, där de stod i långa rader och genomförde strikt enformiga arbetsuppgifter. Istället för att med teknologins hjälp bli fria att ge uttryck för vår individualitet har vi alltså alla mer eller mindre blivit som robotarna i en absurd låtsasvärld.

Vår utklädnad sitter på insidan, som en internaliserad robotmentalitet, men också på utsidan i form av det samhälle som snurrar enligt denna logik och som vi måste förhålla oss till. Våra kroppar och sinnen är utbytbara kuggar i ett maskineri vi inte själva kontrollerar och som bara ser till våra behov i den utsträckning vi tvingar det att göra så. Inte ens när vi är lediga kan vi frigöra oss från arbetets påbud, och på vissa sätt har vår arbetskraft blivit en bättre vara än själva materialen och maskinerna vi jobbar med, som Bob Black uttrycker det:

Fritid är bara ett vackrare uttryck för det besynnerliga i att arbetskraften som produktionsfaktor inte bara fraktar sig själv till och från arbetsplatsen, utan också har huvudansvaret för eget underhåll och reparation. Det är ingenting som kol och stål klarar av. Men arbetarna gör det.”

På precis samma sätt förhåller det sig med de som i detta arbetssamhälle har fräckheten att vara arbetslösa eller sjuka. De måste förnedras och påläggas skuld för detta så att ingen ska få för sig att frivilligt kliva av karusellen. Men även de lyckligt lottade med fast jobb i medelklassen lever liv där de ofta är överarbetade, stressade, medicinerade, saknar djupare inflytande över sitt arbete, och har alltför sällan tid att stanna upp och umgås med vänner och familj eller på allvar utveckla intressen utöver jobbet.

Att värdesätta arbete när det är nödvändigt för överlevnad, samt när det är självständigt, utvecklande och meningsfullt, är ingenting som människor behöver tvingas till – det är i själva verket de bästa motivationskrafterna som finns. Så ju mer de teknologiska förutsättningarna utvecklas i det nuvarande systemet, och följdaktligen ju mindre tid som samhället i stort behöver spendera på sin grundläggande reproduktion, desto viktigare – men också vulgärare – blir arbetsmoralismen och idén om det goda arbetet för att upprätthålla skenet av att allt är som det ska.

Vi befinner oss nu i en situation där till exempel jordbruket, från att helt ha dominerat som andel av vårt totala samhälleliga arbete, bara upptar någon ynka procent. Bara från 1950-talet och framåt skulle produktivitetsökningarna, om de helt lades på fritid, resultera i att Keynes vision var ett faktum. Arbetet, och sättet vi ser på det, har alltså överlevt behovet av detsamma – ett behov som dessutom inom det kapitalistiska systemet ständigt överdrivits. Vi ser inte och kan inte förhålla oss till arbetet för vad det är, utan för vad det framträder som. Vi måste jobba, stressa eller förnedras, och vi tror att det är nödvändigt eller till och med bra.

Argumentet att lönearbetet är både hälsosamt och ett viktigt socialt sammanhang håller därför inte heller för någon närmare granskning. Något som började just med att människor rycktes ur sina sammanhang och alienerades, som vi på många sätt inte behöver, och som i allt högre utsträckning gör oss sjuka och stressade ska alltså vara lösningen på vår sociala isolering och främja vår hälsa. Som Roland Paulsen skrev nyligen:

”Det stämmer förstås att arbetslösa mår sämre än de som har arbete – att denna ordning ska förbli är i allt väsentligt vad arbetslinjen handlar om. Men det betyder inte att arbete i sig, oberoende av organisering och mening, har hälsobringande effekter. I allmänhet är förhållandet – och här är forskningsunderlaget gediget – det motsatta.”

Det är alltså inte mer lönearbete – i praktiken ofta i form av meningslösa tvångsåtgärder – som vi behöver, utan nya relevanta sociala sammanhang. Sammanhang där människor själva har kontrollen, där de känner en mening, samhörighet, där de kan utvecklas, och där de tillsammans med andra kan formulera sina problem och hitta lösningarna.

Många radikala och politiskt oberoende fackföreningar och rörelser, som exempelvis de syndikalistiska, har en lång tradition av att organisera människor i prekära arbetsförhållanden, med osäkra eller korta kontrakt, eller de som på något annat sätt befinner sig i arbetsmarknadens marginaler. Dessa fackföreningar har historiskt inte heller begränsat sig till arbetsplatsorganisering, utan också organiserat bland annat kring boendefrågor, drivit sociala center, arbetarkontrollerade arbetsförmedlingar, skolor och folkkök. Speciellt där det redan finns befintlig infrastruktur skulle sådana fackföreningar kunna vara en intressant miljö för att dra igång initiativ av det här slaget. Även om organisering av både arbetslösa och pensionärer ofta redan sker på pappret i organisationer som exempelvis svenska SAC, så finns det sällan konkreta sammanhang för personerna att engagera sig i.

Dessa gruppers situation skiljer sig nämligen på flera relevanta sätt från de som arbetar. De kan exempelvis ha mer tid, men mindre ekonomiska medel. Kanske är de istället hemarbetare som behöver avlastning för att alls kunna delta. Men framför allt är de alla i behov av ett naturligt politiskt samt socialt sammanhang för att kunna engagera sig. På längre sikt och större skala kan något sådant underminera de institutioner vars uppgift idag främst består av att disciplinera människor som tvingas eller väljer att stå utanför arbetsmarknaden. En aktiv och politisk sammanslutning för inbördes hjälp, för kunskapsutbyte, för att utöva påtryckningar på dessa institutioner, för att skapa alternativa sociala och kulturella rum, samt potentiellt för alla möjliga tänkbara problem utanför arbetsplatserna.

Det här är inte heller idéer tagna helt ur luften. Något åt det här hållet görs redan både i lokala oberoende grupperingar och på ganska stor skala. Storbritanniens största fackförening, Labour-anknutna Unite, har exempelvis genom sitt Unite Community Membership börjat organisera just arbetslösa, pensionerade, och andra utanför arbetsmarknaden kring bland annat boendefrågor, skuldsanering, bidrag och liknande konflikter med hyresvärdar eller myndigheter. När jag var på Londons anarkistiska bokmässa hörde jag flera personer säga att det finns en hel del radikala aktivister i dessa grupper, speciellt på mindre orter där infrastrukturen just nu inte riktigt finns för mer självständig organisering, och att bra grejer kommer ur arbetet som sker där.

Men med sådana byråkratiska och toppstyrda etablissemangsfack finns det uppenbara problem. Som en medlem från Solidarity Federation, själv aktiv i Unite Community, uttryckte det när vi diskuterade frågan häromdagen: ”Dessa människor kan ena dagen göra fantastiska grejer i exempelvis kampen för rimliga boendevillkor, för att nästa dag gå ut och kampanja för politikerna som orsakat problemen. Det är kontraproduktivt”. Jag nickade förstående, och tänkte på Kvillebäcken i Göteborg, där det var Socialdemokraterna i samarbete med ett antal byggherrar som svartmålade och drev ut människor ur området i en mycket smutsig och medveten gentrifieringskampanj. Det hade antagligen varit bra märkligt att exempelvis försöka göra motstånd via fack med S-anknytning, som antagligen bara skulle göra engagemanget tandlöst.

Därför behövs det oberoende organisationsformer med stor autonomi, så att inte medlemmarnas självorganisering passiviseras, flyttas ut till ombud och kompromissas bort, till fördel för politiska maktaspirationer. Det behövs också en miljö där en bredare radikal systemkritik kan formas och reproduceras, samtidigt som kontakter och samarbeten knyts med liknande grupper på andra håll – vare sig det hela sker inom ramarna för radikala fackföreningar eller helt självständigt. Då kanske vi slutligen kan klättra ut ur de skrymmande robotdräkterna vi är instängda i. För vi kan inte förvänta oss att våra åtgärder kommer att leda till välfärd och välmående för människor, om de utgår från premissen att vi är robotar. Vad vi behöver är därför inte ”rätten till arbete”, utan självorganisering för arbetets avskaffande.