I en artikel på DN Debatt häromdagen stakade några LO-toppar ut vägen för organisationens och Sveriges framtid. Rubriken på artikeln, ”Sverige måste återgå till en reglerad invandringspolitik”, sätter på många sätt tonen, vilket bland annat Alex Bengtsson har uppmärksammat genom att, med gott fog, undra om LO-ledningen inte är ”helt jävla dumma i huvudet”.
Det kan invändas att pamparna antagligen inte hade kontroll över just rubriksättningen, och att den därför är olyckligt missvisande, men här kommer det gamla ordspråket, ”som en bäddar får en ligga”, väl till pass; hade artikeln inte gett uttryck för precis den åsikten så hade inte en sådan rubrik kunnat sättas. Då spelar det inte så stor roll, som Alex Bengtsson också skriver, vad artikeln består av i övrigt.
Men här skulle jag vilja gå lite längre, eftersom flera av artikelns resterande resonemang också lämnar en hel del i övrigt att önska, och skulle kunna sägas vara symptomatiska för vad LO, speciellt då pamparna, idag faktiskt är. Dessa pampar säger en sak, men gör och vill uppenbarligen göra en annan. Ibland säger de båda sakerna samtidigt. Sverige ska byggas starkare, men det är oklart vad eller vem detta Sverige inkluderar, var internationalismen finns i det hela, eller vem LO-toppen egentligen tror sig representera.
Bygget ska bland annat ske genom samarbete ”med staten och arbetsgivarna”, men får inte gå ut över löner och arbetsvillkor. En uppenbart omöjlig position, där pamparna försöker inta någon slags neutral och ”ansvarsfull” ställning som en medlare, istället för som representant för sina medlemmar. Helt i linje med detta gör LO-ledningen numera utspel tillsammans med Svenskt Näringsliv, utspel som på ett uppenbart sätt är ämnade att undergräva de inom organisationen som inte rättar sig i ledet utan vågar sticka ut hakan för bättre villkor.
LO-pamparna menar sig också vilja bekämpa ”högerpopulism” med siffror och statistik, men lyckas samtidigt själva framstå som en inte bara alarmistisk utan också vilseledande röst i debatten, där olika fenomen blandas samman på ett klantigt eller oärligt sätt (2016-12-17: Se också här). Detta följs av argumentation för att invandringen nu måste minska och regleras – när vi i praktiken redan har den hårdast reglerade politiken på området inom EU – men detta kallas samtidigt, på något oförklarligt vis, för solidariskt. Det första är förstås en reaktion på att allt fler medlemmar nu lägger sina röster på ett arbetar- och främlingsfientligt parti, och det senare blott några tomma ord för att försöka blidka de som inte tror att klasskamp kan föras genom att ställa arbetare från olika länder mot varandra.
Just kampen mot klassamhället ska, enligt pamparna, föras på ett sätt som inte gör annat än att dölja den verkliga konflikten, det vill säga den mellan arbete och kapital och för makten över samhället, genom att fokusera på inkomstskillnader. I bästa fall angrips på detta sätt symptom istället för orsaker, och i värsta fall skuggboxas organisationen mot sina egna fantomer. Den grundläggande klasskonflikten kan LO förstås inte på något meningsfullt sätt ta ställning till, när organisationens syfte är samförstånd och samarbete klasserna emellan. LO-topparna är främst intresserade av att bevara saker snarare än att förändra dem i någon för arbetarklassen verkligt gynnsam riktning.
Det kanske sorgligaste, och viktigaste, i hela artikeln är ändå den syn på folkrörelsen som LO-pamparna förmedlar, och som verkar gå de flesta obemärkt förbi:
”Nästa år ska vi i LO:s ledning lägga annat åt sidan och i ännu högre grad än tidigare besöka arbetsplatser över hela Sverige, på landsbygd, i städer och förorter. Överallt där våra medlemmar finns. Det handlar om att på allvar ringa in medlemmarnas viktigaste frågor och skapa förändring i deras vardag.”
Välgörarna gör sig inte ens besväret att försöka framställa sig själva som en faktisk del av rörelsen de representerar. Det är ganska enastående. Men vad ska arbetare med dessa överbetalda opinionsundersökare till egentligen? Folkrörelsen kan inte vara något annat än just de människor som på sina arbetsplatser, i sina bostadsområden, eller någon annanstans organiserar sig för att förbättra sina villkor. Det är med kamp som är fast förankrad i gräsrötterna – och stannar där – som de tillsammans med andra kan uppnå verklig förändring. Denna artificiella byråkratiska förståelse av arbetarnas intressen, filtrerad genom pamparna och sedan dikterad uppifrån, gör mer skada än nytta.
Den dödar rörelser, paralyserar initiativ, och gör elitism av det folkliga. Men allt det här har fackliga pampar glömt för länge sedan. Istället har de åtagit sig ett arbete som för tankarna till berättelsen om Sisyfos, som rullar en sten upp för en kulle, bara för att i sista stund slinta och se den rulla ner igen, för att sedan upprepa detta i all oändlighet. För i det ögonblick byråkratiseringen gått så långt att en liten grupp pampar i all väsentlighet tagit folkrörelsens plats, då räcker inte ens all välvilja i världen för att samtidigt och kontinuerligt veta vad alla enskilda arbetarkollektiv har för åsikter i alla relevanta frågor, och dessutom veta bättre än de själva hur detta ska omvandlas i handling.
Albert Camus jämförde en gång den mänskliga tillvaron med ett slags Sisyfosarbete, en hopplös jakt på mening. Han avslutade ändå sin undersökning med att säga: ”Vi måste tänka oss Sisyfos lycklig.” Det skulle kunna sägas att LO-byråkratin sedan lång tid arbetar efter en säregen variant av denna existentiella hållning, där de lever gott på medlemmarnas arbetskraft och förordar samarbete med kapitalet. Då gör det inte så mycket att de satt sig för ett på flera sätt motsägelsefullt och omöjligt arbete – i själva verket är det just arbetets omöjlighet som bevarar det rådande tillståndet och gör dem kontinuerligt oumbärliga. Men nu är problemet bara att detta rådande tillstånd ändå hamnat i gungning.
Det är inte konstigt att LO genomgår en utdragen identitetskris, som egentligen började redan där den Keynesianska eran tog slut någon gång i slutet av 70-talet. Neoliberalismen har gjort det svårare att motivera den samarbetspolitik som förts under hela 1900-talet, och som alltmer sticker i ögonen, eftersom den så tydligt undergräver arbetarnas egentliga intressen.
Debattartikeln lämnar mig således med en svårdefinierad känsla. Jag är egentligen inte förvånad över vad jag läser. För min inre syn ser jag en innehållslös plastpåse, som planlöst sveps omkring – ibland till synes åt olika håll samtidigt – av en kall vintervind. Det är ungefär lika inspirerande som platsen där fenomenet med största sannolikhet kan beskådas; en mörk, kall och blöt parkeringsplats utanför något köpcenter, klockan halv sju, en vardagskväll någon vecka innan julafton.