Onsdagar

Semester? Nej. Lunch? Nej. Bara en helt vanlig onsdag.

Mer än en skrytbild, så är detta egentligen ämnat som en liten tankeställare. Alla skulle kunna ha det såhär. Alla borde kunna ha det så här. På onsdagar, till exempel, och mer därtill. För att parafrasera Roland Paulsen; det är en skräck att inse att huvudparten av ens liv förslösats för reproduktionen av ett samhällssystem som kommer att fortsätta stjäla tid av framtida generationer.

Det systemet är ett dogmatiskt arbetssamhälle där rationaliteten och mänskligheten är underordnade makten, massproduktionen och masskonsumtionen. Där vi istället för att använda ny teknologi för vår egen frigörelse och vårt eget självförverkligande blir förfrämligade av den och förstör vår miljö och varandra med den. Där fri spridning av digitala medier till nollkostnad måste straffbeläggas, på samma sätt som man hellre slänger än låter människor få mat som inte kunnat säljas. Där knappheten alltså blivit självändamålet som håller spektaklet levande långt efter att den rent materialistiskt är överspelad, där tillväxt måste skapas för tillväxtens skull, där människor med ständig konsumtion som drog fyller tomma svarta hål i bröstkorgen, och där jobben måste skapas för jobbens skull helt oavsett vad människor egentligen vill och behöver.

Vi lever i ett samhälle där arbetet blivit så centralt att vi fått för oss att det bara är genom arbetet som vi kan få ett socialt sammanhang, och där vi därför försöker tvinga ut alla – arbetslösa, sjuka, människor med från arbetssamhällets normer avvikande funktionsuppsättning – i mer eller mindre förnedrande och meningslösa sysslor för att det är ”bra” för dem. Vi gör det för att vi inte ens kan tänka tanken att solidaritet inte börjar i motprestation, utan i ett villkorslöst löfte om att ta hand om varandra, och att ur just detta löfte föds vår motivation, nyfikenhet och vilja att gå ut och forma samhället på de sätt vi tycker skulle vara bäst för oss. En solidaritet som man även kan motivera på helt egoistiska grunder. Vi hade kunnat säkerställa sjukvård, utbildning och bra boende för alla genom att jobba en handfull timmar i veckan. Istället jobbar en del ihjäl sig med dessa samhällsbärande funktioner, medan andra tvingas tillverkar skräp för konsumtion eller måla om stolar på någon myndighets förnedringscentrum, samtidigt som det mest lönsamma ”jobbet” – att tjäna pengar på pengar – inte kräver någon insats överhuvudtaget.

Fuck that. Fuck all of that. Varje dag.

Det kanske märks att jag just läst Roland Paulsens bok Arbetssamhället. På bilden syns uppföljaren, Vi bara lyder. Två oerhört tankeväckande, för att inte säga upprörande, böcker som hör till en rik tradition av arbetskritiska röster. Nu ska jag läsa vidare.

Nolltaxa i kollektivtrafiken

För några år sedan angreps en 28-årig kvinna av biljettkontrollanter i Göteborg, i vad som bara var kulmen på en period av tvivelaktiga ingripanden och impopulära arbetsmetoder från de av Västtrafik inhyrda vakterna. Till slut drog man in vissa kontroversiella kontrollmetoder, som exempelvis de så kallade hållplatskontrollerna. När vakterna sedan utbildades, kontrollerna återinfördes och Västtrafik utlovade ”ett trevligt bemötande” så trodde man kanske inte riktigt att vi idag skulle stå med ett fall där en busschaufför misshandlats och förödmjukats av kontrollanter.

Men det här är ingenting som är isolerat till något enskilt vaktbolag eller till Västtrafik. Varhelst det finns kontrollanter, spärrar och avgifter som hindrar fattiga från att röra sig fritt i sin omgivning och försvårar resorna för andra, så har det funnits problem med hot och våld mot människor som inte kan, vill eller glömt att betala. Ständiga prishöjningar – nu senast till hösten i Stockholms Lokaltrafik, där ett månadskort kommer att kosta 900 kronor från 1:a September – stänger dörren för allt fler som behöver använda kollektivtrafiken i sin vardag. Det är egentligen det stora problemet, både socialt, ekonomiskt och miljömässigt, och biljettkontrollernas impopularitet endast en aspekt av detta.

Det finns förstås alternativ till denna utveckling, och det har länge funnits en rad tydliga röster för fri kollektivtrafik som dock sällan får den uppmärksamhet de förtjänar. Senast i raden av de med tillgång till rampljuset som höjt rösten i frågan är Leif Pagrotsky, som i en debattartikel argumenterat för en alternativ finansiering av kollektivtrafiken. [1] Även om andra länge sagt i princip samma sak, så är det förstås bara välkommet att Pagrotsky nu reagerar, och han för ett väldigt bra resonemang kring kollektivtrafikens roll:

Kollektivtrafik är en fullständigt nödvändig del av livet i en storstad […] ungefär på samma sätt som en hiss är nödvändig för att ha ett högt hus. Men när det gäller hissen i det höga huset är det ingen människa som skulle komma på idén att sätta upp vändkors, spärrar och biljettkontrollanter för att ta avgift per tur. [2]

Pagrotskys tredelade finansieringsförslag, med små höjningar på arbetsgivaravgift, landstingsskatt och skatt på hyra av kommersiella lokaler kan egentligen ses som ett ”proof-of-concept”, det vill säga ett sätt att visa hur små åtgärder som faktiskt skulle finansiera nolltaxa. Det finns säkert ett dussin andra metoder som skulle fungera minst lika bra. Dessutom sparas mycket resurser bara på att sluta med de besvärliga kontrollerna och skrota de dyra systemen – det är just nu resurser som helt går till spillo och skulle kunna användas mycket bättre. Därför är det mer relevant att diskutera fördelarna med själva grunden i förslaget – den fria kollektivtrafiken.

Den viktigaste fördelen är den öppning som detta skulle medföra för marginaliserade grupper i samhället. Många är idag beroende av kollektivtrafiken, medan andra redan är isolerade och cementeras i sin alienation på grund av de skenande priserna. En tillgänglig kollektivtrafik skulle öppna upp staden för dessa människor, något mycket positivt och välkommet som en i en rad nödvändiga åtgärder för att bekämpa ojämlikhet, segregation och utanförskap. Med rätt finansiering skulle nolltaxa även innebära en fördelningsmässigt positiv effekt, eftersom det blir marginaliserade grupper som låginkomsttagare och kvinnor som gynnas mest. [3]

Vi är många som anser att samhällsfrågor inte kan reduceras till att räkna pengar, men även de som tenderar göra det glömmer ofta att nämna de positiva konsekvenserna som fri rörlighet för alla människor skulle medföra när människor istället för att betala för resan eller stanna hemma, kan resa och lägga pengarna på något annat de behöver. Dessutom finns aspekter långt viktigare än de ekonomiska som sällan fångas upp – som att människor kan besöka varandra och få möjligheten till ett bättre socialt liv.

Att frågan om nolltaxa är ideologiskt laddad framgår inte minst av att exempelvis DN, där Pagrotsky först släpptes fram, publicerade ungefär fem debattinlägg och ledare som sågade förslaget. Taktiken tycks vara att visa upp åsikten för att sedan dränka den i ett antal näst intill identiska motargument. Tänk hur annorlunda bilden sett ut om fem artiklar positiva till nolltaxa ställts mot en negativ. De argument som tas upp [4] har i stor utsträckning redan besvarats av exempelvis Planka.nu [5], men det är ändå värt att titta närmare på några saker.

I en ledare signerad Johannes Åman 19/5, låter det till exempel såhär:

[E]nligt trafikforskare vid KTH är den gruppen [som lämnar bilen] mycket mindre än man skulle kunna tro. Vid en taxesänkning som ökar kollektivtrafikresandet med 10 procent har inte mer än 2–3 procent övergått från att köra bil. Resten av ökningen kommer från gående, cyklister och personer som tidigare inte skulle ha gjort resan.[6]

Dagen efter får två forskare från KTH chansen att såga nolltaxa, och de hänvisar då direkt till statistiken.

När det gäller nolltaxa i kollektivtrafiken visar många studier att resandet visserligen ökar mycket (med cirka 25 procent enligt SIKA:s utredning från 1999), men att de tillkommande resenärerna är personer som tidigare gått eller cyklat eller personer som gör helt nya resor. Bilisterna påverkas däremot i mycket begränsad grad […] [4]

Rapporten från SIKA [7], som händelsevis inte är helt lätt att få tag på, är också bra mycket ödmjukare än när den blivit till ammunition på en debattsida:

Bland annat redogörs för beräkningsresultat från ett antal modellkörningar. Dessa ska betraktas som räkneexempel och tolkas med viss försiktighet. De ger inte några exakta svar på frågan om vilka effekter som olika typer av åtgärder faktiskt skulle medföra om man genomförde dem i praktiken, men de indikerar på ett översiktligt sätt kraftfullheten hos olika åtgärder.

Just det, undersökningen är en modellkörning, och, för att ta det på ren svenska, måste tas med en rejäl nypa salt. Vidare riktar rapportens negativa ton endast in sig på nolltaxans effekter för att minska biltrafiken. Detta beskrivs som en inte särskilt kostnadseffektiv åtgärd – ur den synpunkten. Men nolltaxa handlar ju som vi redan sett om mycket mer än minskad bilism – det är klart den blir ineffektiv om man räknar alla kostnader men bara de miljömässiga fördelar som ändringen medför.

Vad säger då själva siffrorna i rapporten om nolltaxa?

– Att kollektivresandet skulle öka med runt 25 procent

– Av de nytillkomna resorna är 55 procent helt nya resor, 32 procent bilister och 14 procent gående eller cyklister1. Johannes Åman har alltså inte bara trollat med statistik, utan, om vi är snälla i vårt antagande, med en freudiansk felskrivning förvandlat procentenheter till procent när han påstår att endast 2-3 procent ”övergått från att köra bil”.

Siffrorna visar alltså istället att många som tidigare inte haft råd skulle kunna resa, och av de nya kollektivtrafikanterna är det därefter klart fler som var bilister än gående eller cyklister. Men vill man att siffrorna ska se sämre ut så rapporterar man förstås bara hur litet bortfallet procentuellt sett är för biltrafiken – bilarna är ju långt fler än de gående och cyklisterna, så en låg procent är ändå många bilar. Siffran, 7 procent minskad biltrafik, är ändå inte försumbar, och är i sig själv en tydlig positiv effekt – en av de många pusselbitarna av positiva socioekonomiska och ekologiska effekter, som inte bör bedömas på egen hand, utan tillsammans med alla de andra positiva effekterna.

En som inte hymlar med var han står är moderata trafiklandstingsrådet Christoffer Tamsons, som häromdagen dömde ut utbyggnader av tågtrafiken norrut för att, ja, de som bor där räknas helt enkelt inte. [8] Om Pagrotskys förslag på nolltaxa hade han följande att säga:

Vilka andra delar av vårt samhälle tycker vi är så behjärtansvärda och så viktiga […] att hela den kostnaden ska dras på skatten? […] Jag kan tänka mig, om vi tar Leif Pagrotskys principer och drar dem till sin spets, varför ska det inte gälla boendet, varför ska det inte gälla maten vi äter, varför ska det inte gälla kläderna vi har på kroppen? [2]

Det är visserligen charmant att Tamsons här öppnar dörren för diskussionen om full kommunism, men vad det här i klarspråk säger är egentligen något helt annat. Det ideologiska motståndet mot gratis kollektivtrafik handlar om att människor ska värderas olika utifrån vilka ekonomiska resurser de lyckats tillskansa sig. Men alla som vill se ett samhälle där själva människovärdet istället står i centrum bör veta att det inte är i motprestationskrav som ett solidariskt samhälle börjar, utan i det villkorslösa löftet om att få samma förutsättningar som alla andra – och därmed möjligheten att bidra efter egen förmåga.

Bland övriga argument nämns ofta överkonsumtion eller en oro för att tappa ”värdefull information om resenärernas önskemål” när priserna, spärrarna och vakterna tas bort. Det man alltid glömmer är att priser och betalningar inte nödvändigtvis representerar resenärernas önskemål. Om få åker med en dyr linje, så kan det lika gärna bero på att de inte har råd, som på att de inte så önskar. Det här är ett generellt problem för prismekanismer – ”efterfrågan” naturaliserar en slags föreställning om att bara de människor som kan backa upp sina behov med ekonomiska medel faktiskt har relevanta behov. Men när vi pratar om så grundläggande saker som möjligheten att röra sig fritt i sin närmiljö – och inte om någon slags onödig lyxkonsumtion – så är frågan huruvida en individ själv kan bära den kostnaden helt felställd. Det är som att krasst konstatera att en fattig döende människa inte hade någon efterfrågan på en livsviktig operation.

Överkonsumtion handlar då egentligen om den faktiska konsumtionen som invånarna anser sig behöva när det gäller vissa grundläggande tjänster, utifrån sina egna ytterst personliga förutsättningar. Systemet är också i viss utsträckning självreglerande – vem skulle tycka att det var kul att utan någon speciell anledning åka kollektivt i rusningstrafik? Utan prismekanismen får man istället ett ärligare mått på de faktiska behoven, och hur de behoven ser ut kan exempelvis biljettkontrollanter omskolade till trivselvärdar undersöka. Därefter kan man gemensamt och demokratisk besluta huruvida en utökning av kollektivtrafiken är såpass viktig så att mer samhälleliga resurser ska läggas på detta.

Vad finns det då för möjligheter redan idag för de som drabbas och marginaliseras av de ständiga prishöjningarna? En sådan är Planka.nu, ett nätverk av grupper som bland annat via sin p-kassa organiserar resenärer för självreduktion av priser i kollektivtrafiken:

Självreduktion (ibland: autoreduktion) är en strategi för att kollektivt kontrollera priser. Självreduktion är ett sätt för konsumenter att sätta rimliga priser på nödvändigheter som exempelvis kollektivtrafik, hyra, el och för producenter att bestämma en rimlig produktionstakt.

Planka.nu:s p-kassa är ett exempel på vad självreduktion kan vara för någonting. Vi går ihop gemensamt och sätter en nivå för hur mycket vi kan betala för att kunna resa tryggt i kollektivtrafiken, exempelvis 100 kronor per månad. Pengarna går tillbaka till den som driver kollektivtrafiken i takt med att medlemmarna i kassan åker fast. Därmed har vi satt vårt eget värde på kollektivtrafikresan, med målet att finansieringen ska ske på ett rättvist sätt. [9]

På detta sätt kan grupper som redan befinner sig i en socioekonomiskt utsatt situation och de som av ideologisk övertygelse aktivt vill kämpa för detsamma gemensamt hjälpas åt för att justera prisnivåerna, med gratis kollektivtrafik som långsiktigt mål. Gratis kollektivtrafik är en fullt realistisk och genomförbar åtgärd, som i grund och botten handlar om huruvida samhället ska se till människors behov, eller ytterligare stigmatisera grupper som redan är offer för systemets omänskliga logik.


Fotnoter:
1. Storstaden och dess transporter, SIKA (1999). Sida 89, Figur 4.4. Andelen nya resenärer beräknas som total summa resor (i tusental) ”Med åtg.”, minus total summa resor 1997. (15 900 + 19 900 + 3000) – (17 100 + 16 100 + 3 500) = 3 800, varav 2 100 nya, 1200 bilister och 500 gående eller cyklister, vilket översatt blir 55, 32 respektive 14 procent (resultatet avrundat, därav över 100).

Referenser:
[1] http://www.dn.se/debatt/lat-arbetsgivare-och-butiker-betala-for-kollektivtrafiken/

[2] Debatt i SVT (med kommentarer från Planka.nu) https://vimeo.com/128415035

[3] http://planka.nu/wp-content/uploads/2010/03/KNA_av_nolltaxa_i_sthlm_la%CC%88ns_kollektivtrafik-_Sofia_Larsson.pdf

[4] http://www.dn.se/debatt/repliker/nolltaxa-ar-orealistiskt-oekonomiskt-och-orattvist/

[5] https://planka.nu/2015/05/21/nolltaxa-ar-realistiskt-ekonomiskt-och-rattvist/

[6] http://www.dn.se/ledare/signerat/johannes-aman-gratis-resa-med-sl-en-bjorntjanst/

[7] Storstaden-och-dess-transporter-SIKA-1999

[8] http://www.svt.se/nyheter/regionalt/stockholm/tamsons-m-satsa-inte-tagpengarna-pa-norrland

[9] http://planka.nu/vad-tycker-vi/sjalvreduktion/

Gränser

Gränser är som ärligast när de är murar. För vare sig det är fysiskt och direkt eller bildligt och indirekt så krossas ständigt människokroppar mot gränser. Det finns inget så uppdelande och så osolidariskt som gränser. Ett ”vi” målas upp och särskiljs från ett ”de”, och vi förhindrar de andra även när vi själva ofrånkomligen är inblandade i anledningen till deras behov av flykt. De flyr undan krig och förödelse – i områden, icke desto mindre, där gränserna oftast har koloniala ursprung och alltså är ett direkt västerländskt arv.

Skuld eller inte, att med gränser försöka utestänga människor är en omvänd logik. Vill man undvika stora, dramatiska och tragiska migrantströmmar, så bör man verka för att inte skapa de förutsättningar som orsakar flyktbehovet från första början. På så sätt går fri rörlighet och solidaritet hand i hand – de kompletterar varandra, och solidariteten angriper orsakerna där gränsdragningarna skuggboxas med symptomen, själva orsakar mänskligt lidande och skapar motsättningar.

Vissa menar att allt det här pratet om frihet och solidaritet är naivt, men det är de som är naiva. Nationalstater och gränser är blott en viskning, en kort minut, i mänsklighetens långa historia. Inga system eller imperier har varat särskilt länge på den skalan, ändå har de alla trott sig vara eviga. Människan är till sin natur oerhört formbar, och därför speglar de sätt vi organiserar oss på också de sätt vi uttrycker oss på och vice versa. De kan förändras och har alltid förändrats.

Nationalstaten är inte möjlig utan gränser, och är därför även i sig själv ofrånkomligen uppdelande och osolidarisk. Den är oförenlig med mänsklig frihet. Därför stämmer jag dagen till ära upp med Matti Alkberg, och Carl Johan De Geer innan honom. Mot nationalstater, mot gränser, för frihet, för solidaritet.

https://www.youtube.com/watch?v=VHbglUiob8w

Transatlantic Trade and Investment Partnership

Inledning
När en läser om de moderna frihandelsavtalens relativt unga historia, så är det lätt att känna sig som i en orwellsk roman. Frihandelsavtal har nämligen sällan varit fria, de har handlat om mycket annat än handel, och de har inte varit avtal i den mening att de parter som berörs på ett legitimt sätt bör vara representerade när ett avtal förhandlas. Efter att ha studerat argumenten, effekterna och historiken kring frihandelsavtal är det lätt att hålla med om att ”alla ord i frasen är falska”, som Noam Chomsky nyligen uttryckte det i en intervju. [1]

Prognoserna angående hur mycket jobb och tillväxt avtalen ska skapa baseras på komplicerade och osäkra modeller med idel inbyggda antaganden, vilket ofta ger väldigt olika resultat mellan olika studier. Lite som långtidsprognoser för väder, helt enkelt. Ändå lovar politiker och företrädare för kapitalet vackert väder, trots att det ofta även i efterhand råder oenighet om de generella ekonomiska effekterna av sådana avtal. Samtidigt oroas otaliga gräsrotsorganisationer inom alla möjliga sociala fält för de faktiska konsekvenserna av avtalen. Det finns en uppenbar dissonans mellan vad många vanliga engagerade människor upplever och vad de som styr försöker åstadkomma. För att reda ut varför det förhåller sig på det viset är det bäst att börja från början.

Redan under Adam Smiths och David Ricardos tid, i slutet av 1700-talet, började röster höjas för fri handel i de dåvarande merkantilistiskt och protektionistiskt dominerade stormakterna. Det är lite av en historiens ironi att de länder som idag, gärna främst för länder i globala syd, föreslår1 avregleringar och frihandel själva blev framgångsrika under protektionistiska förhållanden. På så sätt har frihandelsavtal i modern tid används för att sänka tröskeln för internationell handel genom att minska tariffer (det vill säga skatter på export och import), öppna upp länder för utländska investeringar och ”harmonisera” olika länders eller områdens lagstiftning.

NAFTA är det kanske mest kända frihandelsavtalet. Det är ett avtal mellan USA, Kanada och Mexiko, och sjösattes 1:a januari 1994. Avtalet var så populärt att ett uppror bröt ut i Mexiko samma dag. Det var EZLN (Ejército Zapatista de Liberación Nacional), eller kort Zapatistas [2], som dagen till ära skickade ut sin första kommuniké och intog ett antal städer i den södra delen av Mexiko, känd som Chiapas, med krav på självbestämmande samt social och ekonomisk rättvisa för den redan hårt ansatta ursprungsbefolkningen. Drygt 20 år senare kan en konstatera att NAFTA inte var någon fantastisk jobb- eller tillväxtmotor [3], medan de fattiga på alla sidor gränserna blivit allt fler och allt fattigare. Det hela är dessutom i Mexikos fall omgärdat av en våldsepidemi som sällan uppmärksammas [4] – vilket var precis vad marginaliserade inhemska grupper som Zapatistas fruktade. Kanada, å sin sida, har nyligen mottagit en stämningsansökan på 250 miljoner dollar för att de inte omedelbart ville tillåta så kallad hydraulisk spräckning (fracking) i Quebec-området. [5] Det är lite som en piñata som bara ger och ger.

TTIP
Här kommer TTIP – Transatlantic Trade and Investment Partnership – in i bilden. TTIP är i grunden ett avtal som många andra moderna frihandelsavtal. Det får just nu en del uppmärksamhet för att det är ett mycket omfattande avtal mellan USA och EU. Vid sidan av detta finns även i princip färdigförhandlade CETA, som är ett liknande avtal mellan EU och Kanada. De båda avtalen handlar i grunden om att minska handelsbarriärer – men inte bara det, för de innehåller nämligen mycket mer än så. Här börjar också problemen att bli synliga. Eller kanske snarare tvärtom – inte tillräckligt synliga. Transparens är nämligen knappast ett ledmotiv för den här typen av verksamhet. Allmänheten i de berörda områdena har bara glimtvis, ofta genom läckor eller jämförelser med tidigare avtal, kunnat ana vad som är på gång, och dessutom bör tilläggas att det sken vilket intressenterna – både politiker och kapitalet – vill ge av avtalet knappast kan sägas vara representativt för vad det faktiskt innebär.

TTIP förhandlas alltså mellan USA och EU, och redan där finns det anledning till oro. Förhandlarna och hela EU-byråkratin är så fjärran från vanliga människors vardag, inflytande och medvetande att det är lätt att undra vem de egentligen företräder. Det finns redan stora problem med den lobbyism, brist på transparens och toppstyrning som plågar hela EU-projektet. I Bryssel verkar cirka 30 000 lobbyister, och de utövar ständigt påtryckningar på parlamentarikerna och andra funktionärer för att få igenom sin agenda. En agenda som inte har någon demokratisk förankring, eftersom företag inte är människor, och demokrati betyder folkstyre. Det finns de som förtjänstfullt synliggjort alla dessa problem, både i övergripande dokumentärer, såväl som exempelvis utmärkta frivilligorganisationen Corporate Europe Observatory. Otaliga konkreta exempel har rapporterats; lobbyistdominans i expertgrupper; brist på insyn kring ekonomiska bidrag; svängdörrar mellan byråkrati och kapital; samt en mängd andra odemokratiska utfall och skeenden. [6] [7] [8] Det hela har i vissa fall gått så långt att (i detta fallet amerikanska) storföretags egna lagförslag och tillägg klippts och klistrats rakt in i ny EU-lagstiftning. [9]

När det gäller själva förhandlingarna så har många bilden av att det i huvudsak handlar om att minska eller ta bort tariffer, vilket är en klassisk frihandelsåtgärd. Det är också ofta det som framläggs som en försäkran till de som är oroliga att standarder för mat, miljö, djurskydd, ekonomisk säkerhet och annat kommer att undergrävas för att amerikanska företag lättare ska komma in på den europeiska marknaden eller vice versa. Det är ju bara skatter på export/import som ska minimeras! Det är dock ett helt felaktigt påstående. Undersökningar som gjorts av självaste EU-kommissionen visar att tariffer bara utgör en marginell del av förtjänsterna med avtalet. De är nämligen redan låga i de flesta fall, och det är istället ”harmonisering” av standarder och regelverk som ska ge de stora ekonomiska skjutsarna som förutspås. [10]

När toppstyrda förhandlingar omgärdade av högsta sekretess, med tunga lobbyister för storföretag inblandade på båda sidor, skickar ut signaler om att ”harmonisera” regelverk kan en lätt få intrycket att försämringar av standarder hos den part som har en högre standard kommer att bli en konsekvens, vilket många organisationer också uppmärksammat. [11] Det kan ske direkt, genom att standarden anpassas och omskrivs på ett sätt som kan tolkas mer fördelaktigt av juristerna, eller indirekt, genom att tillträde till marknaden för nya aktörer, som inte behöver följa lika strikta regelverk, helt enkelt resulterar i en utslagning av de inhemska aktörerna och som följd antingen tvingar fram sänkta standarder retroaktivt eller eliminerar den lokala konkurrensen. Det här är risker som inte ens EU-parlamentets egna utredningar förnekar. [12]

Här kan det vara viktigt att påpeka att standarder mellan USA och EU på flera väsentliga områden, som till exempel miljö, mat, jordbruk och djurhållning skiljer sig åt oerhört mycket, oftast till det sämre i USA. Men vem vet, amerikanska och europeiska lobbyorganisationer kanske pressar på för att höja kraven på sina egna industrier. Det finns andra områden där samma indirekta konsekvenser kan få allvarliga effekter, till exempel vad gäller privatiseringar eller offentliga satsningar. Även om det, som förespråkarna bedyrar, inte står rakt ut att dessa saker ska monteras ned, så finns det mycket som tyder på att det blir lättare att privatisera och svårare att göra offentliga satsningar, när företag exempelvis får utökade rättigheter att utöva utpressning mot stater genom mekanismer som är en del av TTIP. Enligt nyligen läckta uppgifter finns det också en del i avtalet, ett så kallat ”regulatoriskt utbyte”, som kommer göra det svårare att få igenom lagstiftning eftersom den ska gå igenom en screeningprocess. [13] Ansvariga för screeningprocessen – ja, ni gissade rätt – kommer inte att vara folkvalda utan en grupp byråkrater. Ännu en kul instans där vi antagligen får se en hel del folk med anknytning till stora multinationella företag.

Dessutom råder på flera andra områden stor oro för vad avtalet kan få för konsekvenser. Bara härom året röstades det obehagliga ACTA ner i EU-parlamentet efter högljudda protester inte bara från gräsrotsorganisationer, utan även från bland annat EU:s egen utredare. [14] ACTA var tänkt att utvidga immaterialrätten på ett sätt som skulle gynna stora bolag och äventyra ett fritt internet, vår integritet, möjligheten att förse fattiga länder med mediciner, och mycket annat som vi ofta tar för givet. Vi vet nästan ingenting om immaterialrätts-delen av avtalet i TTIP, men att döma av de delar som läckt från det snarlika TPP (ett avtal mellan USA och ett antal andra stater) så kan det vara precis hur illa som helst – i klass med ACTA eller värre. [15]

Som synes är TTIP långt ifrån bara ett frihandelsavtal, utan ett avtal som berör oss alla och som kan komma att påverka vår vardag och våra samhällen på många olika plan. Ändå har vi inte ens berört den kanske värsta och mest kontroversiella delen av avtalet. Inuti frihandelsavtalen har det nämligen blivit allt populärare att bygga in något som kallas för ett bilateralt investeringsavtal. Sådana avtal var länge relativt obskyra, och avsåg främst att skydda internationella investeringar från ”orättvis behandling”, i områden där social, politisk och ekonomisk instabilitet rådde. Ansåg ett företag sig orättvist behandlat, så kunde det dra landet inför en tribunal och kräva ersättning. En sådan tvistmekanism kallas för ISDS, Investor-State Dispute Settlement.

Från en undanskymd tillvaro, där väldigt få tvister löstes på detta sätt, har fenomenet exploderat, vilket medfört att strålkastarljuset har kunnat riktas mot precis hur ogenerat antidemokratiska, hemlighetsfulla och elitistiska dessa procedurer är. [16] För det första så har tolkningarna och avsikterna med dessa avtal grovt förvrängts. Som ett exempel innehåller det typiska avtalet en klausul som säger att utländska företag inte får exproprieras. Detta var ett sätt att säkra internationella storföretags rätt mot fall av nationalisering i fattiga länder som försökte återta kontrollen över sina naturliga tillgångar, eller mot snabba sociala och politiska omslag i av kolonialism destabiliserade områden. En överblick av västerländska företags rovdrift och brott mot mänskliga rättigheter runtom i världen ligger utanför omfånget för denna artikel, men en behöver inte se längre än till exempel United Fruit Company (dagens Chiquita) och andra amerikanska företags hänsynslösa exploatering för att vara av uppfattningen att expropriering av internationella företag kan vara fullt befogad.

Tycker en inte det, så är det fortfarande väldigt troligt att en ställer sig högst tveksam till hur klausulen faktiskt används. Från den ursprungliga betydelsen har termen ”expropriering” nämligen expanderats till att innefatta både potentiella framtida vinster, och exempelvis skatter som inte ligger i linje med en ”internationellt erkänd standard”. Företag stämmer nu stater på grund av miljölagstiftning, antiröknings-kampanjer, höjda löner, moratorium på hydraulisk spräckning, eller, som exempelvis Vattenfall under ett snarlikt avtal, när opinionen i Tyskland i efterdyningarna av Fukushima-katastrofen vill avveckla kärnkraften och regeringen för en gångs skull är lyhörd. Det hela gör narr av lokala regelverk och demokratiska processer, och lyfter ut saker som rimligtvis hör hemma på lokal nivå till ett globalt och toppstyrt ekonomiskt-byråkratiskt maktspel.

Som lagtexterna numera tolkas så har dessa avtal dessutom några tragikomiska konsekvenser. Att utländska företag måste behandlas ”lika” med inhemska har konsekvensen att företagen nu har större rättigheter än människor. En utländsk medborgare får ju inte alls automatiskt samma rättigheter som en inhemsk medborgare. Dessutom är det bara utländska företag som kan utnyttja ISDS, vilket många länder mycket riktigt har uppmärksammat som en rejält bisarr effekt av det hela, eftersom det de facto blir en fördel för de utländska företagen.

Än värre blir det när vi tittar på vad dessa tribunaler faktiskt är. För det första är det ett helt och hållet ensidigt verktyg, eftersom företag kan stämma stater men inte tvärtom. Beslutet tas av tre internationella jurister, som förvisso utses av de respektive parterna (den tredje utses av de två första), men som alla kommer från stora firmor som främst representerar just multinationella företag. Det finns historiskt ingen insyn, ingen domare, ingen jury, det går inte att överklaga, och förstås inte att påverka för allmänheten. 15 skiljedomare har hanterat 70% av de stora tvisterna, och 55% av alla tvister. I en ursinnig krönika från härom året signerad George Monbiot återfinns ett citat från en av dessa jurister:

När jag vaknar på natten och tänker på skiljedomsförfarandet, så upphör det aldrig att förundra mig att suveräna stater har gått med på medling av investeringstvister över huvud taget… Tre privata individer anförtros makten att utan någon begränsning eller möjlighet till överklagan granska en regerings alla åtgärder, alla domstolsbeslut, samt alla lagar och regleringar som härrör från parlamentet.” [17]

Ja, hur är det möjligt att länder går med på den här proceduren? Argumenten för varför detta är bra har, lustigt nog, varierat, allteftersom de visats vara ihåliga. Traditionellt sett hävdades det ofta att sådana bilaterala investeringsavtal ökade investeringsgraden och därför var ekonomiskt viktiga. 2003 kom dock en rapport från Världsbanken som visade att korrelationen inte bara var näst intill obefintlig, utan att det också fanns obehagliga baksidor. [18] Liknande studier från bland andra Yale har bekräftat samma sak. De fallen när en viss korrelation kan uppmätas, är när investeringarna är tänkta att gå till före detta kolonier eller andra fattiga och exploaterade länder. Mellan två länder eller regioner i väst finns det ingen anledning att tro att avtalet ger ökade investeringar.

Argumenten skiftar här till att de bilaterala investeringsavtalen är viktiga för att få hela frihandelsavtalet att funka, och att det i sin tur är vad som kommer att gynna oss ekonomiskt. Men även här finns det inga garantier. En modell som EU-kommissionen använder visar en positiv prognos, men bara förra året (2014) kom en rapport, byggd på en FN-modell för policy-påverkan i ekonomin, som visade i princip motsatta effekter – minskad export, minskad tillväxt, förluster av jobb och minskad löneandel2, minskade statliga intäkter, och en rad andra alarmerande siffror. [19] För att parafrasera brittiska Green Partys David Malone:

Om du skulle ha en väderleksprognos som säger sol och trettio grader, och en annan som säger snöstorm och minus trettio, skulle det vara ansvarsfullt att säga till folk att gå ut i T-shirt och tofflor?” [20]

Det är helt enkelt inte möjligt att leverera en säker förutsägelse baserat på så osäkra data och med modeller som visar så olika resultat. Ändå är det just denna typ av positiva utfall som en hel del politiker vill sälja oss. Det är lite som att de har bestämt sig för att avtalet ska på plats, och sedan desperat letar efter något sätt att rättfärdiga detta. Någonstans i toppen, omgärdade av lobbyister, formar byråkrater strategier för att övertyga medborgarna. De väljer sina data och modeller, de väljer vilka indikatorer som är relevanta, och sedan hittar de sådana utfall som passar för att sälja in historien. Uppgifterna översätts och sprids sedan till webbsidor, till olika parlament och regionala politiska organisationer, och när de sedan presenteras ute i kommuner eller på möten, så har en skakig modell och missvisande indikatorer förvandlats till säkra siffror om en bättre framtid.

EU slår tillbaka
I viss utsträckning är de europeiska förhandlarna varse om hur dåliga delar av det här avtalet potentiellt kan vara. Cecilia Malmström har själv dömt ut ISDS-systemet som det ser ut i tidigare avtal. [21] Samtidigt vill hon och alltså i förlängningen EU bara reformera systemet lite. Hittills kommuniceras bara en vilja till detta, en vilja som, i den bästa av världar, fortfarande landar oss ett avtal där företag ensidigt kan stämma stater, precis som i det redan färdigförhandlade CETA. Men även det avtalet innehåller formuleringar som kritiserats hårt och som öppnar upp för allehanda missbruk. Till exempel talas det bara om att skydda ”legitim offentlig policy” från företagsstämningar, och avtalet öppnar även för att potentiella investerare ska kunna stämma stater. [22]

Vem bestämmer vad som är legitimt, eller i linje med internationella ekonomiska normer? Ska vi gissa på tre jurister från toppfirmor, vars klienter nästan uteslutande är gigantiska internationella företag? Och så var det en sak till. De tidigare nämnda undersökningarna som visar att korrelationen mellan investeringsavtal och påföljande investeringar är svag eller obefintlig baseras på den gamla typen av avtal och ISDS-procedurer. Hur mycket starkare blir korrelationen om avtalets investeringsskydd urvattnas? Just det, vi snackar i princip homeopati.

De tämligen löjliga försöken att ge förhandlingarna demokratisk legitimitet genom så kallade ”public hearings” har bara levererat lustiga resultat. I sin pliktskyldiga redovisning konstaterar EU-kommissionen att 97% av de 150 000 svaren är negativa, undertecknade och förifyllda uttalanden, medan de övriga 3% är blandade åsikter från allmänhet, frivilligorganisationer och företag. [23] En koalition av kritiska organisationer i samtliga medlemsländer har samlat in nära 2 miljoner underskrifter för att stoppa avtalet. [24] Att kalla det här det minsta demokratiskt är i det närmaste ett skämt.

Detta trots idoga propagandainsatser från EU-håll och kapitalintressen. Nyligen utkom till exempel en rapport [25] som försökte skifta fokus från kritiken kring demokratiproblem och maktförskjutningen till kapitalet genom att lyfta fram små och medelstora företag – en kategori vars namn kan vara missvisande, eftersom företagen här kan ha uppemot 250 anställda. Rapporten visar att TTIP har ”stor potential” för denna typ av företag. Men istället för att vara baserad på någon form av analys, så var det i princip ett frågeformulär där det frågades om företagen upplevde några handelshinder. Det gjorde de, och då är det ju så att säga bevisat att frihandelsavtalet per automatik tar bort dessa. Låt oss se vad hindren består i då:

[…] exempelvis gränsvärden för bekämpningsmedel, hygieniska krav på produkter, produktmärkningskrav och djurskyddskrav. På tjänsteområdet, där betydligt fler mikro- och småföretag svarat, pekas exempelvis kommunala företag eller statligt ägda företag som opererar i en viss (delvis privatiserad) sektor ut som potentiella hinder.” [26]

Antingen betyder ”harmonisering” av regelverk alltså att lagstiftning på dessa (och andra) områden försvagas, eller så bevisar EU-kommissionens rapport ingenting, eftersom avtalet inte avser ta bort många av de hinder enkätsvaren indikerar. Vi vet vad lobbyisterna vill. Vad byråkraterna tänkt sig verkar vara en kombination av ömsesidigt uteslutande ståndpunkter.

Kom på nåt bättre själv
När en kritiserar den här typen av stora projekt kommer det ofrånkomligen förr eller senare en slags meta-kritik – kom på nåt bättre själv då! Den missar på sätt och vis poängen, för det skiftar fokus snarare än fråntar kritiken dess legitimitet. Det kan ändå vara bra att påpeka att det i kritiken implicit ligger pusselbitar till vad alternativa lösningar skulle kunna vara. I första hand är dock kritiken i sig ett bidrag till en debatt vars mål är att fördröja, förändra och i bästa fall förhindra att TTIP överhuvudtaget går igenom. Det är ett uselt avtal, sålt till oss på minst sagt grumliga eller rentav falska grunder, toppstyrt, odemokratiskt och utan insikt eller möjlighet till direkt påverkan.

Fixeringen vid frihandelsavtal blir i stor utsträckning ett meningslöst mantra på samma sätt som ordet tillväxt etsat sig fast på allas läppar som något slags universallösning på alla problem. Så fort det nämns får alla något dimmigt i blicken och nickar stumt. Tillväxt är en kontinuerlig exponentiell expansion av ekonomin. Om den inte helt kan frikopplas3, både från förbrukning av ändliga resurser och från netto negativ miljöpåverkan, så är den helt enkelt en ohållbar idé. På samma sätt är frihandelsavtal något som inte bara misslyckas med att realisera det namnet utlovar, utan något vi inte har anledning att välkomna överhuvudtaget. Löftena är baserade på osäkra analyser, och indikatorer som tillväxt långt ifrån heltäckande för en analys av hur bra någonting är för oss alla och vår miljö. Eftergifterna på områden som demokrati, frihet, jämlikhet och integritet är däremot högst påtagliga, står där svart på vitt, syns i de fjärmade tribunalerna och kommer att ha samma reella effekter som denna typ av ekonomiska reformer redan har haft i decennier.

I dokumentären The Economics of Happiness skildrar bland annat svenskbekanta Helena Norberg-Hodge hur den lilla regionen Ladakh i västra Himalaya på 70-talet börjar förvandlas från en isolerad och självförsörjande enklav med en mycket fredlig och jämlik social struktur till en bränsledoftande, monoton och konfliktfylld plats där fattigdom och arbetslöshet breder ut sig:

Plötsligt byggdes en subventionerad väg, som körde billiga subventionerade produkter i bilar som drevs av billig, subventionerad bensin. Den lokala ekonomin slogs ut. […] Under mina tidiga år där besökte jag en vacker by, och av ren nyfikenhet bad jag en ung man att visa mig det fattigaste huset. Han funderade en stund, och sade sedan att det inte fanns några fattiga hus. Tio år senare hörde jag samma man säga till en turist, ‘om ni bara kunde hjälpa oss Ladakhier, vi är så fattiga’” [27]

Det handlar inte bara om relativ materiell rikedom, utan också själva idébilden4 av vad rikedom är. Vi må säga att det är andra värden än ekonomiska vi håller högst, men det är inte så vårt samhälle fungerar. Det är bilder av materiellt överdåd, ständigt ökande produktion och konsumtion, och ständigt skiftande statussymboler som vi sköljer över oss själva och andra. Det är med frihandel och globalisering vi tvingar in folk i fabriker där de producerar billiga produkter som vi sedan konsumerar. Det är vi som skapar arbetslöshet där begreppet tidigare inte funnits, och det är vi som sätter olika värde på människor trots ständigt bedyrande om motsatsen. Hade vi menat allvar, så hade inte miljardindustrier och drivor av politiker upphetsat talat om nedmonterandet av handelsbarriärer, utan med sina bara händer monterat ner de barriärer runt exempelvis Fort Europa mot vilka en ström av desperata kroppar numera rutinmässigt slås i spillror.

Frihet, som i fri handel, är ingenting som kan definieras ensidigt, utan bara i förhållande till andras rätt att också uttrycka och manifestera sin egen – vare sig det handlar om Chiapas, Ladakh, Kobane, en förort i en storstad eller marginaliserad landsbygd i valfri nationalstat. Vad vi egentligen behöver är rättvis och hållbar handel. Fri rörlighet för människor, inte företag och pengar. Lokalt självförsörjande och global solidaritet. Demokratiska organisationer som kontrolleras direkt av dem de berör, inte toppstyrd och auktoritär maktkoncentration. Satsningar på effektiv, förnybar och decentraliserad energiförsörjning istället för stora, centraliserade och miljöfarliga energiprojekt. Mat som är hållbar, närproducerad och som inte orsakar lidande, istället för döda djurkroppar, skövlad regnskog och produkter som helt i onödan färdas över halva jordklotet.

TTIP ger oss ingenting av det här, utan agerar naturlig fortsättning på den socioekonomiska bulldozer som bit för bit tar ifrån folk möjligheten att vara självständiga, bidrar till humanitära katastrofer, förstör miljön, likriktar samhällen, och förflyttar makt till stora, toppstyrda organisationer och institutioner. Ett antal miljöorganisationer har jämfört avtalet med en trojansk häst, och det är en träffande analogi. Jag vill inte släppa in hästen, och jag vill inte åka med bulldozern. Jag vill åka åt ett helt annat håll, kanske på en cykel.


Fotnoter:

1) ”Föreslår” är för många länder i globala syd en försköning av vad som de facto är påtvingade policy-ändringar villkorade mot ekonomisk hjälp. Se exempelvis IMFs så kallade ”Structural Adjustment Programmes”, här: http://www.globalexchange.org/resources/wbimf/oppose eller här:http://www.globalissues.org/article/3/structural-adjustment-a-major-cause-of-poverty

2) Den del av ekonomins totala värde som går tillbaka till de som arbetar som löner. Resten går, förutom vissa kostnader, tillbaka till kapitalet. Allt annat lika, betyder alltså en minskad löneandel ofta en omfördelning från vanliga människor till kapitalägare.

3) Se till exempel Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt (2009) för en diskussion kring detta.
https://en.wikipedia.org/wiki/Prosperity_Without_Growth

4) Att automatiskt se frånvaron av materiellt överdåd som ”fattigdom” är en typisk västerländsk tolkning som är arrogant och naiv på samma gång. Överdådet är kostsamt för både miljö och folkhälsa och fördelas ytterst ojämnt. Många av oss jobbar 40-50 timmar i veckan för att upprätthålla det – vilket är mer än vad både befolkningen på medeltiden och traditionella jägare-samlarsamhällen behövde göra. Samtidigt stigmatiseras, skuldbeläggs och marginaliseras de som är sjuka eller inte kan hitta jobb överhuvudtaget. Vi skulle kunna jobba några timmar i veckan och ändå ha en materiell levnadsstandard som garanterar oss alla livets nödvändigheter – och därutöver frihet att göra eller skapa vad vi önskar.

Referenser:

[1] http://www.truthdig.com/avbooth/item/noam_chomsky_every_word_in_the_phrase_free_trade_agreement_false_20150422

[2] https://en.wikipedia.org/wiki/Zapatista_Army_of_National_Liberation

[3] https://www.citizen.org/documents/NAFTA-at-20.pdf

[4] http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2014/10/there-are-groups-more-depraved–201410238520512942.html

[5] http://canadians.org/blog/nafta-challenge-against-fracking-moratorium-fast-tracked

[6] Film, The Brussels Business, Friedrich Moser & Matthieu Lietaert (2012)
http://www.thebrusselsbusiness.eu/index.html

[7] http://corporateeurope.org/climate-and-energy/2015/04/carte-blanche-fracking

[8] http://www.etc.se/ledare/eu-projekt-kuppat-av-prostitutionslobbyn

[9] http://corporateeurope.org/lobbycracy/2013/02/crowdsourced-lobby-expos-shows-internet-giants-have-footprints-our-data-privacy

[10] http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2013/march/tradoc_150737.pdf

[11] http://ecostandard.org/?p=2125

[12] http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2014/514007/AGRI_IPOL_STU%282014%29514007_EN.pdf

[13] http://corporateeurope.org/pressreleases/2015/04/ttip-leak-eu-proposal-undermines-democratic-values

[14] https://www.techdirt.com/articles/20120126/11014317553/european-parliament-official-charge-acta-quits-denounces-masquerade-behind-acta.shtml

[15] https://www.techdirt.com/articles/20131113/08405625230/tpp-ip-chapter-leaked-confirming-its-worse-than-acta.shtml

[16] http://www.economist.com/news/finance-and-economics/21623756-governments-are-souring-treaties-protect-foreign-investors-arbitration

[17] http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/04/us-trade-deal-full-frontal-assault-on-democracy

[18] http://www-wds.worldbank.org/external/default/WDSContentServer/WDSP/IB/2003/09/23/000094946_03091104060047/additional/105505322_20041117160010.pdf

[19] https://ase.tufts.edu/gdae/Pubs/wp/14-03CapaldoTTIP.pdf

[20] https://www.youtube.com/watch?v=6fDCbf4O-0s&t=51m9s

[21] https://ec.europa.eu/commission/2014-2019/malmstrom/blog/investments-ttip-and-beyond-towards-international-investment-court_en

[22] https://ttipfakta.wordpress.com/

[23] http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2015/january/tradoc_153045.pdf

[24] https://stop-ttip.org/

[25] http://trade.ec.europa.eu/doclib/press/index.cfm?id=1292

[26] http://ttippen.se/2015/04/22/vi-granskar-kommissionens-rapport-gynnar-ttip-verkligen-smaforetag/

[27] Film, The Economics of Happiness (2011), Helena Norberg-Hodge, Steven Gorelick, & John Page
http://www.localfutures.org/the-economics-of-happiness/

Feminism

De sprang upp som från ingenstans, prydligt klädda, med hammare i högsta hugg, och krossade varenda ruta inom synhåll på Oxford Street, som en slags modern flashmob. Det var över hundra år sen nu, och de var suffragetterna. Hyllade av vissa, fördömda av andra, slogs de här kvinnorna för kvinnlig rösträtt. Inte sällan bokstavligt talat – de utsattes för våld och sexuella trakasserier av polis och andra män, sattes i fängelse, hungerstrejkade och drabbades av otaliga förtalskampanjer. Sett genom historiens lins är det svårt att inte ge dem rätt i sak – de slogs för något vi idag ser som en grundläggande mänsklig rättighet, och mot något som var en nästan obegriplig orättvisa.

För radikaler av alla sorter är det här ofta det ok de får dras med. Dömda och missförstådda av sin tid, blir de eventuellt hjältar först senare. I samtiden finns det alltid bekväma förståsigpåare som varken ser eller hör strukturellt våld och systematiska orättvisor, eller hänvisar dem som utsätts för dessa att snällt be dem vid makten om ändrade villkor. Men de vann till slut den kampen, de fredliga och de militanta tillsammans. Det är så de flesta folkrörelser fungerar, och de flesta viktiga förändringar sker just genom aktiva och mångfacetterade folkrörelsers engagemang.

Just idag, av ett sammanträffande, läser jag Emma Goldman. Få är de som så fullständigt ägnat sitt liv åt just folkrörelser, feminism och arbetarklasskamp som denna kvinna. Hon var samtida med kampen om kvinnlig rösträtt, men såg främst andra vägar och andra lösningar för att frigöra förtryckta grupper. Hon såg de flesta av samhällets institutioner som genomsyrade av patriarkala strukturer, och fokuserade därför på relationerna mellan människor, mellan män och kvinnor, och uppmanade kvinnan att göra upp med förtrycket var det än manifesterades; att inte ses som objekt, inte som ängel eller djävul, utan som människa; att inte låta religion, stat, samhälle, make eller familj definiera och begränsa henne; och kanske framför allt, att hennes frihet måste ta sin utgångspunkt i hennes egna handlingar – vänta inte på att någon annan ska göra det åt dig, gör det själv!

The right to vote, or equal civil rights, may be good demands, but true emancipation begins neither at the polls nor in courts. It begins in woman’s soul. History tells us that every oppressed class gained true liberation from its masters through its own efforts. It is necessary that woman learn that lesson, that she realize that her freedom will reach as far as her power to achieve her freedom reaches.[1]

Det går också att tolka Emma Goldmans inställning till frigörelse och rättvisa som mer fokuserad på orsaker än symptom. Visst, representationen mellan kvinnor och män må vara snedfördelad; kvinnor må vara diskriminerade ekonomiskt, politiskt och på andra sätt. Men lösningen på problemet är sällan att angripa symptomen, för även om vi med ett trollspö förändrade fördelningen i styrelserna eller de politiska maktpositionerna, så har vi fortfarande inte gjort något för att förändra de attityder som gav upphov till snedfördelningen från början. Det ena utesluter inte det andra, förstås, men vi kommer inte få verklig jämlikhet förrän vi gjort upp med de attityder som uttrycker sig i alla våra sociala relationer i samhället, för det är de som orsakar symptomen.

Sättet vi idag ser på makt och ledarskap är här ett tydligt exempel. Det är inte bara frågan om att kvinnor strukturellt förhindras från att delta på samma villkor och i samma omfattning som män, att män tar större utrymme i talarstolar, får mer betalt, och sitter i flest styrelser. Vi ser stereotypa manliga egenskaper som bra ledaregenskaper, och bra ledaregenskaper som stereotypa manliga egenskaper. De blir en och samma sak. En kvinna i en ledarposition blir på så sätt ofta uttolkad som en kvinna med manliga egenskaper. Det säger sig självt att det blir svårare för kvinnor, som av samhället får reda på att de bör ha kvinnliga egenskaper för att värderas som kvinnor, att plötsligt bete sig och värderas baserat på typiskt manliga egenskaper. Det här sträcker sig också bortom manligt och kvinnligt, som i den något obehagliga insikten om att psykopatiska drag är långt vanligare i ledande positioner än i samhället i stort.

Kanske är det så att vi i vårt samhälle premierar ganska suspekta egenskaper för de i ledande positioner, och kanske har det allvarliga konsekvenser, inte bara för de som marginaliseras, utan för hela samhället. En ledtråd kan vi få genom att betrakta några av våra närmaste kusiner bland primaterna. Schimpanser, å ena sidan, lever i starkt hierarkiska, patriarkala grupper, där våld och förtryck är vardagsmat. Bonobon lever däremot till skillnad från schimpanserna i matriarkala grupper där kvinnorna har en dominerande ställning, där hierarkierna är svagare, dödligt våld (även mellan olika grupper) obefintligt och fokuset på samarbete och omtanke betydligt mer centralt.

Vad vi behöver är kanske inte att fler kvinnor beter sig mer som män, utan att fler män beter sig mer som kvinnor. Det kan vi bara få om vi inte bara slutar nedvärdera kvinnorna i sig, utan också de egenskaper som ses som typiskt kvinnliga. Till syvende och sist är det som människor vi bör relatera till varandra, inte som kön, och det vi bör värdesätta är egenskaper som gör att vi blir bättre på att bygga samhällen fria från våld, förtryck och känslomässigt underskott. Styrka idag är som en stenvägg; hård; orubblig; men om du slår tillräckligt länge så brakar den samman. Jag vill vara stark som vinden; mjuk; lekfull; omöjlig att krossa. Det är därför jag är feminist.


[1] The Tragedy of Woman’s Emancipation, Emma Goldman

Lönesänkarna

Lönesänkarna
Den här texten är en kort beskrivning av och reflektion kring Erik Sandbergs bok Lönesänkarna, där författaren genom otaliga intervjuer med ekonomer, kapitalägare, arbetare och politiker samt via egna efterforskningar målar upp en bild av vad som har hänt i Sverige de senaste 30 åren. Det är en otroligt viktig skildring av den ekonomiska politik som drivits inte bara här utan i större delen av världen de senaste decennierna, och som har fått oerhörda konsekvenser för människor i alla samhällsgrupper. Jag kan inte rekommendera den varmt nog, speciellt för alla som hyser det minsta intresse för arbetarrörelsen och svensk ekonomisk politik.

The Big Bang
Det är hösten 1982, och Socialdemokraterna, med Olof Palme i spetsen, har ägnat valspurten åt att i media och debatter kritisera borgarna för att vilja sänka arbetarnas löner. Det ingen vet är att de själva planerar att göra detsamma, och bara veckor senare, efter valsegern, devalverar de den svenska valutan i ett offensivt utspel, och skickar löntagarnas andel av den ekonomiska kakan på en färd utför mot historiska bottennivåer från vilka den aldrig har återhämtat sig. Hur kunde det här hända? Efterkrigstiden var förvisso över 30 år bort i backspegeln, men den retorik som då förkunnades – från höger till vänster – hade lika gärna kunnat komma från månen. Full sysselsättning, minskade klyftor i samhället och välfärd – från folkpartister till socialdemokrater var budskapet i princip detsamma trots att både arbetslösheten och inkomstskillnaderna var mindre då än de är nu.

Den vind som blåste in över världen i skuggan av krisåren på 70-talet var inte bara en politisk vind, det var en ideologisk vind. Keynesianismen, med regleringar och stimulanspolitik som skulle mjuka upp konjunkturcykler ersattes av ”laissez-faire” och nyliberalism med avregleringar, offentliga nedskärningar, inflationsmål och lönepress. Ekonomer, ledarsidor och tankesmedjor drev målmedvetna kampanjer i hela samhällskroppen och hade vinden i seglen. Detta skedde både på nationell nivå, men också i Europa i stort, där privata intressen och Bryssels 15 000 lobbyister har format mycket av politiken som sedan drivs i EU:s medlemsländer. Internationellt finns det nog ingen starkare symbol för det här skiftet än Ronald Reagan och Margaret Thatcher.

Nyliberalismen
Den nya ekonomiska politiken gick alltså ut på att marknaden i större utsträckning skulle styra sig själv. Så var åtminstone retoriken, och till viss del stämmer den. Avregleringar av finansmarknader, privatiseringar och förflyttningar av möjligheter att styra ekonomin till EU-nivå eller oberoende riksbanker ställde stora delar av finanserna utanför politiskt och i förlängningen demokratiskt inflytande. Men i praktiken kom en viss typ av styrning att ändå dominera de ekonomiska förehavandena; lönepressen. Enligt de nya modellerna var vägen ut ur krisen att hålla tillbaka arbetarnas löner, för att därigenom höja de svenska företagens konkurrenskraft, vilket i sin tur skulle leda till expansion, högre vinster och nyinvesteringar. Det var precis det devalveringen 1982 syftade till, och det är vad den ekonomiska politiken från såväl Socialdemokrater som de borgerliga har syftat till ända sedan dess. Ett talande inslag i detta är Lindbeckkomissionen som tillsattes under krisen 1992. Erik Sandberg skräder inte orden:

”Lindbeckkomissionen sköt in sig på hur den svenska demokratin var uppbyggd och budskapet var – enkelt uttryckt – att det var för mycket demokrati, att folket och riksdagen hade för mycket inflytande över den ekonomiska politiken […] De föreslog att riksdagsval skulle hållas mer sällan, vart fjärde eller ännu hellre vart femte år istället för vart tredje […] Makt måste flyttas över från väljare och folkvalda till regeringskansliet och riksbanken […] antalet riksdagsledamöter skulle minskas […] När jag läser rapporten tjugo år efter att den skrevs framstår det som märkligt att en grupp ekonomer skulle avgöra hur svenska folket skulle tillåtas gå till valurnorna.”

Effekterna av allt detta har varit remarkabla. De vinstökningar som företagen fick del av hittade aldrig tillbaka till ekonomin i form jobbskapande nyinvesteringar. Lönerna stagnerade och arbetslösheten gick upp för att stabiliseras på nivåer kring 6-9 procent, där den innan 70-talets krisår var runt 1-2 procent. Jakten på ökad konkurrenskraft mot utlandet ledde till ett ”race to the bottom” bland Europas länder i ett allas krig mot alla där fackförbund, kapitalägare och länder spelade ut varandra. Tillväxten kom att präglas av finansbubblor på de avreglerade marknaderna. En speciellt viktig roll spelade banksektorn. Eftersom arbetarnas löner nu alltmer halkade efter vinsterna så började även köpkraften dala. Lösningen blev kredit, och det folk förut kunde köpa för sina löner köptes nu för lånade pengar. Lönsamheten i banksektorn var enorm, och ironiskt nog hamnade mycket av rekordvinsterna från företagen just i denna sektor istället för att gå till nyinvesteringar på en svag hemmamarknad. Den onda cirkeln var igång. Hushållens skulder i förhållande till disponibel inkomst exploderade i Sverige, från 88 procent 1985 till 180 procent 2014. Detta är att jämföra med den amerikanska siffran på 135 procent när bolånebubblan sprack ”over there” 2008. Även om statsskulden sjunkit, så har den totala skulden, statliga plus privata, dubblats från 60 procent av BNP på 70-talet till 120 procent idag. Vi är alltså som medborgare dubbelt så belånade som för 30-40 år sedan. Enligt en ny undersökning är nu också 100 000 människor i Sverige fast i en livslång skuldfälla, som beräknas kosta samhället 30-50 miljarder årligen på grund av den ohälsa det orsakar. [1] Det är helt ofattbara siffror.

Den kanske viktigaste siffran är ändå löneandelen, det vill säga den del av BNP som går till löner (resten går till vinster). Den var på 70-talet på 75 procent i Sverige, men har sjunkit tillbaka till 65 procent – det rör sig om extremt stora summor pengar och är siffror på historisk botten-nivå som bara kan jämföras med enstaka noteringar från 1870-talet och ett par år i början av 1900-talet. Det betyder att ett litet fåtal får 35 procent av det skapade årliga mervärdet, medan de många arbetarna får 65 procent, och vi har sett detta speglas både i större skillnader i inkomster såväl som fördelningen av rikedom i stort, där den rikaste femtedelen äger nära 90 procent av alla tillgångar. Det här är inte bara förfärligt för lönearbetarna, utan har också gjort den inhemska marknaden väldigt köpsvag och på så sätt ställt till med en rad andra ömsesidigt förstärkande problem.

Trots allt detta har politiken trummat på, och den ökade arbetslösheten har man försökt rå på med ännu större besparingar och ännu mer lönepress. Skillnaden mellan socialdemokratisk och borgerlig politik bestod främst i sättet att göra detta, där de borgerliga, när de lyckats locka över medelklassväljare med skattesänkningar som skulle kompensera för de uteblivna lönehöjningarna, istället satsade på att dra ner arbetslöshetsersättning, sjukersättning och annat som skulle se till att fler aktivt slogs om samma jobb, vilket skulle hålla lönerna nere. När gamla argument tröt så hittade man på nya till varför arbetarna var tvungna att ge vika i förhandlingarna. Flera myter upprepades som ett mantra, och det är svårt att begripa hur ingen tycktes märka att modellerna stämde så illa med verkligheten. Först påstods det att svenska företag hade en svår konkurrenssituation, vilket visade sig vara fel. Sedan påstods att svenska minimilöner är rekordhöga, vilket inte heller visade sig stämma. Man trodde också felaktigt att löneandelen, som alltså dalat stadigt under mer än 30 års tid, var konstant, och att lönepressen därför på lång sikt var obetydlig. Detta har ledande ekonomer fortsatt att påstå, och i flera av intervjuerna har Erik Sandberg fått slå hål på antagande efter antagande som enkelt kan kontrolleras genom befintligt statistiskt underlag. Det har sagts att Sverige är ett av världens mest exportberoende länder, men inte heller det visar sig ha förankring i statistiken. Däremot är Sverige intressant ur ett annat perspektiv i just exporthänseende.

I takt med att lönepressen gav utdelning och den egna efterfrågan ströps, trots blomstrande kreditmarknad, så började Sveriges bytesbalans att rubbas. Vi började exportera mer än vi importerar. Obalans i den så kallade bytesbalansen har en destabiliserande effekt på ekonomin. Många har nog hört om problemen med Kinas exportöverskott och USA:s motsvarande underskott. Även Socialdemokraterna och Stefan Löfven har nyligen engagerat sig i den diskussionen och utmålat Kinas politik som oansvarig. Samtidigt menar man att Sverige är en obetydlig aktör i sammanhanget. Men lilla Sveriges obalans – som är högst i hela EU – motsvarar en femtedel av Kinas! Tillsammans med en rad andra nordeuropeiska länder – Luxemburg, Tyskland, Danmark, Nederländerna, Österrike och Ungern – så har vi en obalans som är dubbelt så stor som Kinas. Och bytesbalansen är ett nollsummespel; den enes överskott är den andres underskott. Så vart har underskottet hamnat? Ja, ni kan nog redan gissa: Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Frankrike. Erik Sandberg skriver om detta i ljuset av devalveringen 1982:

”Jag förstår nu att det Sveriges regering gjorde i det ögonblicket för trettio år sedan, var att överge idén om solidarisk handelspolitik. Istället för ömsesidigt utbyte med andra länder skulle vi försöka skaffa tillväxt på de andra ländernas bekostnad.”

Det går som en röd tråd genom hela den nyliberala eran. Allt hänger ihop ända in i vår tid.

Summering
Vad kan man dra för slutsatser från Erik Sandbergs bok? Den mest framträdande är hur osäkra de ekonomiska modellerna är, hur lätt särintressen och övertygelser glider ihop med dessa modeller, hur liten vår förståelse av och påverkan över ekonomin blivit och hur lite vi egentligen kan förutse med säkerhet. Det är alltså svårt att säga exakt hur den negativa trenden ska brytas eller exakt hur man hade kunnat agera annorlunda, och man måste medge att de inblandade ofta trott att de haft samhällets bästa för ögonen . Men det är förbluffande hur fel de har hamnat, och det vore naivt att tro att privata intresseorganisationer bara råkat ställa sig bakom en politik vars direkta konsekvens var ökade vinster. Särskilt ur socialdemokratiskt perspektiv är det svårt att se denna politik, som man trots allt aktivt och stundom ivrigt drivit, som något annat än ett svek mot arbetarrörelsen. Man har valt att tro på abstrakta modeller trots upprepade misslyckanden, istället för att värna de arbetare som i beslutens spår har fått det allt kärvare och har fått en allt mindre andel av det ekonomiska mervärdet – om de alls har haft jobb att gå till.

Det går heller inte att ta miste på den roll som opinionsbildning via media och intresseorganisationer spelat. Även om de flesta medier ägs av borgerliga intressenter, så har även socialdemokratin – inte bara den svenska, utan den europeiska – dansat efter samma pipa, vilket i många länder lett till stora splittringar, eller, som i fallet Grekland, en total härdsmälta i rörelsen. I Bryssel finns numera starka lobbygrupper, svag översyn över hur pengarna rör sig och nära kontakter mellan toppkapitalister och politiker. På alla nivåer finns starkt finansierade organisationer som för de privata intressenas talan sedan många år tillbaka. Drevet fortsätter än idag. I en färsk artikel beklagar sig DN:s Erik Helmerson över att skulder tas med i statistik över rikedom och fattigdom. [2] Han gör sig lustig över att nedvärderingar av egendom gör att folk har ett negativt netto, och kallar det att ”fastighetsmarknaden får hicka”. Detta när vi vet hur allvarligt skuldproblemet är, inte bara i Sverige utan världen över. Jag undrar om de miljoner amerikaner som förlorat allt de ägde i bostadsbubblan, eller de över hundratusen som står med livslånga skulder i Sverige tycker att det handlar om en hicka. Det känns som en påtagligt bristande hänsyn och verklighetsuppfattning. I en ledare uppmanas finansministern Magdalena Andersson (S) : Glöm jobbmålet. Satsa i stället på tillväxtmålet. [3] Visst låter det lite bekant? Det är som ett eko från sent 70-tal, som sedan trummats ihärdigt, men med den mindre smickrande implikationen av att vi idag faktiskt borde veta hur politiken sedan dess fungerat i realiteten. Men det är klart. För vissa har det ju fungerat riktigt bra. Jag skulle vilja påstå att där socialdemokratin och arbetarrörelsen lider av identitetskris, så lider nyliberalismen av högmod.

Det är svårt att inte undra över Socialdemokratins roll i det hela. Hur man än vänder och vrider på det så är det en rätt dyster bild som framträder. Sättet på vilket man fört den nyliberala politiken känns oärligt. I flera av intervjuerna menar företrädare för både Socialdemokraterna och LO att de inte hade mycket till val i de beslut de tagit, och det ligger förstås någonting i det att trycket varit stort i media och omvärldssituationen. Men om man samtidigt godtar den förklaringen, då kan man undra vad det är för mening med att rösta fram några politiker överhuvudtaget, om det ändå är en oberoende riksbank och avreglerade privata intressen som i slutändan avgör politiken, både i Sverige, och i än högre utsträckning i Bryssel. Det finns förvisso en del signaler på att även liberala krafter, som Valutafonden, reagerar på de ökande problemen, och i en sådan motreaktion måste socialdemokratin stå i främsta ledet för att inte tappa än mer legitimitet. Hur det ska ske är svårt att säga, och det är inte helt lätt att se en väg framåt där avregleringar redan tagit bort många av de instrument som var så viktiga för arbetarvänlig politik. Frågan finns just nu inte ens på agendan. Istället dyker det i hela Europa upp förespråkare för enkla lösningar på svåra problem och pekar ut syndabockar bland de allra mest utsatta. Som om de fattigaste och de som flyr från krig skulle ha något ansvar för 30 års åtstramningspolitik som inte fungerat och för att de rika fått det allt bättre relativt alla andra.

Personligen skulle jag vilja säga att övertron på ekonomiska modeller går djupare än vad de senaste decenniernas ideologiska skifte blottlagt. När vi förlitar oss på de abstrakta ekonomiska och politiska modellerna så gör vi implicit en massa antaganden som ofta undergräver vad som borde vara våra principiella utgångspunkter i diskussionen; frihet, jämlikhet, demokrati och hållbar miljö. Vi måste istället våga utgå från dessa principer och ställa en rad förutsättningslösa frågor; om vi tycker att demokrati är det bästa sättet att organisera sig – en person en röst – varför spenderar de flesta av oss hela arbetslivet i organisationer där vi inte har någon sådan röst? Varför är inte arbetsplatsdemokrati en självklarhet? Hur motiverar vi ett ekonomiskt system med ständig exponentiell tillväxt i en värld med ändliga resurser? Vad är det för mening med lika rättigheter eller människovärde om man inte har lika möjligheter? Det är frågor som skulle kunna leda till en vision som inte riskerar att drabbas av sjunkande löneandel eller allt mer avlägsen och svag demokrati.

Erik Sandberg finner trots allt en del ljuspunkter i sin analys, men det känns ibland som om han tvingas göra det för att historien inte ska kantra helt och hållet. Själv är jag inte lika övertygad. Politik borde handla om att realisera den demokratiska folkviljan, men är det ens möjligt? Politiken känns som en utväxt på samhällskroppen, inte en del av den. Den känns som något främmande, självrättfärdigande och självupptaget, där makt, prestige och ideologi går före allt annat. Och ju mer centrerad makten blir, desto lättare blir den att påverka för särintressen. Jag låter Kjell-Olof Feldt få sista ordet:

”Du vet, det är inte lätt att ändra politisk kurs. Om man nu i tjugo år har sagt till folk att vi måste hålla igen, då kan man inte plötsligt gå ut och säga att nu ska vi göra tvärtom, nu måste vi ha högre löner i landet, för får vi fart på ekonomin. Den politiker som säger det, skulle inte bli tagen på allvar.”


[1] http://www.svt.se/nyheter/sverige/fler-an-nagonsin-fast-i-livslang-skuld

[2] http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-orattvis-tolkning-av-rikedom-i-oxfam-rapport/

[3] http://www.dn.se/ledare/huvudledare/loss-fran-stagnationsfallan/

Om Pengar

Bakgrund
Varför har vi pengar? Var kommer de ifrån? Behöver vi dem?
När det gäller pengar så finns det ungefär lika många teorier som det finns sorter, och de är för oss idag lika självklara och handgripliga som de är outgrundliga. Den kanske vanligaste myten, från Aristoteles via Adam Smith till allehanda skolböcker, är den om hur de uppstod; människor samlades för att byteshandla, och eftersom de hade olika varor så behövdes det ett gemensamt mått på handelsvarornas värde. Men den förklaringen har inte kunnat backas upp entydigt av historiska referenser, och det är högst troligt att verkligheten var långt mer mångfacetterad och komplex.

Antropologen David Graeber, som studerat detta, menar till exempel istället att det i många samhällen fanns en typ av skulder innan det fanns pengar. Tidig byteshandel skedde ofta inom samhällen med relativt egalitära rötter, i så kallade gåvoekonomier. Folk gav ofta bort saker, i förväntan att senare själva få någonting. I många samhällen fyllde detta en viktig social funktion, och det ansågs därför väldigt ofint att ge tillbaka något av ungefär samma värde som det en hade fått innan – det indikerade nämligen att en inte ville ha mer med den personen att göra! Ibland fanns ingen förväntan på återbetalning, utan det ansågs istället prestigefyllt att ge mycket. Exempel på detta finns även i våra dagar, ta till exempel forskarvärlden. Det är oftast varje forskares dröm att bidra med så mycket som möjligt till sin disciplin – gärna mer än hen själv får ut. Samma slags gåvoekonomi existerar också inom till exempel s.k. ”open source”-programmering. Det här visar oss tydligt att människans benägenhet till givmildhet kontra egoism i många avseenden är betingad på våra omständigheter, och inte några biologiskt fastställda konstanter. Om något, så skvallrar tidiga jägar- och samlarsamhällen om att vår natur historiskt sett har passat alldeles ypperligt för organisationsformer där inbördes hjälp, snarare än konkurrens, står i fokus.

Vägen till pengar gick i dessa fall alltså först via socialiserade skulder, och pengar som fysiska manifestationer av värde kan ofta spåras till arméer, som ett sätt att avlöna soldaterna. Där en armé sedan drog fram och slog läger kunde det på detta sätt uppstå små handelsekonomier. Det var sedan inte förrän kapitalismen, med varuproduktion, lönearbete och arbetsuppdelning tvingade till sig en dominerande ställning som pengar kom att dominera nästan alla former av utbyten människor emellan.

Den svårbegripliga självklarheten
Hur exakt pengar kom att existera i olika samhällen kan alltså variera. Problemet idag är att de tas för givna utan att en egentligen reflekterar över vad de representerar och hur de påverkar samhället. Vi är i vår vardag så vana att omges av pengar, så att de nästan blir ett ofrånkomligt – och därför osynligt – faktum. Vi säger saker som att pengar inte kan köpa lycka, eller att pengar är frihet, men vi kan mycket väl tänka oss både att bli glada över en slant och att känna oss ofria trots en förmögenhet. Vi pratar ofta om pengar, men sällan eller aldrig om pengar.

Just det här med varornas och pengarnas betydelse, vad de säger oss och vad som döljer sig under ytan, intresserade sig Karl Marx för i sin analys av vad han kallade för varu- och pengafetischismen. Här handlar det inte främst om en slags dyrkan av varor och pengar, utan snarare om att de attribut vi tillskriver dem i grunden inte är deras egna. När vi i affären jämför priserna på, det vill säga relationen mellan, en säng och en TV, så är det egentligen inte ett intrikat värde hos själva varorna vi jämför, utan relationerna mellan de arbetare och det arbete som krävts för att färdigställa dessa. Det här döljer en massa saker för oss. Vi kan bara säga att TV:n är dyrare än sängen, men vi vet inget om de människor eller de relationer och arbetsförhållanden som ligger bakom. De sociala relationerna framträder som relationer mellan varor, inte mellan människor. Och det här är inte bara något som en gång behöver inses för att trolla bort illusionen, utan något som ständigt gör sig gällande eftersom vi gång på gång konfronteras med varorna och priserna, och inte människorna, både i rollen som konsument och producent.

Ett annat sätt att se det hela på är att tänka sig ett schackspel med pjäserna uppställda. Vi frågar Schackspelaren hur en snabbast kan ta bort pjäserna från spelplanen, och får till svar att vi måste flytta pjäserna i en speciell serie drag för detta ändamål. Schackspelaren är här under det fetisch-artade inflytandet av schackspelets regler, och enligt dessa är allt som sagts fullkomligt logiskt. Men vi, befriade från schackvärldens fetisch, inser att vi bara kan ta bort pjäserna utan att genomföra de omständliga dragen. Skillnaden mellan den här schackreglernas helt fiktiva värld och våran, är att reglerna för oss inte bara finns i våra huvuden, utan existerar på riktigt, som det samhälle vi möter när vi kliver ut genom dörren. Vi kan därför vid en granskning säga att de inte är allmängiltiga, men vi kan inte komma undan behovet att förhålla oss till dem. Vi får spela schack vare sig vi vill eller inte.

Men redan den teoretiska insikten om att samhällets ytliga spel döljer saker för oss gör att vi t. ex. kan tänka oss att vissa ekonomiska ställningstaganden skulle vara svårare att motivera om vi istället för att säga ”vi har inte pengar” till ett viktigt projekt sade att det samhälleliga arbetet lagts på golfklubbor istället.

Det första steget för att på allvar kunna prata om pengar är därför just att blottlägga denna viktiga egenhet; pengar är en social konstruktion, och inte en förutsättning för vår överlevnad. En förutsättningslös undersökning måste därför börja bortanför diskussioner om hur de bäst används; är pengar överhuvudtaget det bästa verktyget för uppgiften?

Generellt sett faller mycket av diskussionen om den nytta pengar gör inom en av två kategorier; som en prestationssporrande morot, och som en funktionell mekanism att styra samhällsproduktion och distribution.

Morot (och piska)
De mer vulgära förespråkarna för dagens system brukar ibland indirekt referera till pengar som en morot genom att försvara ojämlikhet med argumentationen att den sporrar människor till självförbättring. Men även om vi inte tar ojämlikhet som utgångspunkt så finns det en intuition kring just detta med belöningssystem; nog sporrar pengar till bättre prestationer? Just den frågan var Daniel H. Pink intresserad av när han sammanställde en stor metastudie om ämnet. Det han fann var att forskningen på området inte bara är oense med den gängse myten, utan ofta uppvisar diametralt motsatta resultat.

Kort sammanfattat, så beskrivs människan som i grunden driven av ett antal interna motivationsfaktorer; autonomi – att självständigt få utföra och bestämma över sina aktiviteter; syfte – att göra något som känns meningsfullt; bemästrande – att bli bättre på de saker en gör. Dessa interna motivationsfaktorer står i kontrast till vad vi kan kalla externa faktorer; den ökända moroten och piskan. Det undersökningar generellt sett kunnat påvisa är att de interna motivationsfaktorerna är betydligt starkare för alla uppgifter som kräver mer än rudimentär kognitiv förmåga (kreativitet, abstrakt tänkande, problemlösningsförmåga). Inte bara det – det visade sig också att om vi för en uppgift av den typen lägger till externa belöningar så försämras resultatet! När vi inte längre gör något på grund av de inre motivationsfaktorerna så tappar vi delvis intresset och presterar sämre.

Undantaget för detta var alltså uppgifter som är simpla och repetitiva, och det är antagligen härifrån prestations-myten härstammar. Alla som känner till produktionsindustrin vet att det förr var vanligt att jobba på ackord – något som kunde påvisas ge en prestationshöjning. Detta berodde på att det inte fanns någon intern motivation till att börja med i dessa tuffa, alienerande löpandebandet-yrken, och då fungerar den klassiska moroten som väntat. Pengar tjänar också som motivation på ett annat, något omvänt, sätt; om folk får för lite betalt känner de sig orättvist behandlade, utnyttjade. Betalar vi människor tillräckligt för att de inte ska känna sig på det sättet, så försvinner pengar som en fungerande morot, och de inre motivationsfaktorerna tar vid.

Det här är egentligen inte särskilt förvånande. De flesta vi frågar, även de som tjänar väldigt mycket eller jobbar väldigt hårt, gör det inte för pengarna. Frågar vi en läkare, en ingenjör eller en forskare så är det i princip alltid ett svar som går att reducera till någon eller flera av de interna motivationsdrivkrafterna; autonomi, syfte, bemästrande. Andra, som sjuksköterskor, lärare eller servicepersonal, behöver vi inte ens fråga, för de får inga pengar att tala om. Lustigt nog är det i yrken som vi egentligen minst behöver, eller som har med pengar i sig själva att göra, som vi kan tänka oss hitta en del som gör det de gör för pengarna; finans, aktiehandel etc. Eller för att parafrasera Noam Chomsky, när han i en intervju fick just frågan om arbete och motivation: ”De enda på universitetet som skulle säga att de inte skulle göra något om de inte fick betalt för det är de på ekonomiavdelningen”. [1]

I mer praktiska termer kan vi med detta som bakgrund konstatera några saker. De yrken där det huvudsakligen finns höga löner är inte yrken där externa motivationsfaktorer fungerar speciellt väl. De yrken där de fungerar är oftast lågbetalda. Det antyder att vårt sätt att motivera har att göra med en social förväntning om hur mycket ett jobb är värt, och inte om att rakt upp och ner belöna prestation. Vidare är det lätt att se hur moroten i vissa fall blir en piska. Eftersom det alltid finns människor som för sin överlevnad behöver pengar, och är utlämnade åt vilket jobb som helst för detta, behöver de dels inte betalas bra, och dels finns det inget incitament att göra jobben lättare eller mer intressanta. Det utvecklas då till jobb som andra ser ner på, och som då i än större utsträckning stigmatiseras som mindre värda. Vi blir inte bara för fina för att göra sådant som att städa toaletter, trots att någon måste göra det, utan bygger också upp och förstärker en social förväntan om de olika jobbens olika värde, och det är denna sociala förväntan som sedan omvandlas till löneskillnader. Ett exempel är den degradering som manuellt arbete har utsatts för genom historien, trots att stora delar av samhället fortfarande är beroende av sådant och att det på många sätt, både psykiskt och fysiskt, kan vara bra för de flesta att utföra sådant arbete. Nedvärderingen rationaliseras inte sällan med omedveten hjälp av den tidigare nämnda fetischismen. Vi påvisar att produkten av någons arbete har ett lågt värde i ekonomin, och förklarar att de därmed också måste vara lågavlönade. Istället för att behöva se personen i ögonen och ta ansvar för den helt subjektiva åsikten att denne förtjänar mindre än någon annan, så kan vi luta oss tillbaka på en skenbart objektiv ekonomi, det vill säga hänvisa till schackspelets regler.

Det finns naturligtvis andra mekanismer i spel, men det undergräver på intet sätt slutsatserna kring hur pengar, motivation och sociala förväntningar hänger ihop. Utan pengarna skulle stigmat kring vissa jobb kunna brytas, och det skulle finnas all anledning att uppvärdera, förenkla, diversifiera, fördela och underlätta de arbetsuppgifter som inte är särskilt angenäma att utföra idag.

Signal och fördelning
Pengar kan vara ett sätt att styra produktion, genom att på en marknad signalera utbud och efterfrågan som i sin tur signalerar vad konsumenter vill ha, vilket styr vad producenterna producerar. Det här är givetvis ett sätt att göra fördelningen, men det är inte det enda. När vi pratar om utbud, efterfrågan och prissättning så ser många framför sig en slags flytande realtidsföränderlig historia, men faktum är att de flesta priser inte sätts så i dagens samhälle.

Tänk er en producent av sportsouvenirer – tröjor, kepsar etc. Varje produkt kommer att finnas för ett urval av lag och de kommer att kosta lika mycket. Men lagen kommer inte att vara lika populära! Vissa kommer att sälja bättre än andra. De skillnaderna och förändringarna besvaras oftast med ökad/minskad produktion – inte med prishöjningar på de populära souvenirerna. Redan här ser vi en viss frikoppling mellan de förväntade marknadskrafterna, och vi kan med rätta påpeka att ett sådant system kan fungera helt utan priset, genom att kontrollera åtgång och justera produktion och lagerhållning därefter.

Här kan vi förvänta oss en invändning; vi må kunna beräkna åtgång och justera produktionen i det här isolerade fallet utan priser, men hur mycket kepsar bör vi tillverka, istället för andra produkter? Konsumenternas totala efterfrågan kan vara större än vår totala produktionskapacitet – hur ska vi prioritera där?

Innan vi besvarar den frågan kan det vara värt att först betrakta hur produktionen fördelas idag. För det första är det viktigt att precisera vad efterfrågan faktiskt innebär. Det är nämligen inte bara ett behov, utan ett behov uppbackat av pengar. I det enskilda fallet kan det alltså vara så att en rik person som vill ha en lyxartikel kan signalera en efterfrågan, medan en fattig person som behöver mat, medicin eller någon annan grundläggande trygghet inte har någon efterfrågan. Om vi lyfter blicken lite ser vi också att det här bortom individerna har en strukturell inverkan. Pengar är inte fördelade jämnt i samhället (doh!), och det finns grupper som är betydligt fattigare än andra. Det betyder att vissa delar av samhället – de som redan har mycket – har större inverkan på hur produktionen fördelas än de som har mindre. Det är detta som konsumismens förespråkare ibland kallar att ”rösta med plånboken”. Det är ett antagligen oavsiktligt men väldigt träffande sätt att blanda demokrati och ekonomi. Om vi förespråkar demokrati i situationer där människor organiserar sig för att bestämma över gemensamma angelägenheter, borde det inte vara en röst per person?

Vi har redan erfarit att pengar generell sett inte är en belöning för prestation i dagens system. Och även om det var så vi önskade att det förhöll sig, hur skulle vi kunna bedöma prestationen? Har kirurgen som nyss räddade ett liv i operationssalen större anspråk på samhällsproduktionen än gruvarbetaren som riskerade sitt långt under marken? Har dataingenjören som eggad av stundens kreativitet ivrigt hamrar på tangentbordet en naturlig rätt till bättre materiell standard än den deltidssjukskrivna bibliotekarien med kronisk smärta, för vilken varje arbetsdag är en oändlig plåga? Varför saknar hushållsarbete, som fortfarande överväldigande görs av kvinnor, helt värde i detta sammanhang? Sett från ett behovsperspektiv – för det är väl vad det borde handla om – lämnar det nuvarande systemet helt enkelt en hel del i övrigt att önska.

Så åter till prioriteringsfrågan, på vilken svaret redan antytts. Vi har redan demokratisk representation inom den politiska sfären, även om en kan ha många åsikter om dess nuvarande utformning. Men den påverkar bara indirekt våra materiella förhållanden. För att på ett korrekt sätt spegla samhällets intressen, så borde varje person ha lika mycket att säga till om när det gäller produktionsbehoven. Det rimliga vore därför att ställa även detta under demokratisk kontroll. Då riskerar vi inte en situation där golfklubbor eller läskburkar tillverkas när det i själva verket behövs mediciner, bostäder, skolor eller vårdcentraler.

Summering
Pengar är en materialiserad form av social kraft. De är en del av ett system som döljer de egentliga relationerna i vårt samhälle, och tar ifrån oss möjligheten att på ett rationellt och jämlikt sätt rikta samhällets resurser. Vi har sett att det som motiverar oss till att skapa är oberoende av och ofta hämmat på grund av pengar. Människors behov är helt skilda från deras ekonomiska resurser och varierar alltid mellan individer, både kvalitativt och kvantitativt. Oftast är det de som inte kan ackumulera större mängder som har mest akuta behov. Det finns ingen som kan bedöma hur en människa ska bidra till samhället bättre än den människan själv, och på samma sätt finns det ingen som kan bedöma de egna behoven bättre än densamme.

Det är inte bara en fråga om rika och fattiga. Det är en fråga om att se det sociala som överordnat, och om att forma ett samhälle för människan, istället för en människa för samhället¹. Kan vi tänka oss ett system där beslut tas demokratiskt av de människor besluten angår, vare sig det gäller hur samhället ska fungera eller vad vi ska producera?

Om vi tror att vi kan det, då tror jag inte att vi behöver pengar. De ger inte tillräckligt mycket med tanke på vad de kostar; vår mänsklighet.


1) Exempel från USA: 40-timmars arbetsveckan anno 1950 är idag reproducerbar på runt 10 timmar. Men idag jobbar heltidsanställda i genomsnitt 47 timmar i veckan. Vad skulle folk från 1950 säga om de fick hoppa till en hypotetisk framtid där de fick välja mellan att jobba 47 timmar i veckan i en för dem okänd, men högre, levnadsstandard, eller att omedelbart gå ner till 10 timmar i veckan? Vad skulle vi säga idag om detsamma?

Relaterad litteratur:

David Graeber – Debt: The First 5000 years

Daniel H. Pink – Drive: The Suprising Truth About What Motivates Us

Karl Marx – Capital, Vol 1

Källor:

[1] Intervju med Noam Chomsky, September 2011, Oslo: https://www.youtube.com/watch?v=kOTBGrrDeXg

Rojava

Förord
Det här är en text om människorna i västra Kurdistan, också känt som Rojava. Den handlar om deras kamp för frihet, de problem de ställs inför och de lösningar de försöker formulera. Det är livsöden som av olika anledningar har haft väldigt svårt att ordentligt bryta igenom här i Sverige, och därför tycker jag att det är viktigt att de tas upp.

Mycket av den situation som just nu råder i Rojava har sin grund i inbördeskriget i Syrien och Islamiska Statens (IS) framfart, även om det egentligen bara är kulmen på en lång kurdisk kamp för självständighet. I medierna har framför allt IS dominerat på sistone på ett sätt som ibland är problematiskt. Inte för att det de gör inte är förskräckligt och bör fördömas å det skarpaste, utan för att det är svårt att undgå den våg av islamofobisk retorik som smugit sig in i rapporteringen och kommentarerna kring händelserna. Samtidigt som ingen förnekar de grymheter som IS begår, så är det uppenbart att andra konflikter, med jämförbara konsekvenser för människor, inte alls får samma uppmärksamhet, vilket till exempel är tydligt i den totala bristen på rapportering om det ständigt pågående drogkriget i Mexico [1]. Fokuset på IS framstår i det ljuset som befinnandes längst en skala från välmenande avsky till avsiktligt riktat karaktärsmord på islam och muslimer som helhet, på ett sätt som inte sker när till exempel kristna drogkarteller begår illgärningar. Den här texten sätter fokus på den sidan – som i mångt och mycket också består av muslimer – som vi behöver höra och lyssna på, som kan behöva vårt stöd, men som vi också kan lära oss mycket av.

Nedslag: Yekîneyên Parastina Jinê [2]
– Vi strider för de förslavade kvinnorna, för att hjälpa dem att frigöra sig från förtryck.

Orden kunde tillskrivas nästan vilken feminist eller människorättskämpe som helst, men det som skiljer ut just denna är den bokstavliga innebörden, där hon, en ung kvinna vid namn Desine, står i sin uniform utanför den kvinnliga revolutionära gerillagruppen YPJs barracker. Bakom henne står några andra gerillamedlemmar, pratar och skrattar. Ett antal gevär står uppställda mot väggen, medan ett stillsamt duggregn faller från en stålgrå himmel.

Vi befinner oss i Tirbespi, nordöstra Syrien. Numera också känt som Rojava. Gruppledaren Janda, en 20-åring från trakten, visar kamerateamet runt. Hon utgör tillsammans med de andra kvinnorna ortens lokalavdelning av vad som uppskattas vara en organisation med 7 000 – 10 000 medlemmar över hela Rojava.

De är mestadels unga, många i tonåren, även om det finns en del utbildade lärare, föräldrar och kvinnor med andra vitt skilda livsöden. Det de har gemensamt är viljan att strida för sin frihet; både den politiska för hela regionens folk, men också den sociala som kvinnor, i en sedan länge mansdominerad värld. Vad beträffar deras meriter i strid så är det här i dagsläget inte längre några nykomlingar. Sedan YPJ grundades våren 2013 har denna grupp varit inblandad i många strider, dödat fiender, och förlorat kamrater. Kvinnan som grundade just den här lokala gerillagruppen, Warsin, är en av dem som har stupat, och gruppen har valt att ta hennes namn; Martyr Warsins Brigad.

YPJ består enbart av kvinnor, något som har sin grund både i praktiska och teoretiska ställningstaganden. Ute i fält slåss de och samarbetar ofta sida vid sida med sina manliga kamrater från YPG. Men till vardags har det varit en del av kvinnornas frigörelse att kunna utvecklas och ta initiativ på egen hand utan att ständigt behöva undermineras av gamla könsstereotyper.

– I vårt samhälle sågs kvinnorna främst som goda husfruar, fyller Janda i.

– Vi har förändrats. Vi lever, vi lär oss och vi strider. Vi är soldater nu. Men vi kan också utöva vår kultur, vi odlar vår mat; vi lever ett mångsidigt liv.

Desine har många starka åsikter och pratar så fort så att hon knappt hinner andas. Hon är inte bara kritisk mot situationen i den egna hemtrakten, utan har även åsikter om den västerländska synen på frihet.

– Jag tror att kapitalism förslavar kvinnor. Kapitalism drabbade först de europeiska kvinnorna. Jag skulle vilja se att de begärde mer frihet och självstyre och på allvar förkastade förtryck.

Grupper som YPJ, med sin progressiva men i många avseenden västkritiska hållning, kan vara överraskande för många utomstående, men det här är avtryck av en kamp som har pågått länge, och som i sin ofta komplexa samverkan mellan många grupperingar och ideologier behöver lite bakgrund för att falla på plats.

Historia
Ända sedan det Ottomanska imperiets dagar har kurderna strävat efter självständighet, vilket resulterat i ett flertal perioder av våldsamma uppror och sammandrabbningar. När imperiet upplöstes vid första världskrigets slut fanns det förhoppningar bland kurderna om att slippa förtryck under främmande makt, men de grusades snabbt när kontentan av nya gränsdragningar och avtal istället resulterade i än grövre förföljelse och förtryck med kurderna nu uppdelade mellan fyra länder; Turkiet, Iran, Irak och Syrien. 1900-talet blev en period av upprepade oroligheter och konflikter utan att permanenta resultat kunde uppnås i självständighetskampen.

Den nutida kampen för kurdisk självständighet förknippas nog av de flesta med PKK, Kurdistans Arbetarparti, som grundades 1978 i Turkiet av bland andra Abdullah Öcalan. Organisationen hade sina rötter i radikala vänsterkretsar och hamnade, präglat av kalla krigets politiska situation, i en auktoritär Marxism-Leninism och en motsägelsefull kurdisk nationalism; å ena sidan förespråkades en internationell kommunistisk revolution, å andra sidan skapandet av en kurdisk nationalstat. Organisationen vann snabbt popularitet, och grundlade vad som skulle bli närmast en idoldyrkan av Öcalan, men anklagades också för att finansiera sin verksamhet via drogtrafficking, för mord, bombdåd och andra våldsdåd både i och utanför Turkiet mot både turkar och kurder, och var från 1984 i princip i öppet krig med den turkiska regimen. Kurderna å sin sida utsattes av den turkiska regimen för upprepade och grova övergrepp i form av rent våld och förföljelse men också diskriminering och institutionaliserat förtryck av det kurdiska språket och kurdisk kultur. [3]

Lite kuriosa i svenskt hänseende är att PKK i ett tidigt skede utpekades som potentiellt ansvariga för mordet på Olof Palme. Men det spåret ledde inte till mer än Ebbe Carlsson-affären. [4]

En viktig vändning i konflikten mellan PKK och Turkiet kom 1998, då Öcalan efter påtryckningar fick lämna Syrien, där han ditintills uppehållit sig, och kort därefter (februari 1999) tillfångatogs i Kenya. Detta skulle visa sig vara början på en förändring i PKKs strategi, och kom till viss del att bli en uppgörelse, åtminstone på pappret, med gamla synder. [5]
Från sin fängelsecell började Öcalan ifrågasätta delar av organisationen; det grova våldet, personlighetskulten, de auktoritära aspekterna och den dogmatiska inställningen i många frågor, däribland t. ex. förhållandet till islam. [6]
Fortfarande en motståndare till kapitalism, men med Sovjetunionens misslyckande och fall i färskt minne, behövdes det nya idéer om vilken framtidsvision frihetskampen skulle presentera. En något oväntad inspirationskälla visade sig bli den amerikanske anarkisten Murray Bookchins skrifter och framför allt dennes politiska program kallat Libertarian Municipalism, som Öcalan inspirerades av när han formulerade sin egen vision; Demokratisk Konfederalism. [7]

Demokratisk Konfederalism
Öcalans förvandlingsprocess i fängelsecellen var inte bara en isolerad händelse, utan representerade ett sökande efter en ny identitet som skedde på bred front bland de kurdiska frihetskämparna där de sakta vaknade upp till den postsovjetiska verkligheten med en blodig kamp i bagaget och utan en tydlig idé för framtiden. Man läste ny litteratur och försökte blicka både inåt och utåt, där bland annat rörelser som Zapatistas i Chiapas, södra Mexico, var en praktisk inspirationskälla. Under den här processen började bland annat den implicita egna nationalismen ifrågasättas. Man hade sett hur mycket ont sådant kunde leda till, och ville istället skapa ett fritt och inkluderande samhälle som inte är byggt på en idé om specifika religioner eller etniciteter.

Demokratisk Konfederalism är i mångt och mycket ett uttryck både för hur ett sådant samhälle kan se ut och hur kampen för att nå det målet ska formas.

I korthet bygger detta på att förflytta makt från central nivå ut i kommuner och stadsdelar, i en organisation som bygger på deltagande direktdemokrati på gräsrotsnivå. Sådana lokala organisationer skulle sedan tillsammans bilda konfederationer för att administrera och koordinera gemensamma projekt. De lokala organisationsformerna skulle bli knutpunkten för sociala rörelser, där de kan utbyta idéer, erfarenheter och nå överenskommelser. Denna av Öcalan kallade ”demokratiska modernitet” kontrasteras med en icke fungerande ”kapitalistisk modernitet” där staten är ett verktyg för att tvinga den direkta kontrollen över samhället ur händerna på befolkningen. Istället framhävs social kontroll över resurser, ekologisk hållbarhet, en inkluderande gemenskap oavsett etnisk, religiös eller kulturell tillhörighet, jämlikhet och frigörelse från förtryckande könsnormer.

Detta har realiserats i praktiken bland annat genom att garantera minoriteter platser i de nyformade råden och att fördela de folkvalda så att det inte blir någon snedfördelning mellan könen. Rådsstrukturen uppmuntras samtidigt rent generellt och etableras som ett permanent och centralt inslag i beslutsfattandet för att på så sätt befästa och utöka det folkliga inslaget. Istället för att vardagen är politik, blir politiken till vardag. Ekologiska samhällen börjar formas, många kooperativ har bildats och socialiseringen av samhället har också fortskridit utanför själva rådsstrukturen. [8]

Det är detta system som är inspirationen för den konstitution och organisation som människorna i Rojava försöker realisera, men det är inte den första platsen där idéerna sjösätts. Allteftersom PKKs strategier skiftade i denna mer frihetliga riktning så började gruppen också implementera delar av konceptet i norra Kurdistan, alltså den del av Kurdistan som ligger i Turkiet. En av strategierna är att bygga de här nya strukturerna i skalet av de gamla, och bygga upp dem parallellt med existerande statliga institutioner, vilket har gjort att maktvakuumet som uppstod i Syrien snabbt kunde fyllas av nya, förankrade modeller, och vilket på sikt ska kunna övervinna nationsgränser och bestämmelser genom fredlig deltagande gräsrotsdemokrati snarare än våld.

Kurdisk frigörelsekamp är sedan PKKs Marxist-Leninistiska dagar starkt influerad av antikapitalism. Marx skrev i Kapitalet att en av förutsättningarna för att det kapitalistiska produktionssättet på allvar skulle slå rot i ett samhälle är dess medborgares dubbla frihet; för det första friheten till sina egna kroppar, så att de kan ingå avtal, och för det andra friheten från de medel med vilka de kan försörja sig själva, vilket därmed tvingar ut dem på marknaden för lönearbete. De stormakter som levererat denna dubbla frihet till Mellanösterns nyligen befriade nationalstater, som Afghanistan och Irak, har också levererat de förutsättningar som bäddat för uppkomsten av grupper som IS. [9]
Detta, tillsammans med de nationalstatsbyggen som från första början splittrat kurderna efter det Ottomanska imperiets fall, bidrar till misstänksamheten mot de lösningar som i väst ses som standardmodellen för befrielse.

Eller som Dilar Dirik, doktorand, forskare och aktivist inom den kurdiska kvinnorörelsen säger det:

– [Demokratisk Konfederalism] försöker vara ett alternativ till den dominerande ordningen; den nationalstats-orienterade, kapitalistiska, patriarkala. Det systemet har misslyckats, det har orsakat så mycket problem och förtryck så att vår nya förståelse av frihet och frigörelse inte kan ske inom samma parametrar. [10]

Nedslag: Befrielse, Dêrîk, 2012 [11]
– Kurdiska liksom våra kristna och arabiska systrar måste förenas för våra rättigheter i denna revolution. Revolutionen är meningslös utan kvinnorna.

Maliha Abdullah, en äldre kvinna i Dêrîk i nordöstra Syrien står i täten för ett demonstrationståg och intervjuas. Det råder en slags beslutsam optimism på platsen, där det tidigare var förbjudet för kurder att samlas i politiska syften. En rad kvinnor applåderar när hon avslutar med att önska folket en seger i revolutionen. Vid en närmare titt så visar det sig att hela den främre delen av demonstrationståget består av kvinnor medan männen går bakom dem. Mustafa Aziz, medlem av Kurdiska Högsta Rådet, förklarar:

– Mödrar¹ marscherar alltid främst, ungdomar och män därefter. Det här systemet är på plats för att visa dem respekt. De har lidit ett dubbelt förtryck; socialt förtryck såväl som politiskt förtryck. Därför leder mödrarna våra demonstrationer.

Rojava
Rojava är alltså namnet på västra Kurdistan; den kurddominerade norra delen av Syrien. Området består av 3 osammanhängande regioner som kallas kantoner: Efrîn i väst, Kobanê i mitten och Cizîrê i öst. Regionen är sedan november 2013 självstyrande. Det är svårt att tala om exakt befolkningsmängd, eftersom många har tvingats fly i krigets spår, men siffran kan tänkas ligga någonstans runt 3 miljoner. Kurderna är generellt sett majoritetsgruppen, men det finns andra grupper, däribland araber, assyrier, yezidier armenier och turkar, framförallt i nordöstra delen där det finns städer som domineras av andra grupper eller är helt blandade.

I ett större sammanhang är Rojava den västra delen av Kurdistan, ett område som trots konflikter, förföljelser och fördrivningar fortfarande i stor utsträckning bebos av kurder. Det finns uppskattningsvis över 30 miljoner kurder i världen, med en stor diaspora på runt 1.5 miljoner, varav nära hälften bor i Tyskland.

Den viktigaste politiska aktören i regionen för närvarande är Partiya Yekîtiya Demokrat (PYD), ett parti som grundades 2003, som har ideologiska band till PKK och som anses vara den politiska motsvarigheten av gerillorna YPG och YPJ. PYD har alltsedan inbördeskriget i Syrien startade haft en något komplex relation till en grupp mindre partier som tillsammans går under namnet Kurdiska Nationella Rådet (KNC), med vilka PYD ingår i Kurdiska Högsta Rådet. PYD ansåg att KNC var alltför kontrollerat av presidenten för norra Iraks kurdiska område, Massoud Barzani och dennes parti KDP, och var ovilliga att göra några större eftergifter till dessa grupper. På sistone har vissa delar av KNC skiftat till PYDs sida, och av allt att döma har PYD gått segrande ur striden om makten i Kurdiska Högsta Rådet. Delar av KNC och KDP-sympatisörer har anklagat PYD för att vara Assad-allierade, vilket till största del verkar vara baserat på att en del områden i Rojava lämnades över frivilligt och utan strid i PYDs händer av regimtrogna. Det är svårt att veta vad som är sant i detalj när olika grupper på det här sättet kommer med sina skilda versioner, men intrycket är att PYD har de facto kontroll och överväldigande stöd i Rojava, och att de också står för den frihetliga, oberoende och decentraliserade modellen till skillnad från en mer traditionell hierarkisk modell från KDPs sida.

Den avvaktande inställningen till KDP och dess trupper, de s.k. peshmerga, aktualiserades i augusti 2014 när peshmerga övergav posteringar utanför Sinjar, norra Irak, och tillät IS att avancera mot staden. Tusentals yezidier tvingades fly hals över huvud upp på berget Sinjar, och det var snabba insatser från PKK, YPG och YPJ, som korsade gränsen från Rojava, som till slut räddade många av dessa. [12] Något som förutom beröm till de kurdiska styrkorna från Rojava också har resulterat i att vissa ifrågasätter om västmakterna hjälper ”rätt” grupper i kampen mot IS. [13] Trots en del gnissel har grupperna ändå i olika sammanhang hjälpt varandra, och peshmerga har bland annat hjälpt till med försvaret av staden Kobanê.

Det finns med andra ord många politiska fallgropar i en region som dessutom innehåller flera andra oppositionella grupper och en alltjämt stark Assad-regim, men PYD försöker alltjämt att realisera den av Öcalan och PKK föreslagna demokratiska konfederalismen i regionen.

De tre kantonerna i Rojava. Sedan denna bild togs i februari har tyvärr stora delar av Kobanê fallit i IS händer - dock inte själva staden.
De tre kantonerna i Rojava. Sedan denna karta ritades i februari har tyvärr stora delar av Kobanê fallit i IS händer – dock inte själva staden.

Avslutning
I ett område som kännetecknas av århundraden av imperialistiska intriger, konflikter om olja, påtvingade nationsgränser och sekteristiskt våld framstår de glimtar en får av Rojava som en positiv motpol. Det är väldigt svårt att veta exakt hur situationen är i alla avseenden eftersom det finns så många parter och faktorer som spelar in, men det är svårt att ta miste på de budskap av frihet och jämlikhet som återupprepas av olika människor i området, och som också alltmer verkar ha blivit ledargestalternas och organisationernas motton.

Att Öcalan och PKK är populära även i Rojava råder det inget tvivel om, då det är svårt att hitta en demonstration utan symbolik och porträtt föreställande den frånvarande ledaren. Det är både fascinerande och problematiskt, med tanke på PKKs historia. Det är inte fel att inspireras av förebilder, men om PKK menar allvar med att ge folket sin egen frihet så måste den reella makten både komma och stanna hos folket.

Antikapitalismen är genomgående och spontan i retoriken från folk på gatan, men inte lika tydlig i intervjuer med ledande rådsmedlemmar eller vid en titt på Rojavas nyskrivna konstitution och svår att greppa i praktisk bemärkelse. Det är helt enkelt svårt att veta vad folk menar när de fördömer kapitalismen, hur de ser på alternativen, och hur förankrade de nya idéerna om demokratisk konfederalism är bland folket utanför de omedelbara organisationerna som nu förespråkar den. Exakt vilken väg området kommer att välja är därmed svårt att säga, men förhoppningen är att det blir en folkets väg, inte pådyvlad av utomstående, vare sig det är fundamentalister eller västerländska intressen.

Den modell som testas och sjösätts ses som en väg framåt inte bara för de autonoma kurdiska områdena, utan omnämns som en modell som kan fungera för resten av Syrien, Turkiet och andra delar av regionen. Det är en vision som med sin acceptans för alla kulturer och religioner, med sin feministiska prägel, demokratiska inriktning och med en kritik av ojämlikhet inte bara utgör en ljuspunkt för hela regionen, utan också borde få många västerländska länder att skämmas, detta trots en väldigt akut kris med mängder av flyktingar och väpnad konflikt precis för dörren.

Att världens största statslösa minoritet, efter århundraden av strävan för frihet, har kommit fram till att det inte är en stat de vill ha är en djupgående insikt. Resonemanget är lätt att sympatisera med. Nationalstaten med tillhörande nationalism är grunden för att börja ställa folk i vi-mot-dem förhållanden och en tacksam plattform för främlingsfientlighet, rasism och fascism. Det är inte ett sätt att ge folk makten, utan ett sätt att ta den ifrån dem och i många fall i slutändan att lämna över den i händerna på ekonomiska intressen som inte är ansvariga inför något annat än ekonomin själv. Det finns ingenting progressivt, förenande, mänskligt eller inspirerande i det statskapitalistiska projektet när en tittar på de länder som ytterst representerar systemet idag.
Skulle Rojava, och den kurdiska rörelsen i stort, lyckas uppnå sina uttalade mål så skulle det inte bara kunna vara en vändpunkt för regionen utan rentav en inspirationskälla för folk runtom hela världen.

Men det hela får inte heller bara bli en kuriosa akademisk attraktion för utomstående betraktare av olika politisk åskådning, utan behöver stödjas aktivt genom deltagande i demonstrationer, kontakt med hjälporganisationer [14] och en uppmärksamhet på de få kanaler som förmedlar vad vi kan göra för att hjälpa regionen. Det är inte bara frågan om direkta attacker från bland andra IS, utan också om de stora flyktingströmmarna i grannländerna som kriget har genererat [15][16], däribland många från Rojava-regionen. Om Sveriges erkännande av Palestina var ett fall av ”bättre sent än aldrig” så är det i Rojavas och Kurdistans fall snarare tal om ”innan det är för sent”. Istället för att bara förskräckas över händelseutvecklingen i regionen bör vi ta tydlig ställning för de vars mänsklighet och humanism under svåra förhållanden många gånger får våra egna ”öppna hjärtan” att se ganska fjuttiga ut.

Rekommenderad läsning:

Kurdish Communalism, (Biehl), New Compass
http://new-compass.net/article/kurdish-communalism

The new PKK, (Taylor), Roarmag
http://roarmag.org/2014/08/pkk-kurdish-struggle-autonomy/

Democratic Autonomy in North Kurdistan, TAORT Kurdistan
http://www.amazon.com/Democratic-Autonomy-North-Kurdistan-Liberation/dp/8293064269/

The Communalist Alternative to Capitalist Modernity, (Eiglad), New Compass
http://new-compass.net/articles/communalist-alternative-capitalist-modernity

The Rojava Report
http://rojavareport.wordpress.com/

Fotnoter:

1) Jag vet inte om det här är en förvanskning i översättningen, men det har slagit mig att det här uttrycket kan vara problematiskt. Kvinnorna ses som mödrar, alltså inte som sina egna subjekt; männen ses som män. Men en kan också hävda att det är ett sätt att identifiera att just mödrarna lidit det värsta förtrycket, vilket säkerligen är sant. Oavsett vilket, så är det givetvis också så att förändringar kan ta tid, och gamla normer och uttryck kan dröja sig kvar även under nya förutsättningar.

Källor:

[1] http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2014/10/there-are-groups-more-depraved–201410238520512942.html

[2] https://www.youtube.com/watch?v=ZCCODxq8diI

[3] https://en.wikipedia.org/wiki/Human_rights_of_Kurdish_people_in_Turkey

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Ebbe_Carlsson-aff%C3%A4ren

[5] http://mepc.org/journal/middle-east-policy-archives/prison-writings-pkk-and-kurdish-question-21st-century

[6] https://www.opendemocracy.net/arab-awakening/rahman-dag/democratic-islam-congress-and-middle-east

[7] http://www.kurdmedia.com/article.aspx?id=10174

[8] http://rojavareport.wordpress.com/2014/04/16/new-communal-model-of-self-government-takes-root-in-north-kurdistan/

[9] http://www.dn.se/nyheter/varlden/det-blodiga-spelet-om-mellanostern/

[10] https://www.youtube.com/watch?v=Dte5iCbvoNY

[11] https://www.youtube.com/watch?v=80pRJXSEaEo

[12] http://civiroglu.net/2014/08/18/p_can_sinjar/

[13] http://www.bbc.com/news/world-middle-east-28925179

[14] http://donate.unhcr.org/international/syria

[15] http://www.unhcr.org/548737926.html

[16] http://roarmag.org/2014/10/syrian-refugees-kobane-turkey/

Titelbild:
By PersianDutchNetwork (Own work) [CC-BY-SA-4.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], via Wikimedia Commons

Ferguson, Mo.

Protesterna som nu pågår i Ferguson och runtom i USA beror på att den vita polis som dödade en obeväpnad svart tonåring inte ens kommer åtalas.

”Doesn’t take 100 days to decide if murder is a crime, it takes 100 days to figure out how to tell people it isn’t……” kommenterade bland annat Chris Rock

Men vreden som tagit fart kan inte förstås i denna isolerade kontext. En svart amerikan dödas av ”statligt sanktionerat våld” var 28:e timme [1], och för det mesta är det få som bryr sig. Men de mer spektakulära fallen blir den topp på isberget som får bägaren att rinna över.

I Ferguson, en stad med 2/3 svarta invånare, är polismakten nästan uteslutande vit. 86% av de som stoppas av polisen är svarta, 92% av ”police searches” drabbar svarta och 93% av de gripna är svarta. Trots detta visar statistiken att ”contraband hit rate” var betydligt högre bland vita; 34% mot 22%. [2].

I en bredare kontext är USA det land med flest fångar per capita; med 5% av jordens befolkning har landet 25% av jordens fångar, till glädje för den privatiserade fängelsemarknaden. Och av dessa är 40% svarta, trots att de bara är ~13% av befolkningen i stort. [3][4]

Allt detta med en polisstyrka som är våldsamt militariserad och förfogar över mängder av militära medel, inklusive pansarbilar, granatkastare och automatvapen. Över 50 000 SWAT-räder genomförs årligen, ofta för att leta efter droger, och i många uppmärksammade fall har oskyldiga drabbats. [5]

De svartas situation är inte heller bara en fråga om låg utbildning, vilket visas av att vita som inte gått klart gymnasiet har bättre ekonomi än svarta som har en college-utbildning. [6]

Och det är i slutändan också inte bara ett rasistiskt problem, i ett samhälle där reallönerna minskat sedan början av 70-talet samtidigt som produktiviteten stadigt ökat. [7]

Det har gjort att de ekomoniska skillnaderna i USA ökat, vilket de gjort i många länder i väst, inte minst Sverige [8], och det är inte heller förvånande att det finns tydliga korrelationssamband mellan ojämlikhet i samhället och nivån av våld och ohälsa bland dess medlemmar. [9]

Det hela är helt enkelt en stor blöt filt av strukturellt våld och förtryck med rasistiska förtecken, men som på ett eller annat sätt drabbar alla som är förfördelade och utsatta i samhället. Det som i många fall fokuseras i media är istället enskilda incidenter, brinnande byggnader eller bilar och kravaller där en del har så lågt förtroende för samhället och så mycket uppdämd ilska att de helt enkelt inte ser någon annan väg än att med våld göra sin röst hörd, på samma sätt som de med våld hålls tillbaka. Det är lätt att förstå dem, när till och med forskare på Princeton dömer ut det av pengar totalt havererade amerikanska systemet. [10]

[1] http://www.occupy.com/article/black-man-killed-us-every-28-hours-police

[2] http://www.newsweek.com/ferguson-profiling-police-courts-shooting-264744

[3] https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_incarceration_rate

[4] https://en.wikipedia.org/wiki/Statistics_of_incarcerated_African-American_males

[5] http://www.opposingviews.com/i/society/crime/number-annual-swat-team-raids-jumps-3000-1981-over-50000-2005

[6] http://www.huffingtonpost.com/matthew-bruenig/white-high-school-dropout_b_5881838.html

[7] http://www.outsidethebeltway.com/wp-content/uploads/2012/07/wages-stagnate-productivity-grows-570×389.png

[8] http://www.svt.se/dokument-inifran/lonesankarna

[9] www.equalitytrust.org.uk/about-inequality/spirit-level

[10] http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/northamerica/usa/10769041/The-US-is-an-o9igarchy-study-concludes.html