Yarl’s Wood – i statens mörka skugga

Det sägs att det krävs en rymdraket för att lämna jorden, men från Cambridge går det att med buss komma till en annan värld på bara knappa timmen.

När jag kommer till hållplatslängan där fjärrbussarna i Cambridge kommer och går, står där redan en grupp studenter med plakat och banderoller, och jag skymtar ryggen på en av mina vänner längre bort. Jag verkar ha kommit rätt. Vi strålar samman och blir till slut 5-6 stycken som sedan tidigare känner varandra från olika sammanhang i stan. Hållplats 16, visst var det där vår buss skulle gå ifrån?

Nej, det var bara uppsamlingsplatsen. Bussen till Yarl’s Wood står en bit bort och väntar. Vi reser oss upp, skakar av oss förmiddagströttheten och börjar gå. Det kompakta molntäcket spricker tillfälligt upp, och just där tittar plötsligt solen fram för ett ögonblick. Vi kliver på bussen. Jag tittar ut mot parken till höger, där en grupp barn iförda västar i olika färger spelar fotboll. Solen skiner ner på dem. På platsen vi ska åka till finns inget solljus – ty den ligger i statens mörka skugga.

Yarl’s Wood är ett gigantiskt förvar för flyktingar som kommer till Storbritannien och söker asyl, eller de som plockas upp vid inre gränskontroller och inte har rätt papper. På anläggningen hålls över 400 människor, främst kvinnor, men även ett antal barnfamiljer. Människorna på Yarl’s Wood sitter instängda inomhus, ofta utan vetskap om hur länge de blir kvar – närsomhelst kan de få besked om att de ska deporteras.

Mer än ett förvar, är det här ett fängelse. Ett fängelse för människor med fel hudfärg, och människor födda på fel ställe. Unga som gamla kvinnor, gravida, och barn. Anläggningen har funnits sedan 2001, men drivs sedan 2006 i vinstsyfte av det privata säkerhetsbolaget Serco, som då vann upphandlingen av driften. Det ligger mitt ute i ingenstans, i Bedfordshire, och har genom åren byggt upp ett ordentligt skamfilat rykte.

Trots att det nästan bara är kvinnor som hålls fångna här så är många av vakterna män. Fångarna har i många fall en otroligt traumatisk resa bakom sig redan innan de hamnar här – inte sällan just med sexuellt våld som en av orsakerna till att de flytt sina hemländer – och är otroligt sårbara när de tas till anläggningen. Där möts de av övervakning, sexuella trakasserier, utpressning, och våldtäkter, vilket leder till oerhört många fall av psykisk ohälsa, självmordsförsök, självskadebeteende, och även ett och annat dödsfall.

Mycket av detta mörkas av företaget – ibland med hjälp av statliga myndigheter. Kvinnornas vittnesmål misstros, och de som anmäler eller vittnar om våldet och övergreppen hotas exempelvis med utvisning. 2014 nekades också FN:s speciella rapportör för våld mot kvinnor tillträde till anläggningen. Inte undra på det, när vad som sker på Yarl’s Wood är ett fruktansvärt rasistiskt och patriarkalt förtryck och våld mot främst just kvinnor.

Vår buss åker genom ett typiskt brittiskt landskap, platt och med böljande fält på båda sidor, och passerar ort efter ort fylld med de karaktäristiska dockhusliknande radhusen i tegel. Framtill tar en kvinna – en av arrangörerna – ton i mikrofonen och berättar om sin egen vistelse i Yarl’s Wood. Uppsluppenhet och förväntan förvandlas för ett ögonblick till ett förebådande gravallvar. Vi är på väg till Yarl’s Wood för att demonstrera mot de fruktansvärda förhållanden som råder där och den människosyn som förvaret representerar.

Det är ångestfyllt för mig att åka tillbaka till Yarl’s Wood, säger hon, men jag känner att jag måste göra det. Det betyder oerhört mycket för kvinnorna därinne att vi finns där utanför. Det ger dem hopp och ork att fortsätta kämpa. Och ni ska veta, att det inte är några svaga kvinnor som sitter där inne. De har varit med om så oerhört mycket. De är vana att stå upp för sig själva och varje dag tillsammans försöka göra motstånd mot trakasserierna och våldet. Tillsammans ska vi stänga ner det där jäkla stället! Vi jublar, och färden går vidare på snirkliga vägar, genom Bedford, och sedan ut i ingenstans.

Vi var rätt många – här demonstrationens vänstra flygel.

Några poliskontroller senare är vi framme, när vi svänger runt ett hörn och plötsligt är omgivna av en folkmassa med flaggor, banderoller, ljudanläggningar, visselpipor, trummor och andra slagverk. Vi kliver av till ljudet av ramsor och allt möjligt oväsen – att göra oljud är ett medvetet drag för att göra det så tydligt som möjligt för de på insidan att vi finns där.

Vår buss står längst bak i en lång rad av fordon som kommit från orter så långt bort som Bristol. Vi är fler än jag trodde – det handlar om tusental snarare än hundratal. Vi vecklar ut våra egna banderoller, som en av oss pysslat ihop. På en står det ”Hear Me Roar”, på en annan ”No Human Is Illegal”, och vi är många som har den senare med oss idag. Ett otroligt radikalt ställningstagande, eftersom inte en enda stat i världen håller med om budskapet. Det är vi mot dem – människor mot institutioner som i grunden drivs av omänskliga och hänsynslösa aspirationer.

Snart börjar folkmassan förvandlas till ett tåg, och vi rör oss mot den plats där demonstrationen ska ske. Det är en upphöjd gräsplätt på andra sidan av anläggningen, närmast flera av de avlånga tvåvåningshus där människorna sitter instängda. Höjdskillnaden behövs, eftersom det flera meter höga stängslet gjorts insynsskyddat till en höjd på nära två meter. Dessutom är fönserglaset på övervåningen täckt med en genomskinlig plast som gör det omöjligt för människorna därinne att titta ut, annat än genom den glipa som uppstår när fönstret öppnas.

När vi börjar nå platsen för demonstrationen och folk sätter igång att ropa ramsor och föra oväsen, märker vi snart också svaret komma från insidan. Det första jag ser när jag blickar mot byggnaden är en hand i en fönsterglipa som viftar med en vit näsduksstor tygbit. Det är en bild som bränner sig fast på näthinnan. Allteftersom fler och fler anländer och stämmer in, blir också svaren från insidan allt intensivare. Vi befinner oss mellan ett yttre och ett inre stängsel, och folk börjar sätta upp banderoller, blommor, ballonger och annat på bägge stängslen.

Tygstycken, hemmagjorda flaggor, papper med meddelanden – människorna i förvaret försökte kommunicera på många sätt. Personen på bilden står på en stege.

Samtidigt blir händerna, tygbitarna och de hemmagjorda flaggorna och skyltarna allt fler även i fönstren på insidan. På nedervåningen ser vi vad som verkar vara barnfamiljer, där några barn håller upp skyltar och vinkar. Vi vinkar tillbaka och ropar ännu en ramsa om att fängelset måste stängas. Stämningen är god, musik spelas och folk vinkar, dansar och ropar, men bara en millimeter under ytan ligger också allvaret. Alla vill vara positiva och peppa varandra och människorna på insidan, men under några hjärtskärande moment brister den sköra skiljelinjen.

Det sker främst när en av talarna på utsidan ber demonstrationen att vara tyst – att det är vår tur att lyssna. Efter några förvirrade ögonblick, där varken vi på utsidan eller de på insidan riktigt greppat vad som är på gång, och där spridda rop hörts från båda sidor, faller saker plötsligt på plats. Talaren vid megafonen ropar:

”Yarl’s Woods kvinnor – vi hör er. Vad vill ni säga oss?”

Efter några sekunder kommer svaret:

”Frihet!”

Vi jublar på utsidan, men det är också här det brister för många, och de tvingas torka tårar från kinderna eller ta på sig solglasögon trots att solen bara sporadiskt tittar fram. Vi ropar sedan växelvis – utsidan till insidan, och insidan till utsidan: ”Shut it down!”

En stund senare blir det dags för kvinnor från insidan att göra sina röster hörda via telefon. Det blir svårt att urskilja allt som sägs, det börjar ofta trevande med ett ”Hello..hello?” och följs sedan av en flod av beskrivningar av upplevelser och rop på frihet. Några är mer upplyftande än andra, som när någon högt och tydligt förmedlar följande till utsidans stora jubel: ”Thank you for being here. God bless you. We love you.”

Demonstrationen fortsätter i ett par timmar, och efter att de flesta talat klart och när många skrikit sig hesa, går vi ner till stängslet, där många under hela dagen stått och måttat sparkar – en symbolisk men väldigt terapeutisk handling. Vi sparkar så att det skakar, och rasslet från hundratals sparkar blir som ett muller som stiger upp mot himlen. Trots den positiva känslan av att vara här, av att skapa uppmärksamhet kring denna brutala människoförnedring, och trots att vi med vår närvaro ger hopp och energi till de som hålls i förvar på insidan, så står helvetesbyggnaderna kvar. Frustration.

”When the Home Office attacks – we fight back! When the police attacks – we fight back! When the government attacks – we fight back! When everyone attacks – we fight back!”

Sedan börjar alla sakta packa ihop, och bege sig tillbaka till bussarna. Vi lämnar kvar graffitimeddelanden, ballonger, banderoller, klistermärken och blommor på stängslet bakom vilket de andra finns, de som blir kvar. Vi reser tillbaka genom fälten och småstäderna, vi reser den korta sträckan från helvetet till vardagen. Tillbaka i Cambridge börjar vi promenera hem. Några band ska spela Clash-covers på en pub i närheten om en timme eller två. Jag lovar att försöka komma om jag inte är för trött.

Vi går sakta genom staden och försöker sätta ord på dagen. Jag berättar om ett podavsnitt jag nyligen lyssnat på om solidaritetskamp i Palestina. Om hur de som åkte ner kände skuldkänslor när de sedan lämnade det ockuperade området som var andras vardag – andras fängelse. Vi hade just upplevt något liknande men i miniatyr. För några ögonblick var vi förenade med de modiga kvinnor, män och barn som försöker överleva statens brutalitet bakom Yarl’s Woods väggar.

Sedan åkte vi hem, och kullen utanför förvaret blev åter ett tyst och stilla vittne till de fasor som människor utsätter andra människor för. Till den rasism, sexism och nationalism som är så fundamental för den ideologi som rättfärdigar det som händer innanför staketen och murarna – som rättfärdigar att människor födda på fel plats, med fel hudfärg, utan rätt papper, eller på grund av något annat, saknar människovärde.

Jag kom hem och lade huvudet på kudden. Vaknade 45 minuter senare och släpade mig upp för att göra en kopp te. Det blev inga Clash-covers denna lördagskväll. Jag tog en macka, satte mig vid datorn, och började lägga över några bilder från mobilen. En timme bort förberedde sig människor på ännu en natt av övervakning, trakasserier, ovisshet och frihetsberövande.

Det jag fick uppleva denna dag var bara en skymt in i en mörk verklighet. Jag kommer aldrig att kunna förstå – verkligen med hela kroppen begripa – hur det känns att vara en av dem som hamnat på fel sida. Jag vet inte heller hur vi ska riva de här murarna, både de fysiska och de sociala, som gör allt detta elände möjligt. Men en sak tror jag mig ändå veta.

Om vi ska kunna riva dem, så kommer det bara kunna ske om vi bygger vår politik på en grund som utgår från vår kapacitet till empati, vår förmåga att uttrycka solidaritet och vår benägenhet till inbördes hjälp. En politik som utgår från vår omedelbara empati och aldrig under några som helst omständigheter låter den praktiska medmänskligheten kompromissas bort i pragmatismens, ideologiernas eller andra abstraktioners namn. Inte förrän då kan en slogan som att ingen människa är illegal bli verklighet på riktigt.

Det är ett misstag att tro att det här handlar om idealism. Att utgå från våra finaste benägenheter och underifrån försöka bygga strukturer som bejakar dessa, är det mest praktiska som finns.

Ja…

Varför anarkism?

Vi lever i ett samhälle där vi kan skapa så oerhört många saker som människor förr inte ens kunde drömma om, ändå förblir många av dessa saker blott en dröm för de allra flesta. Vi vet mer än någonsin tidigare om planeten vi bor på, och med den vetskapen rusar vi rakt mot en förödande miljökatastrof. Vi pratar om frihet, folkstyre och jämlikhet, men aldrig förr har så få lagt beslag på och kontrollerat så mycket av jordens resurser.

Vi har med vår kunskap och teknologi skapat maskiner och uppfunnit tekniker för att underlätta det arbete som är nödvändigt för vår överlevnad och vårt välmående, men ändå är vi överarbetade, rädda för att de ska ta våra jobb, stressade av den takt de sätter, och alienerade som dess maktlösa bihang.

Trots att vi övervakar och kontrollerar våra samhällen i en omfattning utan motstycke, saknar vi kontroll över våra liv. Nästan allt det som generationer av människor byggt upp och behöver, har en liten minoritet gjort till sitt eget. Vi skapar lagar som förbjuder den fattige att stilla sin hunger, och samma lagar skyddar dem som äger nästan hela världen. Resultatet är att våra samhällen är fulla av fängelser, och dessa fängelser i sin tur fulla av människor vars främsta brott är att de försöker överleva.

Istället för att bygga system för att tjäna människor, skolar vi människor för att tjäna system. Vi formas till att vara likriktade, produktiva och i en snäv bemärkelse nyttomaximerande kuggar, istället för unika individer som tillsammans med andra nyfiket strävar efter att forma vår omvärld och förverkliga oss själva.

Vi är fattiga i överflöd, stressade av effektivitet, fångade i illusionen av frihet, och främlingar inför vår egen mänsklighet.

För den som simmar motströms kan det till slut verka som om det är den egna förmågan som är otillräcklig, och att strömmen är det normala – nödvändiga – tillståndet. Men precis som strömmen är det konkreta resultatet av en rad processer som tillsammans skapar den, är vårt samhälle resultatet av de system som kommit att dominera nästan alla aspekter av våra liv.

* * *

Vi lever i stater, där ett fåtal gör anspråk på att bestämma över oss, och där vi i bästa fall, med några års mellanrum, får välja vem som blir vår nästa herre. Sådan makt har genom historien hävdat sin legitimitet att styra och beskatta oss genom hänvisningar till både övernaturliga väsen och mer eller mindre sofistikerade filosofiska eller praktiska resonemang, men bygger i grund och botten alltid på hotet om eller verkställandet av våld, och tjänar ytterst som försvarare av privilegier.

Vi lever under ett ekonomiskt system, kapitalismen, där medeltidens absoluta anspråk och metoderna för fråntagandet av resurser från människor bara ändrat karaktär och kallas andra namn – privat egendom, profit, hyror och räntor. I själva verket är ojämlikheten större än någonsin, eftersom detta system är gränslöst i sin drivkraft och globalt i sitt omfång. Kapital måste hela tiden bli mer kapital, då det enda alternativet till ständig tillväxt är en kris. Det här är en logik som är förödande ur både ett mänskligt och ekologiskt perspektiv.

Vi lever också i ett samhälle där patriarkala maktstrukturer, rasism, imperialism, och kolonialism fortfarande har en stor inverkan på allt från vår vardag till de mest globala sammanhangen. Där de imperialistiska stormakterna tidigare på ett direkt sätt exploaterade andra världsdelar genom våld, slavhandel, etnisk rensning och kolonier, sker det nu ofta genom olika ombud, ekonomiska medel som dyrköpta lån, internationella institutioner, och söndra-och-härska tekniker.

Vi sorteras på detta sätt enligt en uppsättning överlappande hierarkiska centrum-periferi förhållanden där olika områden och grupper av människor ställs mot varandra och exploateras, under lokala såväl som globala eliter. Nord mot syd, tätort mot landsbygd, centrum mot förort, nation mot nation, heteronorm mot variation, män mot kvinnor, klass mot klass.

Alla dessa förtryck består av två komponenter. Dels ett anspråk på auktoritet, det vill säga idén att vissa har rätt att befalla andra, och dessa andra har en skyldighet att lyda, och dels alla de sociala mekanismer och institutioner som varje dag upprätthåller all denna makt och alla dessa förtryck, med ideologi, ekonomiska och politiska verktyg, och till syvende och sist med våldskapital.

Men när krigsförbrytare försöker försvara sig med att de bara lydde order, inser vi instinktivt att det resonemanget inte håller – att alla i slutändan är ansvariga för sina handlingar. Det går därför inte att tala om någon skyldighet att lyda order, och därmed inte heller om någon rätt att befalla andra. För den fria människan finns det, strikt talat, inga order – ingen legitim auktoritet.

För att bli fria, måste vi därför tillsammans kämpa för att avskaffa alla dessa maktstrukturer, auktoriteter och hierarkier: Nationalstaten, kapitalismen, patriarkatet, rasismen och de regionala såväl som globala koloniala förhållandena och många andra normerande och förtryckande mekanismer.

* * *

Vissa menar att något sådant skulle utmynna i samhällets upplösande, och ett individernas öppna krig mot varandra. Att de hierarkiska system vi lever under är ett utslag av den mänskliga naturen, och därför ett nödvändigt ont, eller rentav ett skydd mot en ännu mer depraverad mänsklig egoism och råhet.

Vi människor har förvisso en viss biologisk natur, i form av en fysisk kropp med större eller mindre variationer och egenheter. Men bortom det är vår natur – vårt sätt att vara – ingenting absolut utan tvärtom väldigt dynamiskt och omöjligt att koppla bort från vårt sociala sammanhang. Vi har en hel uppsättning mer eller mindre framträdande benägenheter. Dessa benägenheter är ofta också inbördes motstridiga.

Vi har, generellt sett, både ett egenintresse att själva må bra, men också benägenheter att samarbeta, hjälpa andra och dela med oss. Frågan är därför inte vilken vår sanna mänskliga natur är, utan vilka samhälleliga förutsättningar som bäst kan göra dessa benägenheter till en grund för ett harmoniskt samhälle, där vi istället för systematiska motsättningar utgår från vårt gemensamma intresse att vara fria och må så bra som möjligt.

Det tjänar alltså inget till att skydda oss mot en påstådd destruktiv mänsklig natur genom att låta vissa människor ha makt över andra. Tvärtom är det ur just sådana maktförhållanden som systematiska intressekonflikter och konstruerade motsättningar skapas. Det är alltså, i den mån det alls går att prata om en bestående mänsklig natur, knappast frågan om att vi inte är goda nog att vara fria, utan om att vi inte är lämpade att bestämma över andra.

Inte heller vår frihet går att koppla bort från våra relationer till andra människor. Det finns en föreställning om att ”min frihet slutar där din börjar”. Med det resonemanget är det lätt att se behovet av en överhet som medlar mellan alla dessa ömsesidigt uteslutande friheter. Men med samma logik skulle de som i ensamhet sliter mot naturens krafter automatiskt vara friare än de som tillsammans med andra bygger upp kraftsparande anordningar, gemensamma skyddsnät, bekvämligheter, kultur, för att inte tala om vänskap och kärlek.

Vi går inte runt som små isolerade bubblor med små ömsesidigt uteslutande friheter – vår frihet speglar sig tvärtom i alla andras frihet, tillsammans förstärker och förutsätter de varandra. Vi behöver ingen överhet för att vara fria, det är tvärtom utan överheten vi kan skapa och upprätthålla riktig frihet, frihet som bygger på våra direkta relationer och ömsesidiga intressen.

* * *

Det är också lätt att missta de mer eller mindre fördelaktiga funktioner som det nuvarande samhällssystemet trots allt erbjuder – ofta precis så mycket som människor lyckas kämpa till sig genom historiens gång – med det hierarkiska sätt på vilket de idag är ordnade.

Att avskaffa staten, till exempel, betyder inte att lägga ner alla sjukhus, all utbildning eller alla bibliotek. Det betyder istället att alla de gemensamma funktioner vi ser som nödvändiga och önskvärda, förvaltas gemensamt, och att det är de som direkt berörs som avgör precis hur det ska gå till och hur allting organiseras.

Fria från de förtryckande strukturerna kan vi istället fokusera på våra verkliga behov, som exempelvis att arbetet inom viktiga områden som vård, utbildning och omsorg blir så bekvämt och enkelt som möjligt, att uppgifterna fördelas solidariskt, och att alla får tillgång till dessa gemensamma resurser. Frihet på riktigt är jämlikhet på riktigt.

Att avskaffa kapitalismen innebär på samma sätt inte slutet på innovation och människors fria, kreativa aktivitet, utan befriar tvärtom dessa från en påtvingad logik som inte speglar våra önskningar och behov. Föreställningen att vi inte skulle göra någonting alls om vi inte tvingades till det av chefer och kapitalister, följer direkt från faktumet att vi idag tvingas till att göra olika saker främst på grund av just chefer och kapitalister, och därför skulle föredra att inte göra någonting alls.

Befriade från dessa ok finner vi våra egna inre drivkrafter. Det finns inget som värmer mer än en tacksam blick, inget som gör en mer stolt än att självständigt klara av ett problem, inget som motiverar mer än känslan av att utvecklas och bemästra uppgifter, och inget som inger mer trygghet än vetskapen om att andra har ens rygg – inte utav plikt eller tvång, utan för att alla tjänar på det. Det är så fria, kreativa individer skapas, det är så vägen till självförverkligande friläggs.

En av de mest skadliga och destruktiva delarna av dagens samhälle, en helt nödvändig komponent och samtidigt resultatet av den ojämlikhet och det förtryck vi lever under, är fängelsesystemet och polisen. Det är inte bara fantasilöst att tro att hårda straff hjälper, inte bara naivt att tro att fler poliser löser problem – det är cyniskt, eftersom dessa institutioner aldrig var tänkta att göra något åt orsakerna till sociala problem, utan har alltid främst varit verktyg för att hålla symptomen i schack och skydda privilegier.

Hårda straff avhjälper inte utan förvärrar snarare sociala problem. De flesta brott är resultatet av en oerhörd snedfördelning av resurser, och det är därför genom att bygga samhällen fria från makthierarkier och förtryck, som vi kan förebygga sociala problem. De antisociala handlingar och konflikter som ändå oundvikligen inträffar bekämpas bäst genom att de som utför dem och de som drabbas får rätt vård, hjälp med konfliktmedling, och hjälp med återställande av sitt välmående och sin plats i samhället – rehabilitering istället för straff.

På samma sätt har polisen en roll som historiskt kan knytas till industrialiseringen, och behovet av att kontrollera stora folklager som då tvingades in i lönearbete med hjälp av hot, straff och fråntagande av gemensamma resurser. Polisen är ett organiserat våldsmonopol vars främsta syfte är att försvara privat egendom och staten. I den mån samhällen behöver skyddas från antisocialt beteende, kan detta ske på andra, för ändamålet mycket mer lämpade sätt, baserade på frivillig och självständig organisering.

Det krävs med andra ord en stor dos naivitet eller cynism för att förespråka fängelser och poliser som lösningen på samhällsproblem, och det praktiska, för den som vill se ett fritt samhälle, är att verka för dessa institutioners avskaffande.

* * *

Så som vårt samhälle är utformat idag, står de flesta av oss utanför och tittar in, genom ett mediafönster, på det som kallas politik. Det är lätt att tro att det är på presskonferenser eller i parlament, i ljuset av fotoblixtar och filmkameror, som samhällsförändring sker. Men det vore att missta verkan för orsak. I själva verket är det vi ser bara resultatet av långvariga och till stor del osynliga kamper, i vardagen, på arbetsplatser, och på våra gator och torg. Kamper som förs av vanliga människor, eller ibland av lobbyorganisationer som företräder olika särintressen.

Det är inte en slump att det som kallas politik framställs som aktivt och förändrande, och det som är vår vardag avpolitiseras och passiviseras. Det passar dem som har makten. Men i själva verket är förhållandet det omvända. Att förlita sig på politiker är ineffektivt och kontraproduktivt, av flera anledningar, och det är i vår vardag den riktiga politiken och förändringspotentialen finns.

De som kommer till makten i parlamentariska system, har de underliggande institutionerna att tacka för sin position, och blir därför helt beroende av dessa för att behålla sin makt. Nationalstatens och kapitalets intressen blir därför också deras egna. De skickar nu poliser mot demonstranter, vräker eller utvisar människor, förstör miljön och blir garanten för privat egendom och en uppsjö andra privilegier. Det handlar inte bara om att det är omöjligt för makthavarna att veta vad alla som de har makt över vill och behöver – de har från oss skilda intressen.

De som förlitar sig på politiker för att åstadkomma radikal samhällsförändring, blir oftast inte bara snabbt besvikna, utan också passiviserade. Istället för att organisera för förändring i sin vardag, ställer de hoppet till politiska företrädare, som, även om de genomför en reform eller förändring, lika snabbt kan dra tillbaka denna om det plötsligt är i maktens intresse. Fina tal, lagar eller rättigheter på ett stycke papper, väger lätt jämfört med kraften bakom de förbättringar som ett folk gjort till sin vana, genom sin egen kontinuerliga aktivitet och organisation.

Att särskilja det politiska från vår vardag är endast ett sätt att dölja för människor hur de kan förändra sin omvärld. För det är just i vår vardag som vi måste vara politiska, genom att direkt organisera oss för den förändring vi vill se. Bara på det viset kan vi utmana institutionernas makt över oss utan att skapa nya hierarkier, och bygga ett samhälle som utgår från våra egna behov. Bara genom kontinuerlig självorganisation kan vi genomdriva förbättringar som inga politiker eller kapitalägare kan ta ifrån oss eller vända mot oss.

För att bli fria, för att på riktigt bli politiska, måste vi alltså organisera oss i motstånd mot och för avskaffandet av politiken.

* * *

Den här kampen behöver inte bli stor och ogripbar, vi kan alla börja i våra egna vardagserfarenheter. Det kan handla om att organisera sig för att motverka hyreshöjningar i ett bostadsområde. Det kan röra sig om att förbättra miljön på arbetsplatsen eller driva på för drägliga löner. Det kan ha att göra med att kämpa mot försämringar av skola och vård, mot myndigheternas förnedring av sjuka och arbetslösa, mot utvisningar av de som är på flykt, att agera mot rasism, sexism, homofobi, transfobi, statlig repression, förtryck mot icke-mänskliga djur eller något annat.

Det handlar om att bygga gemenskaper, med våra omedelbara och lokala behov som bas och gemensam nämnare, men också om att se likheterna i alla våra kamper, och vårt gemensamma intresse i att inte bara slåss här och nu, utan att här och nu också börja bygga ett nytt samhälle i skalet av det gamla. Att därmed förena alla våra kamper till något större.

Där vi kämpar mot hyreshöjningar, vill vi själva till slut bestämma över våra hem, där vi slåss mot exploatering på arbetsplatser vill vi själva kontrollera all vår tid och allt vårt arbete, där vi slåss mot förödelsen i våra skolor, vill vi förvandla dem till platser där människor samlas, utvecklas, och tillsammans lär sig att förändra världen. Överallt kämpar vi inte bara för kortsiktiga förbättringar, utan för att ta kontrollen över alla aspekter av våra liv.

Vi är många som redan gör detta. Som slutat blicka mot att andra – politiker, pampar, chefer eller kapitalister – ska lösa problemen åt oss. Det kommer de aldrig att göra, för det är överhuvudtaget inte våra problem de avser lösa. Vi är arbetare, arbetslösa, sjukskrivna, hemlösa, studenter, pensionärer och allt däremellan. Vi är barn, föräldrar, flyktingar, vänner och kamrater.

Vi organiserar arbetsplatser, i bostadsområden, på gator och på torg. Vi ordnar soppkök och självstudier, driver sociala center, radikala fackföreningar och bokcaféer, ockuperar byggnader och slåss mot alla former av förtryck. Genom alla dessa kamper lägger vi grunden för ett nytt samhälle baserat på frihet, solidaritet och inbördes hjälp – och på vårt gemensamma intresse att må bra och att kunna förverkliga oss själva.

Det finns de som kallar detta för opraktiska drömmar och naiva utopier.

Det är sant att vi vågar lyfta blicken och drömma om en annan värld. Men våra fötter är fast förankrade på jorden, i alla de kamper som vi redan är en del av. Det opraktiska och naiva är att tro att hierarkier, maktkoncentration och förtryck kan skapa ett fritt och solidariskt samhälle.

Att organisera i aktivt motstånd mot staten, kapitalet och alla andra hierarkiska institutioner är inte bara det mest konsekventa sättet att verka för ett samhälle utan hierarkier och förtryck, det är också det mest effektiva sättet att åstadkomma meningsfull förändring här och nu.

Vi lever idag i ett kallt samhälle. Därför sätter vi de institutioner som förtrycker oss i brand, och värmer oss vid elden. Men elden brinner också stark i våra hjärtan, som en längtan efter frihet, en strävan efter anarki.

För det är vi som är anarkister, och det är det här som kallas anarkism.

Transnational Social Strike Assembly

Jag fick nyligen tillfälle att delta på ett möte i London kring plattformen Transnational Social Strike (TSS). TSS är en samling av organisationer och basfack involverade i olika sociala rörelser, där det gemensamma målet är att analysera, främja, och utveckla den sociala strejken som ett vapen i kampen för bättre villkor här och nu såväl som en grund för långsiktig förändring. I denna plattform ingår bland annat brittiska Plan C, och det var dess Londongrupp som, tillsammans med War on Want, arrangerade helgens aktiviteter. För Sveriges del är bland annat Allt åt alla med i detta samarbete. Nedan följer ett sammandrag från de möten jag deltog i. Jag ger mest utrymme åt samtalet om den sociala strejken, som var lite av mötets huvudpunkt, och som jag tror är intressant att förhålla sig till för de flesta som är intresserade och involverade i radikala och självorganiserade sociala rörelser.

Fredag, How Do We Strike Today? Buiding Power From the Margins
Fredagens samling arrangerades av War on Want, och bestod av en panel med människor från olika organisationer som nyligen genomfört eller är i färd med att genomföra sociala strejker runtom i världen. Vi fick höra från arrangörerna för den polska kvinnostrejken mot extrem abortlagstiftning, irländska Strike4Appeal som kallat till social strejk på 8 mars för att få till en ändring av de irländska abortlagarna, franska Sud Precaritet som jobbar med alla möjliga frågor men bland annat migranter, Unite Community som är en del av den Labourassocierade fackföreningen Unite the Union men organiserar folk utanför arbetsmarknaden, och 1 Day Without Us som är ett migrantinitiativ för social strejk i kampen mot den allt hårdare migrantfientliga politiken och retoriken.

Det var en hel del intressanta föredrag och diskussioner, där den gemensamma faktorn ofta var den relativt autonoma och nätverksbaserade organiseringsformen, samt ett fokus på bredare organisering som går bortom arbetsplatskonflikter och ut i samhällets alla områden där staten och kapitalismen tränger in och reproducerar sin dominans över människor.

Inför mötet var en av mina egna funderingar just hur grupper som ofta redan är i ett utsatt läge, vare sig det rör sig om papperslösa migranter, eller människor som på olika sätt exempelvis befinner sig i en prekär arbetssituation, kan organisera sig och skapa en motkraft. Här kan en säga att jag fick både ett positivt och ett negativt svar.

Det positiva var att flera av grupperna lyfte fram hur vi tenderar att se många grupper som marginaliserade och kraftlösa objekt som måste räddas, där faktumet är att de är kraftfulla subjekt hela tiden i färd med att kämpa mot de förtryck de möts av, och där deras roll, som betald, obetald eller illegal arbetskraft ofta är helt central för reproduktionen av kapitalismen. Här fick titeln på dagens möte också en del kritik från publiken – de grupper som diskuterades, migranter, kvinnor, prekära arbetare, utgör inte någon marginal, utan är helt centrala för kapitalets reproduktion.

Det negativa var det sätt på vilket flera rörelser tenderade överge arbetsplatskonflikt och utmynna i rent samarbete med kapitalet – både migrantstrejker och exempelvis den polska kvinnostrejken byggde till viss del på att helt enkelt komma överens med cheferna om att få dagen ledig. Istället för att organisera med konfliktytan arbete-kapital som en av många dimensioner så kunde denna alltså inte bara förbises utan ibland aktivt suddas ut. En del av arrangörerna för den polska kvinnostrejken är exempelvis rena nyliberaler, och detta visar på hur en desperat nyliberalism kan försöka klä sig i en skrud av sociala rörelser för att försöka vinna legitimitet vänsterut.

Detta öppnar upp diskussionen om hur radikala rörelser som vill jobba oberoende av både staten och kapitalet ska förhålla sig till dessa fenomen, och hur de bäst stöttar de jätteviktiga kamperna som förs utan att förvandla det hela till ett liberalt projekt som aldrig avser gå utanför statens och kapitalets ramar. En del av svaret kom senare under helgen, när många underströk vikten av fortsatt arbetsplatsorganisering – genom oberoende arbetarkollektiv eller självorganiserade fackföreningar.

Lördag, Transnational Social Strike – Assembly
Detta var dagen för samlingens huvudprogram, med en rad intressanta workshops på olika teman. Jag skriver lite tankar nedan om de jag gick på, men eftersom flera under dagen gick parallellt, så hänvisar jag till arrangörernas egna inspelningar för den som vill höra de andra eller fördjupa sig i de jag försöker återge.

Welcome to Brexit Europe: The End of the Holding Pattern
En neoliberalism som alltsedan krisen 2008 framstått som oförmögen att dels hantera krisen, och dels förnya sig, och därmed hamnat i ett slags vänteläge, har nu börjat kollapsa. Detta medför bland annat att det är svårt att med ”moraliska” uppmaningar försöka påverka makten. Reaktionära krafter börjar istället angripa redan utsatta grupper och ge dem skulden för den uppkomna situationen, och förtrycket av dessa grupper antar tydligare fler dimensioner, som patriarkalt förtryck och rasism.

Här är den sociala strejken en reaktion som breddar var kampen förs och flyttar fokus i riktning mot en mer materiell sfär – eller vad jag själv skulle karaktärisera som en sfär mer fokuserad på direkt aktion som avser att sätta press på makthavare med kännbara aktioner, och samtidigt bygga upp gemenskaper kring och mellan dessa kamper. Många talade om egna erfarenheter av gräsrotsbaserad kamp som ofta inte rapporteras lika mycket som det politiska eller ekonomiska läget, och det fanns en upplevelse av optimism kring de många rörelser som på ett sökande vis försöker identifiera nya politiska subjekt och aktuella konfliktytor.

Social Strike: Striking Across the Wage
En diskussion som kan sägas vara själva kärnan för hela helgen, och som försökte ringa in den sociala strejken, vilket inte alltid är helt lätt. För det första kan det sägas att diskussionen om social strejk handlar om två saker. Dels om att identifiera något som redan pågår, i allt experimenterande och all sin imperfektion, och dels om vad det skulle kunna vara och hur vi kan organisera och främja en utveckling i en revolutionär riktning. Ett antal organisationer (bland annat Allt åt alla Stockholm) bidrog här med olika tankar baserade på praktiska aspekter av den egna organiseringen, och vi fick också mer teoretiska bidrag kring synen på den sociala strejken från arrangörerna i Plan C.

Den sociala strejken är en breddning av den klassiska strejken från arbetsplatsen till alla delar av samhället där vi genomför betalt eller obetalt arbete som staten och kapitalet är beroende av för sin fortsatta existens – alltså allt från vanligt lönearbete, till svartjobb, hemarbete eller studier. Det här är förstås i sig egentligen inget nytt, då vårt samhällssystem alltid har varit beroende av olika former av arbete, och konflikter har förts också utanför arbetsplatser.

Den sociala strejken är alltså delvis en tydlig formulering av denna breddning, och samtidigt också ett svar på medvetna angrepp på traditionella strejkmetoder som under många år underminerats via bland annat nya lagar som direkt eller indirekt försvagar och försvårar facklig organisation. Den sociala strejken är också ett sätt att föra samman många olika kamper utan att sudda ut eller underordna dess olika specifika subjekt, och att förena, eller socialisera, frågor som rör arbetsplats, reproduktion i hemmet, migranter, feministisk kamp, kamp i bostadsområden och alla andra konfliktytor på ett sätt som ger dessa kamper ett större sammanhang och en större politisk mening som potentiellt också gör dem starkare.

Ett problem kring sociala strejker som lyftes är att det idag redan hunnit bli lite av ett modeord och ett specialintresse för aktivister, med begränsad räckvidd och betoning på endagsaktioner. Den traditionella strejken kan ses som en kamp mellan två parter, om vem som kan reproducera sig längre mot den andra, det vill säga om arbetarna klarar sig längre utan kapitalisterna, eller kapitalisterna utan arbetarna. Detta krävde infrastruktur som ofta gick bortom strejkkassa, och kunde engagera hela lokalsamhällen. För att den sociala strejken ska kunna bli slagkraftig, behöver den på samma sätt bygga upp ännu bredare infrastruktur – organisationer, media, mat, husrum, sociala center, kultur, klubbar, kunskap, ekonomiska resurser, alla dessa saker som tillsammans utgör en mekanism av socialt omhändertagande, ett slags sociala kontra-institutioner.

För att den sociala strejken ska vara framgångsrik behövs alltså två komponenter – dels de specifika aktionerna där arbetskraft, avlönad eller ej, undandras som ett sätt att spänna musklerna, och dels de bakomliggande gemensamma institutionerna, som hela tiden reproduceras och byggs upp för att kunna stötta och i sin tur backa upp konkreta uttryck av den sociala strejken. Här kommer tanken på allmänningar in, och det kan vara värt att säga några ord specifikt om allmänningar innan vi går vidare.

Konceptet som allmänningar idag representerar vilar dels på en lång historik av faktiska allmänningar, som exempelvis gemensamma betesmarker, skogar och fält, och även på en tradition av socialistiska analyser, där exempelvis redan Proudhons kritik av privat egendom och staten, som formulerades på 1840-talet, ger vissa ledtrådar om vad det handlar om. Allmänningar bryter med både privat ägande och publikt ägande, och målar upp allmänningen som ett alternativ av självförvaltning. Idag förknippas allmänningar också ofta med autonoma Marxister som Negri och Hardt, och de bidrar bland annat med att formulera allmänningen som en bredare företeelse som inte bara inbegriper resurser utan också resultatet av mänskligt arbete och mänsklig kreativitet, som kunskap, idéer, språk och liknande.

Men det finns också överraskande erkända, handfasta beskrivningar av hur allmänningar kan fungera, bland annat i Elinor Ostroms prisbelönta forskning som framförallt utmynnade i boken Governing the Commons, där hon på ett mycket övertygande sätt gör upp med myten om allmänningens tragedi, den ideologiska komponent som medföljde kapitalismens angrepp på de faktiskt existerande allmänningarna under industrialiseringens uppgång, och gjorde gällande att allmänningar var dömda att misslyckas. Ostrom visar istället att allmänningar kan fungera bra, förutsatt att de organiseras på rätt sätt.

Allmänningarna är alltså inte bara gemensamma fysiska mötesplatser och resurser, inte bara organisationsstrukturer och logistiska nätverk, utan också kunskapsbanker som kan bära och utveckla taktiker och strategier. Allmänningarna blir i den sociala strejkens sammanhang både en modell för framtida handhavande av gemensamma resurser, och samtidigt en del av själva processen för att förvandla alla befintliga privata eller offentliga resurser till allmänningar (termen ”commoning” användes för att beskriva detta under mötet). Där allmänningen också är en pusselbit för framtida organisation av resurser, kan vi mer generellt säga att hela den ryggrad av kontra-institutioner som vi beskrivit ovan utgör fröet till den nya postkapitalistiska världen, under uppbyggnad här och nu.

Ett annat problem som togs upp var den risk som finns i att lägga alltför lite tonvikt på arbetsplatserna som arena för social kamp, och här underströk flera talare att fackföreningar, speciellt de radikala och basdemokratiska, fortfarande är viktiga. Många sådana fackföreningar från olika länder fanns också representerade, och de passar in i och kompletterar den sociala strejken. De är en del av både dess potential att gå i konflikt, och en del av dess kontra-institutioner.

Logistics Strike
Logistik är en viktig del av de omdaningar i produktionen som skett de senaste årtiondena. Logistiska förändringar har möjliggjort lean och just in time production, viket gör produktionen mer dynamisk och prekariserar arbetsförhållanden men gör samtidigt produktionen mer känslig för störningar när lagerlokaler dras in och produktionen blir mer flexibel och sker on demand. Att hitta svagheterna i logistiken kan ge oss en hävstång för såväl ekonomiska som politiska strider.

När arbetare inom transportsektorn exempelvis görs till egenföretagare är det ett sätt för kapitalet att försvaga deras ställning, deras skydd, och göra dem utbytbara, men det kan ibland vändas till sin motsats. En välorganiserad grupp ”egenföretagare” kan till exempel utan varsel enas om att en dag inte slå på appen de jobbar med och därmed orsaka totalstopp för leveranser.

På samma sätt kan bristen på en fast fysisk arbetsplats å ena sidan försvåra för arbetarkollektivet, men å andra sidan kan de prata om sina dåliga villkor, snacka skit om cheferna, samlas, och organisera utan att riskera störas av chefer. Här blir den logistiska ryggraden viktig, med exempelvis mötesplatser och länkar mellan olika stadsdelar, och det har gjort att många av cykelbuden i Storbritannien till exempel organiserats via basdemokratiska fack som IWGB, IWW och SolFed.

I vissa delar av London, till exempel, har cykelbuden genom sin organisering lyckats få igenom lönehöjningar på uppåt 30%. Att länka samman genom organisering som inte begränsar sig till ett arbetsplatskollektiv är också viktigt när kapitalet är globalt, då många av dessa bolag spelar ut olika länders arbetare mot varandra. Att kunna jämföra mellan länderna har kunnat användas som ett förhandlingsvapen. Några deliveroo-bud i London har också startat en tidning för att förbättra kommunikationen i staden.

1 Day Without Us
Organisatörer av den första migrantstrejken, i USA år 2006, berättade om sina erfarenheter. Hela lokalsamhällen, inklusive lokal media, engagerades i detta för att skapa momentum. De lyckades stoppa den lagstiftning som det då protesterades emot (den hade ökat antalet som deporterades), men lyckades inte bibehålla det därefter. En annan stor strejk var i Italien, och började som ett upprop från en liberal journalist. Vänstern trodde inte att det skulle gå att genomföra, men kampanjen reclaimades av migranterna själva och genomfördes.

I Storbritannien har det också arrangerats protester, bland annat mot de flyktingförvar, som i princip är fängelser, som människor hålls i. I Storbritannien är politiska strejker helt förbjudna (i Sverige är de tillåtna endast i den privata sektorn), vilket gör det svårt att organisera traditionella strejker. Ett intressant exempel på sjukvårdsstrejker togs upp. Taktiken hette ”strike in” istället för ”strike out”, vilket innebar att alla istället kom till jobbet samtidigt för en dag, för att visa hur vården hade kunnat fungera. Ett annat alternativ var korta punktstrejker och att använda medierna till sin fördel.

Ockupationen av Sollefteå BB

Borgerlig media är som bäst när den är sådär härligt vulgär utan att be om ursäkt för det, som exempelvis när de presenterar olika topplistor på vem som tjänat mest pengar ett visst år. Så naturligtvis blev jag förtjust när jag på SvD Näringsliv hittade en lista över de 7 politiker och ex-politiker som tjänat mest under 2015. Bland flottiga lyxlirare som Göran Persson, Filippa Reinfeldt och Björn Rosengren var det ändå en man som utmärkte sig – som krossade allt motstånd. Inte helt förvånande rör det sig om vår före detta finansminister, Anders Borg. Han kan det här med finans.

Med tanke på all tid han spenderade på att framför tv-kameror uttrycka spelad ilska mot banker, så är den ursäktad som tror att han numera tjänar sina miljoner i Hollywood. Men nej, det är i finansbranschen, just på en bank, som vår käre Anders nu kammar in 10 miljoner om året i lön. 10 miljoner är egentligen småpotatis om vi jämför med toppnoteringarna överlag, speciellt om vi också räknar inkomst av kapital. Men håll ändå den siffran i huvudet, nu när vi ska ut på en resa till en i nästan alla avseenden helt annan värld.

Måndagen den 30:e januari, för en dryg vecka sen, gick människor in och påbörjade ockupationen av Sollefteå BB. Det här var blott den senaste i en rad av aktioner från en alltmer desperat och upprörd befolkning som har fått nog av den mångfacetterade utarmning som länge pågått i regionen. En utarmning av människor, resurser, vård, skola, och annan omsorg. Så här beskrev Arbetaren under förra året det som då skedde i Sollefteå:

Det krisande landstinget [Västernorrland] ska spara 250 miljoner fram till 2018. 160 av dessa ska tas från specialistsjukvården. Om den socialdemokratiska majoriteten i landstinget klubbar igenom den nuvarande planen [planen gick igenom, min anm.] innebär det en drastisk förändring i tillgången till vård för Ådalenborna. Sparplanerna innebär en total nedläggning av kvinnosjukvården, BB, kirurgin, och ortopedin i Sollefteå. Akutvården flyttas till Örnsköldsvik. Från Härnösand flyttas rehabmedicinen till Sundsvall.”

Planerna kommer att innebära att de som ska föda barn eller blir akut sjuka får åka upp till 15-20 mil på varierande väglag för att få den vård de behöver. Detta har manat oroade barnmorskor att anordna kurser i bilförlossning, något som, utan att kasta skugga över barnmorskornas helt befogade oro, framstår som ett skämt i det större sammanhanget. Det rör sig om cirka 370 barnafödslar per år som nu drabbas av denna besparing. En besparing som Gudrun Schyman skrev såhär om nyligen:

Nedläggningen är ett resultat av att landstinget vill spara 15 miljoner kronor av en total budget på 9,8 miljarder. Och då läggs inte bara BB ner utan hela kvinnosjukvården. Nu vill man också lägga ner akutkirurgin – nödvändig för BB, kejsarsnitt etcetera – och det skulle spara ytterligare 22 miljoner. Där anger man också som skäl de rekryteringsproblem man själv orsakat genom nedläggningshot och usel personalpolitik. Den budgeterade besparingen att stänga BB beräknas spara 15.2 milj. Det är lika med 0,16 procent av landstinget Västernorrlands totala budget.”

Protesterna mot dessa besparingar har under olika former pågått i snart två år, med kulmen i en rad massiva demonstrationer under 2016 – 15 000 i Kramfors, över 20 000 i Härnösand, och så vidare. Det här är siffror som överstiger invånarantalen i vissa av tätorterna. Det är svårt att hitta något att jämföra med i de stora städerna i södra Sverige – något liknande har helt enkelt inte hänt. Politikerna var dock föga imponerade. Traktens S-pamp och tillika landstingsstyrelsens ordförande Erik Lövgren, hade följande att säga i livesändning medan en av demonstrationerna pågick:

Det finns inte skäl att ändra något i fullmäktige, men vi måste naturligtvis ta intryck av de synpunkter som kommer.”

Ett intryck för livet lär det ha blivit för den gode Erik, medan Ådalenborna framförde synpunkter, men tyvärr inga skäl till några förändringar. Själva kärnan i denna protest rör alltså en besparing på drygt 15 miljoner – eller, som vi nu vet, en och en halv årslön för Anders Borg. Men mot ett av rikets högdjur väger befolkningen i Ådalen lätt. Det vet de, det är de vana vid. För det är ingen tillfällighet att människorna i Ådalen får kämpa för att behålla de mest grundläggande sociala tryggheterna, samtidigt som Gabriel Wikström kan vräka ur sig att regeringen gör satsningar på både förlossningsvård och kvinnohälsa.

Det pratas ofta om imperialism, kolonialism och hur stormakterna på olika sätt har lagt stora delar av världen under sig och sugit ut dessa på resurser. Det sägs att Sverige är en parentes i den historien, men att vi ändå indirekt gynnas av detta. Men detta målar samhällsutvecklingen i alltför grova drag som döljer nyanser och komplexitet. Världen består inte av enkelt definierbara kategorier, utan av olika, ofta överlappande, hierarkiska strukturer – av en rad centrum och dess periferier i en bemärkelse som går bortom enbart den geografiska. Norrland är en sådan periferi. Clara Lidström skrev nyligen om detta:

De kommuner i Sverige som bidrar mest till landets välfärd är också de fattigaste. Det är i Norrland dessa kommuner finns. Det är här man skövlar skog, bryter malm och dämmer våra vatten. Och trots att Norrland har ett energiöverskott satsas stora pengar på att bygga vindkraftverk. Vår natur är en lekstuga för statliga bolag – där de likt själviska, självsvåldiga femåringar går in och möblerar om lite som de vill. Sverige har precis som det Brittiska Imperiet byggt sin rikedom på att hålla kolonier. Men vår koloni heter inte Indien eller Rhodesia – den kallas för Norrland. Det är de norrländska naturresurserna som är anledningen till Sveriges hela rikedom. Och precis som i kolonierna tas rikedomen därifrån och pumpas in i de regioner där de styrande sitter.”

Ibland handlar centrum-periferi förhållandet om att utvinna råvaror i periferin för att sedan realisera dem i centrum. Ibland handlar det om att hålla sig med billig arbetskraft i storstädernas förorter så att de kapitalistiska kvarnarnas hjul kan snurra. Ibland har det att göra med att inordna kvinnor i ett patriarkalt system. Alltid handlar det om makt och sociala hierarkier. Det är inte förrän vi belyser och förstår detta som vi kan börja förstå vad det är som händer i Ådalen. Tillbaka på Sollefteå BB, där ockupationen alltså är igång sedan en dryg vecka, säger en talesperson för ockupationen följande:

En ockupation är det sista man gör när demokratin inte fungerar. Det har demonstrerats, kämpats och skrivits om det här men politikerna har inte lyssnat. Det här är ett naturligt steg men som ingen egentligen skulle vilja ta[.]”

I ljuset av det vi har beskrivit så skulle jag vilja vända på resonemanget. Om det är demokrati vi har nu, så går det att argumentera för att den fungerar precis som den ska. Det är knappast en olycklig slump att det som är ett par årslöner för en Anders Borg är en social katastrof för ett område där över 50 000 människor bor. Nej, det är snarare ockupationen som, om något, är demokratisk, eftersom den uttrycker det mest demokratiska vi kan tänka oss: Människor som tar makten över sina liv i sina egna händer. De gör detta genom att kämpa mot och riva ner dessa maktförhållanden, eftersom varken politiska pampar eller privata intressen kommer att göra det åt dem. De måste göra det själva – eller, ursäkta – tillsammans. Det är det här som är en gemenskap, och det är sådana gemenskaper som utgör fröet till något annat, något bättre: Den där andra världen vi så gärna vill ska vara möjlig.

Vanvård

Idag har vårdpersonal återigen protesterat på grund av de ofattbart usla arbetsförhållanden som inte bara tär på personalen utan också äventyrar patientsäkerheten. Denna gången var det utanför Sahlgrenska i Göteborg, där situationen enligt ett stort antal vittnesmål från anställda och patienter är ohållbar. Men det här är ett i det närmaste globalt fenomen. Vi har de senaste åren hört om protester, massuppsägningar, konflikter, brist på vårdplatser, hot om nedläggningar – hur är det möjligt att ett samhälle så rikt som vårt knappt har råd att ta hand om människor?

Jag har själv hört historier från både de som jobbar inom vården och de som försöker uppsöka den som patienter – inte bara i Sverige, utan även i exempelvis Storbritannien, där det är så illa ställt att personal – på fullt allvar – överväger att emigrera från landet. Låt mig ta det igen: Vårdpersonal i Storbritannien arbetar under så svåra förhållanden – stress, dålig ersättning, inga möjligheterna att påverka sin egen situation, osv – att många funderar på att flytta till andra länder. För många är det här förstås inte ens ett realistiskt alternativ.

Jag har svårt att tro att situationen skiljer sig markant från den som råder i Sverige i allmänhet och Sahlgrenska i synnerhet, där framför allt bristen på sjuksköterskor driver en negativ spiral med allt färre som får dra ett allt tyngre lass. Men det här är inget som i grunden beror på ett tillfälligt problem. Det är som sagt en global trend där systematiska utförsäljningar och åtstramningar – varufieringen av precis allt i samhället – drivit fram vansinnessystem som New Public Management där vård, skola och andra basala samhälleliga funktioner omvandlas till ett slags poängsystem som ett gäng byråkrater eller ekonomer spottat ur sig i sina neoliberala feberdrömmar.

Det är absurt på så många plan – där ute i snön stod de, de som vet hur jobbet fungerar, som har alla förutsättningarna och kompetenserna att avgöra – tillsammans med patienterna – hur vården rimligtvis bör bedrivas, och försöker få kostymnissarna som sitter i sammanträde därinne och bestämmer att fatta grejen. Vården är långt ifrån den enda delen av vårt samhälle där det fungerar på det här viset. I princip överallt så är det antingen politiker, byråkrater eller privata intressen som dikterar hur människor ska utföra sina jobb, vilket ofta medför tragikomiska konsekvenser.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört från folk som arbetar i större verksamheter, vare sig det är statliga, kommunala eller privata, som slitit hår på grund av de beslut eller utspel som chefer och politiker, ofta helt utan kunskap om den faktiska verksamheten, stått för. Tanken på att överväganden kring hur en viss verksamhet ska organiseras främst bör inbegripa dem som närmast berörs av den – det vill säga arbetarna – är rätt radikal idag. Det säger en hel del om hur irrationellt vårt samhälle är, och om vår ytliga syn på demokrati när det kommer till kritan.

Naturligtvis är det i den rådande situationen av yttersta vikt att sätta så hård press som möjligt på pamparna vid makten, så att de eventuellt med piska, om inte morot, kan fås att skjuta till resurser till våra sociala system, och därför behöver personalen inom vården, och även inom flera andra yrken i samma predikament, allt stöd i detta. Men det vore självbedrägeri att tro att detta bara är ett engångsproblem som kan lösas helt och hållet genom att några politiker eller kapitalister ”inser” sitt misstag. Misstag är hela deras livsgärning, det enda de kan göra, ty från toppen av pyramiden är misstaget i själva verket nödvändigt eller rentav gynnsamt.

Nej, det här är saker vi kommer att få dras med så länge som vi 1) överlåter makten över den konkreta verksamheten till politiker, pampar, byråkrater eller privata intressen istället för att de som är bäst lämpade och närmast berörda tar den, och 2) så länge som stora delar av samhällsresurserna förblir helt utom kontroll för de flesta av oss, och istället förflyttar sig enligt en egen logik – kapitalismens – helt oberoende av vilka konkreta behov vi har, men desto mer trendkänsligt för var det går att göra stora vinster.

Det handlar i längden inte bara om makten över våra liv – på arbetsplatser, i våra bostadsområden, i de allmänna och sociala rummen – utan också om innehållet i dem. Med kapitalets och den statliga byråkratins logik jobbar vi ihjäl oss i ett samhälle där produktivitetsökningarna är enorma. Vi pratar om att vi måste bli rikare (skapa tillväxt) för att kunna jobba ännu mer (skapa mer jobb). Men, som Roland Paulsen säger, så är det här en helt omvänd logik. Vi jobbar för att vi ska ha så vi klarar oss och mår bra, och välmåendet består inte bara i en grundläggande materiell trygghet, utan också i att ha tid att umgås med nära och kära och på andra sätt förverkliga oss själva.

Roland Paulsen har i sin arbetskritiska forskning ofta undersökt hur denna samhälleliga logik förslavar oss och fyller samhället med meningslösa jobb och tomt arbete. Det går numera att bränna ut sig av tristess på ett välbetalt kontorsjobb, samtidigt som mängder av människor är i permanent arbetslöshet och förnedras av statens olika kontrollmekanismer.

Men för människorna som stod där i det göteborgska vintervädret finns det inga sådana tomrum. De jobbar med något av det viktigaste som det går att jobba med i vårt samhälle, de jobbar mer och hårdare än de flesta andra, men de får varken tillräckligt tillbaka, eller ens förutsättningar för att kunna utföra ett bra jobb. Det här är i grunden ett systemfel. Jag låter Paulsens lilla monolog från programmet Idévärlden som han var med i häromdagen avsluta denna rant:

”Du har hela ditt liv fått lära dig hur dyrt allting är. Dyrt med sjuka människor, dyrt med invandrade människor, dyrt med fattiga människor. Men tänk om det stora samhällsekonomiska problemet [i själva verket är] de rika? I Sverige äger den rikaste procenten nära 40% av den totala förmögenheten. Det är i allt högre grad till dem som effektivitetsvinsterna idag går. De rika fortsätter att bli rikare, och de blir det på alla andras bekostnad. Vi kan ändra på den ordningen.”

En ny oppositions födelse

På tidningen Brands hemsida publicerades nyligen en kort artikel med en återblick på den senaste tidens politiska händelser, satta i ett större perspektiv, och om dess konsekvenser för organiseringen av motstånd. Det är en intressant och på många sätt viktig skildring av vår situation, och jag skulle vilja lämna ett eget litet bidrag till den diskussionen.

De resonemang jag skulle vilja utveckla handlar främst om den nya oppositionen som artikeln målar upp och refererar till. Jag tänkte här fokusera på (ny)municipalismen, som i stor utsträckning avhandlas i Brand 2/2016, under temat Det lokala. Där skildras, genom en rad nedslag, olika lokala rörelser och experiment, som förvisso alla är intressanta att ta del av, men som jag tyvärr tycker genomgående presenteras på ett sätt som saknar en djupare analys och kritik.

Jag delar många av de mål som kommuniceras av dessa rörelser och dess bundsförvanter, men anser å ena sidan att de inte riktigt når hela vägen, och å andra sidan att de inbjuder till användandet av taktiker som bör, för att uttrycka det milt, hanteras med stor misstänksamhet. Vad som presenteras i termer av odogmatiskt och pragmatiskt experimenterande ter sig för mig delvis vara vanskligt försummande av historiska lärdomar, och där rörelserna sägs storma de politiska arenorna, ser jag istället att de springer rakt in i en fälla – eller runt i ett hamsterhjul där många genom åren redan sprungit bort sig.

För att kunna prata om det lokala måste vi först fundera över hur vi ska definiera vad det egentligen innebär. Här seglar naturligt bilden av kommunen upp, exempelvis i sin historiska medeltida tappning, och i viss mån i Pariskommunens kortvariga existens. Men kommunen måste givetvis vara mer än så – mer än en geografiskt isolerad och förminskad variant av staten. Detta uppmärksammades redan av Peter Kropotkin i slutet av 1800-talet, där han i sin skrift Från den medeltida kommunen till den moderna kommunen konstaterar följande:

För medeltidens borgare var kommunen en isolerad stat, tydligt åtskild från andra kommuner av sin gräns. För oss betyder kommun inte längre en territoriell sammansättning, utan är istället ett generellt uttryck, en synonym för en sammanslutning av jämlikar som inte känns vid varken gränser eller murar. Den sociala kommunen kommer snart att upphöra att vara en tydligt definierad enhet. Varje grupp i en given kommun kommer med nödvändighet att dras till liknande grupper i andra kommuner. De kommer att knyta an till varandra och de band som länkar dem samman kommer att vara lika starka som de som knyter dem till människorna i deras egen kommun, och på detta sätt växer en intressenas kommun fram vars medlemmar är spridda över tusentals städer och byar. (min övers.)

Denna observation är inte bara central för vad vi bör förstå som det lokala – det vill säga att geografisk närhet bara är en i en rad av gemenskaper som tillsammans bildar ett överlappande nätverk där ingen är hierarkiskt överordnad någon annan – utan minst lika viktig när vi ställer oss frågan om makten över detta lokala, och därför också för hur vi organiserar oss för förändring. Det finns ett stort antal historiska exempel där decentralisering helt enkelt inneburit en förskjutning av samma dynamik till en annan nivå – alltså främst en kvantitativ förändring, inte en kvalitativ. Den faktiskt existerande kommunen, det vill säga den under staten lydande lokala administrationen och byråkratin, är precis en sådan konstruktion.

Municipalismen siktar in sig på detta lokala, tar avstamp i sociala rörelser och gräsrotsinitiativ, och försöker att bygga momentum för lokalt parlamentariskt deltagande, i syfte att förändra underifrån. Men det går samtidigt inte att se municipalismen som fristående från regionala och nationella sammanhang, då partier som bland annat Podemos och Syriza baserade sina framgångar på just lokala sociala rörelser och nätverk för att där ta avstamp mot de nationella och Europeiska parlamenten. Vi ställs omedelbart inför en rad problem, där det första är att definitionen av det lokala för municipalismen praktiskt landar i den geografiskt avskilda och hierarkiskt inordnade lokala byråkratin – den de facto existerande kommunen. För det andra ställs vi inför problemet hur en sådan lokalitet skalar till regional eller nationell nivå, för var det svårt att se hur metoden kvalitativt skiljer sig från vanligt partipolitiskt deltagande innan, så blir det mycket svårare när vi har att göra med regelrätta partier som exempelvis just Podemos.

Texterna i Brands temanummer Det lokala, det vill säga det som utgör grunden för resonemanget om en ny oppositions födelse i den text som publicerades på hemsidan häromdagen, lämnar tyvärr väldigt få svar på vad som skiljer dessa kommunala experiment från tidigare och helt färska misslyckanden, och på vilket sätt de tänkt att den institutionella dynamiken inte kommer att krossa, splittra eller pacificera rörelsen. Vi hittar exempelvis följande stycke i texten Stormandet av institutionerna:

De personer som under denna övergång fått till uppgift att fungera som samhällets drivremmar måste på sina poster i institutionerna försvara det emancipatoriska projektet utan komplex. Det är därför de fått mandat. Deras blick måste ständigt riktas mot dem som satsade på dessa kandidaturer som verktyg för att ta tillbaka städerna. Mot den sociala väv som potentiellt kan organiseras och som utgör rörelsens bas och dess enda verkliga stöd, istället för uppåt mot den rådande makten.

Men riskerna som omgärdar parlamentariskt deltagande handlar knappast om enskilda politikers karaktärsdrag, utan om de förhållanden som systematiskt utövar sin kraft på dem. Politiker måste handla på ett visst sätt för att inte undergräva sin egen position, och de måste legitimera institutionerna de blivit en del av eller helt förlora meningsfullt inflytande. Det hela är ett nät av institutionella påtryckningar, mediedrev och andra krafter som metodiskt formar och manipulerar de politiska aktörerna.

Dessa statliga institutioner är, som Peter Gelderloos skriver i en mycket intressant text om situationen i Katalonien, ”strukturellt immuna mot åsiktsförändringar just för att de agerar i komplexa, ömsesidigt förstärkande ansamlingar, eftersom de utvecklar sin egen subjektivitet och identitet – sina egna intressen – och makten de utövar kan bara användas på ett auktoritärt, centraliserande sätt.” (min övers.)

Den rörelse som inte är stark nog kommer att sväljas av institutionerna om den ger sig i kast med dem, medan den rörelse som är stark nog inte behöver dessa institutioner – för det skulle bara innebära att avsäga sig makt och kapitulera inför institutionernas logik – utan bör mot dem ställa sina egna.

Även i de andra artiklarna förekommer tveksamma och motsägelsefulla påståenden. Vi får exempelvis i texten om Neapel höra att ”det ska ske inbrytningar i de beslutande församlingarna av autonoma och oberoende initiativ som kommer underifrån”. Men dessa initiativ upphör att vara autonoma och oberoende i samma stund de sätter sin tillit till och legitimerar statens hierarkiska institutioner. Det spelar ingen roll att de ”kommer underifrån”. Det gjorde även Syriza, Podemos, de gröna partierna innan dem och precis hur många initiativ som helst som sedermera blivit en fjäder i hatten på etablissemanget. Det spelar mindre roll hur många gånger en proklamerar ”direkt aktion” och ”självorganisering”, det är vad som görs som blir avgörande för bedömningen av strategin.

Det är också viktigt att påpeka att problemen främst inte har att göra med människor som gör dåliga val, och att det är så enkelt som att proklamera rätt linje så är problemet med parlamentarismen löst. Den institutionella dynamik som vi nyss beskrivit har nämligen den egenheten att den just utövar en enorm press på sociala rörelser när den till synes sträcker ut handen mot dem. Det är ofta en medveten strategi, som syftar just till att splittra rörelsen – att dra in en del av den i strålkastarljuset och klä den i en skrud av legitimitet, samtidigt som den verkligt självorganiserande delen utmålas som besvärlig och okontrollerbar. Det här är en taktik som använts många gånger genom historien, från spanska revolutionen, till Tyskland under 80-talet eller nu senast i det förlopp som Peter Gelderloos beskriver i den ovan nämnda texten om de regionala valen i Katalonien. I boken Feuer und Flamme hittar vi följande apropå dynamiken mellan den tyska autonoma miljön och den gröna rörelsen:

Redan 1984 sade vissa autonoma att ’om inte de gröna fanns så hade staten behövt uppfinna dem’ (min övers.)

När de gröna partierna idag, i regeringsställning, fördömer aktioner som exempelvis Ende Gelände – precis den typen av aktivism de själva föddes ur – handlar det inte bara om en splittring, utan om att den inte ens särskilt långa marschen genom institutionerna fullbordats, men att det som kommit fram endast har ytliga likheter och väsensskilda intressen från det som en gång började traska. Men redan i början av processen skördar etablissemanget ofta framgångar, då rörelser passiviseras och ödslar enorma resurser på en mycket alienerad och indirekt form av förändringsarbete – valkampanjande – istället för att skapa strukturer som reproducerar och underlättar självorganisation.

Ofta kombineras detta dessutom med att eftergifter måste göras – rörelsen lovar att inte vara besvärlig, mot att dess politiker eller politiska bundsförvanter släpps in i värmen eller vinner legitimitet inom institutionerna. Då kan det gå som för de brasilianska landlösas rörelse, som genom direkt aktion åstadkom mer under en högerregering än när de pacificerats som ”allierade” till en ”socialistisk” regim.

Som en parentes är det lite förvånande att en anarkistisk tidning, i ett temanummer om det lokala, helt förbiser sammanhang som torde vara av högsta relevans för anarkister, och istället nästan helt snöar in på lokala val. Vart finns skildringar från självorganisationens Grekland, exempelvis kamperna i och runt Exarchia, där repressionen nu administreras av Syriza, och där anarkisterna tillhörde det fåtal som inte sveptes med av de falska förhoppningarna? Vart finns de spanska anarkisterna och andra utomparlamentariska tendenser, vars analys och organiseringsformer knappast sammanfaller med Podemos och dess lokala allierade? Varför får vi inte höra om den Polska självorganiseringen? Den som söker en sådan analys får leta annorstädes.

Men det är till syvende och sist inte för att hålla någon korrekt linje som det skulle vara intressant med sådana reportage, utan för att det helt enkelt framstår som den mest praktiska vägen framåt. Det florerar en bild av anarkismen i vissa kretsar som målar upp den som världsfrånvänd och fixerad vid omöjliga ideal, men den är missvisande, för den missförstår anarkismens kärna.

Anarkismen, den tendens som jag skulle vilja påstå allra tydligast och mest konsekvent (om än inte alltid framgångsrikt) driver en anti-hierarkisk, anti-auktoritär och därför också antiparlamentarisk linje, har ibland gått under namnet den vackra idén. Men vad händer när denna vackra idé möter en ful verklighet? Vi lever, och måste därför också agera, i spänningen mellan det som är och det som skulle kunna vara. Det vore naturligtvis fullständigt opraktiskt att förkasta allt som inte redan uppfyller idealet.

Men det viktiga här är att skilja på sådan imperfektion som är i det närmaste oundviklig och som inte undergräver våra långsiktiga mål, och å andra sidan när kraft och energi aktivt slösas på att reproducera och legitimera hierarkier som staten och kapitalet, istället för att bygga strukturer för och understödja självorganisering i form av nätverk av inbördes hjälp, fria och radikala fackföreningar, självorganisation i bostadsområden, allmänningar och all annan tänkbar horisontell kraftsamling mot statens alla institutioner.

Detta utesluter varken en analys av att municipalism, trots att vägen dit ser ut att vara fylld av motsättningar och fallgropar, definitivt låter bättre än neoliberalism eller en sönderfallande socialdemokrati, praktisk handling för att påverka dessa rörelser i önskvärd riktning, eller genomtänkt solidaritet med projekt som exempelvis norra Syriens federation. Men det görs i sådant fall utifrån, som en självständig aktör, genom påtryckningar eller samarbeten, genom att utmana staten, hierarkierna och all auktoritet, istället för att på olika nivåer bli dess mer eller mindre mänskliga ansikten.

Jag sluter cirkeln med att dra mig till minnes en kort episod från Peter Kropotkins memoarer. Han anlände i början av 1870-talet, full av entusiasm, till Genève för att sluta sig till en av stadens sektioner av den Första Internationalen. Han hamnade först hos den marxistiska falangen, men märkte snabbt att där pågick en massa opportunistiskt spel orsakat av stundande lokalval. Trots arbetares vittnesmål om torftiga förhållanden var det inte läge att strejka, för det kunde störa valet av en viss kandidat. Kropotkin var upprörd och desillusionerad, och meddelade en kamrat från sektionen att han avsåg att göra sig bekant med den andra falangen, de så kallade Bakuninisterna. Vännen gav honom en kontakt, suckade, och sade ”Du kommer inte att återvända, du kommer att stanna hos dem”. Kropotkin skriver kort: ”Han hade rätt”. Det är lätt att tänka sig att han skrev detta med ett leende på läpparna.

Systemkollaps

Det är en sensommardag på den grekiska ön Lesbos. En blå kombi med texten ”Gratis mat för alla” skriven i stora bokstäver på ena sidan rullar fram och stannar till utanför flyktinglägret Kara Tepe. Ett gäng kedjerökande och brunbrända grekiska vänsteraktivister i olika åldrar väller ut ur bilen, och på några minuter har de byggt upp ett fullt fungerande gatukök. Flera av aktivisterna har i den finansiella krisens spår själva blivit arbetslösa och levt under knappa förhållanden, men nu är de här för att göra vad de kan. Det här är ett fragment ur en större berättelse. Grekland, landet som redan i flera omgångar malts sönder både politiskt och ekonomiskt av EU-byråkratin och korrupta regeringar, är likväl det i Europa som gör mer än något annat för de flyktingar som nu anländer från krigshärdar som Syrien, Irak eller Afghanistan. Cirka 5000 flyktingar kommer till Grekland varje dag, och hittills har över 700 000 nått landet under 2015. [1]

Samtidigt som aktivisterna serverade mat i augustisolen var Sverige fortfarande, åtminstone relativt sett, ett ljus i ett skamligt europeiskt mörker. Den tidiga höstens stora demonstrationer som gick under namnet Refugees Welcome lockade både stora folkmassor och storslagna uttalanden från regeringshåll såväl som vissa oppositionspartier. Uttryck som frihet, öppenhet, alla människors lika värde och ibland till och med modiga konstateranden att ingen människa är illegal kunde höras från talarstolar. Politiker över hela skalan solade sig i glansen av en så kallad generös flyktingmottagning. Även om mycket av det som sades förstås lät bra, så anade vissa att detta inte riktigt stämde med verkligheten, och att något helt annat skulle gälla när de högt flygande avsikterna till slut landade.

Parallellt med de fina talen verkställdes nämligen redan en politik som gick på tvärs med alla de vackra parollerna om människovärde. Allmänheten uppmanades att inte ge pengar till fattiga på våra gator och torg, migranter vräktes från sina provisoriska boplatser, papperslösa jagades precis som förr och flyktinghjälp spelades sedan länge ut mot biståndsbudgeten eller viktiga resurser i kommuner och landsting. Samma kommuner och landsting som stod handfallna när allt fler flyktingar hittade fram till Sverige, och därför lämnade huvuddelen av det inledande arbetet till aktivister och nätverk som snabbt ryckte ut för att täcka upp. Allt i det fredliga landet som är en av världens per capita största vapenexportörer. Det var lite som att lyssna på en skiva spelad på en trasig grammofon. Melodin kunde tydligt skönjas, texten var som den alltid brukar, men det lät ändå lite falskt. Tyvärr skulle den här föraningen snart bekräftas. Ljuset vid tunnelns slut visade sig vara ett annalkande tåg.

Om temperaturen sjönk något med senhöstens lövdränkta intåg, så kom den riktiga vinterkylan istället med politiken. Men precis som vinterns årliga ankomst inte borde vara en överraskning, så är inte heller den numera rådande politiken särskilt oväntad. Grundförutsättningarna har alltid funnits där. En nationalstat kan inte existera utan ett ”vi” och ett ”de”, den måste kunna skilja ut människor som råkat födas på fel ställe och inte har rätt papper, och är alltså i sista hand helt beroende av ett illegalitetsbegrepp. Om ingen människa är illegal, så är ingen stat legal. Detta är bara en av många motsättningar som kan döljas bakom vackert tal tills omständigheterna plötsligt synar bluffen. Samtidigt sipprade en retorik som tidigare varit reserverad för främlingsfientliga konspirationsteoretiker in i både regeringens och högeroppositionens verklighetsskildring. De började alla prata om systemkollaps.

Den 24:e november kommer till slut verkligheten ikapp de stora proklamationerna, tåget i tunneln kör över flyktingen i densamma, och Sverige anpassar genom en rad brutala och panikartade åtgärder flyktingmottagandet till EU:s miniminivå. Officiellt heter det att vi nu nått en gräns, att vi behöver andrum samt att detta är en signal för att andra länder ska hjälpa till med flyktingmottagandet, men i realiteten blir det ett startskott på vad som antagligen resulterar i ett så kallat ”race to the bottom”, där länder försöker överträffa varandra för att slippa ta emot flyktingar. Det hjälper inte att i det skedet peka på vad andra länder har gjort eller inte gjort, för det fråntar inte ansvaret för de egna handlingarna. Regeringen har under hela hösten spelat ett märkligt dubbelspel, där den å ena sidan vräkt ur sig vad som visade sig vara humanitära floskler, och å andra sidan sakta men säkert följt med i och trappat upp en alarmistisk världsbeskrivning, som bäddat den politiska spelplanen för den nya flyktingpolitiken. Satt i sitt sammanhang blir den kvarvarande frågan egentligen bara huruvida regeringen genomgående varit cynisk, naiv eller en blandning av de två.

Dold i den verklighetsbeskrivning om kollaps som nu sålts till oss finns en premiss som när den tydliggörs visar att avståndet mellan det regeringen säger sig vara och det den faktiskt är antar proportionerna av en gigantisk avgrund, som stirrar upp mot oss och uppfordrande kräver att bli bekräftad. Ett av världens rikaste länder kan nu inte göra någonting för att hjälpa människor på flykt utan att drabbas av systemkollaps, samtidigt som Europas fattigaste land, Grekland, som genomgått både en politisk och en ekonomisk dito, alltjämt gör mer. Att Grekland i alla avseenden befinner sig i sin situation ofrivilligt spelar här ingen roll, för det är i egenskap av vad landet faktiskt gör som de synar bluffen om systemkollapsen åt oss. Vi lever i ett land där den genomsnittlige invånarens upplevelse av flyktingkrisen alltjämt består av medierapporteringen, där en dammsugarrobot är årets julklapp, där det finns fler kvadratmeter golfbana än flyktingboende, där tillväxten som många är så fixerade vid är bättre än på länge, och där julhandeln antagligen slår rekord igen.

När vi stänger dörren för människor som flyr från olika konflikter, så är det för att skydda ovanstående levnadsvillkor, för att inte behöva rubba på standarden eller behöva omfördela resurser. Ett samhälle där enskilda bankers vinster inte sällan är större än reformutrymmet i statsbudgeten har dessutom för länge sedan avsagt sig kontrollen över en stor del av dessa resurser. Vi är fast i en ekonomisk logik som blivit så självklar, så att den i princip är osynlig, där den sitter som en tvångströja på enskilda individer såväl som vårt gemensamma handlingsutrymme.

-Får jag gå från ett jobb, där jag tillverkar meningslösa konsumtionsvaror, för att hjälpa människor i nöd? Nej, då får jag antagligen sparken och kommer inte kunna försörja mig själv.

-Kan du tänka dig att dra ner på julhandeln, att producera mindre lyxartiklar, att omdirigera jobb för att ge traumatiserade medmänniskor en nystart, eller för att rentav rädda tusentals människoliv? Nej, jag varken kan eller vill, då blir det kollaps, blir Sveriges svar, och därmed svaret från de som stödjer regeringens politik eller önskar gå ännu längre.

Kvar står då den faktiska människosyn som vi kan utläsa ur regeringens handlingar och beslut – avklädd, handlingsförlamad, stundtals förlägen av sin egen vulgaritet och pinsam i sin urskuldande självömkan.

Här kan en förstås, som exempelvis Roland Paulsen gjorde nyligen, tala om vänsterns misslyckande i spåren av flyktingkrisen. Istället för att angripa det näringsliv som när sig på våra liv, samt den stat och byråkrati som skyddar och samverkar med denna exploatering, istället för att helt enkelt skärskåda hur kapitalismen ständigt spelar ut oss mot varandra, så projiceras missnöjet på de mest utsatta grupperna, EU-migranter och flyktingar, som om de har något att göra med situationen vi befinner oss i, annat än i form av ett symptom. Men det är i sådant fall ett misslyckande som också omfattar de platser där vänstern faktiskt haft ett parlamentariskt gynnsamt läge. Den grekiska vänsterkoalitionen Syriza, som vunnit både val och folkomröstning på en knivskarp kritik av neoliberala åtstramningar, sitter likt förbannat och administrerar dessa åtstramningar. En Bryssel-byråkrat sade i somras nöjt att EU hellre har Syriza vid makten, för ”annars är de ute på gatorna och skapar oreda”. Kommentaren är avslöjande.

Även om det finns ett visst handlingsutrymme där en politik kan drivas som är mindre skadlig för vissa utsatta grupper, så finns det ändå ingen anledning att tro att Sverige skulle kunnat göra så värst mycket annorlunda även med en starkare vänster i parlamentet. Det kunde möjligtvis se värdigare ut, men det hade lika gärna kunnat slå bakut som för Syriza. Misslyckandet kan vi alltså inte bara tillskriva det parlamentariska läget, eller, som vissa på högerkanten, aggressivt försöka framställa enskilda individer i regeringen som helt enkelt inkompetenta. Sådana utfall är i den övergripande systemanalysen lika ointressanta som smaklösa, eftersom de bygger på en idealiserad bild av stora ledares inverkan, och sedan helt enkelt försöker smutskasta motståndaren . Också de sifferexerciser med olika kostnadskalkyler som länge pågått riskerar att sätta fokus på fel saker i debatten. Det är förvisso helt rimligt att peka ut det absurda i att pengar läggs på subventioner för medel- och överklassen, skattesänkningar, samt produktion av konsumtions- och lyxartiklar, när människor som flyr från krig behöver stöd. Det är också rimligt att påpeka hur denna mytbildning kring vad vi klarar av är helt oproportionerlig och avslöjar i praktiken unkna värderingar av människoliv.

Men det mest väsentliga är inte att flytta fram positionerna en bit i frågan om när gränsen är nådd, genom att ropa att vi klarar lite mer, eller ens framhäva hur många fördelar det finns med att vi blir fler, utan det är att ifrågasätta hur det kommer sig att vi tar oss rätten att sätta en sådan gräns över huvud taget. Gränsen i sig, den abstrakta ekonomiska såväl som den faktiska fysiska, är en helt central del i problematiken. Gränser har skapat många av de konflikter som människor flyr från, och gränser används för att hindra samma människor från att sedan komma i säkerhet. Gränser håller människor ute, håller människor inne, och skiljer människor åt. De brukar idag tas för givna, eller försvaras med pragmatiska utlåtanden om att något annat är en praktiskt omöjlig utopi. Men att det är praktiskt omöjligt har vi hört förr; om åtta timmars arbetsdag; om avskaffandet av slaveriet; om demokrati; om rösträtt för kvinnor; och så vidare. Dessa pragmatikens förespråkare är alltid de som in i det sista och på lösa grunder framhärdar i att existerande orättvisor är oundvikliga, men förvandlas snabbt till sorgliga reliker när det som var omöjligt plötsligt blir tänkbart och till slut närmast oundvikligt.

Samtidigt har det kapitalistiska systemets logik ett grepp om de beslut som kan fattas, och det greppet går inte att rösta bort i något parlament, för det är inte i parlament utan i folkrörelser som kraften och potentialen för verklig förändring ligger. Vi har sett gång på gång genom historien hur olika politiska rörelser kommer till makten bara för att implodera eller avväpnas på sina idéer. De radikala rörelserna vinner inte valen, utan det är valen som vinner de radikala rörelserna. Syriza är här inget undantag, utan tvärtom en uppsnabbad repris på sina föregångare i PASOK. På liknande sätt har socialistiska eller gröna partier överallt i världen i maktposition förlorat sig själva. I Sverige var det ju i stor utsträckning socialdemokratin som ombesörjde neoliberaliseringen från början av 80-talet och framåt, trots att de vid tidpunkten fortfarande hade ett relativt starkt grepp om svensk politik, och trots att de aldrig påstått sig stå för neoliberala idéer. Idag ser vi att det som högerpartier genomför med ett leende på läpparna, det gör socialdemokrater med sammanbiten min och miljöpartister med tårar i ögonen.

Det här med oss människor och känslor är en speciell historia. Empatin, driften till samarbete, och till inbördes hjälp är några av våra viktigaste egenskaper. De har hjälpt oss att överleva och utvecklas, men de har sina begränsningar. Vi är inte skapade för att kunna känna med hela världens lidande, för då skulle vi gå under. Förutom enstaka tillfällen då vi ser något lång bort, som berör oss oerhört, så är det dem vi är nära och dem vi har relationer till som vi ständigt känner med. Men just därför kan vi inte heller ha system som avhumaniserar våra relationer, som gör relationerna abstrakta och opersonliga, som ger vissa makt över andra, och där en underskrift, shoppingrunda, knapptryckning eller presskonferens beseglar många tusentals främmande öden och reproducerar orättvisor långt bortom vår personliga uppfattningsförmåga. Därför kan kritiken av flyktingpolitiken inte begränsa sig till flyktingpolitiken, utan måste vara bredare och djupare, samt sätta fingret på de system och normer som kan få människor som inte alls hatar andra att ändå ta sig rätten att bestämma över deras liv och fatta i praktiken inhumana beslut.

Solen går ner över Lesbos, och aktivisterna som delat ut mat packar ihop för dagen. De lever, tänker jag, på sätt och vis i ett parallellt universum till vårt eget, där de i strid med all ekonomisk logik och all unken nationalism möter sin egen fattigdom och utsatthet med att dela med sig. Kanske har den svenska regeringen helt enkelt fått det hela om bakfoten: Kanske är det inte ett humant flyktingmottagande som leder till en systemkollaps, utan en sorts systemkollaps som behövs för att vi ska börja relatera till varandra som människor.


[1] http://www.politico.com/magazine/story/2015/11/greeks-bearing-gifts-213404

En kort tanke om terrorism

Lika sorgligt och fruktansvärt som det är när människor råkar illa ut, lika frustrerande och nedslående är det att se hur ett frö till anledningarna att det överhuvudtaget händer kan skönjas redan i reaktionerna till själva händelserna. När något händer i ett västerländskt land som Frankrike (förutsatt, förstås, att det är rätt förövare och rätt offer1), blir reaktionerna omedelbara och oerhört starka. Det är inget fel med att reagera i sig – det är högst mänskligt, och empati är en av våra finaste egenskaper. Men den är också selektiv, för skulle vi reagera på allt i dagens globala värld, så skulle vi gå under. Dessutom blir denna selektivitet systematiserad, när världen filtreras genom våra västerländska medier. Så när motsvarande händer i Libanon… vänta, har det hänt något i Libanon denna vecka?

När det som hänt på detta sätt direkt antar proportioner som inte alls stämmer med den faktiska situationen i världen, och därmed bidrar till en skev världsbild, så börjar den andra farliga tendensen. En känslomässigt laddad förklaringsmodell presenteras där en mörk ondska drabbar och vill förstöra allt det bra och positiva som vi håller kärt, som vi måste motverka genom att uppbåda den lika ursprungliga godheten. Detta är den farligaste formen av idealism. Ondskan är lika lite som godheten någon slags startpunkt eller källa till händelser och handlingar. Allt detta springer istället ur materiella förhållanden, och samspelar med människors idéer och gärningar, i en process som ständigt formar och omformar samhällen, kulturer och utvecklingen i stort.

”Terror kommer inte från ingenstans. Vill du hantera hotet, frågar du dig vad dess källor är, och sedan hur dessa källor kan hanteras. De vi kallar för terrorister [till skillnad från de som uppfyller definitionen men inte kan kallas så för att de är på ”vår” sida] ser sig själva som en förtrupp, som försöker organisera sina potentiella supportrar för att generera stöd åt en rad långsiktiga krav. Bland dessa krav finns många riktiga [materiella] missnöjesanledningar. Där sådana finns, bör något göras åt dessa.” [1]

Om du inte gillar terrorism, sluta stödja de facto terrorism bara för att den döljer sig under västerländsk flagg. Om du inte gillar väpnat våld mot människor, sluta stödja väpnat våld mot människor bara för att det sker inlindat i retorik om demokrati. Om du ogillar IS, sluta stödja Saudiarabien. Det låter kanske som sunt förnuft, men den uppmärksamme läsaren kan invända att det här i sig är idealistiska uppmaningar. Rätt så. De stater som spelar detta dubbelspel, har ofta ett materiellt intresse i att göra så. Då blir tiopoängsfrågan: Kan vi tänka oss en form av social organisation eller samhällsordning, där det inte ligger i vårt samhälles intresse att underblåsa terrorism och våld, och hur kan vi försöka jobba mot en sådan?

Det bästa sättet att hedra offer för våldet – vart det än sker – är i min mening att på riktigt ställa sig den typen av grundläggande frågor, istället för att fastna i förvisso förståeliga men likväl ytliga reaktioner som ofta spär på våldsspiralen eller skymmer den egentliga problematiken.


Fotnoter:

1) Två händelser kommer nu att aspirera på epiteten ”massakern i Paris” om vi begränsar oss till efterkrigstiden. Den senare känner alla redan till, men den tidigare, massakern av algerier 1961 som genomfördes av Parispolisen, rapporterades det ytterst lite om, och franska myndigheter ljög länge om dess omfattning. I kaoset kan så många som mellan 200-400 människor ha dödats.

Referenser:

[1] Noam Chomsky on Terrorism, https://www.youtube.com/watch?v=UWuT8d78yts

Krisens rätta namn

Det är inte många av de som står och väntar på en spårvagn på Järntorget, alternativt försöker undvika att bli påkörda av en medan de tar sig över myllret av vägar och korsningar, som tänker på att området är ett gammalt traditionellt arbetarfäste i Göteborg. Där ligger lokalerna för partier och fackföreningar, där finns ABF, Folkteatern och Folkets Hus. Där står också skulpturgruppen ”Genom arbete i arbete”, vars tre reliefer, vid sidan av själva skulpturen, symboliserar olika ögonblick i Göteborgs arbetarhistoria. På den tredje av dessa står att läsa: Vräkningarna vid Olskroken 1936. Jag minns inte när jag märkte den för första gången, men jag minns att den gjorde ett intryck. Platsen och historien kom till liv, och jag undrade hur det hade gått för de där människorna som förlorade sina hem.

En hyresuppgörelse fallerar och 600 familjer hotas av vräkning. Lägenheterna är förfallna, men har enligt ägarna stigit i värde och därmed utkrävs betydligt högre hyra. Hyresgästföreningen sätter emot, uppbackad av folkrörelser och fackföreningar. När vräkningarna ska verkställas försätter Transportarbetareförbundet arbetet i blockad. 250 familjer vräks ändå efter en utdragen kamp, men Hyresgästföreningen sätter i sin tur samtliga 600 lägenheter i blockad och ser till att ingen kan flytta in. Till slut – det hela utspelade sig under närmare ett års tid – tvingas ägarna backa. Alla får bo kvar, renoveringar av fastigheterna genomförs, och hyrorna höjs bara marginellt. En seger för en samlad och stridsvillig arbetarrörelse.

Idag blåser inte riktigt samma vindar, varken på Järntorget, i Olskroken, eller för den delen på Sorgenfri i Malmö. Folkrörelserna, då ännu i stor utsträckning unga, radikala och gräsrotsförankrade – hyresgäströrelsen, den politiska och fackliga arbetarrörelsen samt konsumentkooperativen – är nu etablerade partners på arbetsmarknaden och skulle aldrig våga tala om ett samhälle bortom ramarna för det nuvarande. Människorna i topparna av dessa byråkratiska pyramider har idag mer gemensamt med varandra, och med kapitalet, än med resten av samhället. Detta gäller speciellt de mest utsatta – de som lever med prekära anställningar eller i arbetslöshetens stålbur, med osäkra bostadssituationer eller rentav i rädsla att bli skickade ut ur landet för att de är födda på fel ställe.

Människorna i lägret på Sorgenfri, de som vräktes ur sina bilar, husvagnar, och förstärkta tältpaviljonger, hade varken de sociala kontaktnät som krävs, eller praktisk solidaritet från de stora fackförbunden och politiska rörelserna. De stod, förutom ett fåtal aktivister, ensamma mot starka privata intressen och en obönhörlig statsapparat, som dessutom ivrigt påhejades av främlingsfientliga och rasistiska krafter.

Samma dag som vräkningen sker resonerar Stefan Löfvén kring situationen:

– [Avhysningen] ska självklart genomföras med respekt för de mänskliga rättigheterna, men det är också så att man får inte bosätta sig var som helst i Sverige. Det får inte de som bor i Sverige, det får inte du eller jag göra, då måste lagen gälla lika för alla.

Det är i stark kontrast till arbetarhistorien som den socialdemokratiske statsministern på detta sätt parafraserar Anatole France, skribenten och socialisten som redan för 120 år sedan ironiskt konstaterade att lagen, i sin majestätiska jämlikhet, förbjuder både rik och fattig att sova under broarna, tigga på gatorna eller stjäla bröd. Men det hörs ingen ironi i Stefan Löfvéns röst. Borta är minnet av de dagar då kampen stod mellan vanliga människors längtan efter rimliga livsvillkor och just lagar, förordningar eller förbud. Tiden då folk fick slåss med näbbar och klor för allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag eller rätten att överhuvudtaget få organisera sig.

För inte så länge sedan stod en annan representant för regeringen, Gustav Fridolin, på Götaplatsen i Göteborg under den stora Refugees Welcome manifestationen. Han flätade slipat samman sitt tal med en dikt av Stig Dagerman – en dikt som handlar om flykt, och om att vi aldrig kan bli för många som vet vad frihet är. Men till skillnad från Fridolins så var Dagermans ord äkta. Han var anarkist, hatade gränser, och trodde på frihet på riktigt. Så när Fridolin avslutar talet med att stämma upp i ”Ingen människa är illegal!” undrar en vad han egentligen menar. Det är tydligen så en säger när en sitter i en regering som aldrig haft en tanke på att göra verklighet av en sådan djärv ståndpunkt, och i ett parti som dessutom även ställde sig bakom förnedrande inre gränskontroller helt nyligen. På torget står också en grupp personer med banderollen ”Alla skyldiga partier finns på plats”. Det är så sant att det blir pinsamt. När en talare från Moderata Ungdomsförbundet kliver upp i talarstolen för att hälsa flyktingar välkomna så har hyckleriet redan för länge sedan överstigit mätbar kvantitet.

Ungefär samtidigt, den vecka då döden flutit upp på våra datorskärmars strand, väljer Åsa Regnér att lansera den nya solidariteten – den där du ska ge blanka fan i människan framför ögonen på dig – i en övning av cynisk tankeakrobatik av sällan skådat slag: Ge inga pengar till dem som ber om det på gatan! Ge istället pengar till organisationer som hjälper folk någon annanstans. Vi ska alltså ge upp den direkta, mellanmänskliga solidariteten, för en abstrakt och riggad sifferexercis. Vi ska inte komplettera, utan spela ut de två mot varandra, precis som svaga grupper spelas ut mot varandra när pengar till flyktinghjälp tas från biståndsbudgeten. Underförstått, som en bonus, kommer vi då att slippa se fattiga människor på våra gator och torg. Underförstått, så betyder de människorna mindre än precis allt annat politiker kan tänka sig att lägga samhällsresurser på; subventioner av hushållsnära tjänster; avgångsvederlag till före detta politiker; skattelättnader och ränteavdrag för de som redan har det väsentligt mycket bättre ställt; en budget i balans – krona för krona.

Varför denna panikartade beröringsskräck, som ibland övergår i avsky, mot dessa utsatta individer? Jag tror att det till viss del är en projektion, en övervintrad frustration, en skam. Inte bara för att vi inte gör något, utan för att vi lever i ett system där vi, som enskilda individer, ofta inte ens vet vad vi kan göra när vi ser en utsatt människa framför ögonen. Ekvationen går inte ihop, för det hela stämmer inte överens med vår självbild och vår intuition. Det här är något vi har gjort mot oss själva. Vi har låst fast vårt samhälle mellan privata vinstintressen och opersonliga institutioner, där all makt och alla medel har lyfts ut från det lokala och det direkt sociala, till det övergripande och byråkratiska. Där vi individualiserat det meningslösa, och kvävt vår individualitet där den kan göra skillnad. De aktivister och frivilliga som jobbade och jobbar dag och natt med flyktingmottagning gör det mot strömmen. De får inte bara ställa upp där de tröga institutionerna sviker, de blir inte bara trakasserade av polisen när de försöker hjälpa människor, de är också utsatta för ett systematiskt tryck. Varje ögonblick spenderat på denna oerhört viktiga hjälp är ett ögonblick inte spenderat på att ”förtjäna” sitt levebröd. Anledningen till att de frivilliga till slut inte orkar, är att de tvingas lägga tid på annat än det som är viktigast.

Vi måste alla gå till arbeten, många av oss till sådana där vi inte har något att säga till om, och där vi därför lägger ansträngningarna på fel saker, för att någon kommun- eller landstingspamp, alternativt en tillsatt chef eller kapitalist, ”vet bättre” än oss som gör det faktiska jobbet. Vi går till arbeten där vi kanske inte skapar annat än meningslösa konsumentprodukter i syfte att förädla kapital åt privata vinstintressen. Den som tvingas bort från att hjälpa andra till förmån för någon slags abstrakt profitmaximering blir inte bara utsatt för en institutionaliserad påtryckning mot sin egen individuella frihet, utan ofta också mot samhällets bästa, om vi med samhällets bästa menar tillfredsställandet av mänskliga behov. Det råder inget tvivel om att omhändertagandet av traumatiserade medmänniskor är en av många saker som är viktigare än tillverkningen av golfklubbor, köksrenoveringar eller städhjälp för rika familjer. Men profitens logik lyssnar inte på den typen av resonemang, varken i det enskilda fallet eller på det stora hela. Har du inget jobb, så kan du inte försörja dig själv, och finns det ingen möjlighet till vinst, så finns det inte heller något jobb.

Istället bjuds vi, som åskådare, på nya spektakel från politiker. En kompromiss är nådd, tillfälliga uppehållstillstånd och utökade subventioner för rika ska göra det lättare att ta emot människor och ”få dem i arbete”. Vikten av just kompromisser lyfts fram – som något oundvikligt, som något ansvarsfullt. Men med de okritiska kompromissernas logik så skulle även den mest välmenande rörelsen möta djävulen halvvägs till helvetet. I varje kompromiss finns nämligen det outtalade antagandet att det som en kompromissar om faktiskt går att kompromissa bort, helt eller delvis. Människovärde – detta i sig motsägelsefulla begrepp – kan inte kompromissas bort. Det är egentligen inget värde, i någon kvantifierbar mening, utan en princip.

När en människa lämnar sitt hem, alla sina vänner, kanske delar av sin familj, sina minnen, hela sitt liv, och flyr, då gör hen det inte lättvindigt. Det finns ingen som är lämpad att avgöra detta behov annat än hen själv. Därför saknar gränser, asylregler och avvisningsbeslut all legitimitet. Därför är politik som kompromissar med människors frihet, eller ställer människor mot varandra, en politik som inte är värd att ställa upp på. Det är en återvändsgrändernas politik, som snabbt spiller över i att frustrerade och maktlösa människor hittar sina utlopp någon annanstans. I värsta fall hos dem som erbjuder enkla lösningar på svåra frågor, och gärna skyller alla problem på de mest utsatta i samhället.

Det var inte så att hyresgästerna i Olskroken fick bo kvar för att de snällt bad om att få göra det. De fick bo kvar för att de insåg sin styrka, organiserade sig, och vägrade vika för privata särintressen. De kompromissade inte om sin situation. På samma sätt behöver vi fånga vår egen styrka, och organisera oss för den samhällsförändring vi vill se utan att be om lov. Det gäller vare sig vi står upp för människor på arbetsplatser, som producenter, konsumenter, barn, föräldrar, sjukskrivna, studerande, arbetslösa eller något annat. Det gäller även när vi vägrar kompromissa om människors frihet, och hjälper människor på flykt – inklusive dem som myndigheter betecknar som illegala – att få trygghet, värme, medmänsklighet, och på sikt en plattform för att kunna hitta sin egen plats och sina egna sociala sammanhang. Det finns i många fall redan organisationer som gör dessa saker. Men de behöver bli fler, och fler behöver göra sina röster hörda inom dem.

Det måste ske här i Sverige, såväl som på andra ställen, för att på motsvarande sätt sätta press på och försöka ersätta otillräckliga och alienerande sociala former. Om det är åtminstone något den nuvarande regeringen gjort rätt i denna situation, så är det att till slut börja sätta press på andra Europeiska länder. Tillsammans har Europa en enorm kapacitet, och är ett otroligt rikt område. Det är skamligt hur lite ansvar många länder tar för den uppkomna situationen. Samtidigt är det uppenbart att en stor del av ansvaret för densamma ligger i knäna på just västerländska intressen. Det postkoloniala mantrat, ”Vi är här, för att ni var där, är alltjämt lika träffsäkert. Att låta andra bestämma har visat sig vara en del av problemet, inte en del av lösningen. Det är dags att genom vår egen aktivitet ta makten över alla aspekter av våra liv. För de människor som tvingas lämna sina hem och fly är det som pågår en tragedi. För oss är det, mer än något annat, en politikens och kapitalets kris.

På gränsen

Vad finns det mer att säga, efter en vecka där allting har sagts? En vecka där människor, på skärmar, i tryck, med sorg i blicken, med misstro i sina ansikten, sett andra människor, på flykt, på strand, i vatten, dö och leva på hoppet om en bättre framtid.

Det är jag som ligger där, död, tre år gammal, på den turkiska kusten. Det är jag som gråter med mitt barn i famnen i en grekisk hamn. Det var jag som dog, som kvävdes, i lastutrymmet på en bil i Österrike, och det var inte på grund av hen som körde, utan på grund av de som inte släppte fram mig på något annat sätt. Det är jag som försöker klättra över en mur, över ett stängsel som håller mig ute.

Ändå krävs det tydligen toppmöten för att bestämma att en människa är mer värd än en linje godtyckligt dragen i sanden. Det må vara självklart att så är fallet, men ändå stödjer nästan alla människor konstruktioner och organisationer vars uttalade mål och syfte är bland annat just sådana omänskliga restriktioner. Det självklara, när det möter vår verklighet, blir därmed kontroversiellt. Men det är inte vår känsla det är fel på, utan det samhälle vi alla vuxit upp i och bidragit till att upprätthålla. En genuin lösning kommer vi aldrig att hitta förrän vi helt enkelt erkänner det uppenbara. No borders. No nations.