Vanvård

Idag har vårdpersonal återigen protesterat på grund av de ofattbart usla arbetsförhållanden som inte bara tär på personalen utan också äventyrar patientsäkerheten. Denna gången var det utanför Sahlgrenska i Göteborg, där situationen enligt ett stort antal vittnesmål från anställda och patienter är ohållbar. Men det här är ett i det närmaste globalt fenomen. Vi har de senaste åren hört om protester, massuppsägningar, konflikter, brist på vårdplatser, hot om nedläggningar – hur är det möjligt att ett samhälle så rikt som vårt knappt har råd att ta hand om människor?

Jag har själv hört historier från både de som jobbar inom vården och de som försöker uppsöka den som patienter – inte bara i Sverige, utan även i exempelvis Storbritannien, där det är så illa ställt att personal – på fullt allvar – överväger att emigrera från landet. Låt mig ta det igen: Vårdpersonal i Storbritannien arbetar under så svåra förhållanden – stress, dålig ersättning, inga möjligheterna att påverka sin egen situation, osv – att många funderar på att flytta till andra länder. För många är det här förstås inte ens ett realistiskt alternativ.

Jag har svårt att tro att situationen skiljer sig markant från den som råder i Sverige i allmänhet och Sahlgrenska i synnerhet, där framför allt bristen på sjuksköterskor driver en negativ spiral med allt färre som får dra ett allt tyngre lass. Men det här är inget som i grunden beror på ett tillfälligt problem. Det är som sagt en global trend där systematiska utförsäljningar och åtstramningar – varufieringen av precis allt i samhället – drivit fram vansinnessystem som New Public Management där vård, skola och andra basala samhälleliga funktioner omvandlas till ett slags poängsystem som ett gäng byråkrater eller ekonomer spottat ur sig i sina neoliberala feberdrömmar.

Det är absurt på så många plan – där ute i snön stod de, de som vet hur jobbet fungerar, som har alla förutsättningarna och kompetenserna att avgöra – tillsammans med patienterna – hur vården rimligtvis bör bedrivas, och försöker få kostymnissarna som sitter i sammanträde därinne och bestämmer att fatta grejen. Vården är långt ifrån den enda delen av vårt samhälle där det fungerar på det här viset. I princip överallt så är det antingen politiker, byråkrater eller privata intressen som dikterar hur människor ska utföra sina jobb, vilket ofta medför tragikomiska konsekvenser.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört från folk som arbetar i större verksamheter, vare sig det är statliga, kommunala eller privata, som slitit hår på grund av de beslut eller utspel som chefer och politiker, ofta helt utan kunskap om den faktiska verksamheten, stått för. Tanken på att överväganden kring hur en viss verksamhet ska organiseras främst bör inbegripa dem som närmast berörs av den – det vill säga arbetarna – är rätt radikal idag. Det säger en hel del om hur irrationellt vårt samhälle är, och om vår ytliga syn på demokrati när det kommer till kritan.

Naturligtvis är det i den rådande situationen av yttersta vikt att sätta så hård press som möjligt på pamparna vid makten, så att de eventuellt med piska, om inte morot, kan fås att skjuta till resurser till våra sociala system, och därför behöver personalen inom vården, och även inom flera andra yrken i samma predikament, allt stöd i detta. Men det vore självbedrägeri att tro att detta bara är ett engångsproblem som kan lösas helt och hållet genom att några politiker eller kapitalister ”inser” sitt misstag. Misstag är hela deras livsgärning, det enda de kan göra, ty från toppen av pyramiden är misstaget i själva verket nödvändigt eller rentav gynnsamt.

Nej, det här är saker vi kommer att få dras med så länge som vi 1) överlåter makten över den konkreta verksamheten till politiker, pampar, byråkrater eller privata intressen istället för att de som är bäst lämpade och närmast berörda tar den, och 2) så länge som stora delar av samhällsresurserna förblir helt utom kontroll för de flesta av oss, och istället förflyttar sig enligt en egen logik – kapitalismens – helt oberoende av vilka konkreta behov vi har, men desto mer trendkänsligt för var det går att göra stora vinster.

Det handlar i längden inte bara om makten över våra liv – på arbetsplatser, i våra bostadsområden, i de allmänna och sociala rummen – utan också om innehållet i dem. Med kapitalets och den statliga byråkratins logik jobbar vi ihjäl oss i ett samhälle där produktivitetsökningarna är enorma. Vi pratar om att vi måste bli rikare (skapa tillväxt) för att kunna jobba ännu mer (skapa mer jobb). Men, som Roland Paulsen säger, så är det här en helt omvänd logik. Vi jobbar för att vi ska ha så vi klarar oss och mår bra, och välmåendet består inte bara i en grundläggande materiell trygghet, utan också i att ha tid att umgås med nära och kära och på andra sätt förverkliga oss själva.

Roland Paulsen har i sin arbetskritiska forskning ofta undersökt hur denna samhälleliga logik förslavar oss och fyller samhället med meningslösa jobb och tomt arbete. Det går numera att bränna ut sig av tristess på ett välbetalt kontorsjobb, samtidigt som mängder av människor är i permanent arbetslöshet och förnedras av statens olika kontrollmekanismer.

Men för människorna som stod där i det göteborgska vintervädret finns det inga sådana tomrum. De jobbar med något av det viktigaste som det går att jobba med i vårt samhälle, de jobbar mer och hårdare än de flesta andra, men de får varken tillräckligt tillbaka, eller ens förutsättningar för att kunna utföra ett bra jobb. Det här är i grunden ett systemfel. Jag låter Paulsens lilla monolog från programmet Idévärlden som han var med i häromdagen avsluta denna rant:

”Du har hela ditt liv fått lära dig hur dyrt allting är. Dyrt med sjuka människor, dyrt med invandrade människor, dyrt med fattiga människor. Men tänk om det stora samhällsekonomiska problemet [i själva verket är] de rika? I Sverige äger den rikaste procenten nära 40% av den totala förmögenheten. Det är i allt högre grad till dem som effektivitetsvinsterna idag går. De rika fortsätter att bli rikare, och de blir det på alla andras bekostnad. Vi kan ändra på den ordningen.”

Rätten till arbete

Den polske sci-fi författaren Stanisław Lem, som med sina fantasifulla, hysteriskt roliga och samtidigt allvarsamt tankeväckande historier hör till mina favoriter i genren, skrev en gång en novell om en astronaut som med sin rymdfarkost kraschar i utkanten av ett samhälle vars befolkning helt och hållet består av robotar. För att smälta in klär han också ut sig till robot, och lyckas på detta sätt komma en i sanning märklig hemlighet på spåren: Det visar sig nämligen att inte bara han, utan alla i detta samhälle, inbördes ovetande, är människor som låtsas vara robotar.

Jag tänker ibland på Lems berättelse när jag betraktar samhället omkring mig. Det är många gånger lätt att känna igen sig. Oftast är det just i frågor som till en början ter sig självklara som kontrasterna blir som mest fascinerande. Kontrasterna mellan det som är och det som skulle kunna vara – och hur vi tar det förra för givet. En sådan fråga är vad som ofta kallas ”rätten till arbete” – en (politisk) vilja att få alla som inte har jobb, men som i någon bemärkelse skulle kunna ha det, ut i arbetslivet. De flesta känner nog igen argumenten; arbetet är det som föder oss; arbetet ger oss mening; arbetet ger oss ett socialt sammanhang och gör att vi mår bra; det är något fint med att arbeta och göra rätt för sig.

Men i den mån de här argumenten stämmer, så skulle jag vilja hävda att det endast är på en ytlig nivå, och i vissa fall stämmer de inte alls. I kontext av vårt samhälle idag är arbetet ofta skadligt, exploaterande och onödigt. Vår inställning till det bygger också till stor del på en sedan länge inpräntad och religiöst betingad arbetsetik, som hjälper till att hålla oss i bojor mer än något annat. Rätten till arbete visar sig här vara en återvändsgränd, som hindrar oss både från en rimlig förståelse av arbetet och från en praktiskt gångbar organisering för meningsfull förändring.

Vi kan börja med att konstatera att kritiken av arbetet inte är någonting nytt. I en eller annan form har den säkerligen funnits i alla tider, men i samband med industrialiseringen börjar denna kritik anta en form som är relevant för oss att förhålla oss till än idag. Redan i slutet av 1800-talet utropade till exempel anarkisten Peter Kropotkin:

”Bort med dessa falska satser: ’rätten till arbete’ och ’hvar och en bör ha hela inkomsten af sitt arbete’. Det vi fordra är rätten till välstånd – välstånd åt alla.”

Kropotkin såg med optimism på den potential som den industriella revolutionens teknologi möjliggjorde, men med förskräckelse på hur den i hans samtid brukades – inte för att öka mänskligt välmående, utan för att, till det stora flertalets förtret, tillfredsställa ett brutalt systems omänskliga logik. Han spenderade mycket tid på efterforskningar som resulterade i ett flertal böcker, där han visar på möjligheten att omorganisera samhället så att teknologin främst används för att tillfredsställa mänskliga behov.

Bertrand Russell författade 1932 texten Till lättjans lov, där han bland annat skriver att ”en hel del skada sker i den moderna världen genom tron på arbetets dygd […] vägen till lycka och välstånd ligger i en organiserad nedtrappning av arbetet” (min övers.). John Maynard Keynes å sin sida, för att ta en person närmare mittenfåran, förutspådde att vi idag skulle jobba cirka 15 timmar i veckan som ett resultat av produktivitetsökningar. Keynes hade helt rätt i att produktivitetsökningarna skulle kunna leda till den typen av välstånd, men fel i sin tro på att den typen av välstånd var vad produktivitetsökningarna faktiskt skulle läggas på.

Till råga på allt detta så arbetade vi under industrialiseringen allt mer, inte mindre, vilket gör att de arbetstidsförkortningar som skedde, främst under 1900-talet, bör ses i ljuset av att en 40 timmars arbetsvecka (och kom ihåg att många jobbar mer än så) innebär mer arbete än såväl genomsnittliga medeltida bönder som de flesta jägare-samlare samhällen! I ett samhälle där många å ena sidan jobbar allt mer, och där andra är fast i systematiskt påtvingad sysslolöshet eller osäkra anställningar utan garanterad arbetstid, samtidigt som vår produktivitet fortsatt växer enormt, kan en alltså med rätta ställa sig frågan: Vad fan är det som händer?

Vi lever under ett produktionssätt – kapitalismen – som lyder en viss logik. Det kapitalistiska systemet är mycket effektivt, men inte främst på att skapa mänskligt välstånd i ordets rätta bemärkelse, utan på att utveckla produktivkrafterna i syfte att generera nya vinster. Ju mer vinster, desto bättre läge mot konkurrenterna, och alla dessa vinster har sitt ursprung i en enda källa: Mänsklig arbetskraft. På 1800-talet öppnades tack vare den nya teknologin och stora kapitalansamlingar helt nya möjligheter att utnyttja arbetskraften, men det gällde också att få in människorna i en ny typ av socialt förhållande; lönearbete.

Industrialiseringen blev därför en mycket våldsam process, där stat och kapital samarbetade för att realisera den nya potentialen. Allmänningar stängdes och stängslades av, mark beslagtogs, nya lagar instiftades och människor tvingades på det sättet av en rad omständigheter in i detta nya industriella system – något många såg som så vedervärdigt att de gjorde motstånd med livet som insats. Extremt långa dagar, barnarbete och miserabla förhållanden hörde till regel snarare än undantag. Inte undra på att det länge i folkmun helt enkelt kallades för löneslaveri.

De förkortningar i arbetstid som vi i olika etapper sedan dess sett gå igenom har alltså inte skett tack vare detta system och dess innovationer, utan trots och i våldsam kamp mot det. Istället för att göra det lättare, mer stimulerande och mer trivsamt för människor att tillgodose sina grundläggande behov så innebar ny teknologi ofta att de blev bihang till maskiner och alienerades från både inflytande över sina jobb såväl som sin yrkesskicklighet, där de stod i långa rader och genomförde strikt enformiga arbetsuppgifter. Istället för att med teknologins hjälp bli fria att ge uttryck för vår individualitet har vi alltså alla mer eller mindre blivit som robotarna i en absurd låtsasvärld.

Vår utklädnad sitter på insidan, som en internaliserad robotmentalitet, men också på utsidan i form av det samhälle som snurrar enligt denna logik och som vi måste förhålla oss till. Våra kroppar och sinnen är utbytbara kuggar i ett maskineri vi inte själva kontrollerar och som bara ser till våra behov i den utsträckning vi tvingar det att göra så. Inte ens när vi är lediga kan vi frigöra oss från arbetets påbud, och på vissa sätt har vår arbetskraft blivit en bättre vara än själva materialen och maskinerna vi jobbar med, som Bob Black uttrycker det:

Fritid är bara ett vackrare uttryck för det besynnerliga i att arbetskraften som produktionsfaktor inte bara fraktar sig själv till och från arbetsplatsen, utan också har huvudansvaret för eget underhåll och reparation. Det är ingenting som kol och stål klarar av. Men arbetarna gör det.”

På precis samma sätt förhåller det sig med de som i detta arbetssamhälle har fräckheten att vara arbetslösa eller sjuka. De måste förnedras och påläggas skuld för detta så att ingen ska få för sig att frivilligt kliva av karusellen. Men även de lyckligt lottade med fast jobb i medelklassen lever liv där de ofta är överarbetade, stressade, medicinerade, saknar djupare inflytande över sitt arbete, och har alltför sällan tid att stanna upp och umgås med vänner och familj eller på allvar utveckla intressen utöver jobbet.

Att värdesätta arbete när det är nödvändigt för överlevnad, samt när det är självständigt, utvecklande och meningsfullt, är ingenting som människor behöver tvingas till – det är i själva verket de bästa motivationskrafterna som finns. Så ju mer de teknologiska förutsättningarna utvecklas i det nuvarande systemet, och följdaktligen ju mindre tid som samhället i stort behöver spendera på sin grundläggande reproduktion, desto viktigare – men också vulgärare – blir arbetsmoralismen och idén om det goda arbetet för att upprätthålla skenet av att allt är som det ska.

Vi befinner oss nu i en situation där till exempel jordbruket, från att helt ha dominerat som andel av vårt totala samhälleliga arbete, bara upptar någon ynka procent. Bara från 1950-talet och framåt skulle produktivitetsökningarna, om de helt lades på fritid, resultera i att Keynes vision var ett faktum. Arbetet, och sättet vi ser på det, har alltså överlevt behovet av detsamma – ett behov som dessutom inom det kapitalistiska systemet ständigt överdrivits. Vi ser inte och kan inte förhålla oss till arbetet för vad det är, utan för vad det framträder som. Vi måste jobba, stressa eller förnedras, och vi tror att det är nödvändigt eller till och med bra.

Argumentet att lönearbetet är både hälsosamt och ett viktigt socialt sammanhang håller därför inte heller för någon närmare granskning. Något som började just med att människor rycktes ur sina sammanhang och alienerades, som vi på många sätt inte behöver, och som i allt högre utsträckning gör oss sjuka och stressade ska alltså vara lösningen på vår sociala isolering och främja vår hälsa. Som Roland Paulsen skrev nyligen:

”Det stämmer förstås att arbetslösa mår sämre än de som har arbete – att denna ordning ska förbli är i allt väsentligt vad arbetslinjen handlar om. Men det betyder inte att arbete i sig, oberoende av organisering och mening, har hälsobringande effekter. I allmänhet är förhållandet – och här är forskningsunderlaget gediget – det motsatta.”

Det är alltså inte mer lönearbete – i praktiken ofta i form av meningslösa tvångsåtgärder – som vi behöver, utan nya relevanta sociala sammanhang. Sammanhang där människor själva har kontrollen, där de känner en mening, samhörighet, där de kan utvecklas, och där de tillsammans med andra kan formulera sina problem och hitta lösningarna.

Många radikala och politiskt oberoende fackföreningar och rörelser, som exempelvis de syndikalistiska, har en lång tradition av att organisera människor i prekära arbetsförhållanden, med osäkra eller korta kontrakt, eller de som på något annat sätt befinner sig i arbetsmarknadens marginaler. Dessa fackföreningar har historiskt inte heller begränsat sig till arbetsplatsorganisering, utan också organiserat bland annat kring boendefrågor, drivit sociala center, arbetarkontrollerade arbetsförmedlingar, skolor och folkkök. Speciellt där det redan finns befintlig infrastruktur skulle sådana fackföreningar kunna vara en intressant miljö för att dra igång initiativ av det här slaget. Även om organisering av både arbetslösa och pensionärer ofta redan sker på pappret i organisationer som exempelvis svenska SAC, så finns det sällan konkreta sammanhang för personerna att engagera sig i.

Dessa gruppers situation skiljer sig nämligen på flera relevanta sätt från de som arbetar. De kan exempelvis ha mer tid, men mindre ekonomiska medel. Kanske är de istället hemarbetare som behöver avlastning för att alls kunna delta. Men framför allt är de alla i behov av ett naturligt politiskt samt socialt sammanhang för att kunna engagera sig. På längre sikt och större skala kan något sådant underminera de institutioner vars uppgift idag främst består av att disciplinera människor som tvingas eller väljer att stå utanför arbetsmarknaden. En aktiv och politisk sammanslutning för inbördes hjälp, för kunskapsutbyte, för att utöva påtryckningar på dessa institutioner, för att skapa alternativa sociala och kulturella rum, samt potentiellt för alla möjliga tänkbara problem utanför arbetsplatserna.

Det här är inte heller idéer tagna helt ur luften. Något åt det här hållet görs redan både i lokala oberoende grupperingar och på ganska stor skala. Storbritanniens största fackförening, Labour-anknutna Unite, har exempelvis genom sitt Unite Community Membership börjat organisera just arbetslösa, pensionerade, och andra utanför arbetsmarknaden kring bland annat boendefrågor, skuldsanering, bidrag och liknande konflikter med hyresvärdar eller myndigheter. När jag var på Londons anarkistiska bokmässa hörde jag flera personer säga att det finns en hel del radikala aktivister i dessa grupper, speciellt på mindre orter där infrastrukturen just nu inte riktigt finns för mer självständig organisering, och att bra grejer kommer ur arbetet som sker där.

Men med sådana byråkratiska och toppstyrda etablissemangsfack finns det uppenbara problem. Som en medlem från Solidarity Federation, själv aktiv i Unite Community, uttryckte det när vi diskuterade frågan häromdagen: ”Dessa människor kan ena dagen göra fantastiska grejer i exempelvis kampen för rimliga boendevillkor, för att nästa dag gå ut och kampanja för politikerna som orsakat problemen. Det är kontraproduktivt”. Jag nickade förstående, och tänkte på Kvillebäcken i Göteborg, där det var Socialdemokraterna i samarbete med ett antal byggherrar som svartmålade och drev ut människor ur området i en mycket smutsig och medveten gentrifieringskampanj. Det hade antagligen varit bra märkligt att exempelvis försöka göra motstånd via fack med S-anknytning, som antagligen bara skulle göra engagemanget tandlöst.

Därför behövs det oberoende organisationsformer med stor autonomi, så att inte medlemmarnas självorganisering passiviseras, flyttas ut till ombud och kompromissas bort, till fördel för politiska maktaspirationer. Det behövs också en miljö där en bredare radikal systemkritik kan formas och reproduceras, samtidigt som kontakter och samarbeten knyts med liknande grupper på andra håll – vare sig det hela sker inom ramarna för radikala fackföreningar eller helt självständigt. Då kanske vi slutligen kan klättra ut ur de skrymmande robotdräkterna vi är instängda i. För vi kan inte förvänta oss att våra åtgärder kommer att leda till välfärd och välmående för människor, om de utgår från premissen att vi är robotar. Vad vi behöver är därför inte ”rätten till arbete”, utan självorganisering för arbetets avskaffande.

Onsdagar

Semester? Nej. Lunch? Nej. Bara en helt vanlig onsdag.

Mer än en skrytbild, så är detta egentligen ämnat som en liten tankeställare. Alla skulle kunna ha det såhär. Alla borde kunna ha det så här. På onsdagar, till exempel, och mer därtill. För att parafrasera Roland Paulsen; det är en skräck att inse att huvudparten av ens liv förslösats för reproduktionen av ett samhällssystem som kommer att fortsätta stjäla tid av framtida generationer.

Det systemet är ett dogmatiskt arbetssamhälle där rationaliteten och mänskligheten är underordnade makten, massproduktionen och masskonsumtionen. Där vi istället för att använda ny teknologi för vår egen frigörelse och vårt eget självförverkligande blir förfrämligade av den och förstör vår miljö och varandra med den. Där fri spridning av digitala medier till nollkostnad måste straffbeläggas, på samma sätt som man hellre slänger än låter människor få mat som inte kunnat säljas. Där knappheten alltså blivit självändamålet som håller spektaklet levande långt efter att den rent materialistiskt är överspelad, där tillväxt måste skapas för tillväxtens skull, där människor med ständig konsumtion som drog fyller tomma svarta hål i bröstkorgen, och där jobben måste skapas för jobbens skull helt oavsett vad människor egentligen vill och behöver.

Vi lever i ett samhälle där arbetet blivit så centralt att vi fått för oss att det bara är genom arbetet som vi kan få ett socialt sammanhang, och där vi därför försöker tvinga ut alla – arbetslösa, sjuka, människor med från arbetssamhällets normer avvikande funktionsuppsättning – i mer eller mindre förnedrande och meningslösa sysslor för att det är ”bra” för dem. Vi gör det för att vi inte ens kan tänka tanken att solidaritet inte börjar i motprestation, utan i ett villkorslöst löfte om att ta hand om varandra, och att ur just detta löfte föds vår motivation, nyfikenhet och vilja att gå ut och forma samhället på de sätt vi tycker skulle vara bäst för oss. En solidaritet som man även kan motivera på helt egoistiska grunder. Vi hade kunnat säkerställa sjukvård, utbildning och bra boende för alla genom att jobba en handfull timmar i veckan. Istället jobbar en del ihjäl sig med dessa samhällsbärande funktioner, medan andra tvingas tillverkar skräp för konsumtion eller måla om stolar på någon myndighets förnedringscentrum, samtidigt som det mest lönsamma ”jobbet” – att tjäna pengar på pengar – inte kräver någon insats överhuvudtaget.

Fuck that. Fuck all of that. Varje dag.

Det kanske märks att jag just läst Roland Paulsens bok Arbetssamhället. På bilden syns uppföljaren, Vi bara lyder. Två oerhört tankeväckande, för att inte säga upprörande, böcker som hör till en rik tradition av arbetskritiska röster. Nu ska jag läsa vidare.