Riseup, det Seattle-baserade autonoma kollektivet som förser aktivister världen över med säkra organiseringsverktyg som e-mail, vpn, pad och liknande, har inte uppdaterat sin digitala kanariefågel. Fågeln är alltså, sedan ungefär en vecka tillbaka, att betrakta som död.
Uttrycket har i det här sammanhanget sitt ursprung i de kanariefåglar som användes i gruvor för att undersöka huruvida schakt var fria från farliga gaser och därmed säkra för människor. En kanariefågel släpptes in, och flög den ut levande genom tunnlarna så var allt okej. Säga vad en vill om själva förfarandet, men så gick det alltså till. Gruvor är ju historiskt knappast trevliga platser ändå, vare sig för mänskliga arbetare eller kanariefåglar.
I IT-sammanhang har detta blivit en beskrivning av ett knep för att kringgå så kallade ”gag orders”, när myndigheter angriper en leverantör av en tjänst med juridiska medel, och samtidigt gör det olagligt för denna att tala öppet om det. Det händer tyvärr ofta i fall där staten vill undvika att dess tilltänkta offer ska få reda på vad som är på väg att ske. Hela poängen är ju oftast just att komma åt data som skickas eller lagras i förtroende, och det blir svårare att lyckas med integritetskränkningen om målgruppen känner till vad som är på väg att hända.
Själva knepet, det vill säga kanariefågeln, består av att på någon offentligt tillgänglig plats, som exempelvis en webbsida, publicera ett uttalande, som uppdateras regelbundet, och som försäkrar att tjänsten vid ett visst datum inte har utsatts för några sådana statliga repressalier. Istället för att ropa att de blivit försatta med munkavle, vilket skulle resultera i ännu hårdare tag från staten, slutar den angripne alltså uppdatera uttalandet om att hen inte angripits. Ett härligt långfinger åt statens fumliga försök att konsolidera sin makt. Riseups kanariefågel skulle alltså ha uppdaterats runt den 15:e november, och bara några dagar innan den gick ut, så twittrade kollektivet några väl valda rader från den nyss bortgångne musikern och poeten Leonard Cohen:
listen to the hummingbird
whose wings you cannot see
listen to the hummingbird
don’t listen to me
Det ser alltså tyvärr ut som att Riseup försetts med en “gag order” och att de härmed är involverade i en juridisk process. Detta är precis vad som hände i det uppmärksammade fallet med Lavabit, den säkra e-mail tjänst som Edward Snowden använde sig av, och som vållade stor irritation för den amerikanska staten. Lavabits grundare valde att lägga ner tjänsten snarare än låta den fortsätta med hemliga bakdörrar för FBI. Det är alltså varken första eller sista gången som stater försöker förhindra människor från att organisera självständigt och kommunicera säkert.
Även om det förstås är ett riktigt tråkigt bakslag, så finns det ingen anledning till omedelbar panik. Riseup har tidigare uttalat sig om att de också hellre lägger ner tjänsten än går med på att låta staten kompromissa dess integritet, och de har också helt nyligen twittrat att de inte har några intentioner att lägga ner just nu. Men de har alltså med stor sannolikhet blivit indragna i en juridisk strid bakom kulisserna, vilket gör att risken att de tvingas lägga ner – vare sig det rör sig om veckor, månader eller år – ändå existerar.
För den sakens skull kan det vara bra att se sig om efter alternativa lösningar och backa upp viktig information. Tjänsterna i sig bör fortfarande vara säkra att använda. I princip samma info som ovan kan hittas här, tillsammans med några tips för den som söker alternativ eller är orolig för sin datas integritet.
Stater och privata aktörer kommer att fortsätta slå ner på fria initiativ av det här slaget. I veckan stängdes torrent-sajten what.cd ner efter en razzia, men de kommer aldrig kunna stänga ner vår kreativitet och solidaritet, och det kommer växa upp nya, bättre lösningar för att dela information och data på ett fritt och säkert sätt. Så länge det finns liv, finns det motstånd, och så länge det finns motstånd finns det hopp. Det var inte en kanariefågel de dödade, det var en fågel fenix.
“The freedom we want, for ourselves and for others, is not an absolute metaphysical, abstract freedom which in practice is inevitably translated into the oppression of the weak; but it is real freedom, possible freedom, which is the conscious community of interests, voluntary solidarity.”
― Errico Malatesta
Jag har de senaste veckorna ofta fått stanna upp och nypa mig själv i armen, slagen av en plötslig insikt, att det verkar som om jag bor utomlands. I lördags morse, när jag satt på tåget mot London, slog det mig igen. Då var jag dessutom på väg mot Londons anarkistiska bokmässa – ett evenemang som jag sett fram emot ungefär sedan det blev klart att vi skulle flytta till England.
Mässan uppfyllde definitivt förväntningarna, även om det var rätt hektiskt och alldeles för många saker som pågick samtidigt. Från 11 till 18 var det workshops, filmvisningar och diskussioner, i ungefär 15 klassrum spridda över två skolbyggnader på Park View, en skola i Haringey, norra London. Jag kom dit ungefär en halvtimme innan första passet, och hann bara få en skymt av de hundratals bokbord som organisationer från hela Storbritannien höll i lokalerna, innan det var dags för en 7 timmars turné mellan olika salar och ämnen.
Organisationen kändes rakt igenom riktigt bra, med stora utrymmen och gott om plats i salarna. Det fanns rum och underhållning för stora såväl som små barn, och demografiskt sett var det glädjande nog en bra blandning av olika människor, även om det nog var ett litet underskott på icke-män. Vad jag hörde skulle Food Not Bombs förse deltagarna med mat, men själv hade jag aldrig tid att ens titta efter något sådant då jag bara for som en raket mellan olika klassrum.
Det enda som kan anmärkas på var den något optimistiska schemaläggningen, där ett pass slutade prick på timmen och nästa började – samtidigt. Det kändes dock som att det löste sig rätt bra de flesta av gångerna, och det var bara någon enstaka gång som jag kom in när föreläsningen eller diskussionen redan hade börjat. Sen skulle självklart idealfallet varit att detta kunde spridas ut på 2-3 dagar, men det hade av förståeliga skäl varit svårt att realisera. Det uppstod också lite tumult under en av föreläsningarna, inte helt oväntat var det den om kriget i Syrien, men det var något jag var i stort sett omedveten om och lämnar därför till andra att reda ut.
Själva föreläsningarna och diskussionerna varierade lite men var generellt sett upplagda på ett väldigt dynamiskt sätt. Jag tror inte att något ämne hade en föreläsningstid på mer än 30 minuter av de schemalagda 60, varav resten av tiden var avsedd för diskussion. Flera av passen var rena workshops där deltagarna spelade en väldigt aktiv roll, och i flera växlade arrangörerna mellan korta anföranden på några minuter följt av diskussioner. På det stora hela rätt märkbart att detta var en mässa för deltagare, mer än passiva åhörare, och det kom också många väldigt tänkvärda resonemang från alla möjliga håll.
Det är omöjligt att ge en helhetsbild av alla aktiviteter, workshops, diskussioner och föreläsningar, så jag kommer helt enkelt att gå igenom de jag var på, vilket representerar ett rätt litet urval av allt om faktiskt pågick.
Varning – radikalt sunt förnuft råder framöver.
Authoritarian arguments can’t help anarchists Dagen började för min del med denna mycket intressanta diskussion som arrangerades av Critisticuffs. Diskussion och argumentation är en naturlig del av de flesta anarkisters och andra radikala samhällskritikers vardag. Men det går att argumentera på bra och dåliga sätt. Eftersom ett av våra mål är att skapa förståelse om världen runtomkring oss, och att främja autonomi i allmänhet, så bör vi argumentera på ett sätt som inte hänfaller till olika former av hänvisningar till auktoriteter, utan förklara varför någonting förhåller sig på ett visst sätt.
Några bland en mängd exempel som togs upp var; att enbart hänvisa till sin status eller erfarenhet ; att referera till en annan auktoritet utan att förklara varför denna är rätt; att argumentera utifrån ett känsloperspektiv; att utan förklaring avfärda någonting med starka ordval; osv. Alla dessa kan förstås ske på ett spektrum från väldigt auktoritära, när hela argumentationen bygger på dem, till mer subtila där de mer är insinuationer.
En av diskussionerna som uppstod kretsade kring argumentation från status eller erfarenhet. Det är enkelt att föreställa sig det stereotypa fallet här – någon med erfarenhet eller hög status i en grupp avfärdar en annan person utan att egentligen framföra argument. Men det finns en annan sida av status och erfarenhet som är viktig att lyfta som är intressantare, som har att göra med status och erfarenhet i kontext av olika former av förtryck.
En person som på grund av sin kropp, sexuella läggning eller sociala position drabbas av förtryck i vårt heteronormativa, patriarkala och rasistiska klassamhälle har givetvis därmed erfarenheter av detta som människor som uppfyller normen eller är i en annan ände av den sociala relationen inte kan ha, men, 1) erfarenheter kan förmedlas, och 2) de innebär inte automatiskt att slutsatserna som dras från erfarenheterna är korrekta. Vi skaffar oss direkt eller indirekt erfarenheter, vi reflekterar över dessa, och drar sedan slutsatser. Erfarenheter är självklart viktiga och måste beaktas för att vi ska få en så korrekt bild som möjligt, men de ger inte något reflektionsföreträde.
Det här var en intressant diskussion som på ett bra sätt snitslade en vettig (anti-auktoritär!) väg mellan å ena sidan förminskande av människors upplevelser och å andra sidan en kontraproduktiv tendens att stänga ner diskussion genom att implicit eller explicit anta att någon som haft en viss upplevelse automatiskt har dragit en bra slutsats av den.
Veganarchism, Anti-speciesism & Total Liberation Det här passet hölls av några aktivister från nätverket Hunt Saboteurs, började med en kort överblick över tankar som förenar veganism med anarkism, och övergick sedan mer på det praktiska arbetet som Hunt Saboteurs utför och placerade det i en politisk kontext.
Hunt Saboteurs är en ganska stor företeelse i Storbritannien och nätverket har många sympatisörer. Det sker aktioner väldigt ofta, och de går framför allt ut på att förhindra jakt, antingen direkt som när de stör ut jaktlag, eller indirekt genom att sabotera fällor. En del jakt, som exempelvis rävjakt, är sedan ett antal år förbjuden, men dessa förbud kontrolleras inte och efterlevs inte heller av jägarna, som ofta kommer från rika landägarfamiljer och har en närmast feodal inställning till det hela.
I och med jaktens ställning som en överklass-syssla så blir det ett tydligt klassperspektiv och ett ifrågasättande av rätten till privat ägande av marken. Eftersom denna typen av direkt aktion också ger påtagliga resultat lockar den en hel del folk som innan kanske inte var på det klara med hur ägandeförhållandena och andra aspekter av klassamhället också spelar in, vilket ger möjlighet att koppla ihop de olika formerna av förtryck och de olika kamperna. Hunt Saboteurs samarbetar också med andra organisationer i olika frågor, och bland annat i Cambridge vet jag att de ibland syns tillsammans med grupper som Cambridge Antifascists och Anti-Capitalist Cambridge. En behöver inte heller vara vegan för att vara med i Hunt Saboteurs, vilket öppnar upp för ett bredare överlapp mellan de olika grupperna och nätverken.
I diskussionen nämndes också olika andra sätt att genomföra direkt aktion för de som tycker det är lite otäckt att hamna i konfrontation med jägarna, och det togs upp att bara genom att finnas i radikala sammanhang och exempelvis bidra med matlagning så kan vegansk mat få genomslag, som både god och billig och reproduceras som en självklar grej i en rörelse som är motståndare till alla former av förtryck.
Haringey Solidarity Detta var en föreläsning som jag verkligen hade sett fram emot, eftersom den handlade om aktivism och organisering i närområdet där själva mässan hölls, och var perfekt för mig då jag just nu försöker bilda mig en uppfattning om de kamper som förts och förs i Storbritannien i allmänhet och mitt ”närområde” i synnerhet. Det hela anordnades av Haringey Solidarity Group (HSG) och Radical History Network of NE London.
HSG är en grupp av lokalboende som bildades i spåren av protesterna mot den förhatliga så kallade ”Poll Tax” som introducerades av Thatcher-regeringen i slutet av 80-talet. Den slog (förstås) hårt mot fattiga och är en historia som förtjänar sin egen berättelse. Människorna i Haringey, en arbetarklassdominerad och relativt fattig stadsdel i norra London med cirka 250 000 invånare, lyckades fånga upp momentum från denna strid – som den brittiska arbetarklassen för övrigt vann, då skatten drogs tillbaka några år senare – och startade en rörelse som lever än idag.
Genom årens lopp har gruppen jobbat med många olika frågor, allt från enskilda kampanjer, till långsiktiga insatser kring arbetsplatser, bostadsfrågor, arbetslöshet, stadsutveckling och mycket annat. Organisationsformen beskrivs som ”anti-hierarkisk” och metoderna är centrerade kring olika former av självorganisation där de bland annat skriver egna tidningar och pamfletter och presenterar anarkistiska och andra frihetliga idéer, bedriver alternativ kultur i form av filmvisningar eller utställningar, organiserar stödgrupper för arbetare, boende eller arbetslösa, anordnar och deltar i protester, och ibland även ockupationer och andra öppna konfrontationer med staten/staden.
Gruppen ingår i flera olika nätverk och jobbar med att understödja utvecklingen av kontinuerlig organisering även på andra håll i London, och fungerar till viss del också som en inkubator till olika projekt som sedan knoppar av sig och lever ett eget liv – allt från kamper för att bevara parker till kvinnogrupper. Gruppen och nätverken kring den består helt av boende i området, varav en del bott i Haringey så långt tillbaka som 60-talet.
Det var väldigt intressant att få höra allt detta och uppleva lite genuin och väldigt radikal gräsrotsorganisation som verkligen inger hopp och inspirerar. Anarkistiska idéer som är sprungna rakt ur de här människornas egna materiella behov, samtidigt som de drar från en rik historisk tradition av liknande organisering, och ser ut att passa som handen i handsken i ett samhällsklimat där partier, företag, byråkrater och andra står på kö för att få utnyttja en.
The Bolshevik Myth Reloaded Det här var en av tungviktarna på förhand, med den outtröttlige Iain McKay, som bland mycket annat är en av initiativtagarna till den fantastiska internetresursen An Anarchist FAQ. Nu är han aktuell med en bok vars titel anspelar på Alexander Berkmans The Bolshevik Myth, och precis som förlagan utforskar han frågor kring den ryska revolutionen, såhär lagom innan hundraårsjubileet.
McKay beskriver Bolshevikerna som ett löst sammansatt nätverk av grupper, snarare än ett väldisciplinerat parti, i upptakten till revolutionen, vilket förändrar bilden något av vad det var för ett gäng som tog makten. Han nämner också Bolshevikernas polemik, där bland annat Lenins Staten och Revolutionen sticker ut som en frihetlig – nästan anarkistisk – avvikelse. Tyvärr konstaterar McKay att flera av utfästelserna från den tidsperioden inte ens överlevde själva revolutionsdagen då Kerensky-regeringen föll och banade väg för Bolshevikerna.
Härifrån förändrades tonläget för att framöver tjäna de regerandes agenda, samtidigt som makt konsoliderades och partiet så småningom växer ihop med den skenande statsbyråkratin. Snart var sovjeternas makt urholkad eller begränsad enbart till partitrogna, fabriksråden ersatta av ”effektiva” one-man-managers och många av de tidigare cheferna och byråkraterna därmed tillbaka på sina platser.
Det fanns naturligtvis en gammal marxistgubbe på plats som ifrågasatte beskrivningen och tog Bloshevikerna i försvar genom att i skydd av ”de materiella förhållandena” hävda att de inte kunde göra annorlunda än vad de gjorde. McKay svarade rätt bra på detta eftersom han kunde peka på hur den ideologiska aspekten hela tiden påverkade Bolshevikernas beslut. Gubben gick till slut och för min del drog jag mig till minnes Volines The Unknown Revolution och undrade vilka förhållanden det var som tvingade Bolshevikerna att stänga ner tidningar och tysta, fängsla eller till och med mörda människor vars krav bland annat var att avskaffa privilegier, återföra makt till arbetar- och fabriksråd och tillåta anarkister och andra frihetliga socialister att fritt få organisera sig och uttrycka sina åsikter.
Jag har själv inte läst boken, men lägger den härmed till min alltför långa att-läsa lista.
Milan Rai on Anarchism Efter en dos frihetlig historieanalys hamnade jag på en workshop som jag tipsades om på morgonen, och kastades rakt in i hetluften, för i dörren stod Milan Rai, som höll i det hela, och sade att jag skulle gå in och hitta någon och börja prata om vad anarkism betyder för oss. Jag lyckades lokalisera en ensam person och skred till verket.
Workshopen i övrigt var bra och helt interaktiv, vi jobbade mycket i olika smågrupper och diskuterade olika aspekter av anarkism och anarki. Det hela gav intrycket av en introduktionsworkshop, där Milans roll främst var att dra ut kunskap och intressanta synpunkter från de erfarna och frågor från de mindre erfarna. Ett exempel på detta var att vi fick reagera på påståenden, och utefter en skala beroende på hur mycket vi höll med eller inte ställa oss på en viss plats i rummet. Sedan fick de i ena änden fråga dem i andra änden frågor. Påståendena kunde vara saker som ”jag identifierar mig som anarkist/revolutionär socialist/en våldsam revolution är nödvändig” osv.
Det sjukaste på hela workshopen var när det kom fram att en person, som enligt skalan förklarad ovan, såg sig själv som typ 3/4 anarkist visade sig sitta i kommunen för gröna partiet. Jag försökte blänga argt i flera sekunder. I ett annat skede var det någon som framförde Noam Chomskys misslyckade definition av att vi bör vara mot ”oberättigade hierarkier och auktoriteter”. Liksom, vem är för oberättigade hierarkier och auktoriteter? Det hela förskjuter bara den intressanta distinktionen till ordet “oberättigad”. En berättigad auktoritet/hierarki exemplifieras sedan genom en historia där ett barn med kraft dras undan så att hen inte blir påkörd av en bil som närmar sig.
Jag gillar för det mesta Chomsky, men här grumlar han tyvärr bara till begreppen. I exemplet smygs barnet in så att vi ska få en känsla av att ett auktoritärt eller hierarkiskt förhållande är motiverat, men om vi byter ut barnet mot en vuxen vän så märker vi att det leder till konstiga slutsatser. Att använda kraft är inte nödvändigtvis att utöva auktoritet eller att etablera en hierarki, utan kan tvärtom vara ett utslag av inbördes hjälp eller reciprocitet. Anarkister bör därmed vara emot alla hierarkier, och all auktoritet. Jag hoppas återkomma med ett inlägg som enbart har att göra med just den här ofta diskuterade frågan kring auktoriteter och hierarkier, i både ett filosofiskt och historiskt ljus.
Allt som allt en bra workshop som blev ett slags praktiskt exempel på anarki i aktion – en lekfull kunskapsutjämning.
Den vill jag gå på, och den, och den…
Anarchist Accounting Allt annat än lekfull blev Anders Sandströms föreläsning om anarkistisk bokföring, ett slags komplement till det av Michael Albert och Robin Hahnel initierade projektet Partcipatory Economics, som är ett förslag på ett system för post-kapitalistisk decentraliserad planering av resursfördelning. Och inget fel med detta, allt kan väl inte vara en glad lekstuga – eller?
Hursomhelst, Sandström gick först igenom grunderna i själva Parecon, för att sedan prata mer om just bokföring och vilka aspekter som var viktiga att hålla i huvudet. Det handlade här främst om att kunna kommunicera en balanserad bild av produktionskapacitet, behov, miljöpåverkan och andra faktorer genom en bokföringsenhet som genom olika processer tar hänsyn till detta.
Eftersom jag glömde att ta anteckningar, och själva delen som handlade specifikt om bokföring klämdes in mellan beskrivningen av Parecon och en lång frågestund, så har jag lite svårt att mer konkret återge vad det handlade om, och hänvisar därför till boken och till Of the people, By the people – The Case for a Participatory Economyav Robin Hahnel, som jag hört ska vara en av de mest lättillgängliga i ämnet.
Sandström var noga med att påpeka att detta inte ska tas som en färdig ritning för hur decentraliserad planering och hushållning ska implementeras, utan som ett sätt att påbörja diskussionen om det. Det är också mer av ett agnostiskt hjälpramverk som kan fyllas med många olika aspekter och fördelningsprinciper, allt ifrån full kommunism till fördelning utefter någon slags uppskattning av arbetsprestation.
Jag tror att det är väldigt nyttigt att denna typen av idéer kommer fram, då det just som Sandström säger får igång diskussionen, men också för att det visar ett allvarligt åtagande att bygga hållbara alternativ till dagens kapitalistiska system.
Rojava – it’s complicated Dagens sista pass handlade om den komplicerade situationen i Rojava – eller Norra Syriens Federation, som det lite mer inkluderande heter, då det förra är ett kurdiskt ord för ett område med en stor minoritet icke-kurder och generellt sett en kulturell och religiös mångfald.
Två anarkister som jobbar inom vården och hade varit nere i området för att bland annat hjälpa med just detta pratade om sina upplevelser av den politiska, ekonomiska och sociala situationen, följt av en lång öppen diskussion. Som titeln antyder målas en komplex bild upp, där det är väldigt svårt att generalisera för att läget ofta är ganska invecklat.
Politiskt finns det en struktur baserad på den demokratiska konfederalismen, som utgår från lokala råd och federerar uppåt, samtidigt som en större pseudo-parlamentarisk struktur som inkluderar andra grupper utöver kurderna är under uppbyggnad. Förändringar sker ofta och det råder vissa spänningar mellan dessa delvis överlappande strukturer. En av grundtankarna i den demokratiska konfederalismen är att bygga strukturer som går bortom nationalstaten och hitta lösningar som på sikt ska göra staten överflödig, något som förstås intresserar många frihetliga socialister och anarkister.
Ekonomiskt är området en blandekonomi med en betoning på att skapa och utveckla kooperativ, samtidigt som området är beroende av de mindre privata företagen, och trots ett ideologiskt motstånd mot kapitalism säger sig vara i behov av externa investeringar. Området har inga stora industrier, vilket är följden av en utpräglad kolonial kontrollstrategi från den syriska regimens sida. Dessutom gör embargon från bland annat Turkiet, som generellt föredrar IS och islamister framför kurdisk autonomi, att det är svårt att få fram mat, mediciner och materiel för återuppbyggnad och omorganisering.
Socialt är det främst den feministiska aspekten av revolutionen som märks och som har kommit längst, med särskilda insatser för att engagera kvinnor i kooperativ, uppbyggnad av kvinnokliniker, deltagande i det demokratiska livet och de olika råden och kommittéerna, organisering av utbildning, och aktivt deltagande i försvaret av regionen. Samtidigt är familjen fortfarande en central punkt och patriarkala mönster genomsyrar många delar av samhället. De som kämpar mot patriarkatet, detta ursprungliga och grundläggande förtryck som i den demokratiska konfederalismen anses tätt sammanlänkat med staten och kapitalismen, har alltså mycket kvar att jobba med men gör hela tiden framsteg.
Inbördeskriget i Syrien lägger till ytterligare ett lager av komplexitet. Norra Syriens Federation är inte direkt involverad i striderna mot Assad, utan har en implicit om än spänd vapenvila, och vissa offentliga tjänstemän betalas fortfarande av regimen trots att den administrativt sett inte har något inflytande. Det finns också en del både positiva och negativa synpunkter på hur de egna miliserna agerar i regionen och interagerar med andra grupper, och många ställer sig frågan vad som händer med området om/när kriget slutar.
Allt som allt en väldigt intressant och bra diskussion. De två personerna som presenterade sina erfarenheter upplevdes kanske som lite pessimistiska, speciellt i ljuset av en annan föreläsning jag var på bara dagar senare, där Janet Biehl, Ercan Ayboga och Dilar Dirik, tre personer med mycket stora kunskaper om vad som händer i området, spred en entusiasm som på ett inte alls naivt sätt uppmanade till solidaritet och engagemang.
En viktig poäng jag tar med mig från båda föreläsningarna är att inte se situationen i Rojava som ett avlägset och kuriosa välgörenhetsprojekt, utan en chans att utöva inbördes hjälp och solidaritet, att bidra med någonting men också lära sig något. De två anarkisterna hade under sin vistelse frågat några av aktivisterna nere i området hur vi kunde hjälpa till, och fått svaret: ”Visst, vi behöver humanitär hjälp, hjälp med återuppbyggnad, med att bilda opinion, och så vidare. Men ni får inte glömma att organisera er därhemma också. Det här är ingen teater, ni behöver också en revolution!” Damn right we do.
Allt är möjligt. När jag lämnade mässan kände jag mig entusiastisk och full av positiv energi – precis som en enhörning!
Slutsats, intryck, summering När jag med läsk, chips och en brödbit, den första mat jag fått i mig sedan 8 på morgonen, summerade dagen på tåget hem så var det ett rakt igenom positivt intryck. Jag önskar att jag hade kunnat gå på ännu fler av programpunkterna, pratat med flera av organisationerna som hade bokbord, och kunnat stanna på festligheterna som enligt rykten pågick till sent inpå natten. Om något så blev jag otroligt pepp på alla bra projekt som människor gör runtomkring mig i denna fantastiska frihetliga tradition som jag tror har så mycket att erbjuda i form av ett genuint, praktiskt och gångbart alternativ till parlamentarism, nationalism, kapitalism och en rad andra systematiska motsättningar och ingrodda dogmer som river upp sår i vårt samhälle idag.
