Även räven är revolutionär

Under de månader jag har bott i Storbritannien har jag plågsamt sakta försökt att finna – och i vissa fall skapa – de sammanhang där radikal politik kan bedrivas, eller åtminstone diskuteras och påbörjas. Det har varit svårt, för som boende i en mindre brittisk stad har det mest handlat om små, ofta relativt informella, grupper som kan vara svåra att komma in i som utomstående.

Av de sammanhang och kamper där jag kommit i kontakt med folk, så är det ett som sticker ut mer än andra; Hunt Saboteurs. Det är de mest aktiva, ihärdiga och, kanske, populära, av alla de små grupper som i någon mening bedriver politisk direkt aktion här. Under jaktperioden, som verkar infalla senhöst, vinter och tidig vår, är dessa grupper ute upp till två dagar i veckan och punktmarkerar jaktlag på den brittiska landsbygden, och så har de flesta grupper hållit igång i 10-15 år på ett sätt som, enligt några av hunt sabsen själva, saknar motstycke i Storbritannien.

De försöker se till så att jaktlagen inte lyckas fälla några djur, främst då de rävar som det är förbjudet för jägarna att jaga men som de ändå verkar jaga så länge ingen ser på. Aktivisterna får ofta ta mycket glåpord och fysiska hot såväl som direkta angrepp från ryttare, fyrhjuliga motorfordon, polis eller ”hunt supporters”. Det kräver mycket arbete och mental uthållighet, men känslan av att nästan varje gång rädda djur, ibland på ett oerhört direkt och påtagligt sätt, upplevs som ovärderlig.

Ofta deltar flera grupper tillsammans i sådana aktioner, i ett nätverk som spänner över de flesta av de delar av Storbritannien där större jaktlag finns och anordnar jakter. Vad som får aktivisterna att ihärdigt fortsätta vecka efter vecka, år efter år, är den starka känslan av att arbetet är meningsfullt, tack vare den direkta feedbacken. Dessutom utvecklar de nära band där de hela tiden tillsammans försöker hjälpa djuren och samtidigt skydda varandra från aggressioner i en ofta ganska tumultartad miljö och fientlig atmosfär. Alla som tagit sig igenom olika strapatser tillsammans med andra vet vad sådant gör för sammanhållningen.

De grupperna jag har kommit i kontakt med består i stor utsträckning av veganer och tillika anarkister – inte så konstigt med tanke på fokuset på djuren och radikal direkt aktion som metod, men det är samtidigt inte på något sätt ett krav. Däremot fungerar den sociala gemenskapen kring hunt sabbing som en dynamo för aktivism som går långt bortom kamp för djuren – både antifascistiskt arbete såväl som radikala sociala kamper utgår ofta från dessa grupper i den utomparlamentariska miljön, åtminstone utanför storstäderna.

Kopplingarna finns förstås också där i den direkta aktiviteten, då mycket av jaktlagen består av adel eller rik överklass, och aktionerna i sig är ett ifrågasättande av den avgränsade privata egendom på vilken jakterna ofta sker. Men det sätt på vilket den specifika aktiviteten skapar en gemenskap som går bortom sitt eget sammanhang är det mest intressanta. När vi tänker på infrastruktur för sociala kamper tänker vi kanske på lokaler, ekonomiska resurser och dylikt. Sådant har hunt sabs givetvis, i form av fordon, utrustning och till och med merch. Men infrastruktur är även vänskapsband, idéer, kontakter – allt det som tillsammans utgör affinitet.

Hunt sabsen tar med sig denna affinitet och överför den till ett större sammanhang. Det här sättet på vilket denna infrastruktur fungerar som ett socialt lim som förenar och knyter ihop olika kamper är ett faktiskt existerande exempel på det där ofta abstrakta mantrat om att alla våra kamper hänger ihop. Och det i ett sammanhang som dessutom ofta tenderar att misskrediteras eftersom relativt få tar kampen mot förtryck av djur på allvar.

Som ett exempel bygger den här texten på information som jag har fått i sammanhang ofta helt andra än hunt sabbing – fångsolidaritet, organisering mot vräkningar och i arbetet med att anordna en radikal bokmässa. Det är jävligt nice. Den typen av positiva, konstruktiva intersektioner ger mig hopp.