Lönesänkarna
Den här texten är en kort beskrivning av och reflektion kring Erik Sandbergs bok Lönesänkarna, där författaren genom otaliga intervjuer med ekonomer, kapitalägare, arbetare och politiker samt via egna efterforskningar målar upp en bild av vad som har hänt i Sverige de senaste 30 åren. Det är en otroligt viktig skildring av den ekonomiska politik som drivits inte bara här utan i större delen av världen de senaste decennierna, och som har fått oerhörda konsekvenser för människor i alla samhällsgrupper. Jag kan inte rekommendera den varmt nog, speciellt för alla som hyser det minsta intresse för arbetarrörelsen och svensk ekonomisk politik.
The Big Bang
Det är hösten 1982, och Socialdemokraterna, med Olof Palme i spetsen, har ägnat valspurten åt att i media och debatter kritisera borgarna för att vilja sänka arbetarnas löner. Det ingen vet är att de själva planerar att göra detsamma, och bara veckor senare, efter valsegern, devalverar de den svenska valutan i ett offensivt utspel, och skickar löntagarnas andel av den ekonomiska kakan på en färd utför mot historiska bottennivåer från vilka den aldrig har återhämtat sig. Hur kunde det här hända? Efterkrigstiden var förvisso över 30 år bort i backspegeln, men den retorik som då förkunnades – från höger till vänster – hade lika gärna kunnat komma från månen. Full sysselsättning, minskade klyftor i samhället och välfärd – från folkpartister till socialdemokrater var budskapet i princip detsamma trots att både arbetslösheten och inkomstskillnaderna var mindre då än de är nu.
Den vind som blåste in över världen i skuggan av krisåren på 70-talet var inte bara en politisk vind, det var en ideologisk vind. Keynesianismen, med regleringar och stimulanspolitik som skulle mjuka upp konjunkturcykler ersattes av “laissez-faire” och nyliberalism med avregleringar, offentliga nedskärningar, inflationsmål och lönepress. Ekonomer, ledarsidor och tankesmedjor drev målmedvetna kampanjer i hela samhällskroppen och hade vinden i seglen. Detta skedde både på nationell nivå, men också i Europa i stort, där privata intressen och Bryssels 15 000 lobbyister har format mycket av politiken som sedan drivs i EU:s medlemsländer. Internationellt finns det nog ingen starkare symbol för det här skiftet än Ronald Reagan och Margaret Thatcher.
Nyliberalismen
Den nya ekonomiska politiken gick alltså ut på att marknaden i större utsträckning skulle styra sig själv. Så var åtminstone retoriken, och till viss del stämmer den. Avregleringar av finansmarknader, privatiseringar och förflyttningar av möjligheter att styra ekonomin till EU-nivå eller oberoende riksbanker ställde stora delar av finanserna utanför politiskt och i förlängningen demokratiskt inflytande. Men i praktiken kom en viss typ av styrning att ändå dominera de ekonomiska förehavandena; lönepressen. Enligt de nya modellerna var vägen ut ur krisen att hålla tillbaka arbetarnas löner, för att därigenom höja de svenska företagens konkurrenskraft, vilket i sin tur skulle leda till expansion, högre vinster och nyinvesteringar. Det var precis det devalveringen 1982 syftade till, och det är vad den ekonomiska politiken från såväl Socialdemokrater som de borgerliga har syftat till ända sedan dess. Ett talande inslag i detta är Lindbeckkomissionen som tillsattes under krisen 1992. Erik Sandberg skräder inte orden:
”Lindbeckkomissionen sköt in sig på hur den svenska demokratin var uppbyggd och budskapet var – enkelt uttryckt – att det var för mycket demokrati, att folket och riksdagen hade för mycket inflytande över den ekonomiska politiken […] De föreslog att riksdagsval skulle hållas mer sällan, vart fjärde eller ännu hellre vart femte år istället för vart tredje […] Makt måste flyttas över från väljare och folkvalda till regeringskansliet och riksbanken […] antalet riksdagsledamöter skulle minskas […] När jag läser rapporten tjugo år efter att den skrevs framstår det som märkligt att en grupp ekonomer skulle avgöra hur svenska folket skulle tillåtas gå till valurnorna.”
Effekterna av allt detta har varit remarkabla. De vinstökningar som företagen fick del av hittade aldrig tillbaka till ekonomin i form jobbskapande nyinvesteringar. Lönerna stagnerade och arbetslösheten gick upp för att stabiliseras på nivåer kring 6-9 procent, där den innan 70-talets krisår var runt 1-2 procent. Jakten på ökad konkurrenskraft mot utlandet ledde till ett “race to the bottom” bland Europas länder i ett allas krig mot alla där fackförbund, kapitalägare och länder spelade ut varandra. Tillväxten kom att präglas av finansbubblor på de avreglerade marknaderna. En speciellt viktig roll spelade banksektorn. Eftersom arbetarnas löner nu alltmer halkade efter vinsterna så började även köpkraften dala. Lösningen blev kredit, och det folk förut kunde köpa för sina löner köptes nu för lånade pengar. Lönsamheten i banksektorn var enorm, och ironiskt nog hamnade mycket av rekordvinsterna från företagen just i denna sektor istället för att gå till nyinvesteringar på en svag hemmamarknad. Den onda cirkeln var igång. Hushållens skulder i förhållande till disponibel inkomst exploderade i Sverige, från 88 procent 1985 till 180 procent 2014. Detta är att jämföra med den amerikanska siffran på 135 procent när bolånebubblan sprack “over there” 2008. Även om statsskulden sjunkit, så har den totala skulden, statliga plus privata, dubblats från 60 procent av BNP på 70-talet till 120 procent idag. Vi är alltså som medborgare dubbelt så belånade som för 30-40 år sedan. Enligt en ny undersökning är nu också 100 000 människor i Sverige fast i en livslång skuldfälla, som beräknas kosta samhället 30-50 miljarder årligen på grund av den ohälsa det orsakar. [1] Det är helt ofattbara siffror.
Den kanske viktigaste siffran är ändå löneandelen, det vill säga den del av BNP som går till löner (resten går till vinster). Den var på 70-talet på 75 procent i Sverige, men har sjunkit tillbaka till 65 procent – det rör sig om extremt stora summor pengar och är siffror på historisk botten-nivå som bara kan jämföras med enstaka noteringar från 1870-talet och ett par år i början av 1900-talet. Det betyder att ett litet fåtal får 35 procent av det skapade årliga mervärdet, medan de många arbetarna får 65 procent, och vi har sett detta speglas både i större skillnader i inkomster såväl som fördelningen av rikedom i stort, där den rikaste femtedelen äger nära 90 procent av alla tillgångar. Det här är inte bara förfärligt för lönearbetarna, utan har också gjort den inhemska marknaden väldigt köpsvag och på så sätt ställt till med en rad andra ömsesidigt förstärkande problem.
Trots allt detta har politiken trummat på, och den ökade arbetslösheten har man försökt rå på med ännu större besparingar och ännu mer lönepress. Skillnaden mellan socialdemokratisk och borgerlig politik bestod främst i sättet att göra detta, där de borgerliga, när de lyckats locka över medelklassväljare med skattesänkningar som skulle kompensera för de uteblivna lönehöjningarna, istället satsade på att dra ner arbetslöshetsersättning, sjukersättning och annat som skulle se till att fler aktivt slogs om samma jobb, vilket skulle hålla lönerna nere. När gamla argument tröt så hittade man på nya till varför arbetarna var tvungna att ge vika i förhandlingarna. Flera myter upprepades som ett mantra, och det är svårt att begripa hur ingen tycktes märka att modellerna stämde så illa med verkligheten. Först påstods det att svenska företag hade en svår konkurrenssituation, vilket visade sig vara fel. Sedan påstods att svenska minimilöner är rekordhöga, vilket inte heller visade sig stämma. Man trodde också felaktigt att löneandelen, som alltså dalat stadigt under mer än 30 års tid, var konstant, och att lönepressen därför på lång sikt var obetydlig. Detta har ledande ekonomer fortsatt att påstå, och i flera av intervjuerna har Erik Sandberg fått slå hål på antagande efter antagande som enkelt kan kontrolleras genom befintligt statistiskt underlag. Det har sagts att Sverige är ett av världens mest exportberoende länder, men inte heller det visar sig ha förankring i statistiken. Däremot är Sverige intressant ur ett annat perspektiv i just exporthänseende.
I takt med att lönepressen gav utdelning och den egna efterfrågan ströps, trots blomstrande kreditmarknad, så började Sveriges bytesbalans att rubbas. Vi började exportera mer än vi importerar. Obalans i den så kallade bytesbalansen har en destabiliserande effekt på ekonomin. Många har nog hört om problemen med Kinas exportöverskott och USA:s motsvarande underskott. Även Socialdemokraterna och Stefan Löfven har nyligen engagerat sig i den diskussionen och utmålat Kinas politik som oansvarig. Samtidigt menar man att Sverige är en obetydlig aktör i sammanhanget. Men lilla Sveriges obalans – som är högst i hela EU – motsvarar en femtedel av Kinas! Tillsammans med en rad andra nordeuropeiska länder – Luxemburg, Tyskland, Danmark, Nederländerna, Österrike och Ungern – så har vi en obalans som är dubbelt så stor som Kinas. Och bytesbalansen är ett nollsummespel; den enes överskott är den andres underskott. Så vart har underskottet hamnat? Ja, ni kan nog redan gissa: Grekland, Irland, Portugal, Spanien och Frankrike. Erik Sandberg skriver om detta i ljuset av devalveringen 1982:
”Jag förstår nu att det Sveriges regering gjorde i det ögonblicket för trettio år sedan, var att överge idén om solidarisk handelspolitik. Istället för ömsesidigt utbyte med andra länder skulle vi försöka skaffa tillväxt på de andra ländernas bekostnad.”
Det går som en röd tråd genom hela den nyliberala eran. Allt hänger ihop ända in i vår tid.
Summering
Vad kan man dra för slutsatser från Erik Sandbergs bok? Den mest framträdande är hur osäkra de ekonomiska modellerna är, hur lätt särintressen och övertygelser glider ihop med dessa modeller, hur liten vår förståelse av och påverkan över ekonomin blivit och hur lite vi egentligen kan förutse med säkerhet. Det är alltså svårt att säga exakt hur den negativa trenden ska brytas eller exakt hur man hade kunnat agera annorlunda, och man måste medge att de inblandade ofta trott att de haft samhällets bästa för ögonen . Men det är förbluffande hur fel de har hamnat, och det vore naivt att tro att privata intresseorganisationer bara råkat ställa sig bakom en politik vars direkta konsekvens var ökade vinster. Särskilt ur socialdemokratiskt perspektiv är det svårt att se denna politik, som man trots allt aktivt och stundom ivrigt drivit, som något annat än ett svek mot arbetarrörelsen. Man har valt att tro på abstrakta modeller trots upprepade misslyckanden, istället för att värna de arbetare som i beslutens spår har fått det allt kärvare och har fått en allt mindre andel av det ekonomiska mervärdet – om de alls har haft jobb att gå till.
Det går heller inte att ta miste på den roll som opinionsbildning via media och intresseorganisationer spelat. Även om de flesta medier ägs av borgerliga intressenter, så har även socialdemokratin – inte bara den svenska, utan den europeiska – dansat efter samma pipa, vilket i många länder lett till stora splittringar, eller, som i fallet Grekland, en total härdsmälta i rörelsen. I Bryssel finns numera starka lobbygrupper, svag översyn över hur pengarna rör sig och nära kontakter mellan toppkapitalister och politiker. På alla nivåer finns starkt finansierade organisationer som för de privata intressenas talan sedan många år tillbaka. Drevet fortsätter än idag. I en färsk artikel beklagar sig DN:s Erik Helmerson över att skulder tas med i statistik över rikedom och fattigdom. [2] Han gör sig lustig över att nedvärderingar av egendom gör att folk har ett negativt netto, och kallar det att “fastighetsmarknaden får hicka”. Detta när vi vet hur allvarligt skuldproblemet är, inte bara i Sverige utan världen över. Jag undrar om de miljoner amerikaner som förlorat allt de ägde i bostadsbubblan, eller de över hundratusen som står med livslånga skulder i Sverige tycker att det handlar om en hicka. Det känns som en påtagligt bristande hänsyn och verklighetsuppfattning. I en ledare uppmanas finansministern Magdalena Andersson (S) : Glöm jobbmålet. Satsa i stället på tillväxtmålet. [3] Visst låter det lite bekant? Det är som ett eko från sent 70-tal, som sedan trummats ihärdigt, men med den mindre smickrande implikationen av att vi idag faktiskt borde veta hur politiken sedan dess fungerat i realiteten. Men det är klart. För vissa har det ju fungerat riktigt bra. Jag skulle vilja påstå att där socialdemokratin och arbetarrörelsen lider av identitetskris, så lider nyliberalismen av högmod.
Det är svårt att inte undra över Socialdemokratins roll i det hela. Hur man än vänder och vrider på det så är det en rätt dyster bild som framträder. Sättet på vilket man fört den nyliberala politiken känns oärligt. I flera av intervjuerna menar företrädare för både Socialdemokraterna och LO att de inte hade mycket till val i de beslut de tagit, och det ligger förstås någonting i det att trycket varit stort i media och omvärldssituationen. Men om man samtidigt godtar den förklaringen, då kan man undra vad det är för mening med att rösta fram några politiker överhuvudtaget, om det ändå är en oberoende riksbank och avreglerade privata intressen som i slutändan avgör politiken, både i Sverige, och i än högre utsträckning i Bryssel. Det finns förvisso en del signaler på att även liberala krafter, som Valutafonden, reagerar på de ökande problemen, och i en sådan motreaktion måste socialdemokratin stå i främsta ledet för att inte tappa än mer legitimitet. Hur det ska ske är svårt att säga, och det är inte helt lätt att se en väg framåt där avregleringar redan tagit bort många av de instrument som var så viktiga för arbetarvänlig politik. Frågan finns just nu inte ens på agendan. Istället dyker det i hela Europa upp förespråkare för enkla lösningar på svåra problem och pekar ut syndabockar bland de allra mest utsatta. Som om de fattigaste och de som flyr från krig skulle ha något ansvar för 30 års åtstramningspolitik som inte fungerat och för att de rika fått det allt bättre relativt alla andra.
Personligen skulle jag vilja säga att övertron på ekonomiska modeller går djupare än vad de senaste decenniernas ideologiska skifte blottlagt. När vi förlitar oss på de abstrakta ekonomiska och politiska modellerna så gör vi implicit en massa antaganden som ofta undergräver vad som borde vara våra principiella utgångspunkter i diskussionen; frihet, jämlikhet, demokrati och hållbar miljö. Vi måste istället våga utgå från dessa principer och ställa en rad förutsättningslösa frågor; om vi tycker att demokrati är det bästa sättet att organisera sig – en person en röst – varför spenderar de flesta av oss hela arbetslivet i organisationer där vi inte har någon sådan röst? Varför är inte arbetsplatsdemokrati en självklarhet? Hur motiverar vi ett ekonomiskt system med ständig exponentiell tillväxt i en värld med ändliga resurser? Vad är det för mening med lika rättigheter eller människovärde om man inte har lika möjligheter? Det är frågor som skulle kunna leda till en vision som inte riskerar att drabbas av sjunkande löneandel eller allt mer avlägsen och svag demokrati.
Erik Sandberg finner trots allt en del ljuspunkter i sin analys, men det känns ibland som om han tvingas göra det för att historien inte ska kantra helt och hållet. Själv är jag inte lika övertygad. Politik borde handla om att realisera den demokratiska folkviljan, men är det ens möjligt? Politiken känns som en utväxt på samhällskroppen, inte en del av den. Den känns som något främmande, självrättfärdigande och självupptaget, där makt, prestige och ideologi går före allt annat. Och ju mer centrerad makten blir, desto lättare blir den att påverka för särintressen. Jag låter Kjell-Olof Feldt få sista ordet:
”Du vet, det är inte lätt att ändra politisk kurs. Om man nu i tjugo år har sagt till folk att vi måste hålla igen, då kan man inte plötsligt gå ut och säga att nu ska vi göra tvärtom, nu måste vi ha högre löner i landet, för då får vi fart på ekonomin. Den politiker som säger det, skulle inte bli tagen på allvar.”
[1] http://www.svt.se/nyheter/sverige/fler-an-nagonsin-fast-i-livslang-skuld
[2] http://www.dn.se/ledare/signerat/erik-helmerson-orattvis-tolkning-av-rikedom-i-oxfam-rapport/
[3] http://www.dn.se/ledare/huvudledare/loss-fran-stagnationsfallan/