januari 2017 – Svartkatt

Anarkism som politisk filosofi

Vad är anarkism, i ett nötskal? Det är ibland nödvändigt att väldigt kort definiera vad det är en pratar om, och det kan, när det gäller anarkism, göras på många olika sätt. Som politisk filosofi, som historisk rörelse eller mångfald av rörelser, som en uppsättning taktiker, praktiker och principer, och säkert på många andra sätt som kan vara relevanta. Sådana definitioner kan förstås fylla en viktig funktion, men tyvärr skapar några av de som är vanligast idag mer förvirring än vad de bringar klarhet. Den mest kända är nog den som Noam Chomsky, mer eller mindre omedvetet, populariserat via ett par intervjuer. Jag tänkte utgå från den, och utifrån kritiken av den formulera ett alternativ som jag tycker på ett tydligare sätt fångar anarkismens kärna.

Chomsky menar att vad som kännetecknar anarkismen är idén att hierarkier och auktoriteter inte är självrättfärdigande, och att vi därför bör granska dem, var vi än hittar dem i samhället. Visar de sig inte vara legitima, så bör de avskaffas. Kort brukar denna ståndpunkt sammanfattas som att anarkismen är mot alla orättfärdiga hierarkier och auktoriteter. Det här är förstås bara en aspekt av en definition, en slags grundläggande politisk-filosofisk principförklaring, men det är inte för denna avgränsning som definitionen bör problematiseras, utan för att den egentligen inte säger oss någonting alls om det den gör anspråk på att förklara – det vill säga anarkism som just politisk filosofi.

Det är lätt att i detta uttryck, orättfärdiga hierarkier eller auktoriteter, omedelbart projicera sina egna åsikter och därmed finna definitionen tillfredsställande. Men hela syftet med en definition är att den ska förklara någonting som inte redan är givet. Tittar vi på definitionen utan att lägga något subjektivt värde i den, så upptäcker vi att det enda vi har åstadkommit är att förskjuta sakfrågan till att nu gälla vad det är vi menar med orättfärdiga hierarkier eller auktoriteter. Vi landar i en situation där vi fortfarande inte kan skilja anarkism från feodalism – ja, från någon politisk filosofi överhuvudtaget. De bygger nämligen i princip allihopa i viss mån på att just skilja rättfärdiga hierarkier och auktoriteter från orättfärdiga sådana.

Chomskys definition behöver därför omedelbart kvalificeras med exempel. Vad är en legitim hierarki eller auktoritet? Vi får här exemplet med det lilla barnet som är på väg att springa ut i gatan. Vi stoppar barnet med kraft, och detta är ett exempel på en legitim auktoritet. Återigen är det lätt att lockas med i argumentationen, eftersom Chomsky inte säger något som vi inte håller med om. Naturligtvis låter det rimligt att stoppa ett barn från att bli påkört. Men har vi därmed på något sätt närmat oss svaret på vad som generellt kännetecknar anarkism, och vad som utgör en legitim auktoritet eller hierarki? Det har vi inte, utan istället har vi bara komplicerat saken för oss själva genom att blanda samman olika fenomen. Hur anarkismen förhåller sig till relationen mellan barn och vuxna är förvisso intressant och värt att fundera över, men här blir det bara ett sidospår.

För vårt ändamål räcker det med att konstatera att relationen mellan vuxen och barn definitivt inte medger den vuxne att fritt göra vad som helst mot barnets vilja. Det är alltså inte i den relationen som exemplet eventuellt har något att säga om vad vi egentligen menar med rättfärdiga hierarkier eller auktoriteter, utan i gärningen. Det hela blir därför mycket enklare om vi byter ut barnet mot en vuxen. Om jag anser att det är rimligt att med kraft hindra en vuxen från att gå ut i gatan och bli påkörd, har jag därmed på något sätt gjort anspråk på att en sorts hierarkisk eller auktoritär relation i och med detta är rättfärdigad mellan oss, eller, än viktigare, på ett generellt plan mellan olika människor? Det tror jag få skulle tycka var en rimlig slutsats, men låt oss vara ännu tydligare, genom att definiera auktoritet i ljuset av ett mer tillspetsat exempel. Robert Paul Wolff, från In Defence of Anarchism:

”Authority is the right to command, and correlatively, the right to be obeyed. It must be distinguished from power, which is the ability to compel compliance, either through the use or the threat of force. When I turn over my wallet to a thief who is holding me at gunpoint, I do so because the fate with which he threatens me is worse than the loss of money which I am made to suffer. I grant that he has power over me, but I would hardly suppose that he has authority, that is, that he has a right to demand my money and that I have an obligation to give it to him.”

Med denna mer tydliga definition av auktoritet så spelar det alltså inte ens roll om vi använder kraft på ett sätt som är gynnsamt för den som kraften utövas mot eller ej. Vi ser här att utövandet av kraft och anspråk på rätten att befalla andra och att därmed också bli åtlydd är två skilda kategorier.

Beväpnade med vår nya definition, tydligt åtskild från användandet av kraft, fortsätter vi jakten på exempel när sådan auktoritet skulle kunna vara legitim. Ett försök är att resonera kring kunskapsskillnader. Kan det vara så att människor som kan mer än oss inom ett visst område kan tänkas ha legitim auktoritet över oss? Här kan en till exempel lockas att stödja sig på ett tämligen välkänt citat från Bakunin från Gud och staten, där Bakunin efter att ha sågat all tänkbar auktoritet längst med fotknölarna ändå säger:

”Does it follow that I reject all authority? Far from me such a thought. In the matter of boots, I refer to the authority of the bootmaker; concerning houses, canals, or railroads, I consult that of the architect or engineer. For such or such special knowledge I apply to such or such a savant.”

Men Bakunin kvalificerar också omedelbart sin utsaga med följande:

”But I allow neither the bootmaker nor the architect nor the savant to impose his authority upon me. I listen to them freely and with all the respect merited by their intelligence, their character, their knowledge, reserving always my incontestable right of criticism censure. […] I recognize no infallible authority, even in special questions; consequently, whatever respect I may have for the honesty and the sincerity of such or such an individual, I have no absolute faith in any person. Such a faith would be fatal to my reason, to my liberty, and even to the success of my undertakings; it would immediately transform me into a stupid slave, an instrument of the will and interests of others.”

Hur ska vi ha det, är auktoriteten på något sätt legitim eller ej? Det verkar som att Bakunin vill säga båda sakerna samtidigt – eller kan vi skilja på den auktoritet han förkastar, och den han accepterar? Den auktoritet som accepteras tycks mycket beskuren, den innefattar knappast någon rätt att bestämma över människor. Det går att utifrån detta argumentera, vilket bland annat Shaun Wilbur gör i en mycket intressant text i ämnet, att vad vi har att göra med här är erkännandet av expertis, inte av legitim auktoritet så som vi definierat det ovan, eftersom kunskapsskillnaderna förvisso accepteras, men inte anses medge någon rätt att bestämma över andra.

Det här är viktigt, eftersom det är lätt att istället hamna i en position som legitimerar en slags meritokrati eller teknokrati. Vi må behöva förlita oss på experter, kunskapsskillnaderna blir lika oundvikliga som tyngdlagen, men detta är inte detsamma som en legitim rätt för en viss expert att utöva makt över oss. Oavsett argument – att det är för vårt bästa, att vi inte vet bättre, etc – verkar det alltså som att konsekvent anarki, enligt Bakunin, innebär att det till syvende och sist ändå är de som berörs som själva bestämmer.

Det finns alltså ett vardagligt och något slarvigt sätt att använda termen auktoritet, som att en kompis är en auktoritet på fransk film, för det är hens stora fritidsintresse. Det är givetvis meningslöst att vara mot sådan auktoritet, på samma sätt som det inte är meningsfullt att med hänvisning till anarkism förkasta det hierarkiska sätt på vilket filer är ordnade på en dator. Dessa formella eller informella expertiser och vardagsuttryck faller alltså utanför ramarna för vår definition av auktoritet och sociala hierarkier.

Jakten på legitima auktoriteter har hittills alltså bara resulterat i att vi preciserat vad vi menar med auktoritet, och avfärdat sådant som inte faller in under begreppet. Någon legitim auktoritet har vi däremot inte hittat. Kan det vara så att auktoriteter helt enkelt aldrig är legitima? Det verkar vara dit vår utredning leder oss. Många skyggar nog för en sådan slutsats för att de misstänker att den är opraktisk. Behöver det vara så? Låt oss ta hjälp av Robert Paul Wolff igen:

”For the autonomous man [sic], there is no such thing, strictly speaking, as a command. If someone in my environment is issuing what are intended as commands, and if he or others expect those commands to be obeyed, that fact will be taken account of in my deliberations. I may decide that I ought to do what that person is commanding me to do, and it may even be that his issuing the command is the factor in the situation which makes it desirable for me to do so. For example, if I am on a sinking ship and the captain is giving orders for manning the lifeboats, and if everyone else is obeying the captain because he is the captain, I may decide that under the circumstances I had better do what he says, since the confusion caused by disobeying him would be generally harmful. But insofar as I make such a decision, I am not obeying his command; that is, I am not acknowledging him as having authority over me. I would make the same decision, for exactly the same reasons, if one of the passengers had started to issue “orders” and had, in the confusion, come to be obeyed.”

Redan i första meningen konfronteras vi med en förlösande idé: För den fria människan finns det, strikt talat, inga befallningar. Även det som vid en första anblick kan verka vara befallningar, och som verkar åtlydas, är inte nödvändigtvis ett uttryck för accepterandet av auktoritet, utan kan vara resultatet av ett fritt val. Där vi förut haft problem för att auktoritet verkade vara tvetydigt, kan vi nu avfärda kraft och expertis som skilda från auktoritet i sig självt – det vill säga från rätten att befalla andra och skyldigheten att lyda. Det tycks inte heller leda oss i några vidare praktiska svårigheter, utan ter sig vara en hållning som både är teoretiskt stringent och praktiskt hållbar.

Vi är i och med detta redo att försöka oss på en korrigering av den definition vi började med att kritisera. Vi kan till exempel säga följande: Anarkismen är emot all auktoritet, där vi med auktoritet menar rätten att befalla andra. Eftersom sociala hierarkier med nödvändighet utgår från sådan auktoritet, är anarkismen således också mot alla sociala hierarkier.

Till detta kan vi tillfoga en rad observationer. För det första är det här, som nämnts tidigare, ingen uttömmande definition av anarkism. En mer välavvägd definition skulle exempelvis kunna innehålla lite om det konstruktiva innehållet (frivilliga associationer, inbördes hjälp, självorganisering, osv), några ord om anarkismens frihetsbegrepp, historisk kontext – och säkert också en del annat. Det är inte heller någonting nytt vi har upptäckt, utan ett sätt att resonera kring auktoritetsbegreppet som jag sett i många sammanhang, och som ofta används just som invändning mot den intetsägande definitionen vi började med.

Den observante läsaren kan också notera att när vi gör distinktionen mellan å ena sidan auktoritet och å andra användandet av kraft, så lämnar vi i den senare kategorin en slags otydlighet som definitivt är intressant att utforska vidare. Helt klart är det ibland rimligt att använda kraft – även utan en annan persons uttryckliga tillåtelse. Vid andra tillfällen är det istället ett uppenbart övertramp och en kränkning av individens autonomi, och därför knappast ett uttryck för anarki. Hypotetiskt skulle vi kanske också kunna tänka oss en social hierarki som inte ens försöker legitimera sig, utan baseras enbart på våld och hot.

Men det påverkar inte vårt tydliggörande kring auktoritet, utan är snarare ett utslag av det faktum att definitionen vi jobbat med från början begränsar sig till att definiera anarkismen som politisk filosofi. Hur olika exempel på användande av kraft spelar in i att reproducera eller motverka sociala hierarkier skulle givetvis också vara viktigt att få med i en definition eller diskussion om anarkism, men det är inte lika entydigt, och det har mer med anarkismens frihetsbegrepp att göra, än med den begränsade definitionen vi analyserat här.

Vårt resonemang har alltså fyllt sitt syfte att omdefiniera anarkism på ett sätt som på ett generellt plan faktiskt säger något om anarkismen i detta begränsade avseende. Vi kan tydligt placera anarkismen som en konsekvent anti-auktoritär politisk idéströmning, och kan på så sätt undvika att det i anarkibegreppet kan smygas in några som helst ursäkter för auktoritära tendenser. Det finns ingen legitim auktoritet, och inga legitima sociala hierarkier.

Det här är en av anledningarna till varför jag anser att det är viktigt att diskutera anarki och anarkism som politisk filosofi. Det är ett koncept som är oerhört djupgående när det följs till sin logiska slutsats, och vi har här egentligen bara skrapat på ytan. Att enbart definiera anarkismen som ett historiskt fenomen, eller som en uppsättning praktiker, riskerar att missa detta och därmed göra den till en ytlig skugga av sig själv. Att verkligen omfamna anarki är att kasta sig ut i ett ganska djupt hav. Men det som från kanten tedde sig som radikalt, ter sig från vattnet som vanligt sunt förnuft, och i svallvågorna kan vi ana Bakunins gamla fras:

Vi fruktar inte anarki – vi åkallar den.

Vanvård

Idag har vårdpersonal återigen protesterat på grund av de ofattbart usla arbetsförhållanden som inte bara tär på personalen utan också äventyrar patientsäkerheten. Denna gången var det utanför Sahlgrenska i Göteborg, där situationen enligt ett stort antal vittnesmål från anställda och patienter är ohållbar. Men det här är ett i det närmaste globalt fenomen. Vi har de senaste åren hört om protester, massuppsägningar, konflikter, brist på vårdplatser, hot om nedläggningar – hur är det möjligt att ett samhälle så rikt som vårt knappt har råd att ta hand om människor?

Jag har själv hört historier från både de som jobbar inom vården och de som försöker uppsöka den som patienter – inte bara i Sverige, utan även i exempelvis Storbritannien, där det är så illa ställt att personal – på fullt allvar – överväger att emigrera från landet. Låt mig ta det igen: Vårdpersonal i Storbritannien arbetar under så svåra förhållanden – stress, dålig ersättning, inga möjligheterna att påverka sin egen situation, osv – att många funderar på att flytta till andra länder. För många är det här förstås inte ens ett realistiskt alternativ.

Jag har svårt att tro att situationen skiljer sig markant från den som råder i Sverige i allmänhet och Sahlgrenska i synnerhet, där framför allt bristen på sjuksköterskor driver en negativ spiral med allt färre som får dra ett allt tyngre lass. Men det här är inget som i grunden beror på ett tillfälligt problem. Det är som sagt en global trend där systematiska utförsäljningar och åtstramningar – varufieringen av precis allt i samhället – drivit fram vansinnessystem som New Public Management där vård, skola och andra basala samhälleliga funktioner omvandlas till ett slags poängsystem som ett gäng byråkrater eller ekonomer spottat ur sig i sina neoliberala feberdrömmar.

Det är absurt på så många plan – där ute i snön stod de, de som vet hur jobbet fungerar, som har alla förutsättningarna och kompetenserna att avgöra – tillsammans med patienterna – hur vården rimligtvis bör bedrivas, och försöker få kostymnissarna som sitter i sammanträde därinne och bestämmer att fatta grejen. Vården är långt ifrån den enda delen av vårt samhälle där det fungerar på det här viset. I princip överallt så är det antingen politiker, byråkrater eller privata intressen som dikterar hur människor ska utföra sina jobb, vilket ofta medför tragikomiska konsekvenser.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört från folk som arbetar i större verksamheter, vare sig det är statliga, kommunala eller privata, som slitit hår på grund av de beslut eller utspel som chefer och politiker, ofta helt utan kunskap om den faktiska verksamheten, stått för. Tanken på att överväganden kring hur en viss verksamhet ska organiseras främst bör inbegripa dem som närmast berörs av den – det vill säga arbetarna – är rätt radikal idag. Det säger en hel del om hur irrationellt vårt samhälle är, och om vår ytliga syn på demokrati när det kommer till kritan.

Naturligtvis är det i den rådande situationen av yttersta vikt att sätta så hård press som möjligt på pamparna vid makten, så att de eventuellt med piska, om inte morot, kan fås att skjuta till resurser till våra sociala system, och därför behöver personalen inom vården, och även inom flera andra yrken i samma predikament, allt stöd i detta. Men det vore självbedrägeri att tro att detta bara är ett engångsproblem som kan lösas helt och hållet genom att några politiker eller kapitalister ”inser” sitt misstag. Misstag är hela deras livsgärning, det enda de kan göra, ty från toppen av pyramiden är misstaget i själva verket nödvändigt eller rentav gynnsamt.

Nej, det här är saker vi kommer att få dras med så länge som vi 1) överlåter makten över den konkreta verksamheten till politiker, pampar, byråkrater eller privata intressen istället för att de som är bäst lämpade och närmast berörda tar den, och 2) så länge som stora delar av samhällsresurserna förblir helt utom kontroll för de flesta av oss, och istället förflyttar sig enligt en egen logik – kapitalismens – helt oberoende av vilka konkreta behov vi har, men desto mer trendkänsligt för var det går att göra stora vinster.

Det handlar i längden inte bara om makten över våra liv – på arbetsplatser, i våra bostadsområden, i de allmänna och sociala rummen – utan också om innehållet i dem. Med kapitalets och den statliga byråkratins logik jobbar vi ihjäl oss i ett samhälle där produktivitetsökningarna är enorma. Vi pratar om att vi måste bli rikare (skapa tillväxt) för att kunna jobba ännu mer (skapa mer jobb). Men, som Roland Paulsen säger, så är det här en helt omvänd logik. Vi jobbar för att vi ska ha så vi klarar oss och mår bra, och välmåendet består inte bara i en grundläggande materiell trygghet, utan också i att ha tid att umgås med nära och kära och på andra sätt förverkliga oss själva.

Roland Paulsen har i sin arbetskritiska forskning ofta undersökt hur denna samhälleliga logik förslavar oss och fyller samhället med meningslösa jobb och tomt arbete. Det går numera att bränna ut sig av tristess på ett välbetalt kontorsjobb, samtidigt som mängder av människor är i permanent arbetslöshet och förnedras av statens olika kontrollmekanismer.

Men för människorna som stod där i det göteborgska vintervädret finns det inga sådana tomrum. De jobbar med något av det viktigaste som det går att jobba med i vårt samhälle, de jobbar mer och hårdare än de flesta andra, men de får varken tillräckligt tillbaka, eller ens förutsättningar för att kunna utföra ett bra jobb. Det här är i grunden ett systemfel. Jag låter Paulsens lilla monolog från programmet Idévärlden som han var med i häromdagen avsluta denna rant:

”Du har hela ditt liv fått lära dig hur dyrt allting är. Dyrt med sjuka människor, dyrt med invandrade människor, dyrt med fattiga människor. Men tänk om det stora samhällsekonomiska problemet [i själva verket är] de rika? I Sverige äger den rikaste procenten nära 40% av den totala förmögenheten. Det är i allt högre grad till dem som effektivitetsvinsterna idag går. De rika fortsätter att bli rikare, och de blir det på alla andras bekostnad. Vi kan ändra på den ordningen.”

En ny oppositions födelse

På tidningen Brands hemsida publicerades nyligen en kort artikel med en återblick på den senaste tidens politiska händelser, satta i ett större perspektiv, och om dess konsekvenser för organiseringen av motstånd. Det är en intressant och på många sätt viktig skildring av vår situation, och jag skulle vilja lämna ett eget litet bidrag till den diskussionen.

De resonemang jag skulle vilja utveckla handlar främst om den nya oppositionen som artikeln målar upp och refererar till. Jag tänkte här fokusera på (ny)municipalismen, som i stor utsträckning avhandlas i Brand 2/2016, under temat Det lokala. Där skildras, genom en rad nedslag, olika lokala rörelser och experiment, som förvisso alla är intressanta att ta del av, men som jag tyvärr tycker genomgående presenteras på ett sätt som saknar en djupare analys och kritik.

Jag delar många av de mål som kommuniceras av dessa rörelser och dess bundsförvanter, men anser å ena sidan att de inte riktigt når hela vägen, och å andra sidan att de inbjuder till användandet av taktiker som bör, för att uttrycka det milt, hanteras med stor misstänksamhet. Vad som presenteras i termer av odogmatiskt och pragmatiskt experimenterande ter sig för mig delvis vara vanskligt försummande av historiska lärdomar, och där rörelserna sägs storma de politiska arenorna, ser jag istället att de springer rakt in i en fälla – eller runt i ett hamsterhjul där många genom åren redan sprungit bort sig.

För att kunna prata om det lokala måste vi först fundera över hur vi ska definiera vad det egentligen innebär. Här seglar naturligt bilden av kommunen upp, exempelvis i sin historiska medeltida tappning, och i viss mån i Pariskommunens kortvariga existens. Men kommunen måste givetvis vara mer än så – mer än en geografiskt isolerad och förminskad variant av staten. Detta uppmärksammades redan av Peter Kropotkin i slutet av 1800-talet, där han i sin skrift Från den medeltida kommunen till den moderna kommunen konstaterar följande:

För medeltidens borgare var kommunen en isolerad stat, tydligt åtskild från andra kommuner av sin gräns. För oss betyder kommun inte längre en territoriell sammansättning, utan är istället ett generellt uttryck, en synonym för en sammanslutning av jämlikar som inte känns vid varken gränser eller murar. Den sociala kommunen kommer snart att upphöra att vara en tydligt definierad enhet. Varje grupp i en given kommun kommer med nödvändighet att dras till liknande grupper i andra kommuner. De kommer att knyta an till varandra och de band som länkar dem samman kommer att vara lika starka som de som knyter dem till människorna i deras egen kommun, och på detta sätt växer en intressenas kommun fram vars medlemmar är spridda över tusentals städer och byar. (min övers.)

Denna observation är inte bara central för vad vi bör förstå som det lokala – det vill säga att geografisk närhet bara är en i en rad av gemenskaper som tillsammans bildar ett överlappande nätverk där ingen är hierarkiskt överordnad någon annan – utan minst lika viktig när vi ställer oss frågan om makten över detta lokala, och därför också för hur vi organiserar oss för förändring. Det finns ett stort antal historiska exempel där decentralisering helt enkelt inneburit en förskjutning av samma dynamik till en annan nivå – alltså främst en kvantitativ förändring, inte en kvalitativ. Den faktiskt existerande kommunen, det vill säga den under staten lydande lokala administrationen och byråkratin, är precis en sådan konstruktion.

Municipalismen siktar in sig på detta lokala, tar avstamp i sociala rörelser och gräsrotsinitiativ, och försöker att bygga momentum för lokalt parlamentariskt deltagande, i syfte att förändra underifrån. Men det går samtidigt inte att se municipalismen som fristående från regionala och nationella sammanhang, då partier som bland annat Podemos och Syriza baserade sina framgångar på just lokala sociala rörelser och nätverk för att där ta avstamp mot de nationella och Europeiska parlamenten. Vi ställs omedelbart inför en rad problem, där det första är att definitionen av det lokala för municipalismen praktiskt landar i den geografiskt avskilda och hierarkiskt inordnade lokala byråkratin – den de facto existerande kommunen. För det andra ställs vi inför problemet hur en sådan lokalitet skalar till regional eller nationell nivå, för var det svårt att se hur metoden kvalitativt skiljer sig från vanligt partipolitiskt deltagande innan, så blir det mycket svårare när vi har att göra med regelrätta partier som exempelvis just Podemos.

Texterna i Brands temanummer Det lokala, det vill säga det som utgör grunden för resonemanget om en ny oppositions födelse i den text som publicerades på hemsidan häromdagen, lämnar tyvärr väldigt få svar på vad som skiljer dessa kommunala experiment från tidigare och helt färska misslyckanden, och på vilket sätt de tänkt att den institutionella dynamiken inte kommer att krossa, splittra eller pacificera rörelsen. Vi hittar exempelvis följande stycke i texten Stormandet av institutionerna:

De personer som under denna övergång fått till uppgift att fungera som samhällets drivremmar måste på sina poster i institutionerna försvara det emancipatoriska projektet utan komplex. Det är därför de fått mandat. Deras blick måste ständigt riktas mot dem som satsade på dessa kandidaturer som verktyg för att ta tillbaka städerna. Mot den sociala väv som potentiellt kan organiseras och som utgör rörelsens bas och dess enda verkliga stöd, istället för uppåt mot den rådande makten.

Men riskerna som omgärdar parlamentariskt deltagande handlar knappast om enskilda politikers karaktärsdrag, utan om de förhållanden som systematiskt utövar sin kraft på dem. Politiker måste handla på ett visst sätt för att inte undergräva sin egen position, och de måste legitimera institutionerna de blivit en del av eller helt förlora meningsfullt inflytande. Det hela är ett nät av institutionella påtryckningar, mediedrev och andra krafter som metodiskt formar och manipulerar de politiska aktörerna.

Dessa statliga institutioner är, som Peter Gelderloos skriver i en mycket intressant text om situationen i Katalonien, ”strukturellt immuna mot åsiktsförändringar just för att de agerar i komplexa, ömsesidigt förstärkande ansamlingar, eftersom de utvecklar sin egen subjektivitet och identitet – sina egna intressen – och makten de utövar kan bara användas på ett auktoritärt, centraliserande sätt.” (min övers.)

Den rörelse som inte är stark nog kommer att sväljas av institutionerna om den ger sig i kast med dem, medan den rörelse som är stark nog inte behöver dessa institutioner – för det skulle bara innebära att avsäga sig makt och kapitulera inför institutionernas logik – utan bör mot dem ställa sina egna.

Även i de andra artiklarna förekommer tveksamma och motsägelsefulla påståenden. Vi får exempelvis i texten om Neapel höra att ”det ska ske inbrytningar i de beslutande församlingarna av autonoma och oberoende initiativ som kommer underifrån”. Men dessa initiativ upphör att vara autonoma och oberoende i samma stund de sätter sin tillit till och legitimerar statens hierarkiska institutioner. Det spelar ingen roll att de ”kommer underifrån”. Det gjorde även Syriza, Podemos, de gröna partierna innan dem och precis hur många initiativ som helst som sedermera blivit en fjäder i hatten på etablissemanget. Det spelar mindre roll hur många gånger en proklamerar ”direkt aktion” och ”självorganisering”, det är vad som görs som blir avgörande för bedömningen av strategin.

Det är också viktigt att påpeka att problemen främst inte har att göra med människor som gör dåliga val, och att det är så enkelt som att proklamera rätt linje så är problemet med parlamentarismen löst. Den institutionella dynamik som vi nyss beskrivit har nämligen den egenheten att den just utövar en enorm press på sociala rörelser när den till synes sträcker ut handen mot dem. Det är ofta en medveten strategi, som syftar just till att splittra rörelsen – att dra in en del av den i strålkastarljuset och klä den i en skrud av legitimitet, samtidigt som den verkligt självorganiserande delen utmålas som besvärlig och okontrollerbar. Det här är en taktik som använts många gånger genom historien, från spanska revolutionen, till Tyskland under 80-talet eller nu senast i det förlopp som Peter Gelderloos beskriver i den ovan nämnda texten om de regionala valen i Katalonien. I boken Feuer und Flamme hittar vi följande apropå dynamiken mellan den tyska autonoma miljön och den gröna rörelsen:

Redan 1984 sade vissa autonoma att ’om inte de gröna fanns så hade staten behövt uppfinna dem’ (min övers.)

När de gröna partierna idag, i regeringsställning, fördömer aktioner som exempelvis Ende Gelände – precis den typen av aktivism de själva föddes ur – handlar det inte bara om en splittring, utan om att den inte ens särskilt långa marschen genom institutionerna fullbordats, men att det som kommit fram endast har ytliga likheter och väsensskilda intressen från det som en gång började traska. Men redan i början av processen skördar etablissemanget ofta framgångar, då rörelser passiviseras och ödslar enorma resurser på en mycket alienerad och indirekt form av förändringsarbete – valkampanjande – istället för att skapa strukturer som reproducerar och underlättar självorganisation.

Ofta kombineras detta dessutom med att eftergifter måste göras – rörelsen lovar att inte vara besvärlig, mot att dess politiker eller politiska bundsförvanter släpps in i värmen eller vinner legitimitet inom institutionerna. Då kan det gå som för de brasilianska landlösas rörelse, som genom direkt aktion åstadkom mer under en högerregering än när de pacificerats som ”allierade” till en ”socialistisk” regim.

Som en parentes är det lite förvånande att en anarkistisk tidning, i ett temanummer om det lokala, helt förbiser sammanhang som torde vara av högsta relevans för anarkister, och istället nästan helt snöar in på lokala val. Vart finns skildringar från självorganisationens Grekland, exempelvis kamperna i och runt Exarchia, där repressionen nu administreras av Syriza, och där anarkisterna tillhörde det fåtal som inte sveptes med av de falska förhoppningarna? Vart finns de spanska anarkisterna och andra utomparlamentariska tendenser, vars analys och organiseringsformer knappast sammanfaller med Podemos och dess lokala allierade? Varför får vi inte höra om den Polska självorganiseringen? Den som söker en sådan analys får leta annorstädes.

Men det är till syvende och sist inte för att hålla någon korrekt linje som det skulle vara intressant med sådana reportage, utan för att det helt enkelt framstår som den mest praktiska vägen framåt. Det florerar en bild av anarkismen i vissa kretsar som målar upp den som världsfrånvänd och fixerad vid omöjliga ideal, men den är missvisande, för den missförstår anarkismens kärna.

Anarkismen, den tendens som jag skulle vilja påstå allra tydligast och mest konsekvent (om än inte alltid framgångsrikt) driver en anti-hierarkisk, anti-auktoritär och därför också antiparlamentarisk linje, har ibland gått under namnet den vackra idén. Men vad händer när denna vackra idé möter en ful verklighet? Vi lever, och måste därför också agera, i spänningen mellan det som är och det som skulle kunna vara. Det vore naturligtvis fullständigt opraktiskt att förkasta allt som inte redan uppfyller idealet.

Men det viktiga här är att skilja på sådan imperfektion som är i det närmaste oundviklig och som inte undergräver våra långsiktiga mål, och å andra sidan när kraft och energi aktivt slösas på att reproducera och legitimera hierarkier som staten och kapitalet, istället för att bygga strukturer för och understödja självorganisering i form av nätverk av inbördes hjälp, fria och radikala fackföreningar, självorganisation i bostadsområden, allmänningar och all annan tänkbar horisontell kraftsamling mot statens alla institutioner.

Detta utesluter varken en analys av att municipalism, trots att vägen dit ser ut att vara fylld av motsättningar och fallgropar, definitivt låter bättre än neoliberalism eller en sönderfallande socialdemokrati, praktisk handling för att påverka dessa rörelser i önskvärd riktning, eller genomtänkt solidaritet med projekt som exempelvis norra Syriens federation. Men det görs i sådant fall utifrån, som en självständig aktör, genom påtryckningar eller samarbeten, genom att utmana staten, hierarkierna och all auktoritet, istället för att på olika nivåer bli dess mer eller mindre mänskliga ansikten.

Jag sluter cirkeln med att dra mig till minnes en kort episod från Peter Kropotkins memoarer. Han anlände i början av 1870-talet, full av entusiasm, till Genève för att sluta sig till en av stadens sektioner av den Första Internationalen. Han hamnade först hos den marxistiska falangen, men märkte snabbt att där pågick en massa opportunistiskt spel orsakat av stundande lokalval. Trots arbetares vittnesmål om torftiga förhållanden var det inte läge att strejka, för det kunde störa valet av en viss kandidat. Kropotkin var upprörd och desillusionerad, och meddelade en kamrat från sektionen att han avsåg att göra sig bekant med den andra falangen, de så kallade Bakuninisterna. Vännen gav honom en kontakt, suckade, och sade ”Du kommer inte att återvända, du kommer att stanna hos dem”. Kropotkin skriver kort: ”Han hade rätt”. Det är lätt att tänka sig att han skrev detta med ett leende på läpparna.