Månad: februari 2017

Transnational Social Strike Assembly

Jag fick nyligen tillfälle att delta på ett möte i London kring plattformen Transnational Social Strike (TSS). TSS är en samling av organisationer och basfack involverade i olika sociala rörelser, där det gemensamma målet är att analysera, främja, och utveckla den sociala strejken som ett vapen i kampen för bättre villkor här och nu såväl som en grund för långsiktig förändring. I denna plattform ingår bland annat brittiska Plan C, och det var dess Londongrupp som, tillsammans med War on Want, arrangerade helgens aktiviteter. För Sveriges del är bland annat Allt åt alla med i detta samarbete. Nedan följer ett sammandrag från de möten jag deltog i. Jag ger mest utrymme åt samtalet om den sociala strejken, som var lite av mötets huvudpunkt, och som jag tror är intressant att förhålla sig till för de flesta som är intresserade och involverade i radikala och självorganiserade sociala rörelser.

Fredag, How Do We Strike Today? Buiding Power From the Margins
Fredagens samling arrangerades av War on Want, och bestod av en panel med människor från olika organisationer som nyligen genomfört eller är i färd med att genomföra sociala strejker runtom i världen. Vi fick höra från arrangörerna för den polska kvinnostrejken mot extrem abortlagstiftning, irländska Strike4Appeal som kallat till social strejk på 8 mars för att få till en ändring av de irländska abortlagarna, franska Sud Precaritet som jobbar med alla möjliga frågor men bland annat migranter, Unite Community som är en del av den Labourassocierade fackföreningen Unite the Union men organiserar folk utanför arbetsmarknaden, och 1 Day Without Us som är ett migrantinitiativ för social strejk i kampen mot den allt hårdare migrantfientliga politiken och retoriken.

Det var en hel del intressanta föredrag och diskussioner, där den gemensamma faktorn ofta var den relativt autonoma och nätverksbaserade organiseringsformen, samt ett fokus på bredare organisering som går bortom arbetsplatskonflikter och ut i samhällets alla områden där staten och kapitalismen tränger in och reproducerar sin dominans över människor.

Inför mötet var en av mina egna funderingar just hur grupper som ofta redan är i ett utsatt läge, vare sig det rör sig om papperslösa migranter, eller människor som på olika sätt exempelvis befinner sig i en prekär arbetssituation, kan organisera sig och skapa en motkraft. Här kan en säga att jag fick både ett positivt och ett negativt svar.

Det positiva var att flera av grupperna lyfte fram hur vi tenderar att se många grupper som marginaliserade och kraftlösa objekt som måste räddas, där faktumet är att de är kraftfulla subjekt hela tiden i färd med att kämpa mot de förtryck de möts av, och där deras roll, som betald, obetald eller illegal arbetskraft ofta är helt central för reproduktionen av kapitalismen. Här fick titeln på dagens möte också en del kritik från publiken – de grupper som diskuterades, migranter, kvinnor, prekära arbetare, utgör inte någon marginal, utan är helt centrala för kapitalets reproduktion.

Det negativa var det sätt på vilket flera rörelser tenderade överge arbetsplatskonflikt och utmynna i rent samarbete med kapitalet – både migrantstrejker och exempelvis den polska kvinnostrejken byggde till viss del på att helt enkelt komma överens med cheferna om att få dagen ledig. Istället för att organisera med konfliktytan arbete-kapital som en av många dimensioner så kunde denna alltså inte bara förbises utan ibland aktivt suddas ut. En del av arrangörerna för den polska kvinnostrejken är exempelvis rena nyliberaler, och detta visar på hur en desperat nyliberalism kan försöka klä sig i en skrud av sociala rörelser för att försöka vinna legitimitet vänsterut.

Detta öppnar upp diskussionen om hur radikala rörelser som vill jobba oberoende av både staten och kapitalet ska förhålla sig till dessa fenomen, och hur de bäst stöttar de jätteviktiga kamperna som förs utan att förvandla det hela till ett liberalt projekt som aldrig avser gå utanför statens och kapitalets ramar. En del av svaret kom senare under helgen, när många underströk vikten av fortsatt arbetsplatsorganisering – genom oberoende arbetarkollektiv eller självorganiserade fackföreningar.

Lördag, Transnational Social Strike – Assembly
Detta var dagen för samlingens huvudprogram, med en rad intressanta workshops på olika teman. Jag skriver lite tankar nedan om de jag gick på, men eftersom flera under dagen gick parallellt, så hänvisar jag till arrangörernas egna inspelningar för den som vill höra de andra eller fördjupa sig i de jag försöker återge.

Welcome to Brexit Europe: The End of the Holding Pattern
En neoliberalism som alltsedan krisen 2008 framstått som oförmögen att dels hantera krisen, och dels förnya sig, och därmed hamnat i ett slags vänteläge, har nu börjat kollapsa. Detta medför bland annat att det är svårt att med ”moraliska” uppmaningar försöka påverka makten. Reaktionära krafter börjar istället angripa redan utsatta grupper och ge dem skulden för den uppkomna situationen, och förtrycket av dessa grupper antar tydligare fler dimensioner, som patriarkalt förtryck och rasism.

Här är den sociala strejken en reaktion som breddar var kampen förs och flyttar fokus i riktning mot en mer materiell sfär – eller vad jag själv skulle karaktärisera som en sfär mer fokuserad på direkt aktion som avser att sätta press på makthavare med kännbara aktioner, och samtidigt bygga upp gemenskaper kring och mellan dessa kamper. Många talade om egna erfarenheter av gräsrotsbaserad kamp som ofta inte rapporteras lika mycket som det politiska eller ekonomiska läget, och det fanns en upplevelse av optimism kring de många rörelser som på ett sökande vis försöker identifiera nya politiska subjekt och aktuella konfliktytor.

Social Strike: Striking Across the Wage
En diskussion som kan sägas vara själva kärnan för hela helgen, och som försökte ringa in den sociala strejken, vilket inte alltid är helt lätt. För det första kan det sägas att diskussionen om social strejk handlar om två saker. Dels om att identifiera något som redan pågår, i allt experimenterande och all sin imperfektion, och dels om vad det skulle kunna vara och hur vi kan organisera och främja en utveckling i en revolutionär riktning. Ett antal organisationer (bland annat Allt åt alla Stockholm) bidrog här med olika tankar baserade på praktiska aspekter av den egna organiseringen, och vi fick också mer teoretiska bidrag kring synen på den sociala strejken från arrangörerna i Plan C.

Den sociala strejken är en breddning av den klassiska strejken från arbetsplatsen till alla delar av samhället där vi genomför betalt eller obetalt arbete som staten och kapitalet är beroende av för sin fortsatta existens – alltså allt från vanligt lönearbete, till svartjobb, hemarbete eller studier. Det här är förstås i sig egentligen inget nytt, då vårt samhällssystem alltid har varit beroende av olika former av arbete, och konflikter har förts också utanför arbetsplatser.

Den sociala strejken är alltså delvis en tydlig formulering av denna breddning, och samtidigt också ett svar på medvetna angrepp på traditionella strejkmetoder som under många år underminerats via bland annat nya lagar som direkt eller indirekt försvagar och försvårar facklig organisation. Den sociala strejken är också ett sätt att föra samman många olika kamper utan att sudda ut eller underordna dess olika specifika subjekt, och att förena, eller socialisera, frågor som rör arbetsplats, reproduktion i hemmet, migranter, feministisk kamp, kamp i bostadsområden och alla andra konfliktytor på ett sätt som ger dessa kamper ett större sammanhang och en större politisk mening som potentiellt också gör dem starkare.

Ett problem kring sociala strejker som lyftes är att det idag redan hunnit bli lite av ett modeord och ett specialintresse för aktivister, med begränsad räckvidd och betoning på endagsaktioner. Den traditionella strejken kan ses som en kamp mellan två parter, om vem som kan reproducera sig längre mot den andra, det vill säga om arbetarna klarar sig längre utan kapitalisterna, eller kapitalisterna utan arbetarna. Detta krävde infrastruktur som ofta gick bortom strejkkassa, och kunde engagera hela lokalsamhällen. För att den sociala strejken ska kunna bli slagkraftig, behöver den på samma sätt bygga upp ännu bredare infrastruktur – organisationer, media, mat, husrum, sociala center, kultur, klubbar, kunskap, ekonomiska resurser, alla dessa saker som tillsammans utgör en mekanism av socialt omhändertagande, ett slags sociala kontra-institutioner.

För att den sociala strejken ska vara framgångsrik behövs alltså två komponenter – dels de specifika aktionerna där arbetskraft, avlönad eller ej, undandras som ett sätt att spänna musklerna, och dels de bakomliggande gemensamma institutionerna, som hela tiden reproduceras och byggs upp för att kunna stötta och i sin tur backa upp konkreta uttryck av den sociala strejken. Här kommer tanken på allmänningar in, och det kan vara värt att säga några ord specifikt om allmänningar innan vi går vidare.

Konceptet som allmänningar idag representerar vilar dels på en lång historik av faktiska allmänningar, som exempelvis gemensamma betesmarker, skogar och fält, och även på en tradition av socialistiska analyser, där exempelvis redan Proudhons kritik av privat egendom och staten, som formulerades på 1840-talet, ger vissa ledtrådar om vad det handlar om. Allmänningar bryter med både privat ägande och publikt ägande, och målar upp allmänningen som ett alternativ av självförvaltning. Idag förknippas allmänningar också ofta med autonoma Marxister som Negri och Hardt, och de bidrar bland annat med att formulera allmänningen som en bredare företeelse som inte bara inbegriper resurser utan också resultatet av mänskligt arbete och mänsklig kreativitet, som kunskap, idéer, språk och liknande.

Men det finns också överraskande erkända, handfasta beskrivningar av hur allmänningar kan fungera, bland annat i Elinor Ostroms prisbelönta forskning som framförallt utmynnade i boken Governing the Commons, där hon på ett mycket övertygande sätt gör upp med myten om allmänningens tragedi, den ideologiska komponent som medföljde kapitalismens angrepp på de faktiskt existerande allmänningarna under industrialiseringens uppgång, och gjorde gällande att allmänningar var dömda att misslyckas. Ostrom visar istället att allmänningar kan fungera bra, förutsatt att de organiseras på rätt sätt.

Allmänningarna är alltså inte bara gemensamma fysiska mötesplatser och resurser, inte bara organisationsstrukturer och logistiska nätverk, utan också kunskapsbanker som kan bära och utveckla taktiker och strategier. Allmänningarna blir i den sociala strejkens sammanhang både en modell för framtida handhavande av gemensamma resurser, och samtidigt en del av själva processen för att förvandla alla befintliga privata eller offentliga resurser till allmänningar (termen ”commoning” användes för att beskriva detta under mötet). Där allmänningen också är en pusselbit för framtida organisation av resurser, kan vi mer generellt säga att hela den ryggrad av kontra-institutioner som vi beskrivit ovan utgör fröet till den nya postkapitalistiska världen, under uppbyggnad här och nu.

Ett annat problem som togs upp var den risk som finns i att lägga alltför lite tonvikt på arbetsplatserna som arena för social kamp, och här underströk flera talare att fackföreningar, speciellt de radikala och basdemokratiska, fortfarande är viktiga. Många sådana fackföreningar från olika länder fanns också representerade, och de passar in i och kompletterar den sociala strejken. De är en del av både dess potential att gå i konflikt, och en del av dess kontra-institutioner.

Logistics Strike
Logistik är en viktig del av de omdaningar i produktionen som skett de senaste årtiondena. Logistiska förändringar har möjliggjort lean och just in time production, viket gör produktionen mer dynamisk och prekariserar arbetsförhållanden men gör samtidigt produktionen mer känslig för störningar när lagerlokaler dras in och produktionen blir mer flexibel och sker on demand. Att hitta svagheterna i logistiken kan ge oss en hävstång för såväl ekonomiska som politiska strider.

När arbetare inom transportsektorn exempelvis görs till egenföretagare är det ett sätt för kapitalet att försvaga deras ställning, deras skydd, och göra dem utbytbara, men det kan ibland vändas till sin motsats. En välorganiserad grupp ”egenföretagare” kan till exempel utan varsel enas om att en dag inte slå på appen de jobbar med och därmed orsaka totalstopp för leveranser.

På samma sätt kan bristen på en fast fysisk arbetsplats å ena sidan försvåra för arbetarkollektivet, men å andra sidan kan de prata om sina dåliga villkor, snacka skit om cheferna, samlas, och organisera utan att riskera störas av chefer. Här blir den logistiska ryggraden viktig, med exempelvis mötesplatser och länkar mellan olika stadsdelar, och det har gjort att många av cykelbuden i Storbritannien till exempel organiserats via basdemokratiska fack som IWGB, IWW och SolFed.

I vissa delar av London, till exempel, har cykelbuden genom sin organisering lyckats få igenom lönehöjningar på uppåt 30%. Att länka samman genom organisering som inte begränsar sig till ett arbetsplatskollektiv är också viktigt när kapitalet är globalt, då många av dessa bolag spelar ut olika länders arbetare mot varandra. Att kunna jämföra mellan länderna har kunnat användas som ett förhandlingsvapen. Några deliveroo-bud i London har också startat en tidning för att förbättra kommunikationen i staden.

1 Day Without Us
Organisatörer av den första migrantstrejken, i USA år 2006, berättade om sina erfarenheter. Hela lokalsamhällen, inklusive lokal media, engagerades i detta för att skapa momentum. De lyckades stoppa den lagstiftning som det då protesterades emot (den hade ökat antalet som deporterades), men lyckades inte bibehålla det därefter. En annan stor strejk var i Italien, och började som ett upprop från en liberal journalist. Vänstern trodde inte att det skulle gå att genomföra, men kampanjen reclaimades av migranterna själva och genomfördes.

I Storbritannien har det också arrangerats protester, bland annat mot de flyktingförvar, som i princip är fängelser, som människor hålls i. I Storbritannien är politiska strejker helt förbjudna (i Sverige är de tillåtna endast i den privata sektorn), vilket gör det svårt att organisera traditionella strejker. Ett intressant exempel på sjukvårdsstrejker togs upp. Taktiken hette ”strike in” istället för ”strike out”, vilket innebar att alla istället kom till jobbet samtidigt för en dag, för att visa hur vården hade kunnat fungera. Ett annat alternativ var korta punktstrejker och att använda medierna till sin fördel.

Ockupationen av Sollefteå BB

Borgerlig media är som bäst när den är sådär härligt vulgär utan att be om ursäkt för det, som exempelvis när de presenterar olika topplistor på vem som tjänat mest pengar ett visst år. Så naturligtvis blev jag förtjust när jag på SvD Näringsliv hittade en lista över de 7 politiker och ex-politiker som tjänat mest under 2015. Bland flottiga lyxlirare som Göran Persson, Filippa Reinfeldt och Björn Rosengren var det ändå en man som utmärkte sig – som krossade allt motstånd. Inte helt förvånande rör det sig om vår före detta finansminister, Anders Borg. Han kan det här med finans.

Med tanke på all tid han spenderade på att framför tv-kameror uttrycka spelad ilska mot banker, så är den ursäktad som tror att han numera tjänar sina miljoner i Hollywood. Men nej, det är i finansbranschen, just på en bank, som vår käre Anders nu kammar in 10 miljoner om året i lön. 10 miljoner är egentligen småpotatis om vi jämför med toppnoteringarna överlag, speciellt om vi också räknar inkomst av kapital. Men håll ändå den siffran i huvudet, nu när vi ska ut på en resa till en i nästan alla avseenden helt annan värld.

Måndagen den 30:e januari, för en dryg vecka sen, gick människor in och påbörjade ockupationen av Sollefteå BB. Det här var blott den senaste i en rad av aktioner från en alltmer desperat och upprörd befolkning som har fått nog av den mångfacetterade utarmning som länge pågått i regionen. En utarmning av människor, resurser, vård, skola, och annan omsorg. Så här beskrev Arbetaren under förra året det som då skedde i Sollefteå:

”Det krisande landstinget [Västernorrland] ska spara 250 miljoner fram till 2018. 160 av dessa ska tas från specialistsjukvården. Om den socialdemokratiska majoriteten i landstinget klubbar igenom den nuvarande planen [planen gick igenom, min anm.] innebär det en drastisk förändring i tillgången till vård för Ådalenborna. Sparplanerna innebär en total nedläggning av kvinnosjukvården, BB, kirurgin, och ortopedin i Sollefteå. Akutvården flyttas till Örnsköldsvik. Från Härnösand flyttas rehabmedicinen till Sundsvall.”

Planerna kommer att innebära att de som ska föda barn eller blir akut sjuka får åka upp till 15-20 mil på varierande väglag för att få den vård de behöver. Detta har manat oroade barnmorskor att anordna kurser i bilförlossning, något som, utan att kasta skugga över barnmorskornas helt befogade oro, framstår som ett skämt i det större sammanhanget. Det rör sig om cirka 370 barnafödslar per år som nu drabbas av denna besparing. En besparing som Gudrun Schyman skrev såhär om nyligen:

”Nedläggningen är ett resultat av att landstinget vill spara 15 miljoner kronor av en total budget på 9,8 miljarder. Och då läggs inte bara BB ner utan hela kvinnosjukvården. Nu vill man också lägga ner akutkirurgin – nödvändig för BB, kejsarsnitt etcetera – och det skulle spara ytterligare 22 miljoner. Där anger man också som skäl de rekryteringsproblem man själv orsakat genom nedläggningshot och usel personalpolitik. Den budgeterade besparingen att stänga BB beräknas spara 15.2 milj. Det är lika med 0,16 procent av landstinget Västernorrlands totala budget.”

Protesterna mot dessa besparingar har under olika former pågått i snart två år, med kulmen i en rad massiva demonstrationer under 2016 – 15 000 i Kramfors, över 20 000 i Härnösand, och så vidare. Det här är siffror som överstiger invånarantalen i vissa av tätorterna. Det är svårt att hitta något att jämföra med i de stora städerna i södra Sverige – något liknande har helt enkelt inte hänt. Politikerna var dock föga imponerade. Traktens S-pamp och tillika landstingsstyrelsens ordförande Erik Lövgren, hade följande att säga i livesändning medan en av demonstrationerna pågick:

”Det finns inte skäl att ändra något i fullmäktige, men vi måste naturligtvis ta intryck av de synpunkter som kommer.”

Ett intryck för livet lär det ha blivit för den gode Erik, medan Ådalenborna framförde synpunkter, men tyvärr inga skäl till några förändringar. Själva kärnan i denna protest rör alltså en besparing på drygt 15 miljoner – eller, som vi nu vet, en och en halv årslön för Anders Borg. Men mot ett av rikets högdjur väger befolkningen i Ådalen lätt. Det vet de, det är de vana vid. För det är ingen tillfällighet att människorna i Ådalen får kämpa för att behålla de mest grundläggande sociala tryggheterna, samtidigt som Gabriel Wikström kan vräka ur sig att regeringen gör satsningar på både förlossningsvård och kvinnohälsa.

Det pratas ofta om imperialism, kolonialism och hur stormakterna på olika sätt har lagt stora delar av världen under sig och sugit ut dessa på resurser. Det sägs att Sverige är en parentes i den historien, men att vi ändå indirekt gynnas av detta. Men detta målar samhällsutvecklingen i alltför grova drag som döljer nyanser och komplexitet. Världen består inte av enkelt definierbara kategorier, utan av olika, ofta överlappande, hierarkiska strukturer – av en rad centrum och dess periferier i en bemärkelse som går bortom enbart den geografiska. Norrland är en sådan periferi. Clara Lidström skrev nyligen om detta:

”De kommuner i Sverige som bidrar mest till landets välfärd är också de fattigaste. Det är i Norrland dessa kommuner finns. Det är här man skövlar skog, bryter malm och dämmer våra vatten. Och trots att Norrland har ett energiöverskott satsas stora pengar på att bygga vindkraftverk. Vår natur är en lekstuga för statliga bolag – där de likt själviska, självsvåldiga femåringar går in och möblerar om lite som de vill. Sverige har precis som det Brittiska Imperiet byggt sin rikedom på att hålla kolonier. Men vår koloni heter inte Indien eller Rhodesia – den kallas för Norrland. Det är de norrländska naturresurserna som är anledningen till Sveriges hela rikedom. Och precis som i kolonierna tas rikedomen därifrån och pumpas in i de regioner där de styrande sitter.”

Ibland handlar centrum-periferi förhållandet om att utvinna råvaror i periferin för att sedan realisera dem i centrum. Ibland handlar det om att hålla sig med billig arbetskraft i storstädernas förorter så att de kapitalistiska kvarnarnas hjul kan snurra. Ibland har det att göra med att inordna kvinnor i ett patriarkalt system. Alltid handlar det om makt och sociala hierarkier. Det är inte förrän vi belyser och förstår detta som vi kan börja förstå vad det är som händer i Ådalen. Tillbaka på Sollefteå BB, där ockupationen alltså är igång sedan en dryg vecka, säger en talesperson för ockupationen följande:

”En ockupation är det sista man gör när demokratin inte fungerar. Det har demonstrerats, kämpats och skrivits om det här men politikerna har inte lyssnat. Det här är ett naturligt steg men som ingen egentligen skulle vilja ta[.]”

I ljuset av det vi har beskrivit så skulle jag vilja vända på resonemanget. Om det är demokrati vi har nu, så går det att argumentera för att den fungerar precis som den ska. Det är knappast en olycklig slump att det som är ett par årslöner för en Anders Borg är en social katastrof för ett område där över 50 000 människor bor. Nej, det är snarare ockupationen som, om något, är demokratisk, eftersom den uttrycker det mest demokratiska vi kan tänka oss: Människor som tar makten över sina liv i sina egna händer. De gör detta genom att kämpa mot och riva ner dessa maktförhållanden, eftersom varken politiska pampar eller privata intressen kommer att göra det åt dem. De måste göra det själva – eller, ursäkta – tillsammans. Det är det här som är en gemenskap, och det är sådana gemenskaper som utgör fröet till något annat, något bättre: Den där andra världen vi så gärna vill ska vara möjlig.