De sprang upp som från ingenstans, prydligt klädda, med hammare i högsta hugg, och krossade varenda ruta inom synhåll på Oxford Street, som en slags modern flashmob. Det var över hundra år sen nu, och de var suffragetterna. Hyllade av vissa, fördömda av andra, slogs de här kvinnorna för kvinnlig rösträtt. Inte sällan bokstavligt talat – de utsattes för våld och sexuella trakasserier av polis och andra män, sattes i fängelse, hungerstrejkade och drabbades av otaliga förtalskampanjer. Sett genom historiens lins är det svårt att inte ge dem rätt i sak – de slogs för något vi idag ser som en grundläggande mänsklig rättighet, och mot något som var en nästan obegriplig orättvisa.
För radikaler av alla sorter är det här ofta det ok de får dras med. Dömda och missförstådda av sin tid, blir de eventuellt hjältar först senare. I samtiden finns det alltid bekväma förståsigpåare som varken ser eller hör strukturellt våld och systematiska orättvisor, eller hänvisar dem som utsätts för dessa att snällt be dem vid makten om ändrade villkor. Men de vann till slut den kampen, de fredliga och de militanta tillsammans. Det är så de flesta folkrörelser fungerar, och de flesta viktiga förändringar sker just genom aktiva och mångfacetterade folkrörelsers engagemang.
Just idag, av ett sammanträffande, läser jag Emma Goldman. Få är de som så fullständigt ägnat sitt liv åt just folkrörelser, feminism och arbetarklasskamp som denna kvinna. Hon var samtida med kampen om kvinnlig rösträtt, men såg främst andra vägar och andra lösningar för att frigöra förtryckta grupper. Hon såg de flesta av samhällets institutioner som genomsyrade av patriarkala strukturer, och fokuserade därför på relationerna mellan människor, mellan män och kvinnor, och uppmanade kvinnan att göra upp med förtrycket var det än manifesterades; att inte ses som objekt, inte som ängel eller djävul, utan som människa; att inte låta religion, stat, samhälle, make eller familj definiera och begränsa henne; och kanske framför allt, att hennes frihet måste ta sin utgångspunkt i hennes egna handlingar – vänta inte på att någon annan ska göra det åt dig, gör det själv!
The right to vote, or equal civil rights, may be good demands, but true emancipation begins neither at the polls nor in courts. It begins in woman’s soul. History tells us that every oppressed class gained true liberation from its masters through its own efforts. It is necessary that woman learn that lesson, that she realize that her freedom will reach as far as her power to achieve her freedom reaches.[1]
Det går också att tolka Emma Goldmans inställning till frigörelse och rättvisa som mer fokuserad på orsaker än symptom. Visst, representationen mellan kvinnor och män må vara snedfördelad; kvinnor må vara diskriminerade ekonomiskt, politiskt och på andra sätt. Men lösningen på problemet är sällan att angripa symptomen, för även om vi med ett trollspö förändrade fördelningen i styrelserna eller de politiska maktpositionerna, så har vi fortfarande inte gjort något för att förändra de attityder som gav upphov till snedfördelningen från början. Det ena utesluter inte det andra, förstås, men vi kommer inte få verklig jämlikhet förrän vi gjort upp med de attityder som uttrycker sig i alla våra sociala relationer i samhället, för det är de som orsakar symptomen.
Sättet vi idag ser på makt och ledarskap är här ett tydligt exempel. Det är inte bara frågan om att kvinnor strukturellt förhindras från att delta på samma villkor och i samma omfattning som män, att män tar större utrymme i talarstolar, får mer betalt, och sitter i flest styrelser. Vi ser stereotypa manliga egenskaper som bra ledaregenskaper, och bra ledaregenskaper som stereotypa manliga egenskaper. De blir en och samma sak. En kvinna i en ledarposition blir på så sätt ofta uttolkad som en kvinna med manliga egenskaper. Det säger sig självt att det blir svårare för kvinnor, som av samhället får reda på att de bör ha kvinnliga egenskaper för att värderas som kvinnor, att plötsligt bete sig och värderas baserat på typiskt manliga egenskaper. Det här sträcker sig också bortom manligt och kvinnligt, som i den något obehagliga insikten om att psykopatiska drag är långt vanligare i ledande positioner än i samhället i stort.
Kanske är det så att vi i vårt samhälle premierar ganska suspekta egenskaper för de i ledande positioner, och kanske har det allvarliga konsekvenser, inte bara för de som marginaliseras, utan för hela samhället. En ledtråd kan vi få genom att betrakta några av våra närmaste kusiner bland primaterna. Schimpanser, å ena sidan, lever i starkt hierarkiska, patriarkala grupper, där våld och förtryck är vardagsmat. Bonobon lever däremot till skillnad från schimpanserna i matriarkala grupper där kvinnorna har en dominerande ställning, där hierarkierna är svagare, dödligt våld (även mellan olika grupper) obefintligt och fokuset på samarbete och omtanke betydligt mer centralt.
Vad vi behöver är kanske inte att fler kvinnor beter sig mer som män, utan att fler män beter sig mer som kvinnor. Det kan vi bara få om vi inte bara slutar nedvärdera kvinnorna i sig, utan också de egenskaper som ses som typiskt kvinnliga. Till syvende och sist är det som människor vi bör relatera till varandra, inte som kön, och det vi bör värdesätta är egenskaper som gör att vi blir bättre på att bygga samhällen fria från våld, förtryck och känslomässigt underskott. Styrka idag är som en stenvägg; hård; orubblig; men om du slår tillräckligt länge så brakar den samman. Jag vill vara stark som vinden; mjuk; lekfull; omöjlig att krossa. Det är därför jag är feminist.
[1] The Tragedy of Woman’s Emancipation, Emma Goldman