Inledning
När en läser om de moderna frihandelsavtalens relativt unga historia, så är det lätt att känna sig som i en orwellsk roman. Frihandelsavtal har nämligen sällan varit fria, de har handlat om mycket annat än handel, och de har inte varit avtal i den mening att de parter som berörs på ett legitimt sätt bör vara representerade när ett avtal förhandlas. Efter att ha studerat argumenten, effekterna och historiken kring frihandelsavtal är det lätt att hålla med om att “alla ord i frasen är falska”, som Noam Chomsky nyligen uttryckte det i en intervju. [1]
Prognoserna angående hur mycket jobb och tillväxt avtalen ska skapa baseras på komplicerade och osäkra modeller med idel inbyggda antaganden, vilket ofta ger väldigt olika resultat mellan olika studier. Lite som långtidsprognoser för väder, helt enkelt. Ändå lovar politiker och företrädare för kapitalet vackert väder, trots att det ofta även i efterhand råder oenighet om de generella ekonomiska effekterna av sådana avtal. Samtidigt oroas otaliga gräsrotsorganisationer inom alla möjliga sociala fält för de faktiska konsekvenserna av avtalen. Det finns en uppenbar dissonans mellan vad många vanliga engagerade människor upplever och vad de som styr försöker åstadkomma. För att reda ut varför det förhåller sig på det viset är det bäst att börja från början.
Redan under Adam Smiths och David Ricardos tid, i slutet av 1700-talet, började röster höjas för fri handel i de dåvarande merkantilistiskt och protektionistiskt dominerade stormakterna. Det är lite av en historiens ironi att de länder som idag, gärna främst för länder i globala syd, föreslår1 avregleringar och frihandel själva blev framgångsrika under protektionistiska förhållanden. På så sätt har frihandelsavtal i modern tid används för att sänka tröskeln för internationell handel genom att minska tariffer (det vill säga skatter på export och import), öppna upp länder för utländska investeringar och ”harmonisera” olika länders eller områdens lagstiftning.
NAFTA är det kanske mest kända frihandelsavtalet. Det är ett avtal mellan USA, Kanada och Mexiko, och sjösattes 1:a januari 1994. Avtalet var så populärt att ett uppror bröt ut i Mexiko samma dag. Det var EZLN (Ejército Zapatista de Liberación Nacional), eller kort Zapatistas [2], som dagen till ära skickade ut sin första kommuniké och intog ett antal städer i den södra delen av Mexiko, känd som Chiapas, med krav på självbestämmande samt social och ekonomisk rättvisa för den redan hårt ansatta ursprungsbefolkningen. Drygt 20 år senare kan en konstatera att NAFTA inte var någon fantastisk jobb- eller tillväxtmotor [3], medan de fattiga på alla sidor gränserna blivit allt fler och allt fattigare. Det hela är dessutom i Mexikos fall omgärdat av en våldsepidemi som sällan uppmärksammas [4] – vilket var precis vad marginaliserade inhemska grupper som Zapatistas fruktade. Kanada, å sin sida, har nyligen mottagit en stämningsansökan på 250 miljoner dollar för att de inte omedelbart ville tillåta så kallad hydraulisk spräckning (fracking) i Quebec-området. [5] Det är lite som en piñata som bara ger och ger.
TTIP
Här kommer TTIP – Transatlantic Trade and Investment Partnership – in i bilden. TTIP är i grunden ett avtal som många andra moderna frihandelsavtal. Det får just nu en del uppmärksamhet för att det är ett mycket omfattande avtal mellan USA och EU. Vid sidan av detta finns även i princip färdigförhandlade CETA, som är ett liknande avtal mellan EU och Kanada. De båda avtalen handlar i grunden om att minska handelsbarriärer – men inte bara det, för de innehåller nämligen mycket mer än så. Här börjar också problemen att bli synliga. Eller kanske snarare tvärtom – inte tillräckligt synliga. Transparens är nämligen knappast ett ledmotiv för den här typen av verksamhet. Allmänheten i de berörda områdena har bara glimtvis, ofta genom läckor eller jämförelser med tidigare avtal, kunnat ana vad som är på gång, och dessutom bör tilläggas att det sken vilket intressenterna – både politiker och kapitalet – vill ge av avtalet knappast kan sägas vara representativt för vad det faktiskt innebär.
TTIP förhandlas alltså mellan USA och EU, och redan där finns det anledning till oro. Förhandlarna och hela EU-byråkratin är så fjärran från vanliga människors vardag, inflytande och medvetande att det är lätt att undra vem de egentligen företräder. Det finns redan stora problem med den lobbyism, brist på transparens och toppstyrning som plågar hela EU-projektet. I Bryssel verkar cirka 30 000 lobbyister, och de utövar ständigt påtryckningar på parlamentarikerna och andra funktionärer för att få igenom sin agenda. En agenda som inte har någon demokratisk förankring, eftersom företag inte är människor, och demokrati betyder folkstyre. Det finns de som förtjänstfullt synliggjort alla dessa problem, både i övergripande dokumentärer, såväl som exempelvis utmärkta frivilligorganisationen Corporate Europe Observatory. Otaliga konkreta exempel har rapporterats; lobbyistdominans i expertgrupper; brist på insyn kring ekonomiska bidrag; svängdörrar mellan byråkrati och kapital; samt en mängd andra odemokratiska utfall och skeenden. [6] [7] [8] Det hela har i vissa fall gått så långt att (i detta fallet amerikanska) storföretags egna lagförslag och tillägg klippts och klistrats rakt in i ny EU-lagstiftning. [9]
När det gäller själva förhandlingarna så har många bilden av att det i huvudsak handlar om att minska eller ta bort tariffer, vilket är en klassisk frihandelsåtgärd. Det är också ofta det som framläggs som en försäkran till de som är oroliga att standarder för mat, miljö, djurskydd, ekonomisk säkerhet och annat kommer att undergrävas för att amerikanska företag lättare ska komma in på den europeiska marknaden eller vice versa. Det är ju bara skatter på export/import som ska minimeras! Det är dock ett helt felaktigt påstående. Undersökningar som gjorts av självaste EU-kommissionen visar att tariffer bara utgör en marginell del av förtjänsterna med avtalet. De är nämligen redan låga i de flesta fall, och det är istället ”harmonisering” av standarder och regelverk som ska ge de stora ekonomiska skjutsarna som förutspås. [10]
När toppstyrda förhandlingar omgärdade av högsta sekretess, med tunga lobbyister för storföretag inblandade på båda sidor, skickar ut signaler om att ”harmonisera” regelverk kan en lätt få intrycket att försämringar av standarder hos den part som har en högre standard kommer att bli en konsekvens, vilket många organisationer också uppmärksammat. [11] Det kan ske direkt, genom att standarden anpassas och omskrivs på ett sätt som kan tolkas mer fördelaktigt av juristerna, eller indirekt, genom att tillträde till marknaden för nya aktörer, som inte behöver följa lika strikta regelverk, helt enkelt resulterar i en utslagning av de inhemska aktörerna och som följd antingen tvingar fram sänkta standarder retroaktivt eller eliminerar den lokala konkurrensen. Det här är risker som inte ens EU-parlamentets egna utredningar förnekar. [12]
Här kan det vara viktigt att påpeka att standarder mellan USA och EU på flera väsentliga områden, som till exempel miljö, mat, jordbruk och djurhållning skiljer sig åt oerhört mycket, oftast till det sämre i USA. Men vem vet, amerikanska och europeiska lobbyorganisationer kanske pressar på för att höja kraven på sina egna industrier. Det finns andra områden där samma indirekta konsekvenser kan få allvarliga effekter, till exempel vad gäller privatiseringar eller offentliga satsningar. Även om det, som förespråkarna bedyrar, inte står rakt ut att dessa saker ska monteras ned, så finns det mycket som tyder på att det blir lättare att privatisera och svårare att göra offentliga satsningar, när företag exempelvis får utökade rättigheter att utöva utpressning mot stater genom mekanismer som är en del av TTIP. Enligt nyligen läckta uppgifter finns det också en del i avtalet, ett så kallat ”regulatoriskt utbyte”, som kommer göra det svårare att få igenom lagstiftning eftersom den ska gå igenom en screeningprocess. [13] Ansvariga för screeningprocessen – ja, ni gissade rätt – kommer inte att vara folkvalda utan en grupp byråkrater. Ännu en kul instans där vi antagligen får se en hel del folk med anknytning till stora multinationella företag.
Dessutom råder på flera andra områden stor oro för vad avtalet kan få för konsekvenser. Bara härom året röstades det obehagliga ACTA ner i EU-parlamentet efter högljudda protester inte bara från gräsrotsorganisationer, utan även från bland annat EU:s egen utredare. [14] ACTA var tänkt att utvidga immaterialrätten på ett sätt som skulle gynna stora bolag och äventyra ett fritt internet, vår integritet, möjligheten att förse fattiga länder med mediciner, och mycket annat som vi ofta tar för givet. Vi vet nästan ingenting om immaterialrätts-delen av avtalet i TTIP, men att döma av de delar som läckt från det snarlika TPP (ett avtal mellan USA och ett antal andra stater) så kan det vara precis hur illa som helst – i klass med ACTA eller värre. [15]
Som synes är TTIP långt ifrån bara ett frihandelsavtal, utan ett avtal som berör oss alla och som kan komma att påverka vår vardag och våra samhällen på många olika plan. Ändå har vi inte ens berört den kanske värsta och mest kontroversiella delen av avtalet. Inuti frihandelsavtalen har det nämligen blivit allt populärare att bygga in något som kallas för ett bilateralt investeringsavtal. Sådana avtal var länge relativt obskyra, och avsåg främst att skydda internationella investeringar från ”orättvis behandling”, i områden där social, politisk och ekonomisk instabilitet rådde. Ansåg ett företag sig orättvist behandlat, så kunde det dra landet inför en tribunal och kräva ersättning. En sådan tvistmekanism kallas för ISDS, Investor-State Dispute Settlement.
Från en undanskymd tillvaro, där väldigt få tvister löstes på detta sätt, har fenomenet exploderat, vilket medfört att strålkastarljuset har kunnat riktas mot precis hur ogenerat antidemokratiska, hemlighetsfulla och elitistiska dessa procedurer är. [16] För det första så har tolkningarna och avsikterna med dessa avtal grovt förvrängts. Som ett exempel innehåller det typiska avtalet en klausul som säger att utländska företag inte får exproprieras. Detta var ett sätt att säkra internationella storföretags rätt mot fall av nationalisering i fattiga länder som försökte återta kontrollen över sina naturliga tillgångar, eller mot snabba sociala och politiska omslag i av kolonialism destabiliserade områden. En överblick av västerländska företags rovdrift och brott mot mänskliga rättigheter runtom i världen ligger utanför omfånget för denna artikel, men en behöver inte se längre än till exempel United Fruit Company (dagens Chiquita) och andra amerikanska företags hänsynslösa exploatering för att vara av uppfattningen att expropriering av internationella företag kan vara fullt befogad.
Tycker en inte det, så är det fortfarande väldigt troligt att en ställer sig högst tveksam till hur klausulen faktiskt används. Från den ursprungliga betydelsen har termen ”expropriering” nämligen expanderats till att innefatta både potentiella framtida vinster, och exempelvis skatter som inte ligger i linje med en ”internationellt erkänd standard”. Företag stämmer nu stater på grund av miljölagstiftning, antiröknings-kampanjer, höjda löner, moratorium på hydraulisk spräckning, eller, som exempelvis Vattenfall under ett snarlikt avtal, när opinionen i Tyskland i efterdyningarna av Fukushima-katastrofen vill avveckla kärnkraften och regeringen för en gångs skull är lyhörd. Det hela gör narr av lokala regelverk och demokratiska processer, och lyfter ut saker som rimligtvis hör hemma på lokal nivå till ett globalt och toppstyrt ekonomiskt-byråkratiskt maktspel.
Som lagtexterna numera tolkas så har dessa avtal dessutom några tragikomiska konsekvenser. Att utländska företag måste behandlas ”lika” med inhemska har konsekvensen att företagen nu har större rättigheter än människor. En utländsk medborgare får ju inte alls automatiskt samma rättigheter som en inhemsk medborgare. Dessutom är det bara utländska företag som kan utnyttja ISDS, vilket många länder mycket riktigt har uppmärksammat som en rejält bisarr effekt av det hela, eftersom det de facto blir en fördel för de utländska företagen.
Än värre blir det när vi tittar på vad dessa tribunaler faktiskt är. För det första är det ett helt och hållet ensidigt verktyg, eftersom företag kan stämma stater men inte tvärtom. Beslutet tas av tre internationella jurister, som förvisso utses av de respektive parterna (den tredje utses av de två första), men som alla kommer från stora firmor som främst representerar just multinationella företag. Det finns historiskt ingen insyn, ingen domare, ingen jury, det går inte att överklaga, och förstås inte att påverka för allmänheten. 15 skiljedomare har hanterat 70% av de stora tvisterna, och 55% av alla tvister. I en ursinnig krönika från härom året signerad George Monbiot återfinns ett citat från en av dessa jurister:
”När jag vaknar på natten och tänker på skiljedomsförfarandet, så upphör det aldrig att förundra mig att suveräna stater har gått med på medling av investeringstvister över huvud taget… Tre privata individer anförtros makten att utan någon begränsning eller möjlighet till överklagan granska en regerings alla åtgärder, alla domstolsbeslut, samt alla lagar och regleringar som härrör från parlamentet.” [17]
Ja, hur är det möjligt att länder går med på den här proceduren? Argumenten för varför detta är bra har, lustigt nog, varierat, allteftersom de visats vara ihåliga. Traditionellt sett hävdades det ofta att sådana bilaterala investeringsavtal ökade investeringsgraden och därför var ekonomiskt viktiga. 2003 kom dock en rapport från Världsbanken som visade att korrelationen inte bara var näst intill obefintlig, utan att det också fanns obehagliga baksidor. [18] Liknande studier från bland andra Yale har bekräftat samma sak. De fallen när en viss korrelation kan uppmätas, är när investeringarna är tänkta att gå till före detta kolonier eller andra fattiga och exploaterade länder. Mellan två länder eller regioner i väst finns det ingen anledning att tro att avtalet ger ökade investeringar.
Argumenten skiftar här till att de bilaterala investeringsavtalen är viktiga för att få hela frihandelsavtalet att funka, och att det i sin tur är vad som kommer att gynna oss ekonomiskt. Men även här finns det inga garantier. En modell som EU-kommissionen använder visar en positiv prognos, men bara förra året (2014) kom en rapport, byggd på en FN-modell för policy-påverkan i ekonomin, som visade i princip motsatta effekter – minskad export, minskad tillväxt, förluster av jobb och minskad löneandel2, minskade statliga intäkter, och en rad andra alarmerande siffror. [19] För att parafrasera brittiska Green Partys David Malone:
”Om du skulle ha en väderleksprognos som säger sol och trettio grader, och en annan som säger snöstorm och minus trettio, skulle det vara ansvarsfullt att säga till folk att gå ut i T-shirt och tofflor?” [20]
Det är helt enkelt inte möjligt att leverera en säker förutsägelse baserat på så osäkra data och med modeller som visar så olika resultat. Ändå är det just denna typ av positiva utfall som en hel del politiker vill sälja oss. Det är lite som att de har bestämt sig för att avtalet ska på plats, och sedan desperat letar efter något sätt att rättfärdiga detta. Någonstans i toppen, omgärdade av lobbyister, formar byråkrater strategier för att övertyga medborgarna. De väljer sina data och modeller, de väljer vilka indikatorer som är relevanta, och sedan hittar de sådana utfall som passar för att sälja in historien. Uppgifterna översätts och sprids sedan till webbsidor, till olika parlament och regionala politiska organisationer, och när de sedan presenteras ute i kommuner eller på möten, så har en skakig modell och missvisande indikatorer förvandlats till säkra siffror om en bättre framtid.
EU slår tillbaka
I viss utsträckning är de europeiska förhandlarna varse om hur dåliga delar av det här avtalet potentiellt kan vara. Cecilia Malmström har själv dömt ut ISDS-systemet som det ser ut i tidigare avtal. [21] Samtidigt vill hon och alltså i förlängningen EU bara reformera systemet lite. Hittills kommuniceras bara en vilja till detta, en vilja som, i den bästa av världar, fortfarande landar oss ett avtal där företag ensidigt kan stämma stater, precis som i det redan färdigförhandlade CETA. Men även det avtalet innehåller formuleringar som kritiserats hårt och som öppnar upp för allehanda missbruk. Till exempel talas det bara om att skydda ”legitim offentlig policy” från företagsstämningar, och avtalet öppnar även för att potentiella investerare ska kunna stämma stater. [22]
Vem bestämmer vad som är legitimt, eller i linje med internationella ekonomiska normer? Ska vi gissa på tre jurister från toppfirmor, vars klienter nästan uteslutande är gigantiska internationella företag? Och så var det en sak till. De tidigare nämnda undersökningarna som visar att korrelationen mellan investeringsavtal och påföljande investeringar är svag eller obefintlig baseras på den gamla typen av avtal och ISDS-procedurer. Hur mycket starkare blir korrelationen om avtalets investeringsskydd urvattnas? Just det, vi snackar i princip homeopati.
De tämligen löjliga försöken att ge förhandlingarna demokratisk legitimitet genom så kallade ”public hearings” har bara levererat lustiga resultat. I sin pliktskyldiga redovisning konstaterar EU-kommissionen att 97% av de 150 000 svaren är negativa, undertecknade och förifyllda uttalanden, medan de övriga 3% är blandade åsikter från allmänhet, frivilligorganisationer och företag. [23] En koalition av kritiska organisationer i samtliga medlemsländer har samlat in nära 2 miljoner underskrifter för att stoppa avtalet. [24] Att kalla det här det minsta demokratiskt är i det närmaste ett skämt.
Detta trots idoga propagandainsatser från EU-håll och kapitalintressen. Nyligen utkom till exempel en rapport [25] som försökte skifta fokus från kritiken kring demokratiproblem och maktförskjutningen till kapitalet genom att lyfta fram små och medelstora företag – en kategori vars namn kan vara missvisande, eftersom företagen här kan ha uppemot 250 anställda. Rapporten visar att TTIP har ”stor potential” för denna typ av företag. Men istället för att vara baserad på någon form av analys, så var det i princip ett frågeformulär där det frågades om företagen upplevde några handelshinder. Det gjorde de, och då är det ju så att säga bevisat att frihandelsavtalet per automatik tar bort dessa. Låt oss se vad hindren består i då:
”[…] exempelvis gränsvärden för bekämpningsmedel, hygieniska krav på produkter, produktmärkningskrav och djurskyddskrav. På tjänsteområdet, där betydligt fler mikro- och småföretag svarat, pekas exempelvis kommunala företag eller statligt ägda företag som opererar i en viss (delvis privatiserad) sektor ut som potentiella hinder.” [26]
Antingen betyder ”harmonisering” av regelverk alltså att lagstiftning på dessa (och andra) områden försvagas, eller så bevisar EU-kommissionens rapport ingenting, eftersom avtalet inte avser ta bort många av de hinder enkätsvaren indikerar. Vi vet vad lobbyisterna vill. Vad byråkraterna tänkt sig verkar vara en kombination av ömsesidigt uteslutande ståndpunkter.
Kom på nåt bättre själv
När en kritiserar den här typen av stora projekt kommer det ofrånkomligen förr eller senare en slags meta-kritik – kom på nåt bättre själv då! Den missar på sätt och vis poängen, för det skiftar fokus snarare än fråntar kritiken dess legitimitet. Det kan ändå vara bra att påpeka att det i kritiken implicit ligger pusselbitar till vad alternativa lösningar skulle kunna vara. I första hand är dock kritiken i sig ett bidrag till en debatt vars mål är att fördröja, förändra och i bästa fall förhindra att TTIP överhuvudtaget går igenom. Det är ett uselt avtal, sålt till oss på minst sagt grumliga eller rentav falska grunder, toppstyrt, odemokratiskt och utan insikt eller möjlighet till direkt påverkan.
Fixeringen vid frihandelsavtal blir i stor utsträckning ett meningslöst mantra på samma sätt som ordet tillväxt etsat sig fast på allas läppar som något slags universallösning på alla problem. Så fort det nämns får alla något dimmigt i blicken och nickar stumt. Tillväxt är en kontinuerlig exponentiell expansion av ekonomin. Om den inte helt kan frikopplas3, både från förbrukning av ändliga resurser och från netto negativ miljöpåverkan, så är den helt enkelt en ohållbar idé. På samma sätt är frihandelsavtal något som inte bara misslyckas med att realisera det namnet utlovar, utan något vi inte har anledning att välkomna överhuvudtaget. Löftena är baserade på osäkra analyser, och indikatorer som tillväxt långt ifrån heltäckande för en analys av hur bra någonting är för oss alla och vår miljö. Eftergifterna på områden som demokrati, frihet, jämlikhet och integritet är däremot högst påtagliga, står där svart på vitt, syns i de fjärmade tribunalerna och kommer att ha samma reella effekter som denna typ av ekonomiska reformer redan har haft i decennier.
I dokumentären The Economics of Happiness skildrar bland annat svenskbekanta Helena Norberg-Hodge hur den lilla regionen Ladakh i västra Himalaya på 70-talet börjar förvandlas från en isolerad och självförsörjande enklav med en mycket fredlig och jämlik social struktur till en bränsledoftande, monoton och konfliktfylld plats där fattigdom och arbetslöshet breder ut sig:
”Plötsligt byggdes en subventionerad väg, som körde billiga subventionerade produkter i bilar som drevs av billig, subventionerad bensin. Den lokala ekonomin slogs ut. […] Under mina tidiga år där besökte jag en vacker by, och av ren nyfikenhet bad jag en ung man att visa mig det fattigaste huset. Han funderade en stund, och sade sedan att det inte fanns några fattiga hus. Tio år senare hörde jag samma man säga till en turist, ‘om ni bara kunde hjälpa oss Ladakhier, vi är så fattiga’” [27]
Det handlar inte bara om relativ materiell rikedom, utan också själva idébilden4 av vad rikedom är. Vi må säga att det är andra värden än ekonomiska vi håller högst, men det är inte så vårt samhälle fungerar. Det är bilder av materiellt överdåd, ständigt ökande produktion och konsumtion, och ständigt skiftande statussymboler som vi sköljer över oss själva och andra. Det är med frihandel och globalisering vi tvingar in folk i fabriker där de producerar billiga produkter som vi sedan konsumerar. Det är vi som skapar arbetslöshet där begreppet tidigare inte funnits, och det är vi som sätter olika värde på människor trots ständigt bedyrande om motsatsen. Hade vi menat allvar, så hade inte miljardindustrier och drivor av politiker upphetsat talat om nedmonterandet av handelsbarriärer, utan med sina bara händer monterat ner de barriärer runt exempelvis Fort Europa mot vilka en ström av desperata kroppar numera rutinmässigt slås i spillror.
Frihet, som i fri handel, är ingenting som kan definieras ensidigt, utan bara i förhållande till andras rätt att också uttrycka och manifestera sin egen – vare sig det handlar om Chiapas, Ladakh, Kobane, en förort i en storstad eller marginaliserad landsbygd i valfri nationalstat. Vad vi egentligen behöver är rättvis och hållbar handel. Fri rörlighet för människor, inte företag och pengar. Lokalt självförsörjande och global solidaritet. Demokratiska organisationer som kontrolleras direkt av dem de berör, inte toppstyrd och auktoritär maktkoncentration. Satsningar på effektiv, förnybar och decentraliserad energiförsörjning istället för stora, centraliserade och miljöfarliga energiprojekt. Mat som är hållbar, närproducerad och som inte orsakar lidande, istället för döda djurkroppar, skövlad regnskog och produkter som helt i onödan färdas över halva jordklotet.
TTIP ger oss ingenting av det här, utan agerar naturlig fortsättning på den socioekonomiska bulldozer som bit för bit tar ifrån folk möjligheten att vara självständiga, bidrar till humanitära katastrofer, förstör miljön, likriktar samhällen, och förflyttar makt till stora, toppstyrda organisationer och institutioner. Ett antal miljöorganisationer har jämfört avtalet med en trojansk häst, och det är en träffande analogi. Jag vill inte släppa in hästen, och jag vill inte åka med bulldozern. Jag vill åka åt ett helt annat håll, kanske på en cykel.
Fotnoter:
1) ”Föreslår” är för många länder i globala syd en försköning av vad som de facto är påtvingade policy-ändringar villkorade mot ekonomisk hjälp. Se exempelvis IMFs så kallade ”Structural Adjustment Programmes”, här: http://www.globalexchange.org/resources/wbimf/oppose eller här:http://www.globalissues.org/article/3/structural-adjustment-a-major-cause-of-poverty
2) Den del av ekonomins totala värde som går tillbaka till de som arbetar som löner. Resten går, förutom vissa kostnader, tillbaka till kapitalet. Allt annat lika, betyder alltså en minskad löneandel ofta en omfördelning från vanliga människor till kapitalägare.
3) Se till exempel Tim Jacksons bok Välfärd utan tillväxt (2009) för en diskussion kring detta.
https://en.wikipedia.org/wiki/Prosperity_Without_Growth
4) Att automatiskt se frånvaron av materiellt överdåd som “fattigdom” är en typisk västerländsk tolkning som är arrogant och naiv på samma gång. Överdådet är kostsamt för både miljö och folkhälsa och fördelas ytterst ojämnt. Många av oss jobbar 40-50 timmar i veckan för att upprätthålla det – vilket är mer än vad både befolkningen på medeltiden och traditionella jägare-samlarsamhällen behövde göra. Samtidigt stigmatiseras, skuldbeläggs och marginaliseras de som är sjuka eller inte kan hitta jobb överhuvudtaget. Vi skulle kunna jobba några timmar i veckan och ändå ha en materiell levnadsstandard som garanterar oss alla livets nödvändigheter – och därutöver frihet att göra eller skapa vad vi önskar.
Referenser:
[2] https://en.wikipedia.org/wiki/Zapatista_Army_of_National_Liberation
[3] https://www.citizen.org/documents/NAFTA-at-20.pdf
[5] http://canadians.org/blog/nafta-challenge-against-fracking-moratorium-fast-tracked
[6] Film, The Brussels Business, Friedrich Moser & Matthieu Lietaert (2012)
http://www.thebrusselsbusiness.eu/index.html
[7] http://corporateeurope.org/climate-and-energy/2015/04/carte-blanche-fracking
[8] http://www.etc.se/ledare/eu-projekt-kuppat-av-prostitutionslobbyn
[10] http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2013/march/tradoc_150737.pdf
[11] http://ecostandard.org/?p=2125
[12] http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/STUD/2014/514007/AGRI_IPOL_STU%282014%29514007_EN.pdf
[13] http://corporateeurope.org/pressreleases/2015/04/ttip-leak-eu-proposal-undermines-democratic-values
[15] https://www.techdirt.com/articles/20131113/08405625230/tpp-ip-chapter-leaked-confirming-its-worse-than-acta.shtml
[17] http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/04/us-trade-deal-full-frontal-assault-on-democracy
[19] https://ase.tufts.edu/gdae/Pubs/wp/14-03CapaldoTTIP.pdf
[20] https://www.youtube.com/watch?v=6fDCbf4O-0s&t=51m9s
[22] https://ttipfakta.wordpress.com/
[23] http://trade.ec.europa.eu/doclib/docs/2015/january/tradoc_153045.pdf
[25] http://trade.ec.europa.eu/doclib/press/index.cfm?id=1292
[26] http://ttippen.se/2015/04/22/vi-granskar-kommissionens-rapport-gynnar-ttip-verkligen-smaforetag/
[27] Film, The Economics of Happiness (2011), Helena Norberg-Hodge, Steven Gorelick, & John Page
http://www.localfutures.org/the-economics-of-happiness/