Trasiga hjärtan kommer alltid att vilja förstöra. Säger nån att det är fel så missar hen poängen.
Trött på att läsa krönikor som polariserar, svartmålar, demoniserar. Som under tunn fernissa gör skillnad på folk och folk.
För det spelar ingen roll om det sker i Paris förorter, i norra London eller i Husby. Den enda gemensamma faktorn är den situation som folk på dessa ställen befinner sig i. Den desperation och frustration som dagens samhälle, dagens system, orsakar.
“Varför tror ligisterna att de har rätt att slå sönder och bränna andras egendom?” tjuter någon förnärmat.
Jag kan berätta vad som krävs för att sätta eld på världen.
Det behövs en hel del bränsle; brist på meningsfulla aktiviteter, brist på möjligheter till självförverkligande, arbetslöshet, diskriminering, fattigdom, segregation, självförakt, frustration, hat, rundgång. Sen krävs det bara en liten, nästan obetydlig, gnista.
Allt brinner upp, alla pekar finger. Men maktstrukturerna förblir brandsäkra och osynliga. Fler poliser. Sätt dit de jävlarna. Hårda straff. That will show them. Sen när småsyskonen vuxit upp i söndertrasade, dysfunktionella familjer i hopplösa miljöer… BRYT! Så tar vi allt från början igen. Tystnad, tagning… tegelsten.