anarkism – Svartkatt

På språng i historien

Ibland har en lite tur, som när jag nyligen efter jobbet, nyinflyttad New Jersey-bo som jag är, sökte på nätet efter intressanta saker i mitt närområde, och insåg att jag bor inom joggingavstånd från Ferrer-kolonin och Ferrer-skolan som fanns här under den tidigare delen av 1900-talet. Sagt och gjort – det blev en fin joggingrunda – men vad handlar allt det här egentligen om?

Skolan och kolonin fick sitt namn från Francesc Ferrer i Guàrdia, som var en spansk lärare och anarkist aktiv i bland annat Barcelona, där han alldeles i början av 1900-talet öppnade den första så kallade moderna skolan. Skolans kännetecken var en sekulär och rationell utbildning fri från tvång, i kontrast till tidens religiösa och kyrkliga dominans på området, och det uttalade målet var att utbilda arbetarklassen och frigöra dem från kyrkans och statens dogmer för att istället forma självständiga, fritt tänkande individer.

Myndigheterna såg inte på detta med blida ögon, och det dröjde inte länge förrän Ferrer hamnade i arresten, misstänkt för deltagande i mordförsöket på kung Alfonso XIII. Utan några bevis satt han arresterad i närmare ett år varpå han släpptes, men då hade hans moderna skola tyvärr redan tvingats stänga. Ferrer gav dock inte upp, utan tog sig an att skriva ner sina tankar om den moderna skolan och den anarkistiska pedagogik han förespråkade.

I efterspelet till den så kallade tragiska veckan 1909, där militant arbetarklass drabbat samman med armén på flera håll i Katalonien, togs Ferrer återigen tillfånga och avrättades, trots att det inte heller denna gången fanns några bevis för hans inblandning i oroligheterna. Den här typen av trakasserier, förföljelser och rena mord var tyvärr väldigt vanliga på den tiden, och även idag drabbas radikala aktivister av liknande fruktansvärda öden när staters makt hotas. Här skulle historien kunnat sluta, men Ferrers idéer inspirerade människor i när och fjärran, och moderna skolor öppnades i USA, England, på Kuba och i Sydamerika, och hade en stor inverkan i den spanska arbetarrörelse som ledde fram till revolutionen 1936.

Den enda kvarvarande byggnaden för skolan och kolonin – Goldman house (efter Samuel Goldman, inte Emma). Twin peaks-vibbarna är en specialeffekt som kan fås genom att hålla svettiga fingrar på kameralinsen…

En av de mest kända av dessa skolor är den som öppnades 1911 på Manhattan, av bland annat Leonard Abbott, Alexander Berkman, Emma Goldman och Voltairine De Cleyre. Förutom undervisning pågick också militant aktivism inom och i kretsen kring skolan, och detta var något som fick polisen att intressera sig för den. Skolan flyttade så småningom (1915), för att undvika närgången statlig översyn, till Piscataway Township, New Jersey, där den var aktiv fram till 1958.

De moderna skolorna och de ofta tillhörande bosättningarna var till viss del lika de tidiga 1800-tals socialisternas, såväl som andra liknande skolor och tekniker, som exempelvis Montessori, men det fanns också viktiga skillnader. Där andra alternativa och progressiva skolor och kolonier ofta kunde anamma en isolationistisk attityd, var de anarkistiska Ferrer-skolorna och kolonierna högst medvetna om och inblandade i radikal klasskamp.

Syftet var inte att isolera sig, utan att ge unga människor verktyg för att ta samhällsförändringen i sina egna händer. Under bröd-och-rosor strejken, som jag skrivit om tidigare, var exempelvis skolan en av de som tog emot de strejkandes barn för att avlasta dem ekonomiskt och skapa politiskt momentum – något som visade sig vara mycket framgångsrikt. I Spanien före inbördeskriget 1936 tjänade Ferrers visioner som förebild för de många skolor och kulturella center som rörelsen byggde upp.

Det kan också vara värt att påpeka att de tidiga socialisterna, som ofta nedsättande kallades utopiska socialister, hade en hel del bra idéer och med rätta inspirerade senare generationer. Det finns i vissa läger en tendens att försöka dela upp socialismen i “utopisk” och “vetenskaplig”, något som mest var ett sätt att positionera sig för vissa ambitiösa teoretiker, och inte riktigt håller för en närmare granskning.

I själva verket vilade de tidiga socialisternas försök på en rätt vetenskaplig grund – de försökte empiriskt genomföra den förändring de ville se, genom att gå till verket och bilda kolonier. De var inte utan fel, och vi kan ju säga att de med facit i hand inte lyckades, men det gäller ju alla hittills existerande socialistiska rörelser, och de som kallade sig vetenskapliga socialister kom inte bara med en och annan märklig profetisk förutsägelse utan deltog också i ett och annat misslyckat politiskt projekt – exempelvis i form av partibyggen och parlamentarism.

Ingen enskild socialistisk strömning kan alltså sägas ha “lyckats” eller funnit “sanningen”, men det betyder inte att kampen är hopplös, eller att allt de gjort var bortkastat. Det gäller istället att skilja ut sådana aspekter som kan vara en del av en framgångsrik strategi, och sådana som är hopplösa för att de överhuvudtaget inte kan leda oss i rätt riktning.

Det ser inte mycket ut för världen, det lilla huset i Piscataway, New Jersey.

De tidiga socialisterna pekade på visioner som med en nypa sund skepsis ändå kan tjäna som inspiration, och de visade vägen för en sorts prefigurativ politik där alternativ kultur och alternativa sociala relationer kunde börja gry och förankras i samtiden. Senare generationer utvecklade en mer avancerad klassanalys – till stor del för att de ekonomiska klasserna då på allvar började utkristalliseras – och en arbetarklassmilitans i fackföreningar, bostadsområden, på gator, och på torg. De visade att det ibland också behövdes öppen kamp för att nå målen.

Jag gillar själv därför inte att använda ordet utopi som en nedsättande term. Vi behöver ett inslag av utopiskt tänkande och agerande, vi behöver börja skapa framtiden här och nu. Och det innebär inte att jaga perfektion i nuet, utan att idag så gott vi kan försöka närma oss det vi vill se imorgon, samtidigt som vi inser att vårt uppror är en ständigt pågående process. Våra medel behöver helt enkelt stämma överens med våra mål. Vi behöver förkasta de historiska tendenser som är ineffektiva och inte ens leder åt rätt håll – parlamentarism, nationalstater, politiska partier och auktoritära maktövertaganden – och osentimentalt plocka det bästa från det förflutna, som tillsammans kan bilda en frihetlig teori och praktik.

Ferrer-skolor och kolonier är en del av detta fina arv, som idag uttrycker sig världen över i sociala center, ockuperade byggnader, frihetlig pedagogik eller exempelvis en rad fria universitet runt om i världen. Att vara på språng i historien, kan på så sätt hjälpa oss att hitta både inspiration, verktyg och en koppling till de som försökt förändra samhället innan oss. Så tänkte jag ungefär, samtidigt som jag på trötta ben joggade hem mot solnedgången i New Jersey-värmen.

Även räven är revolutionär

Under de månader jag har bott i Storbritannien har jag plågsamt sakta försökt att finna – och i vissa fall skapa – de sammanhang där radikal politik kan bedrivas, eller åtminstone diskuteras och påbörjas. Det har varit svårt, för som boende i en mindre brittisk stad har det mest handlat om små, ofta relativt informella, grupper som kan vara svåra att komma in i som utomstående.

Av de sammanhang och kamper där jag kommit i kontakt med folk, så är det ett som sticker ut mer än andra; Hunt Saboteurs. Det är de mest aktiva, ihärdiga och, kanske, populära, av alla de små grupper som i någon mening bedriver politisk direkt aktion här. Under jaktperioden, som verkar infalla senhöst, vinter och tidig vår, är dessa grupper ute upp till två dagar i veckan och punktmarkerar jaktlag på den brittiska landsbygden, och så har de flesta grupper hållit igång i 10-15 år på ett sätt som, enligt några av hunt sabsen själva, saknar motstycke i Storbritannien.

De försöker se till så att jaktlagen inte lyckas fälla några djur, främst då de rävar som det är förbjudet för jägarna att jaga men som de ändå verkar jaga så länge ingen ser på. Aktivisterna får ofta ta mycket glåpord och fysiska hot såväl som direkta angrepp från ryttare, fyrhjuliga motorfordon, polis eller ”hunt supporters”. Det kräver mycket arbete och mental uthållighet, men känslan av att nästan varje gång rädda djur, ibland på ett oerhört direkt och påtagligt sätt, upplevs som ovärderlig.

Ofta deltar flera grupper tillsammans i sådana aktioner, i ett nätverk som spänner över de flesta av de delar av Storbritannien där större jaktlag finns och anordnar jakter. Vad som får aktivisterna att ihärdigt fortsätta vecka efter vecka, år efter år, är den starka känslan av att arbetet är meningsfullt, tack vare den direkta feedbacken. Dessutom utvecklar de nära band där de hela tiden tillsammans försöker hjälpa djuren och samtidigt skydda varandra från aggressioner i en ofta ganska tumultartad miljö och fientlig atmosfär. Alla som tagit sig igenom olika strapatser tillsammans med andra vet vad sådant gör för sammanhållningen.

De grupperna jag har kommit i kontakt med består i stor utsträckning av veganer och tillika anarkister – inte så konstigt med tanke på fokuset på djuren och radikal direkt aktion som metod, men det är samtidigt inte på något sätt ett krav. Däremot fungerar den sociala gemenskapen kring hunt sabbing som en dynamo för aktivism som går långt bortom kamp för djuren – både antifascistiskt arbete såväl som radikala sociala kamper utgår ofta från dessa grupper i den utomparlamentariska miljön, åtminstone utanför storstäderna.

Kopplingarna finns förstås också där i den direkta aktiviteten, då mycket av jaktlagen består av adel eller rik överklass, och aktionerna i sig är ett ifrågasättande av den avgränsade privata egendom på vilken jakterna ofta sker. Men det sätt på vilket den specifika aktiviteten skapar en gemenskap som går bortom sitt eget sammanhang är det mest intressanta. När vi tänker på infrastruktur för sociala kamper tänker vi kanske på lokaler, ekonomiska resurser och dylikt. Sådant har hunt sabs givetvis, i form av fordon, utrustning och till och med merch. Men infrastruktur är även vänskapsband, idéer, kontakter – allt det som tillsammans utgör affinitet.

Hunt sabsen tar med sig denna affinitet och överför den till ett större sammanhang. Det här sättet på vilket denna infrastruktur fungerar som ett socialt lim som förenar och knyter ihop olika kamper är ett faktiskt existerande exempel på det där ofta abstrakta mantrat om att alla våra kamper hänger ihop. Och det i ett sammanhang som dessutom ofta tenderar att misskrediteras eftersom relativt få tar kampen mot förtryck av djur på allvar.

Som ett exempel bygger den här texten på information som jag har fått i sammanhang ofta helt andra än hunt sabbing – fångsolidaritet, organisering mot vräkningar och i arbetet med att anordna en radikal bokmässa. Det är jävligt nice. Den typen av positiva, konstruktiva intersektioner ger mig hopp.

Varför anarkism?

Vi lever i ett samhälle där vi kan skapa så oerhört många saker som människor förr inte ens kunde drömma om, ändå förblir många av dessa saker blott en dröm för de allra flesta. Vi vet mer än någonsin tidigare om planeten vi bor på, och med den vetskapen rusar vi rakt mot en förödande miljökatastrof. Vi pratar om frihet, folkstyre och jämlikhet, men aldrig förr har så få lagt beslag på och kontrollerat så mycket av jordens resurser.

Vi har med vår kunskap och teknologi skapat maskiner och uppfunnit tekniker för att underlätta det arbete som är nödvändigt för vår överlevnad och vårt välmående, men ändå är vi överarbetade, rädda för att de ska ta våra jobb, stressade av den takt de sätter, och alienerade som dess maktlösa bihang.

Trots att vi övervakar och kontrollerar våra samhällen i en omfattning utan motstycke, saknar vi kontroll över våra liv. Nästan allt det som generationer av människor byggt upp och behöver, har en liten minoritet gjort till sitt eget. Vi skapar lagar som förbjuder den fattige att stilla sin hunger, och samma lagar skyddar dem som äger nästan hela världen. Resultatet är att våra samhällen är fulla av fängelser, och dessa fängelser i sin tur fulla av människor vars främsta brott är att de försöker överleva.

Istället för att bygga system för att tjäna människor, skolar vi människor för att tjäna system. Vi formas till att vara likriktade, produktiva och i en snäv bemärkelse nyttomaximerande kuggar, istället för unika individer som tillsammans med andra nyfiket strävar efter att forma vår omvärld och förverkliga oss själva.

Vi är fattiga i överflöd, stressade av effektivitet, fångade i illusionen av frihet, och främlingar inför vår egen mänsklighet.

För den som simmar motströms kan det till slut verka som om det är den egna förmågan som är otillräcklig, och att strömmen är det normala – nödvändiga – tillståndet. Men precis som strömmen är det konkreta resultatet av en rad processer som tillsammans skapar den, är vårt samhälle resultatet av de system som kommit att dominera nästan alla aspekter av våra liv.

* * *

Vi lever i stater, där ett fåtal gör anspråk på att bestämma över oss, och där vi i bästa fall, med några års mellanrum, får välja vem som blir vår nästa herre. Sådan makt har genom historien hävdat sin legitimitet att styra och beskatta oss genom hänvisningar till både övernaturliga väsen och mer eller mindre sofistikerade filosofiska eller praktiska resonemang, men bygger i grund och botten alltid på hotet om eller verkställandet av våld, och tjänar ytterst som försvarare av privilegier.

Vi lever under ett ekonomiskt system, kapitalismen, där medeltidens absoluta anspråk och metoderna för fråntagandet av resurser från människor bara ändrat karaktär och kallas andra namn – privat egendom, profit, hyror och räntor. I själva verket är ojämlikheten större än någonsin, eftersom detta system är gränslöst i sin drivkraft och globalt i sitt omfång. Kapital måste hela tiden bli mer kapital, då det enda alternativet till ständig tillväxt är en kris. Det här är en logik som är förödande ur både ett mänskligt och ekologiskt perspektiv.

Vi lever också i ett samhälle där patriarkala maktstrukturer, rasism, imperialism, och kolonialism fortfarande har en stor inverkan på allt från vår vardag till de mest globala sammanhangen. Där de imperialistiska stormakterna tidigare på ett direkt sätt exploaterade andra världsdelar genom våld, slavhandel, etnisk rensning och kolonier, sker det nu ofta genom olika ombud, ekonomiska medel som dyrköpta lån, internationella institutioner, och söndra-och-härska tekniker.

Vi sorteras på detta sätt enligt en uppsättning överlappande hierarkiska centrum-periferi förhållanden där olika områden och grupper av människor ställs mot varandra och exploateras, under lokala såväl som globala eliter. Nord mot syd, tätort mot landsbygd, centrum mot förort, nation mot nation, heteronorm mot variation, män mot kvinnor, klass mot klass.

Alla dessa förtryck består av två komponenter. Dels ett anspråk på auktoritet, det vill säga idén att vissa har rätt att befalla andra, och dessa andra har en skyldighet att lyda, och dels alla de sociala mekanismer och institutioner som varje dag upprätthåller all denna makt och alla dessa förtryck, med ideologi, ekonomiska och politiska verktyg, och till syvende och sist med våldskapital.

Men när krigsförbrytare försöker försvara sig med att de bara lydde order, inser vi instinktivt att det resonemanget inte håller – att alla i slutändan är ansvariga för sina handlingar. Det går därför inte att tala om någon skyldighet att lyda order, och därmed inte heller om någon rätt att befalla andra. För den fria människan finns det, strikt talat, inga order – ingen legitim auktoritet.

För att bli fria, måste vi därför tillsammans kämpa för att avskaffa alla dessa maktstrukturer, auktoriteter och hierarkier: Nationalstaten, kapitalismen, patriarkatet, rasismen och de regionala såväl som globala koloniala förhållandena och många andra normerande och förtryckande mekanismer.

* * *

Vissa menar att något sådant skulle utmynna i samhällets upplösande, och ett individernas öppna krig mot varandra. Att de hierarkiska system vi lever under är ett utslag av den mänskliga naturen, och därför ett nödvändigt ont, eller rentav ett skydd mot en ännu mer depraverad mänsklig egoism och råhet.

Vi människor har förvisso en viss biologisk natur, i form av en fysisk kropp med större eller mindre variationer och egenheter. Men bortom det är vår natur – vårt sätt att vara – ingenting absolut utan tvärtom väldigt dynamiskt och omöjligt att koppla bort från vårt sociala sammanhang. Vi har en hel uppsättning mer eller mindre framträdande benägenheter. Dessa benägenheter är ofta också inbördes motstridiga.

Vi har, generellt sett, både ett egenintresse att själva må bra, men också benägenheter att samarbeta, hjälpa andra och dela med oss. Frågan är därför inte vilken vår sanna mänskliga natur är, utan vilka samhälleliga förutsättningar som bäst kan göra dessa benägenheter till en grund för ett harmoniskt samhälle, där vi istället för systematiska motsättningar utgår från vårt gemensamma intresse att vara fria och må så bra som möjligt.

Det tjänar alltså inget till att skydda oss mot en påstådd destruktiv mänsklig natur genom att låta vissa människor ha makt över andra. Tvärtom är det ur just sådana maktförhållanden som systematiska intressekonflikter och konstruerade motsättningar skapas. Det är alltså, i den mån det alls går att prata om en bestående mänsklig natur, knappast frågan om att vi inte är goda nog att vara fria, utan om att vi inte är lämpade att bestämma över andra.

Inte heller vår frihet går att koppla bort från våra relationer till andra människor. Det finns en föreställning om att ”min frihet slutar där din börjar”. Med det resonemanget är det lätt att se behovet av en överhet som medlar mellan alla dessa ömsesidigt uteslutande friheter. Men med samma logik skulle de som i ensamhet sliter mot naturens krafter automatiskt vara friare än de som tillsammans med andra bygger upp kraftsparande anordningar, gemensamma skyddsnät, bekvämligheter, kultur, för att inte tala om vänskap och kärlek.

Vi går inte runt som små isolerade bubblor med små ömsesidigt uteslutande friheter – vår frihet speglar sig tvärtom i alla andras frihet, tillsammans förstärker och förutsätter de varandra. Vi behöver ingen överhet för att vara fria, det är tvärtom utan överheten vi kan skapa och upprätthålla riktig frihet, frihet som bygger på våra direkta relationer och ömsesidiga intressen.

* * *

Det är också lätt att missta de mer eller mindre fördelaktiga funktioner som det nuvarande samhällssystemet trots allt erbjuder – ofta precis så mycket som människor lyckas kämpa till sig genom historiens gång – med det hierarkiska sätt på vilket de idag är ordnade.

Att avskaffa staten, till exempel, betyder inte att lägga ner alla sjukhus, all utbildning eller alla bibliotek. Det betyder istället att alla de gemensamma funktioner vi ser som nödvändiga och önskvärda, förvaltas gemensamt, och att det är de som direkt berörs som avgör precis hur det ska gå till och hur allting organiseras.

Fria från de förtryckande strukturerna kan vi istället fokusera på våra verkliga behov, som exempelvis att arbetet inom viktiga områden som vård, utbildning och omsorg blir så bekvämt och enkelt som möjligt, att uppgifterna fördelas solidariskt, och att alla får tillgång till dessa gemensamma resurser. Frihet på riktigt är jämlikhet på riktigt.

Att avskaffa kapitalismen innebär på samma sätt inte slutet på innovation och människors fria, kreativa aktivitet, utan befriar tvärtom dessa från en påtvingad logik som inte speglar våra önskningar och behov. Föreställningen att vi inte skulle göra någonting alls om vi inte tvingades till det av chefer och kapitalister, följer direkt från faktumet att vi idag tvingas till att göra olika saker främst på grund av just chefer och kapitalister, och därför skulle föredra att inte göra någonting alls.

Befriade från dessa ok finner vi våra egna inre drivkrafter. Det finns inget som värmer mer än en tacksam blick, inget som gör en mer stolt än att självständigt klara av ett problem, inget som motiverar mer än känslan av att utvecklas och bemästra uppgifter, och inget som inger mer trygghet än vetskapen om att andra har ens rygg – inte utav plikt eller tvång, utan för att alla tjänar på det. Det är så fria, kreativa individer skapas, det är så vägen till självförverkligande friläggs.

En av de mest skadliga och destruktiva delarna av dagens samhälle, en helt nödvändig komponent och samtidigt resultatet av den ojämlikhet och det förtryck vi lever under, är fängelsesystemet och polisen. Det är inte bara fantasilöst att tro att hårda straff hjälper, inte bara naivt att tro att fler poliser löser problem – det är cyniskt, eftersom dessa institutioner aldrig var tänkta att göra något åt orsakerna till sociala problem, utan har alltid främst varit verktyg för att hålla symptomen i schack och skydda privilegier.

Hårda straff avhjälper inte utan förvärrar snarare sociala problem. De flesta brott är resultatet av en oerhörd snedfördelning av resurser, och det är därför genom att bygga samhällen fria från makthierarkier och förtryck, som vi kan förebygga sociala problem. De antisociala handlingar och konflikter som ändå oundvikligen inträffar bekämpas bäst genom att de som utför dem och de som drabbas får rätt vård, hjälp med konfliktmedling, och hjälp med återställande av sitt välmående och sin plats i samhället – rehabilitering istället för straff.

På samma sätt har polisen en roll som historiskt kan knytas till industrialiseringen, och behovet av att kontrollera stora folklager som då tvingades in i lönearbete med hjälp av hot, straff och fråntagande av gemensamma resurser. Polisen är ett organiserat våldsmonopol vars främsta syfte är att försvara privat egendom och staten. I den mån samhällen behöver skyddas från antisocialt beteende, kan detta ske på andra, för ändamålet mycket mer lämpade sätt, baserade på frivillig och självständig organisering.

Det krävs med andra ord en stor dos naivitet eller cynism för att förespråka fängelser och poliser som lösningen på samhällsproblem, och det praktiska, för den som vill se ett fritt samhälle, är att verka för dessa institutioners avskaffande.

* * *

Så som vårt samhälle är utformat idag, står de flesta av oss utanför och tittar in, genom ett mediafönster, på det som kallas politik. Det är lätt att tro att det är på presskonferenser eller i parlament, i ljuset av fotoblixtar och filmkameror, som samhällsförändring sker. Men det vore att missta verkan för orsak. I själva verket är det vi ser bara resultatet av långvariga och till stor del osynliga kamper, i vardagen, på arbetsplatser, och på våra gator och torg. Kamper som förs av vanliga människor, eller ibland av lobbyorganisationer som företräder olika särintressen.

Det är inte en slump att det som kallas politik framställs som aktivt och förändrande, och det som är vår vardag avpolitiseras och passiviseras. Det passar dem som har makten. Men i själva verket är förhållandet det omvända. Att förlita sig på politiker är ineffektivt och kontraproduktivt, av flera anledningar, och det är i vår vardag den riktiga politiken och förändringspotentialen finns.

De som kommer till makten i parlamentariska system, har de underliggande institutionerna att tacka för sin position, och blir därför helt beroende av dessa för att behålla sin makt. Nationalstatens och kapitalets intressen blir därför också deras egna. De skickar nu poliser mot demonstranter, vräker eller utvisar människor, förstör miljön och blir garanten för privat egendom och en uppsjö andra privilegier. Det handlar inte bara om att det är omöjligt för makthavarna att veta vad alla som de har makt över vill och behöver – de har från oss skilda intressen.

De som förlitar sig på politiker för att åstadkomma radikal samhällsförändring, blir oftast inte bara snabbt besvikna, utan också passiviserade. Istället för att organisera för förändring i sin vardag, ställer de hoppet till politiska företrädare, som, även om de genomför en reform eller förändring, lika snabbt kan dra tillbaka denna om det plötsligt är i maktens intresse. Fina tal, lagar eller rättigheter på ett stycke papper, väger lätt jämfört med kraften bakom de förbättringar som ett folk gjort till sin vana, genom sin egen kontinuerliga aktivitet och organisation.

Att särskilja det politiska från vår vardag är endast ett sätt att dölja för människor hur de kan förändra sin omvärld. För det är just i vår vardag som vi måste vara politiska, genom att direkt organisera oss för den förändring vi vill se. Bara på det viset kan vi utmana institutionernas makt över oss utan att skapa nya hierarkier, och bygga ett samhälle som utgår från våra egna behov. Bara genom kontinuerlig självorganisation kan vi genomdriva förbättringar som inga politiker eller kapitalägare kan ta ifrån oss eller vända mot oss.

För att bli fria, för att på riktigt bli politiska, måste vi alltså organisera oss i motstånd mot och för avskaffandet av politiken.

* * *

Den här kampen behöver inte bli stor och ogripbar, vi kan alla börja i våra egna vardagserfarenheter. Det kan handla om att organisera sig för att motverka hyreshöjningar i ett bostadsområde. Det kan röra sig om att förbättra miljön på arbetsplatsen eller driva på för drägliga löner. Det kan ha att göra med att kämpa mot försämringar av skola och vård, mot myndigheternas förnedring av sjuka och arbetslösa, mot utvisningar av de som är på flykt, att agera mot rasism, sexism, homofobi, transfobi, statlig repression, förtryck mot icke-mänskliga djur eller något annat.

Det handlar om att bygga gemenskaper, med våra omedelbara och lokala behov som bas och gemensam nämnare, men också om att se likheterna i alla våra kamper, och vårt gemensamma intresse i att inte bara slåss här och nu, utan att här och nu också börja bygga ett nytt samhälle i skalet av det gamla. Att därmed förena alla våra kamper till något större.

Där vi kämpar mot hyreshöjningar, vill vi själva till slut bestämma över våra hem, där vi slåss mot exploatering på arbetsplatser vill vi själva kontrollera all vår tid och allt vårt arbete, där vi slåss mot förödelsen i våra skolor, vill vi förvandla dem till platser där människor samlas, utvecklas, och tillsammans lär sig att förändra världen. Överallt kämpar vi inte bara för kortsiktiga förbättringar, utan för att ta kontrollen över alla aspekter av våra liv.

Vi är många som redan gör detta. Som slutat blicka mot att andra – politiker, pampar, chefer eller kapitalister – ska lösa problemen åt oss. Det kommer de aldrig att göra, för det är överhuvudtaget inte våra problem de avser lösa. Vi är arbetare, arbetslösa, sjukskrivna, hemlösa, studenter, pensionärer och allt däremellan. Vi är barn, föräldrar, flyktingar, vänner och kamrater.

Vi organiserar arbetsplatser, i bostadsområden, på gator och på torg. Vi ordnar soppkök och självstudier, driver sociala center, radikala fackföreningar och bokcaféer, ockuperar byggnader och slåss mot alla former av förtryck. Genom alla dessa kamper lägger vi grunden för ett nytt samhälle baserat på frihet, solidaritet och inbördes hjälp – och på vårt gemensamma intresse att må bra och att kunna förverkliga oss själva.

Det finns de som kallar detta för opraktiska drömmar och naiva utopier.

Det är sant att vi vågar lyfta blicken och drömma om en annan värld. Men våra fötter är fast förankrade på jorden, i alla de kamper som vi redan är en del av. Det opraktiska och naiva är att tro att hierarkier, maktkoncentration och förtryck kan skapa ett fritt och solidariskt samhälle.

Att organisera i aktivt motstånd mot staten, kapitalet och alla andra hierarkiska institutioner är inte bara det mest konsekventa sättet att verka för ett samhälle utan hierarkier och förtryck, det är också det mest effektiva sättet att åstadkomma meningsfull förändring här och nu.

Vi lever idag i ett kallt samhälle. Därför sätter vi de institutioner som förtrycker oss i brand, och värmer oss vid elden. Men elden brinner också stark i våra hjärtan, som en längtan efter frihet, en strävan efter anarki.

För det är vi som är anarkister, och det är det här som kallas anarkism.

Anarkism som politisk filosofi

Vad är anarkism, i ett nötskal? Det är ibland nödvändigt att väldigt kort definiera vad det är en pratar om, och det kan, när det gäller anarkism, göras på många olika sätt. Som politisk filosofi, som historisk rörelse eller mångfald av rörelser, som en uppsättning taktiker, praktiker och principer, och säkert på många andra sätt som kan vara relevanta. Sådana definitioner kan förstås fylla en viktig funktion, men tyvärr skapar några av de som är vanligast idag mer förvirring än vad de bringar klarhet. Den mest kända är nog den som Noam Chomsky, mer eller mindre omedvetet, populariserat via ett par intervjuer. Jag tänkte utgå från den, och utifrån kritiken av den formulera ett alternativ som jag tycker på ett tydligare sätt fångar anarkismens kärna.

Chomsky menar att vad som kännetecknar anarkismen är idén att hierarkier och auktoriteter inte är självrättfärdigande, och att vi därför bör granska dem, var vi än hittar dem i samhället. Visar de sig inte vara legitima, så bör de avskaffas. Kort brukar denna ståndpunkt sammanfattas som att anarkismen är mot alla orättfärdiga hierarkier och auktoriteter. Det här är förstås bara en aspekt av en definition, en slags grundläggande politisk-filosofisk principförklaring, men det är inte för denna avgränsning som definitionen bör problematiseras, utan för att den egentligen inte säger oss någonting alls om det den gör anspråk på att förklara – det vill säga anarkism som just politisk filosofi.

Det är lätt att i detta uttryck, orättfärdiga hierarkier eller auktoriteter, omedelbart projicera sina egna åsikter och därmed finna definitionen tillfredsställande. Men hela syftet med en definition är att den ska förklara någonting som inte redan är givet. Tittar vi på definitionen utan att lägga något subjektivt värde i den, så upptäcker vi att det enda vi har åstadkommit är att förskjuta sakfrågan till att nu gälla vad det är vi menar med orättfärdiga hierarkier eller auktoriteter. Vi landar i en situation där vi fortfarande inte kan skilja anarkism från feodalism – ja, från någon politisk filosofi överhuvudtaget. De bygger nämligen i princip allihopa i viss mån på att just skilja rättfärdiga hierarkier och auktoriteter från orättfärdiga sådana.

Chomskys definition behöver därför omedelbart kvalificeras med exempel. Vad är en legitim hierarki eller auktoritet? Vi får här exemplet med det lilla barnet som är på väg att springa ut i gatan. Vi stoppar barnet med kraft, och detta är ett exempel på en legitim auktoritet. Återigen är det lätt att lockas med i argumentationen, eftersom Chomsky inte säger något som vi inte håller med om. Naturligtvis låter det rimligt att stoppa ett barn från att bli påkört. Men har vi därmed på något sätt närmat oss svaret på vad som generellt kännetecknar anarkism, och vad som utgör en legitim auktoritet eller hierarki? Det har vi inte, utan istället har vi bara komplicerat saken för oss själva genom att blanda samman olika fenomen. Hur anarkismen förhåller sig till relationen mellan barn och vuxna är förvisso intressant och värt att fundera över, men här blir det bara ett sidospår.

För vårt ändamål räcker det med att konstatera att relationen mellan vuxen och barn definitivt inte medger den vuxne att fritt göra vad som helst mot barnets vilja. Det är alltså inte i den relationen som exemplet eventuellt har något att säga om vad vi egentligen menar med rättfärdiga hierarkier eller auktoriteter, utan i gärningen. Det hela blir därför mycket enklare om vi byter ut barnet mot en vuxen. Om jag anser att det är rimligt att med kraft hindra en vuxen från att gå ut i gatan och bli påkörd, har jag därmed på något sätt gjort anspråk på att en sorts hierarkisk eller auktoritär relation i och med detta är rättfärdigad mellan oss, eller, än viktigare, på ett generellt plan mellan olika människor? Det tror jag få skulle tycka var en rimlig slutsats, men låt oss vara ännu tydligare, genom att definiera auktoritet i ljuset av ett mer tillspetsat exempel. Robert Paul Wolff, från In Defence of Anarchism:

”Authority is the right to command, and correlatively, the right to be obeyed. It must be distinguished from power, which is the ability to compel compliance, either through the use or the threat of force. When I turn over my wallet to a thief who is holding me at gunpoint, I do so because the fate with which he threatens me is worse than the loss of money which I am made to suffer. I grant that he has power over me, but I would hardly suppose that he has authority, that is, that he has a right to demand my money and that I have an obligation to give it to him.”

Med denna mer tydliga definition av auktoritet så spelar det alltså inte ens roll om vi använder kraft på ett sätt som är gynnsamt för den som kraften utövas mot eller ej. Vi ser här att utövandet av kraft och anspråk på rätten att befalla andra och att därmed också bli åtlydd är två skilda kategorier.

Beväpnade med vår nya definition, tydligt åtskild från användandet av kraft, fortsätter vi jakten på exempel när sådan auktoritet skulle kunna vara legitim. Ett försök är att resonera kring kunskapsskillnader. Kan det vara så att människor som kan mer än oss inom ett visst område kan tänkas ha legitim auktoritet över oss? Här kan en till exempel lockas att stödja sig på ett tämligen välkänt citat från Bakunin från Gud och staten, där Bakunin efter att ha sågat all tänkbar auktoritet längst med fotknölarna ändå säger:

”Does it follow that I reject all authority? Far from me such a thought. In the matter of boots, I refer to the authority of the bootmaker; concerning houses, canals, or railroads, I consult that of the architect or engineer. For such or such special knowledge I apply to such or such a savant.”

Men Bakunin kvalificerar också omedelbart sin utsaga med följande:

”But I allow neither the bootmaker nor the architect nor the savant to impose his authority upon me. I listen to them freely and with all the respect merited by their intelligence, their character, their knowledge, reserving always my incontestable right of criticism censure. […] I recognize no infallible authority, even in special questions; consequently, whatever respect I may have for the honesty and the sincerity of such or such an individual, I have no absolute faith in any person. Such a faith would be fatal to my reason, to my liberty, and even to the success of my undertakings; it would immediately transform me into a stupid slave, an instrument of the will and interests of others.”

Hur ska vi ha det, är auktoriteten på något sätt legitim eller ej? Det verkar som att Bakunin vill säga båda sakerna samtidigt – eller kan vi skilja på den auktoritet han förkastar, och den han accepterar? Den auktoritet som accepteras tycks mycket beskuren, den innefattar knappast någon rätt att bestämma över människor. Det går att utifrån detta argumentera, vilket bland annat Shaun Wilbur gör i en mycket intressant text i ämnet, att vad vi har att göra med här är erkännandet av expertis, inte av legitim auktoritet så som vi definierat det ovan, eftersom kunskapsskillnaderna förvisso accepteras, men inte anses medge någon rätt att bestämma över andra.

Det här är viktigt, eftersom det är lätt att istället hamna i en position som legitimerar en slags meritokrati eller teknokrati. Vi må behöva förlita oss på experter, kunskapsskillnaderna blir lika oundvikliga som tyngdlagen, men detta är inte detsamma som en legitim rätt för en viss expert att utöva makt över oss. Oavsett argument – att det är för vårt bästa, att vi inte vet bättre, etc – verkar det alltså som att konsekvent anarki, enligt Bakunin, innebär att det till syvende och sist ändå är de som berörs som själva bestämmer.

Det finns alltså ett vardagligt och något slarvigt sätt att använda termen auktoritet, som att en kompis är en auktoritet på fransk film, för det är hens stora fritidsintresse. Det är givetvis meningslöst att vara mot sådan auktoritet, på samma sätt som det inte är meningsfullt att med hänvisning till anarkism förkasta det hierarkiska sätt på vilket filer är ordnade på en dator. Dessa formella eller informella expertiser och vardagsuttryck faller alltså utanför ramarna för vår definition av auktoritet och sociala hierarkier.

Jakten på legitima auktoriteter har hittills alltså bara resulterat i att vi preciserat vad vi menar med auktoritet, och avfärdat sådant som inte faller in under begreppet. Någon legitim auktoritet har vi däremot inte hittat. Kan det vara så att auktoriteter helt enkelt aldrig är legitima? Det verkar vara dit vår utredning leder oss. Många skyggar nog för en sådan slutsats för att de misstänker att den är opraktisk. Behöver det vara så? Låt oss ta hjälp av Robert Paul Wolff igen:

”For the autonomous man [sic], there is no such thing, strictly speaking, as a command. If someone in my environment is issuing what are intended as commands, and if he or others expect those commands to be obeyed, that fact will be taken account of in my deliberations. I may decide that I ought to do what that person is commanding me to do, and it may even be that his issuing the command is the factor in the situation which makes it desirable for me to do so. For example, if I am on a sinking ship and the captain is giving orders for manning the lifeboats, and if everyone else is obeying the captain because he is the captain, I may decide that under the circumstances I had better do what he says, since the confusion caused by disobeying him would be generally harmful. But insofar as I make such a decision, I am not obeying his command; that is, I am not acknowledging him as having authority over me. I would make the same decision, for exactly the same reasons, if one of the passengers had started to issue “orders” and had, in the confusion, come to be obeyed.”

Redan i första meningen konfronteras vi med en förlösande idé: För den fria människan finns det, strikt talat, inga befallningar. Även det som vid en första anblick kan verka vara befallningar, och som verkar åtlydas, är inte nödvändigtvis ett uttryck för accepterandet av auktoritet, utan kan vara resultatet av ett fritt val. Där vi förut haft problem för att auktoritet verkade vara tvetydigt, kan vi nu avfärda kraft och expertis som skilda från auktoritet i sig självt – det vill säga från rätten att befalla andra och skyldigheten att lyda. Det tycks inte heller leda oss i några vidare praktiska svårigheter, utan ter sig vara en hållning som både är teoretiskt stringent och praktiskt hållbar.

Vi är i och med detta redo att försöka oss på en korrigering av den definition vi började med att kritisera. Vi kan till exempel säga följande: Anarkismen är emot all auktoritet, där vi med auktoritet menar rätten att befalla andra. Eftersom sociala hierarkier med nödvändighet utgår från sådan auktoritet, är anarkismen således också mot alla sociala hierarkier.

Till detta kan vi tillfoga en rad observationer. För det första är det här, som nämnts tidigare, ingen uttömmande definition av anarkism. En mer välavvägd definition skulle exempelvis kunna innehålla lite om det konstruktiva innehållet (frivilliga associationer, inbördes hjälp, självorganisering, osv), några ord om anarkismens frihetsbegrepp, historisk kontext – och säkert också en del annat. Det är inte heller någonting nytt vi har upptäckt, utan ett sätt att resonera kring auktoritetsbegreppet som jag sett i många sammanhang, och som ofta används just som invändning mot den intetsägande definitionen vi började med.

Den observante läsaren kan också notera att när vi gör distinktionen mellan å ena sidan auktoritet och å andra användandet av kraft, så lämnar vi i den senare kategorin en slags otydlighet som definitivt är intressant att utforska vidare. Helt klart är det ibland rimligt att använda kraft – även utan en annan persons uttryckliga tillåtelse. Vid andra tillfällen är det istället ett uppenbart övertramp och en kränkning av individens autonomi, och därför knappast ett uttryck för anarki. Hypotetiskt skulle vi kanske också kunna tänka oss en social hierarki som inte ens försöker legitimera sig, utan baseras enbart på våld och hot.

Men det påverkar inte vårt tydliggörande kring auktoritet, utan är snarare ett utslag av det faktum att definitionen vi jobbat med från början begränsar sig till att definiera anarkismen som politisk filosofi. Hur olika exempel på användande av kraft spelar in i att reproducera eller motverka sociala hierarkier skulle givetvis också vara viktigt att få med i en definition eller diskussion om anarkism, men det är inte lika entydigt, och det har mer med anarkismens frihetsbegrepp att göra, än med den begränsade definitionen vi analyserat här.

Vårt resonemang har alltså fyllt sitt syfte att omdefiniera anarkism på ett sätt som på ett generellt plan faktiskt säger något om anarkismen i detta begränsade avseende. Vi kan tydligt placera anarkismen som en konsekvent anti-auktoritär politisk idéströmning, och kan på så sätt undvika att det i anarkibegreppet kan smygas in några som helst ursäkter för auktoritära tendenser. Det finns ingen legitim auktoritet, och inga legitima sociala hierarkier.

Det här är en av anledningarna till varför jag anser att det är viktigt att diskutera anarki och anarkism som politisk filosofi. Det är ett koncept som är oerhört djupgående när det följs till sin logiska slutsats, och vi har här egentligen bara skrapat på ytan. Att enbart definiera anarkismen som ett historiskt fenomen, eller som en uppsättning praktiker, riskerar att missa detta och därmed göra den till en ytlig skugga av sig själv. Att verkligen omfamna anarki är att kasta sig ut i ett ganska djupt hav. Men det som från kanten tedde sig som radikalt, ter sig från vattnet som vanligt sunt förnuft, och i svallvågorna kan vi ana Bakunins gamla fras:

Vi fruktar inte anarki – vi åkallar den.

En ny oppositions födelse

På tidningen Brands hemsida publicerades nyligen en kort artikel med en återblick på den senaste tidens politiska händelser, satta i ett större perspektiv, och om dess konsekvenser för organiseringen av motstånd. Det är en intressant och på många sätt viktig skildring av vår situation, och jag skulle vilja lämna ett eget litet bidrag till den diskussionen.

De resonemang jag skulle vilja utveckla handlar främst om den nya oppositionen som artikeln målar upp och refererar till. Jag tänkte här fokusera på (ny)municipalismen, som i stor utsträckning avhandlas i Brand 2/2016, under temat Det lokala. Där skildras, genom en rad nedslag, olika lokala rörelser och experiment, som förvisso alla är intressanta att ta del av, men som jag tyvärr tycker genomgående presenteras på ett sätt som saknar en djupare analys och kritik.

Jag delar många av de mål som kommuniceras av dessa rörelser och dess bundsförvanter, men anser å ena sidan att de inte riktigt når hela vägen, och å andra sidan att de inbjuder till användandet av taktiker som bör, för att uttrycka det milt, hanteras med stor misstänksamhet. Vad som presenteras i termer av odogmatiskt och pragmatiskt experimenterande ter sig för mig delvis vara vanskligt försummande av historiska lärdomar, och där rörelserna sägs storma de politiska arenorna, ser jag istället att de springer rakt in i en fälla – eller runt i ett hamsterhjul där många genom åren redan sprungit bort sig.

För att kunna prata om det lokala måste vi först fundera över hur vi ska definiera vad det egentligen innebär. Här seglar naturligt bilden av kommunen upp, exempelvis i sin historiska medeltida tappning, och i viss mån i Pariskommunens kortvariga existens. Men kommunen måste givetvis vara mer än så – mer än en geografiskt isolerad och förminskad variant av staten. Detta uppmärksammades redan av Peter Kropotkin i slutet av 1800-talet, där han i sin skrift Från den medeltida kommunen till den moderna kommunen konstaterar följande:

För medeltidens borgare var kommunen en isolerad stat, tydligt åtskild från andra kommuner av sin gräns. För oss betyder kommun inte längre en territoriell sammansättning, utan är istället ett generellt uttryck, en synonym för en sammanslutning av jämlikar som inte känns vid varken gränser eller murar. Den sociala kommunen kommer snart att upphöra att vara en tydligt definierad enhet. Varje grupp i en given kommun kommer med nödvändighet att dras till liknande grupper i andra kommuner. De kommer att knyta an till varandra och de band som länkar dem samman kommer att vara lika starka som de som knyter dem till människorna i deras egen kommun, och på detta sätt växer en intressenas kommun fram vars medlemmar är spridda över tusentals städer och byar. (min övers.)

Denna observation är inte bara central för vad vi bör förstå som det lokala – det vill säga att geografisk närhet bara är en i en rad av gemenskaper som tillsammans bildar ett överlappande nätverk där ingen är hierarkiskt överordnad någon annan – utan minst lika viktig när vi ställer oss frågan om makten över detta lokala, och därför också för hur vi organiserar oss för förändring. Det finns ett stort antal historiska exempel där decentralisering helt enkelt inneburit en förskjutning av samma dynamik till en annan nivå – alltså främst en kvantitativ förändring, inte en kvalitativ. Den faktiskt existerande kommunen, det vill säga den under staten lydande lokala administrationen och byråkratin, är precis en sådan konstruktion.

Municipalismen siktar in sig på detta lokala, tar avstamp i sociala rörelser och gräsrotsinitiativ, och försöker att bygga momentum för lokalt parlamentariskt deltagande, i syfte att förändra underifrån. Men det går samtidigt inte att se municipalismen som fristående från regionala och nationella sammanhang, då partier som bland annat Podemos och Syriza baserade sina framgångar på just lokala sociala rörelser och nätverk för att där ta avstamp mot de nationella och Europeiska parlamenten. Vi ställs omedelbart inför en rad problem, där det första är att definitionen av det lokala för municipalismen praktiskt landar i den geografiskt avskilda och hierarkiskt inordnade lokala byråkratin – den de facto existerande kommunen. För det andra ställs vi inför problemet hur en sådan lokalitet skalar till regional eller nationell nivå, för var det svårt att se hur metoden kvalitativt skiljer sig från vanligt partipolitiskt deltagande innan, så blir det mycket svårare när vi har att göra med regelrätta partier som exempelvis just Podemos.

Texterna i Brands temanummer Det lokala, det vill säga det som utgör grunden för resonemanget om en ny oppositions födelse i den text som publicerades på hemsidan häromdagen, lämnar tyvärr väldigt få svar på vad som skiljer dessa kommunala experiment från tidigare och helt färska misslyckanden, och på vilket sätt de tänkt att den institutionella dynamiken inte kommer att krossa, splittra eller pacificera rörelsen. Vi hittar exempelvis följande stycke i texten Stormandet av institutionerna:

De personer som under denna övergång fått till uppgift att fungera som samhällets drivremmar måste på sina poster i institutionerna försvara det emancipatoriska projektet utan komplex. Det är därför de fått mandat. Deras blick måste ständigt riktas mot dem som satsade på dessa kandidaturer som verktyg för att ta tillbaka städerna. Mot den sociala väv som potentiellt kan organiseras och som utgör rörelsens bas och dess enda verkliga stöd, istället för uppåt mot den rådande makten.

Men riskerna som omgärdar parlamentariskt deltagande handlar knappast om enskilda politikers karaktärsdrag, utan om de förhållanden som systematiskt utövar sin kraft på dem. Politiker måste handla på ett visst sätt för att inte undergräva sin egen position, och de måste legitimera institutionerna de blivit en del av eller helt förlora meningsfullt inflytande. Det hela är ett nät av institutionella påtryckningar, mediedrev och andra krafter som metodiskt formar och manipulerar de politiska aktörerna.

Dessa statliga institutioner är, som Peter Gelderloos skriver i en mycket intressant text om situationen i Katalonien, ”strukturellt immuna mot åsiktsförändringar just för att de agerar i komplexa, ömsesidigt förstärkande ansamlingar, eftersom de utvecklar sin egen subjektivitet och identitet – sina egna intressen – och makten de utövar kan bara användas på ett auktoritärt, centraliserande sätt.” (min övers.)

Den rörelse som inte är stark nog kommer att sväljas av institutionerna om den ger sig i kast med dem, medan den rörelse som är stark nog inte behöver dessa institutioner – för det skulle bara innebära att avsäga sig makt och kapitulera inför institutionernas logik – utan bör mot dem ställa sina egna.

Även i de andra artiklarna förekommer tveksamma och motsägelsefulla påståenden. Vi får exempelvis i texten om Neapel höra att ”det ska ske inbrytningar i de beslutande församlingarna av autonoma och oberoende initiativ som kommer underifrån”. Men dessa initiativ upphör att vara autonoma och oberoende i samma stund de sätter sin tillit till och legitimerar statens hierarkiska institutioner. Det spelar ingen roll att de ”kommer underifrån”. Det gjorde även Syriza, Podemos, de gröna partierna innan dem och precis hur många initiativ som helst som sedermera blivit en fjäder i hatten på etablissemanget. Det spelar mindre roll hur många gånger en proklamerar ”direkt aktion” och ”självorganisering”, det är vad som görs som blir avgörande för bedömningen av strategin.

Det är också viktigt att påpeka att problemen främst inte har att göra med människor som gör dåliga val, och att det är så enkelt som att proklamera rätt linje så är problemet med parlamentarismen löst. Den institutionella dynamik som vi nyss beskrivit har nämligen den egenheten att den just utövar en enorm press på sociala rörelser när den till synes sträcker ut handen mot dem. Det är ofta en medveten strategi, som syftar just till att splittra rörelsen – att dra in en del av den i strålkastarljuset och klä den i en skrud av legitimitet, samtidigt som den verkligt självorganiserande delen utmålas som besvärlig och okontrollerbar. Det här är en taktik som använts många gånger genom historien, från spanska revolutionen, till Tyskland under 80-talet eller nu senast i det förlopp som Peter Gelderloos beskriver i den ovan nämnda texten om de regionala valen i Katalonien. I boken Feuer und Flamme hittar vi följande apropå dynamiken mellan den tyska autonoma miljön och den gröna rörelsen:

Redan 1984 sade vissa autonoma att ’om inte de gröna fanns så hade staten behövt uppfinna dem’ (min övers.)

När de gröna partierna idag, i regeringsställning, fördömer aktioner som exempelvis Ende Gelände – precis den typen av aktivism de själva föddes ur – handlar det inte bara om en splittring, utan om att den inte ens särskilt långa marschen genom institutionerna fullbordats, men att det som kommit fram endast har ytliga likheter och väsensskilda intressen från det som en gång började traska. Men redan i början av processen skördar etablissemanget ofta framgångar, då rörelser passiviseras och ödslar enorma resurser på en mycket alienerad och indirekt form av förändringsarbete – valkampanjande – istället för att skapa strukturer som reproducerar och underlättar självorganisation.

Ofta kombineras detta dessutom med att eftergifter måste göras – rörelsen lovar att inte vara besvärlig, mot att dess politiker eller politiska bundsförvanter släpps in i värmen eller vinner legitimitet inom institutionerna. Då kan det gå som för de brasilianska landlösas rörelse, som genom direkt aktion åstadkom mer under en högerregering än när de pacificerats som ”allierade” till en ”socialistisk” regim.

Som en parentes är det lite förvånande att en anarkistisk tidning, i ett temanummer om det lokala, helt förbiser sammanhang som torde vara av högsta relevans för anarkister, och istället nästan helt snöar in på lokala val. Vart finns skildringar från självorganisationens Grekland, exempelvis kamperna i och runt Exarchia, där repressionen nu administreras av Syriza, och där anarkisterna tillhörde det fåtal som inte sveptes med av de falska förhoppningarna? Vart finns de spanska anarkisterna och andra utomparlamentariska tendenser, vars analys och organiseringsformer knappast sammanfaller med Podemos och dess lokala allierade? Varför får vi inte höra om den Polska självorganiseringen? Den som söker en sådan analys får leta annorstädes.

Men det är till syvende och sist inte för att hålla någon korrekt linje som det skulle vara intressant med sådana reportage, utan för att det helt enkelt framstår som den mest praktiska vägen framåt. Det florerar en bild av anarkismen i vissa kretsar som målar upp den som världsfrånvänd och fixerad vid omöjliga ideal, men den är missvisande, för den missförstår anarkismens kärna.

Anarkismen, den tendens som jag skulle vilja påstå allra tydligast och mest konsekvent (om än inte alltid framgångsrikt) driver en anti-hierarkisk, anti-auktoritär och därför också antiparlamentarisk linje, har ibland gått under namnet den vackra idén. Men vad händer när denna vackra idé möter en ful verklighet? Vi lever, och måste därför också agera, i spänningen mellan det som är och det som skulle kunna vara. Det vore naturligtvis fullständigt opraktiskt att förkasta allt som inte redan uppfyller idealet.

Men det viktiga här är att skilja på sådan imperfektion som är i det närmaste oundviklig och som inte undergräver våra långsiktiga mål, och å andra sidan när kraft och energi aktivt slösas på att reproducera och legitimera hierarkier som staten och kapitalet, istället för att bygga strukturer för och understödja självorganisering i form av nätverk av inbördes hjälp, fria och radikala fackföreningar, självorganisation i bostadsområden, allmänningar och all annan tänkbar horisontell kraftsamling mot statens alla institutioner.

Detta utesluter varken en analys av att municipalism, trots att vägen dit ser ut att vara fylld av motsättningar och fallgropar, definitivt låter bättre än neoliberalism eller en sönderfallande socialdemokrati, praktisk handling för att påverka dessa rörelser i önskvärd riktning, eller genomtänkt solidaritet med projekt som exempelvis norra Syriens federation. Men det görs i sådant fall utifrån, som en självständig aktör, genom påtryckningar eller samarbeten, genom att utmana staten, hierarkierna och all auktoritet, istället för att på olika nivåer bli dess mer eller mindre mänskliga ansikten.

Jag sluter cirkeln med att dra mig till minnes en kort episod från Peter Kropotkins memoarer. Han anlände i början av 1870-talet, full av entusiasm, till Genève för att sluta sig till en av stadens sektioner av den Första Internationalen. Han hamnade först hos den marxistiska falangen, men märkte snabbt att där pågick en massa opportunistiskt spel orsakat av stundande lokalval. Trots arbetares vittnesmål om torftiga förhållanden var det inte läge att strejka, för det kunde störa valet av en viss kandidat. Kropotkin var upprörd och desillusionerad, och meddelade en kamrat från sektionen att han avsåg att göra sig bekant med den andra falangen, de så kallade Bakuninisterna. Vännen gav honom en kontakt, suckade, och sade ”Du kommer inte att återvända, du kommer att stanna hos dem”. Kropotkin skriver kort: ”Han hade rätt”. Det är lätt att tänka sig att han skrev detta med ett leende på läpparna.

Londons anarkistiska bokmässa

“The freedom we want, for ourselves and for others, is not an absolute metaphysical, abstract freedom which in practice is inevitably translated into the oppression of the weak; but it is real freedom, possible freedom, which is the conscious community of interests, voluntary solidarity.”
― Errico Malatesta

Jag har de senaste veckorna ofta fått stanna upp och nypa mig själv i armen, slagen av en plötslig insikt, att det verkar som om jag bor utomlands. I lördags morse, när jag satt på tåget mot London, slog det mig igen. Då var jag dessutom på väg mot Londons anarkistiska bokmässa – ett evenemang som jag sett fram emot ungefär sedan det blev klart att vi skulle flytta till England.

Mässan uppfyllde definitivt förväntningarna, även om det var rätt hektiskt och alldeles för många saker som pågick samtidigt. Från 11 till 18 var det workshops, filmvisningar och diskussioner, i ungefär 15 klassrum spridda över två skolbyggnader på Park View, en skola i Haringey, norra London. Jag kom dit ungefär en halvtimme innan första passet, och hann bara få en skymt av de hundratals bokbord som organisationer från hela Storbritannien höll i lokalerna, innan det var dags för en 7 timmars turné mellan olika salar och ämnen.

Organisationen kändes rakt igenom riktigt bra, med stora utrymmen och gott om plats i salarna. Det fanns rum och underhållning för stora såväl som små barn, och demografiskt sett var det glädjande nog en bra blandning av olika människor, även om det nog var ett litet underskott på icke-män. Vad jag hörde skulle Food Not Bombs förse deltagarna med mat, men själv hade jag aldrig tid att ens titta efter något sådant då jag bara for som en raket mellan olika klassrum.

Det enda som kan anmärkas på var den något optimistiska schemaläggningen, där ett pass slutade prick på timmen och nästa började – samtidigt. Det kändes dock som att det löste sig rätt bra de flesta av gångerna, och det var bara någon enstaka gång som jag kom in när föreläsningen eller diskussionen redan hade börjat. Sen skulle självklart idealfallet varit att detta kunde spridas ut på 2-3 dagar, men det hade av förståeliga skäl varit svårt att realisera. Det uppstod också lite tumult under en av föreläsningarna, inte helt oväntat var det den om kriget i Syrien, men det var något jag var i stort sett omedveten om och lämnar därför till andra att reda ut.

Själva föreläsningarna och diskussionerna varierade lite men var generellt sett upplagda på ett väldigt dynamiskt sätt. Jag tror inte att något ämne hade en föreläsningstid på mer än 30 minuter av de schemalagda 60, varav resten av tiden var avsedd för diskussion. Flera av passen var rena workshops där deltagarna spelade en väldigt aktiv roll, och i flera växlade arrangörerna mellan korta anföranden på några minuter följt av diskussioner. På det stora hela rätt märkbart att detta var en mässa för deltagare, mer än passiva åhörare, och det kom också många väldigt tänkvärda resonemang från alla möjliga håll.

Det är omöjligt att ge en helhetsbild av alla aktiviteter, workshops, diskussioner och föreläsningar, så jag kommer helt enkelt att gå igenom de jag var på, vilket representerar ett rätt litet urval av allt om faktiskt pågick.

Varning - radikalt sunt förnuft råder framöver. — Varning – radikalt sunt förnuft råder framöver.

Authoritarian arguments can’t help anarchists
Dagen började för min del med denna mycket intressanta diskussion som arrangerades av Critisticuffs. Diskussion och argumentation är en naturlig del av de flesta anarkisters och andra radikala samhällskritikers vardag. Men det går att argumentera på bra och dåliga sätt. Eftersom ett av våra mål är att skapa förståelse om världen runtomkring oss, och att främja autonomi i allmänhet, så bör vi argumentera på ett sätt som inte hänfaller till olika former av hänvisningar till auktoriteter, utan förklara varför någonting förhåller sig på ett visst sätt.

Några bland en mängd exempel som togs upp var; att enbart hänvisa till sin status eller erfarenhet ; att referera till en annan auktoritet utan att förklara varför denna är rätt; att argumentera utifrån ett känsloperspektiv; att utan förklaring avfärda någonting med starka ordval; osv. Alla dessa kan förstås ske på ett spektrum från väldigt auktoritära, när hela argumentationen bygger på dem, till mer subtila där de mer är insinuationer.

En av diskussionerna som uppstod kretsade kring argumentation från status eller erfarenhet. Det är enkelt att föreställa sig det stereotypa fallet här – någon med erfarenhet eller hög status i en grupp avfärdar en annan person utan att egentligen framföra argument. Men det finns en annan sida av status och erfarenhet som är viktig att lyfta som är intressantare, som har att göra med status och erfarenhet i kontext av olika former av förtryck.

En person som på grund av sin kropp, sexuella läggning eller sociala position drabbas av förtryck i vårt heteronormativa, patriarkala och rasistiska klassamhälle har givetvis därmed erfarenheter av detta som människor som uppfyller normen eller är i en annan ände av den sociala relationen inte kan ha, men, 1) erfarenheter kan förmedlas, och 2) de innebär inte automatiskt att slutsatserna som dras från erfarenheterna är korrekta. Vi skaffar oss direkt eller indirekt erfarenheter, vi reflekterar över dessa, och drar sedan slutsatser. Erfarenheter är självklart viktiga och måste beaktas för att vi ska få en så korrekt bild som möjligt, men de ger inte något reflektionsföreträde.

Det här var en intressant diskussion som på ett bra sätt snitslade en vettig (anti-auktoritär!) väg mellan å ena sidan förminskande av människors upplevelser och å andra sidan en kontraproduktiv tendens att stänga ner diskussion genom att implicit eller explicit anta att någon som haft en viss upplevelse automatiskt har dragit en bra slutsats av den.

Veganarchism, Anti-speciesism & Total Liberation
Det här passet hölls av några aktivister från nätverket Hunt Saboteurs, började med en kort överblick över tankar som förenar veganism med anarkism, och övergick sedan mer på det praktiska arbetet som Hunt Saboteurs utför och placerade det i en politisk kontext.

Hunt Saboteurs är en ganska stor företeelse i Storbritannien och nätverket har många sympatisörer. Det sker aktioner väldigt ofta, och de går framför allt ut på att förhindra jakt, antingen direkt som när de stör ut jaktlag, eller indirekt genom att sabotera fällor. En del jakt, som exempelvis rävjakt, är sedan ett antal år förbjuden, men dessa förbud kontrolleras inte och efterlevs inte heller av jägarna, som ofta kommer från rika landägarfamiljer och har en närmast feodal inställning till det hela.

I och med jaktens ställning som en överklass-syssla så blir det ett tydligt klassperspektiv och ett ifrågasättande av rätten till privat ägande av marken. Eftersom denna typen av direkt aktion också ger påtagliga resultat lockar den en hel del folk som innan kanske inte var på det klara med hur ägandeförhållandena och andra aspekter av klassamhället också spelar in, vilket ger möjlighet att koppla ihop de olika formerna av förtryck och de olika kamperna. Hunt Saboteurs samarbetar också med andra organisationer i olika frågor, och bland annat i Cambridge vet jag att de ibland syns tillsammans med grupper som Cambridge Antifascists och Anti-Capitalist Cambridge. En behöver inte heller vara vegan för att vara med i Hunt Saboteurs, vilket öppnar upp för ett bredare överlapp mellan de olika grupperna och nätverken.

I diskussionen nämndes också olika andra sätt att genomföra direkt aktion för de som tycker det är lite otäckt att hamna i konfrontation med jägarna, och det togs upp att bara genom att finnas i radikala sammanhang och exempelvis bidra med matlagning så kan vegansk mat få genomslag, som både god och billig och reproduceras som en självklar grej i en rörelse som är motståndare till alla former av förtryck.

Haringey Solidarity
Detta var en föreläsning som jag verkligen hade sett fram emot, eftersom den handlade om aktivism och organisering i närområdet där själva mässan hölls, och var perfekt för mig då jag just nu försöker bilda mig en uppfattning om de kamper som förts och förs i Storbritannien i allmänhet och mitt ”närområde” i synnerhet. Det hela anordnades av Haringey Solidarity Group (HSG) och Radical History Network of NE London.

HSG är en grupp av lokalboende som bildades i spåren av protesterna mot den förhatliga så kallade ”Poll Tax” som introducerades av Thatcher-regeringen i slutet av 80-talet. Den slog (förstås) hårt mot fattiga och är en historia som förtjänar sin egen berättelse. Människorna i Haringey, en arbetarklassdominerad och relativt fattig stadsdel i norra London med cirka 250 000 invånare, lyckades fånga upp momentum från denna strid – som den brittiska arbetarklassen för övrigt vann, då skatten drogs tillbaka några år senare – och startade en rörelse som lever än idag.

Genom årens lopp har gruppen jobbat med många olika frågor, allt från enskilda kampanjer, till långsiktiga insatser kring arbetsplatser, bostadsfrågor, arbetslöshet, stadsutveckling och mycket annat. Organisationsformen beskrivs som ”anti-hierarkisk” och metoderna är centrerade kring olika former av självorganisation där de bland annat skriver egna tidningar och pamfletter och presenterar anarkistiska och andra frihetliga idéer, bedriver alternativ kultur i form av filmvisningar eller utställningar, organiserar stödgrupper för arbetare, boende eller arbetslösa, anordnar och deltar i protester, och ibland även ockupationer och andra öppna konfrontationer med staten/staden.

Gruppen ingår i flera olika nätverk och jobbar med att understödja utvecklingen av kontinuerlig organisering även på andra håll i London, och fungerar till viss del också som en inkubator till olika projekt som sedan knoppar av sig och lever ett eget liv – allt från kamper för att bevara parker till kvinnogrupper. Gruppen och nätverken kring den består helt av boende i området, varav en del bott i Haringey så långt tillbaka som 60-talet.

Det var väldigt intressant att få höra allt detta och uppleva lite genuin och väldigt radikal gräsrotsorganisation som verkligen inger hopp och inspirerar. Anarkistiska idéer som är sprungna rakt ur de här människornas egna materiella behov, samtidigt som de drar från en rik historisk tradition av liknande organisering, och ser ut att passa som handen i handsken i ett samhällsklimat där partier, företag, byråkrater och andra står på kö för att få utnyttja en.

The Bolshevik Myth Reloaded
Det här var en av tungviktarna på förhand, med den outtröttlige Iain McKay, som bland mycket annat är en av initiativtagarna till den fantastiska internetresursen An Anarchist FAQ. Nu är han aktuell med en bok vars titel anspelar på Alexander Berkmans The Bolshevik Myth, och precis som förlagan utforskar han frågor kring den ryska revolutionen, såhär lagom innan hundraårsjubileet.

McKay beskriver Bolshevikerna som ett löst sammansatt nätverk av grupper, snarare än ett väldisciplinerat parti, i upptakten till revolutionen, vilket förändrar bilden något av vad det var för ett gäng som tog makten. Han nämner också Bolshevikernas polemik, där bland annat Lenins Staten och Revolutionen sticker ut som en frihetlig – nästan anarkistisk – avvikelse. Tyvärr konstaterar McKay att flera av utfästelserna från den tidsperioden inte ens överlevde själva revolutionsdagen då Kerensky-regeringen föll och banade väg för Bolshevikerna.

Härifrån förändrades tonläget för att framöver tjäna de regerandes agenda, samtidigt som makt konsoliderades och partiet så småningom växer ihop med den skenande statsbyråkratin. Snart var sovjeternas makt urholkad eller begränsad enbart till partitrogna, fabriksråden ersatta av ”effektiva” one-man-managers och många av de tidigare cheferna och byråkraterna därmed tillbaka på sina platser.

Det fanns naturligtvis en gammal marxistgubbe på plats som ifrågasatte beskrivningen och tog Bloshevikerna i försvar genom att i skydd av ”de materiella förhållandena” hävda att de inte kunde göra annorlunda än vad de gjorde. McKay svarade rätt bra på detta eftersom han kunde peka på hur den ideologiska aspekten hela tiden påverkade Bolshevikernas beslut. Gubben gick till slut och för min del drog jag mig till minnes Volines The Unknown Revolution och undrade vilka förhållanden det var som tvingade Bolshevikerna att stänga ner tidningar och tysta, fängsla eller till och med mörda människor vars krav bland annat var att avskaffa privilegier, återföra makt till arbetar- och fabriksråd och tillåta anarkister och andra frihetliga socialister att fritt få organisera sig och uttrycka sina åsikter.

Jag har själv inte läst boken, men lägger den härmed till min alltför långa att-läsa lista.

Milan Rai on Anarchism
Efter en dos frihetlig historieanalys hamnade jag på en workshop som jag tipsades om på morgonen, och kastades rakt in i hetluften, för i dörren stod Milan Rai, som höll i det hela, och sade att jag skulle gå in och hitta någon och börja prata om vad anarkism betyder för oss. Jag lyckades lokalisera en ensam person och skred till verket.

Workshopen i övrigt var bra och helt interaktiv, vi jobbade mycket i olika smågrupper och diskuterade olika aspekter av anarkism och anarki. Det hela gav intrycket av en introduktionsworkshop, där Milans roll främst var att dra ut kunskap och intressanta synpunkter från de erfarna och frågor från de mindre erfarna. Ett exempel på detta var att vi fick reagera på påståenden, och utefter en skala beroende på hur mycket vi höll med eller inte ställa oss på en viss plats i rummet. Sedan fick de i ena änden fråga dem i andra änden frågor. Påståendena kunde vara saker som ”jag identifierar mig som anarkist/revolutionär socialist/en våldsam revolution är nödvändig” osv.

Det sjukaste på hela workshopen var när det kom fram att en person, som enligt skalan förklarad ovan, såg sig själv som typ 3/4 anarkist visade sig sitta i kommunen för gröna partiet. Jag försökte blänga argt i flera sekunder. I ett annat skede var det någon som framförde Noam Chomskys misslyckade definition av att vi bör vara mot ”oberättigade hierarkier och auktoriteter”. Liksom, vem är för oberättigade hierarkier och auktoriteter? Det hela förskjuter bara den intressanta distinktionen till ordet “oberättigad”. En berättigad auktoritet/hierarki exemplifieras sedan genom en historia där ett barn med kraft dras undan så att hen inte blir påkörd av en bil som närmar sig.

Jag gillar för det mesta Chomsky, men här grumlar han tyvärr bara till begreppen. I exemplet smygs barnet in så att vi ska få en känsla av att ett auktoritärt eller hierarkiskt förhållande är motiverat, men om vi byter ut barnet mot en vuxen vän så märker vi att det leder till konstiga slutsatser. Att använda kraft är inte nödvändigtvis att utöva auktoritet eller att etablera en hierarki, utan kan tvärtom vara ett utslag av inbördes hjälp eller reciprocitet. Anarkister bör därmed vara emot alla hierarkier, och all auktoritet. Jag hoppas återkomma med ett inlägg som enbart har att göra med just den här ofta diskuterade frågan kring auktoriteter och hierarkier, i både ett filosofiskt och historiskt ljus.

Allt som allt en bra workshop som blev ett slags praktiskt exempel på anarki i aktion – en lekfull kunskapsutjämning.

Den vill jag gå på, och den, och den... — Den vill jag gå på, och den, och den…

Anarchist Accounting
Allt annat än lekfull blev Anders Sandströms föreläsning om anarkistisk bokföring, ett slags komplement till det av Michael Albert och Robin Hahnel initierade projektet Partcipatory Economics, som är ett förslag på ett system för post-kapitalistisk decentraliserad planering av resursfördelning. Och inget fel med detta, allt kan väl inte vara en glad lekstuga – eller?

Hursomhelst, Sandström gick först igenom grunderna i själva Parecon, för att sedan prata mer om just bokföring och vilka aspekter som var viktiga att hålla i huvudet. Det handlade här främst om att kunna kommunicera en balanserad bild av produktionskapacitet, behov, miljöpåverkan och andra faktorer genom en bokföringsenhet som genom olika processer tar hänsyn till detta.

Eftersom jag glömde att ta anteckningar, och själva delen som handlade specifikt om bokföring klämdes in mellan beskrivningen av Parecon och en lång frågestund, så har jag lite svårt att mer konkret återge vad det handlade om, och hänvisar därför till boken och till Of the people, By the people – The Case for a Participatory Economy av Robin Hahnel, som jag hört ska vara en av de mest lättillgängliga i ämnet.

Sandström var noga med att påpeka att detta inte ska tas som en färdig ritning för hur decentraliserad planering och hushållning ska implementeras, utan som ett sätt att påbörja diskussionen om det. Det är också mer av ett agnostiskt hjälpramverk som kan fyllas med många olika aspekter och fördelningsprinciper, allt ifrån full kommunism till fördelning utefter någon slags uppskattning av arbetsprestation.

Jag tror att det är väldigt nyttigt att denna typen av idéer kommer fram, då det just som Sandström säger får igång diskussionen, men också för att det visar ett allvarligt åtagande att bygga hållbara alternativ till dagens kapitalistiska system.

Rojava – it’s complicated
Dagens sista pass handlade om den komplicerade situationen i Rojava – eller Norra Syriens Federation, som det lite mer inkluderande heter, då det förra är ett kurdiskt ord för ett område med en stor minoritet icke-kurder och generellt sett en kulturell och religiös mångfald.

Två anarkister som jobbar inom vården och hade varit nere i området för att bland annat hjälpa med just detta pratade om sina upplevelser av den politiska, ekonomiska och sociala situationen, följt av en lång öppen diskussion. Som titeln antyder målas en komplex bild upp, där det är väldigt svårt att generalisera för att läget ofta är ganska invecklat.

Politiskt finns det en struktur baserad på den demokratiska konfederalismen, som utgår från lokala råd och federerar uppåt, samtidigt som en större pseudo-parlamentarisk struktur som inkluderar andra grupper utöver kurderna är under uppbyggnad. Förändringar sker ofta och det råder vissa spänningar mellan dessa delvis överlappande strukturer. En av grundtankarna i den demokratiska konfederalismen är att bygga strukturer som går bortom nationalstaten och hitta lösningar som på sikt ska göra staten överflödig, något som förstås intresserar många frihetliga socialister och anarkister.

Ekonomiskt är området en blandekonomi med en betoning på att skapa och utveckla kooperativ, samtidigt som området är beroende av de mindre privata företagen, och trots ett ideologiskt motstånd mot kapitalism säger sig vara i behov av externa investeringar. Området har inga stora industrier, vilket är följden av en utpräglad kolonial kontrollstrategi från den syriska regimens sida. Dessutom gör embargon från bland annat Turkiet, som generellt föredrar IS och islamister framför kurdisk autonomi, att det är svårt att få fram mat, mediciner och materiel för återuppbyggnad och omorganisering.

Socialt är det främst den feministiska aspekten av revolutionen som märks och som har kommit längst, med särskilda insatser för att engagera kvinnor i kooperativ, uppbyggnad av kvinnokliniker, deltagande i det demokratiska livet och de olika råden och kommittéerna, organisering av utbildning, och aktivt deltagande i försvaret av regionen. Samtidigt är familjen fortfarande en central punkt och patriarkala mönster genomsyrar många delar av samhället. De som kämpar mot patriarkatet, detta ursprungliga och grundläggande förtryck som i den demokratiska konfederalismen anses tätt sammanlänkat med staten och kapitalismen, har alltså mycket kvar att jobba med men gör hela tiden framsteg.

Inbördeskriget i Syrien lägger till ytterligare ett lager av komplexitet. Norra Syriens Federation är inte direkt involverad i striderna mot Assad, utan har en implicit om än spänd vapenvila, och vissa offentliga tjänstemän betalas fortfarande av regimen trots att den administrativt sett inte har något inflytande. Det finns också en del både positiva och negativa synpunkter på hur de egna miliserna agerar i regionen och interagerar med andra grupper, och många ställer sig frågan vad som händer med området om/när kriget slutar.

Allt som allt en väldigt intressant och bra diskussion. De två personerna som presenterade sina erfarenheter upplevdes kanske som lite pessimistiska, speciellt i ljuset av en annan föreläsning jag var på bara dagar senare, där Janet Biehl, Ercan Ayboga och Dilar Dirik, tre personer med mycket stora kunskaper om vad som händer i området, spred en entusiasm som på ett inte alls naivt sätt uppmanade till solidaritet och engagemang.

En viktig poäng jag tar med mig från båda föreläsningarna är att inte se situationen i Rojava som ett avlägset och kuriosa välgörenhetsprojekt, utan en chans att utöva inbördes hjälp och solidaritet, att bidra med någonting men också lära sig något. De två anarkisterna hade under sin vistelse frågat några av aktivisterna nere i området hur vi kunde hjälpa till, och fått svaret: ”Visst, vi behöver humanitär hjälp, hjälp med återuppbyggnad, med att bilda opinion, och så vidare. Men ni får inte glömma att organisera er därhemma också. Det här är ingen teater, ni behöver också en revolution!” Damn right we do.

Allt är möjligt. När jag lämnade mässan kände jag mig entusiastisk och full av positiv energi - precis som en enhörning! — Allt är möjligt. När jag lämnade mässan kände jag mig entusiastisk och full av positiv energi – precis som en enhörning!

Slutsats, intryck, summering
När jag med läsk, chips och en brödbit, den första mat jag fått i mig sedan 8 på morgonen, summerade dagen på tåget hem så var det ett rakt igenom positivt intryck. Jag önskar att jag hade kunnat gå på ännu fler av programpunkterna, pratat med flera av organisationerna som hade bokbord, och kunnat stanna på festligheterna som enligt rykten pågick till sent inpå natten. Om något så blev jag otroligt pepp på alla bra projekt som människor gör runtomkring mig i denna fantastiska frihetliga tradition som jag tror har så mycket att erbjuda i form av ett genuint, praktiskt och gångbart alternativ till parlamentarism, nationalism, kapitalism och en rad andra systematiska motsättningar och ingrodda dogmer som river upp sår i vårt samhälle idag.

På gränsen

Vad finns det mer att säga, efter en vecka där allting har sagts? En vecka där människor, på skärmar, i tryck, med sorg i blicken, med misstro i sina ansikten, sett andra människor, på flykt, på strand, i vatten, dö och leva på hoppet om en bättre framtid.

Det är jag som ligger där, död, tre år gammal, på den turkiska kusten. Det är jag som gråter med mitt barn i famnen i en grekisk hamn. Det var jag som dog, som kvävdes, i lastutrymmet på en bil i Österrike, och det var inte på grund av hen som körde, utan på grund av de som inte släppte fram mig på något annat sätt. Det är jag som försöker klättra över en mur, över ett stängsel som håller mig ute.

Ändå krävs det tydligen toppmöten för att bestämma att en människa är mer värd än en linje godtyckligt dragen i sanden. Det må vara självklart att så är fallet, men ändå stödjer nästan alla människor konstruktioner och organisationer vars uttalade mål och syfte är bland annat just sådana omänskliga restriktioner. Det självklara, när det möter vår verklighet, blir därmed kontroversiellt. Men det är inte vår känsla det är fel på, utan det samhälle vi alla vuxit upp i och bidragit till att upprätthålla. En genuin lösning kommer vi aldrig att hitta förrän vi helt enkelt erkänner det uppenbara. No borders. No nations.