Förord
Det här är en text om människorna i västra Kurdistan, också känt som Rojava. Den handlar om deras kamp för frihet, de problem de ställs inför och de lösningar de försöker formulera. Det är livsöden som av olika anledningar har haft väldigt svårt att ordentligt bryta igenom här i Sverige, och därför tycker jag att det är viktigt att de tas upp.
Mycket av den situation som just nu råder i Rojava har sin grund i inbördeskriget i Syrien och Islamiska Statens (IS) framfart, även om det egentligen bara är kulmen på en lång kurdisk kamp för självständighet. I medierna har framför allt IS dominerat på sistone på ett sätt som ibland är problematiskt. Inte för att det de gör inte är förskräckligt och bör fördömas å det skarpaste, utan för att det är svårt att undgå den våg av islamofobisk retorik som smugit sig in i rapporteringen och kommentarerna kring händelserna. Samtidigt som ingen förnekar de grymheter som IS begår, så är det uppenbart att andra konflikter, med jämförbara konsekvenser för människor, inte alls får samma uppmärksamhet, vilket till exempel är tydligt i den totala bristen på rapportering om det ständigt pågående drogkriget i Mexico [1]. Fokuset på IS framstår i det ljuset som befinnandes längst en skala från välmenande avsky till avsiktligt riktat karaktärsmord på islam och muslimer som helhet, på ett sätt som inte sker när till exempel kristna drogkarteller begår illgärningar. Den här texten sätter fokus på den sidan – som i mångt och mycket också består av muslimer – som vi behöver höra och lyssna på, som kan behöva vårt stöd, men som vi också kan lära oss mycket av.
Nedslag: Yekîneyên Parastina Jinê [2]
– Vi strider för de förslavade kvinnorna, för att hjälpa dem att frigöra sig från förtryck.
Orden kunde tillskrivas nästan vilken feminist eller människorättskämpe som helst, men det som skiljer ut just denna är den bokstavliga innebörden, där hon, en ung kvinna vid namn Desine, står i sin uniform utanför den kvinnliga revolutionära gerillagruppen YPJs barracker. Bakom henne står några andra gerillamedlemmar, pratar och skrattar. Ett antal gevär står uppställda mot väggen, medan ett stillsamt duggregn faller från en stålgrå himmel.
Vi befinner oss i Tirbespi, nordöstra Syrien. Numera också känt som Rojava. Gruppledaren Janda, en 20-åring från trakten, visar kamerateamet runt. Hon utgör tillsammans med de andra kvinnorna ortens lokalavdelning av vad som uppskattas vara en organisation med 7 000 – 10 000 medlemmar över hela Rojava.
De är mestadels unga, många i tonåren, även om det finns en del utbildade lärare, föräldrar och kvinnor med andra vitt skilda livsöden. Det de har gemensamt är viljan att strida för sin frihet; både den politiska för hela regionens folk, men också den sociala som kvinnor, i en sedan länge mansdominerad värld. Vad beträffar deras meriter i strid så är det här i dagsläget inte längre några nykomlingar. Sedan YPJ grundades våren 2013 har denna grupp varit inblandad i många strider, dödat fiender, och förlorat kamrater. Kvinnan som grundade just den här lokala gerillagruppen, Warsin, är en av dem som har stupat, och gruppen har valt att ta hennes namn; Martyr Warsins Brigad.
YPJ består enbart av kvinnor, något som har sin grund både i praktiska och teoretiska ställningstaganden. Ute i fält slåss de och samarbetar ofta sida vid sida med sina manliga kamrater från YPG. Men till vardags har det varit en del av kvinnornas frigörelse att kunna utvecklas och ta initiativ på egen hand utan att ständigt behöva undermineras av gamla könsstereotyper.
– I vårt samhälle sågs kvinnorna främst som goda husfruar, fyller Janda i.
– Vi har förändrats. Vi lever, vi lär oss och vi strider. Vi är soldater nu. Men vi kan också utöva vår kultur, vi odlar vår mat; vi lever ett mångsidigt liv.
Desine har många starka åsikter och pratar så fort så att hon knappt hinner andas. Hon är inte bara kritisk mot situationen i den egna hemtrakten, utan har även åsikter om den västerländska synen på frihet.
– Jag tror att kapitalism förslavar kvinnor. Kapitalism drabbade först de europeiska kvinnorna. Jag skulle vilja se att de begärde mer frihet och självstyre och på allvar förkastade förtryck.
Grupper som YPJ, med sin progressiva men i många avseenden västkritiska hållning, kan vara överraskande för många utomstående, men det här är avtryck av en kamp som har pågått länge, och som i sin ofta komplexa samverkan mellan många grupperingar och ideologier behöver lite bakgrund för att falla på plats.
Historia
Ända sedan det Ottomanska imperiets dagar har kurderna strävat efter självständighet, vilket resulterat i ett flertal perioder av våldsamma uppror och sammandrabbningar. När imperiet upplöstes vid första världskrigets slut fanns det förhoppningar bland kurderna om att slippa förtryck under främmande makt, men de grusades snabbt när kontentan av nya gränsdragningar och avtal istället resulterade i än grövre förföljelse och förtryck med kurderna nu uppdelade mellan fyra länder; Turkiet, Iran, Irak och Syrien. 1900-talet blev en period av upprepade oroligheter och konflikter utan att permanenta resultat kunde uppnås i självständighetskampen.
Den nutida kampen för kurdisk självständighet förknippas nog av de flesta med PKK, Kurdistans Arbetarparti, som grundades 1978 i Turkiet av bland andra Abdullah Öcalan. Organisationen hade sina rötter i radikala vänsterkretsar och hamnade, präglat av kalla krigets politiska situation, i en auktoritär Marxism-Leninism och en motsägelsefull kurdisk nationalism; å ena sidan förespråkades en internationell kommunistisk revolution, å andra sidan skapandet av en kurdisk nationalstat. Organisationen vann snabbt popularitet, och grundlade vad som skulle bli närmast en idoldyrkan av Öcalan, men anklagades också för att finansiera sin verksamhet via drogtrafficking, för mord, bombdåd och andra våldsdåd både i och utanför Turkiet mot både turkar och kurder, och var från 1984 i princip i öppet krig med den turkiska regimen. Kurderna å sin sida utsattes av den turkiska regimen för upprepade och grova övergrepp i form av rent våld och förföljelse men också diskriminering och institutionaliserat förtryck av det kurdiska språket och kurdisk kultur. [3]
Lite kuriosa i svenskt hänseende är att PKK i ett tidigt skede utpekades som potentiellt ansvariga för mordet på Olof Palme. Men det spåret ledde inte till mer än Ebbe Carlsson-affären. [4]
En viktig vändning i konflikten mellan PKK och Turkiet kom 1998, då Öcalan efter påtryckningar fick lämna Syrien, där han ditintills uppehållit sig, och kort därefter (februari 1999) tillfångatogs i Kenya. Detta skulle visa sig vara början på en förändring i PKKs strategi, och kom till viss del att bli en uppgörelse, åtminstone på pappret, med gamla synder. [5]
Från sin fängelsecell började Öcalan ifrågasätta delar av organisationen; det grova våldet, personlighetskulten, de auktoritära aspekterna och den dogmatiska inställningen i många frågor, däribland t. ex. förhållandet till islam. [6]
Fortfarande en motståndare till kapitalism, men med Sovjetunionens misslyckande och fall i färskt minne, behövdes det nya idéer om vilken framtidsvision frihetskampen skulle presentera. En något oväntad inspirationskälla visade sig bli den amerikanske anarkisten Murray Bookchins skrifter och framför allt dennes politiska program kallat Libertarian Municipalism, som Öcalan inspirerades av när han formulerade sin egen vision; Demokratisk Konfederalism. [7]
Demokratisk Konfederalism
Öcalans förvandlingsprocess i fängelsecellen var inte bara en isolerad händelse, utan representerade ett sökande efter en ny identitet som skedde på bred front bland de kurdiska frihetskämparna där de sakta vaknade upp till den postsovjetiska verkligheten med en blodig kamp i bagaget och utan en tydlig idé för framtiden. Man läste ny litteratur och försökte blicka både inåt och utåt, där bland annat rörelser som Zapatistas i Chiapas, södra Mexico, var en praktisk inspirationskälla. Under den här processen började bland annat den implicita egna nationalismen ifrågasättas. Man hade sett hur mycket ont sådant kunde leda till, och ville istället skapa ett fritt och inkluderande samhälle som inte är byggt på en idé om specifika religioner eller etniciteter.
Demokratisk Konfederalism är i mångt och mycket ett uttryck både för hur ett sådant samhälle kan se ut och hur kampen för att nå det målet ska formas.
I korthet bygger detta på att förflytta makt från central nivå ut i kommuner och stadsdelar, i en organisation som bygger på deltagande direktdemokrati på gräsrotsnivå. Sådana lokala organisationer skulle sedan tillsammans bilda konfederationer för att administrera och koordinera gemensamma projekt. De lokala organisationsformerna skulle bli knutpunkten för sociala rörelser, där de kan utbyta idéer, erfarenheter och nå överenskommelser. Denna av Öcalan kallade ”demokratiska modernitet” kontrasteras med en icke fungerande ”kapitalistisk modernitet” där staten är ett verktyg för att tvinga den direkta kontrollen över samhället ur händerna på befolkningen. Istället framhävs social kontroll över resurser, ekologisk hållbarhet, en inkluderande gemenskap oavsett etnisk, religiös eller kulturell tillhörighet, jämlikhet och frigörelse från förtryckande könsnormer.
Detta har realiserats i praktiken bland annat genom att garantera minoriteter platser i de nyformade råden och att fördela de folkvalda så att det inte blir någon snedfördelning mellan könen. Rådsstrukturen uppmuntras samtidigt rent generellt och etableras som ett permanent och centralt inslag i beslutsfattandet för att på så sätt befästa och utöka det folkliga inslaget. Istället för att vardagen är politik, blir politiken till vardag. Ekologiska samhällen börjar formas, många kooperativ har bildats och socialiseringen av samhället har också fortskridit utanför själva rådsstrukturen. [8]
Det är detta system som är inspirationen för den konstitution och organisation som människorna i Rojava försöker realisera, men det är inte den första platsen där idéerna sjösätts. Allteftersom PKKs strategier skiftade i denna mer frihetliga riktning så började gruppen också implementera delar av konceptet i norra Kurdistan, alltså den del av Kurdistan som ligger i Turkiet. En av strategierna är att bygga de här nya strukturerna i skalet av de gamla, och bygga upp dem parallellt med existerande statliga institutioner, vilket har gjort att maktvakuumet som uppstod i Syrien snabbt kunde fyllas av nya, förankrade modeller, och vilket på sikt ska kunna övervinna nationsgränser och bestämmelser genom fredlig deltagande gräsrotsdemokrati snarare än våld.
Kurdisk frigörelsekamp är sedan PKKs Marxist-Leninistiska dagar starkt influerad av antikapitalism. Marx skrev i Kapitalet att en av förutsättningarna för att det kapitalistiska produktionssättet på allvar skulle slå rot i ett samhälle är dess medborgares dubbla frihet; för det första friheten till sina egna kroppar, så att de kan ingå avtal, och för det andra friheten från de medel med vilka de kan försörja sig själva, vilket därmed tvingar ut dem på marknaden för lönearbete. De stormakter som levererat denna dubbla frihet till Mellanösterns nyligen befriade nationalstater, som Afghanistan och Irak, har också levererat de förutsättningar som bäddat för uppkomsten av grupper som IS. [9]
Detta, tillsammans med de nationalstatsbyggen som från första början splittrat kurderna efter det Ottomanska imperiets fall, bidrar till misstänksamheten mot de lösningar som i väst ses som standardmodellen för befrielse.
Eller som Dilar Dirik, doktorand, forskare och aktivist inom den kurdiska kvinnorörelsen säger det:
– [Demokratisk Konfederalism] försöker vara ett alternativ till den dominerande ordningen; den nationalstats-orienterade, kapitalistiska, patriarkala. Det systemet har misslyckats, det har orsakat så mycket problem och förtryck så att vår nya förståelse av frihet och frigörelse inte kan ske inom samma parametrar. [10]
Nedslag: Befrielse, Dêrîk, 2012 [11]
– Kurdiska liksom våra kristna och arabiska systrar måste förenas för våra rättigheter i denna revolution. Revolutionen är meningslös utan kvinnorna.
Maliha Abdullah, en äldre kvinna i Dêrîk i nordöstra Syrien står i täten för ett demonstrationståg och intervjuas. Det råder en slags beslutsam optimism på platsen, där det tidigare var förbjudet för kurder att samlas i politiska syften. En rad kvinnor applåderar när hon avslutar med att önska folket en seger i revolutionen. Vid en närmare titt så visar det sig att hela den främre delen av demonstrationståget består av kvinnor medan männen går bakom dem. Mustafa Aziz, medlem av Kurdiska Högsta Rådet, förklarar:
– Mödrar¹ marscherar alltid främst, ungdomar och män därefter. Det här systemet är på plats för att visa dem respekt. De har lidit ett dubbelt förtryck; socialt förtryck såväl som politiskt förtryck. Därför leder mödrarna våra demonstrationer.
Rojava
Rojava är alltså namnet på västra Kurdistan; den kurddominerade norra delen av Syrien. Området består av 3 osammanhängande regioner som kallas kantoner: Efrîn i väst, Kobanê i mitten och Cizîrê i öst. Regionen är sedan november 2013 självstyrande. Det är svårt att tala om exakt befolkningsmängd, eftersom många har tvingats fly i krigets spår, men siffran kan tänkas ligga någonstans runt 3 miljoner. Kurderna är generellt sett majoritetsgruppen, men det finns andra grupper, däribland araber, assyrier, yezidier armenier och turkar, framförallt i nordöstra delen där det finns städer som domineras av andra grupper eller är helt blandade.
I ett större sammanhang är Rojava den västra delen av Kurdistan, ett område som trots konflikter, förföljelser och fördrivningar fortfarande i stor utsträckning bebos av kurder. Det finns uppskattningsvis över 30 miljoner kurder i världen, med en stor diaspora på runt 1.5 miljoner, varav nära hälften bor i Tyskland.
Den viktigaste politiska aktören i regionen för närvarande är Partiya Yekîtiya Demokrat (PYD), ett parti som grundades 2003, som har ideologiska band till PKK och som anses vara den politiska motsvarigheten av gerillorna YPG och YPJ. PYD har alltsedan inbördeskriget i Syrien startade haft en något komplex relation till en grupp mindre partier som tillsammans går under namnet Kurdiska Nationella Rådet (KNC), med vilka PYD ingår i Kurdiska Högsta Rådet. PYD ansåg att KNC var alltför kontrollerat av presidenten för norra Iraks kurdiska område, Massoud Barzani och dennes parti KDP, och var ovilliga att göra några större eftergifter till dessa grupper. På sistone har vissa delar av KNC skiftat till PYDs sida, och av allt att döma har PYD gått segrande ur striden om makten i Kurdiska Högsta Rådet. Delar av KNC och KDP-sympatisörer har anklagat PYD för att vara Assad-allierade, vilket till största del verkar vara baserat på att en del områden i Rojava lämnades över frivilligt och utan strid i PYDs händer av regimtrogna. Det är svårt att veta vad som är sant i detalj när olika grupper på det här sättet kommer med sina skilda versioner, men intrycket är att PYD har de facto kontroll och överväldigande stöd i Rojava, och att de också står för den frihetliga, oberoende och decentraliserade modellen till skillnad från en mer traditionell hierarkisk modell från KDPs sida.
Den avvaktande inställningen till KDP och dess trupper, de s.k. peshmerga, aktualiserades i augusti 2014 när peshmerga övergav posteringar utanför Sinjar, norra Irak, och tillät IS att avancera mot staden. Tusentals yezidier tvingades fly hals över huvud upp på berget Sinjar, och det var snabba insatser från PKK, YPG och YPJ, som korsade gränsen från Rojava, som till slut räddade många av dessa. [12] Något som förutom beröm till de kurdiska styrkorna från Rojava också har resulterat i att vissa ifrågasätter om västmakterna hjälper ”rätt” grupper i kampen mot IS. [13] Trots en del gnissel har grupperna ändå i olika sammanhang hjälpt varandra, och peshmerga har bland annat hjälpt till med försvaret av staden Kobanê.
Det finns med andra ord många politiska fallgropar i en region som dessutom innehåller flera andra oppositionella grupper och en alltjämt stark Assad-regim, men PYD försöker alltjämt att realisera den av Öcalan och PKK föreslagna demokratiska konfederalismen i regionen.
Avslutning
I ett område som kännetecknas av århundraden av imperialistiska intriger, konflikter om olja, påtvingade nationsgränser och sekteristiskt våld framstår de glimtar en får av Rojava som en positiv motpol. Det är väldigt svårt att veta exakt hur situationen är i alla avseenden eftersom det finns så många parter och faktorer som spelar in, men det är svårt att ta miste på de budskap av frihet och jämlikhet som återupprepas av olika människor i området, och som också alltmer verkar ha blivit ledargestalternas och organisationernas motton.
Att Öcalan och PKK är populära även i Rojava råder det inget tvivel om, då det är svårt att hitta en demonstration utan symbolik och porträtt föreställande den frånvarande ledaren. Det är både fascinerande och problematiskt, med tanke på PKKs historia. Det är inte fel att inspireras av förebilder, men om PKK menar allvar med att ge folket sin egen frihet så måste den reella makten både komma och stanna hos folket.
Antikapitalismen är genomgående och spontan i retoriken från folk på gatan, men inte lika tydlig i intervjuer med ledande rådsmedlemmar eller vid en titt på Rojavas nyskrivna konstitution och svår att greppa i praktisk bemärkelse. Det är helt enkelt svårt att veta vad folk menar när de fördömer kapitalismen, hur de ser på alternativen, och hur förankrade de nya idéerna om demokratisk konfederalism är bland folket utanför de omedelbara organisationerna som nu förespråkar den. Exakt vilken väg området kommer att välja är därmed svårt att säga, men förhoppningen är att det blir en folkets väg, inte pådyvlad av utomstående, vare sig det är fundamentalister eller västerländska intressen.
Den modell som testas och sjösätts ses som en väg framåt inte bara för de autonoma kurdiska områdena, utan omnämns som en modell som kan fungera för resten av Syrien, Turkiet och andra delar av regionen. Det är en vision som med sin acceptans för alla kulturer och religioner, med sin feministiska prägel, demokratiska inriktning och med en kritik av ojämlikhet inte bara utgör en ljuspunkt för hela regionen, utan också borde få många västerländska länder att skämmas, detta trots en väldigt akut kris med mängder av flyktingar och väpnad konflikt precis för dörren.
Att världens största statslösa minoritet, efter århundraden av strävan för frihet, har kommit fram till att det inte är en stat de vill ha är en djupgående insikt. Resonemanget är lätt att sympatisera med. Nationalstaten med tillhörande nationalism är grunden för att börja ställa folk i vi-mot-dem förhållanden och en tacksam plattform för främlingsfientlighet, rasism och fascism. Det är inte ett sätt att ge folk makten, utan ett sätt att ta den ifrån dem och i många fall i slutändan att lämna över den i händerna på ekonomiska intressen som inte är ansvariga inför något annat än ekonomin själv. Det finns ingenting progressivt, förenande, mänskligt eller inspirerande i det statskapitalistiska projektet när en tittar på de länder som ytterst representerar systemet idag.
Skulle Rojava, och den kurdiska rörelsen i stort, lyckas uppnå sina uttalade mål så skulle det inte bara kunna vara en vändpunkt för regionen utan rentav en inspirationskälla för folk runtom hela världen.
Men det hela får inte heller bara bli en kuriosa akademisk attraktion för utomstående betraktare av olika politisk åskådning, utan behöver stödjas aktivt genom deltagande i demonstrationer, kontakt med hjälporganisationer [14] och en uppmärksamhet på de få kanaler som förmedlar vad vi kan göra för att hjälpa regionen. Det är inte bara frågan om direkta attacker från bland andra IS, utan också om de stora flyktingströmmarna i grannländerna som kriget har genererat [15][16], däribland många från Rojava-regionen. Om Sveriges erkännande av Palestina var ett fall av ”bättre sent än aldrig” så är det i Rojavas och Kurdistans fall snarare tal om ”innan det är för sent”. Istället för att bara förskräckas över händelseutvecklingen i regionen bör vi ta tydlig ställning för de vars mänsklighet och humanism under svåra förhållanden många gånger får våra egna “öppna hjärtan” att se ganska fjuttiga ut.
Rekommenderad läsning:
Kurdish Communalism, (Biehl), New Compass
http://new-compass.net/article/kurdish-communalism
The new PKK, (Taylor), Roarmag
http://roarmag.org/2014/08/pkk-kurdish-struggle-autonomy/
Democratic Autonomy in North Kurdistan, TAORT Kurdistan
http://www.amazon.com/Democratic-Autonomy-North-Kurdistan-Liberation/dp/8293064269/
The Communalist Alternative to Capitalist Modernity, (Eiglad), New Compass
http://new-compass.net/articles/communalist-alternative-capitalist-modernity
The Rojava Report
http://rojavareport.wordpress.com/
Fotnoter:
1) Jag vet inte om det här är en förvanskning i översättningen, men det har slagit mig att det här uttrycket kan vara problematiskt. Kvinnorna ses som mödrar, alltså inte som sina egna subjekt; männen ses som män. Men en kan också hävda att det är ett sätt att identifiera att just mödrarna lidit det värsta förtrycket, vilket säkerligen är sant. Oavsett vilket, så är det givetvis också så att förändringar kan ta tid, och gamla normer och uttryck kan dröja sig kvar även under nya förutsättningar.
Källor:
[2] https://www.youtube.com/watch?v=ZCCODxq8diI
[3] https://en.wikipedia.org/wiki/Human_rights_of_Kurdish_people_in_Turkey
[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Ebbe_Carlsson-aff%C3%A4ren
[6] https://www.opendemocracy.net/arab-awakening/rahman-dag/democratic-islam-congress-and-middle-east
[7] http://www.kurdmedia.com/article.aspx?id=10174
[9] http://www.dn.se/nyheter/varlden/det-blodiga-spelet-om-mellanostern/
[10] https://www.youtube.com/watch?v=Dte5iCbvoNY
[11] https://www.youtube.com/watch?v=80pRJXSEaEo
[12] http://civiroglu.net/2014/08/18/p_can_sinjar/
[13] http://www.bbc.com/news/world-middle-east-28925179
[14] http://donate.unhcr.org/international/syria
[15] http://www.unhcr.org/548737926.html
[16] http://roarmag.org/2014/10/syrian-refugees-kobane-turkey/
Titelbild:
By PersianDutchNetwork (Own work) [CC-BY-SA-4.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)], via Wikimedia Commons