Lika sorgligt och fruktansvärt som det är när människor råkar illa ut, lika frustrerande och nedslående är det att se hur ett frö till anledningarna att det överhuvudtaget händer kan skönjas redan i reaktionerna till själva händelserna. När något händer i ett västerländskt land som Frankrike (förutsatt, förstås, att det är rätt förövare och rätt offer1), blir reaktionerna omedelbara och oerhört starka. Det är inget fel med att reagera i sig – det är högst mänskligt, och empati är en av våra finaste egenskaper. Men den är också selektiv, för skulle vi reagera på allt i dagens globala värld, så skulle vi gå under. Dessutom blir denna selektivitet systematiserad, när världen filtreras genom våra västerländska medier. Så när motsvarande händer i Libanon… vänta, har det hänt något i Libanon denna vecka?
När det som hänt på detta sätt direkt antar proportioner som inte alls stämmer med den faktiska situationen i världen, och därmed bidrar till en skev världsbild, så börjar den andra farliga tendensen. En känslomässigt laddad förklaringsmodell presenteras där en mörk ondska drabbar och vill förstöra allt det bra och positiva som vi håller kärt, som vi måste motverka genom att uppbåda den lika ursprungliga godheten. Detta är den farligaste formen av idealism. Ondskan är lika lite som godheten någon slags startpunkt eller källa till händelser och handlingar. Allt detta springer istället ur materiella förhållanden, och samspelar med människors idéer och gärningar, i en process som ständigt formar och omformar samhällen, kulturer och utvecklingen i stort.
“Terror kommer inte från ingenstans. Vill du hantera hotet, frågar du dig vad dess källor är, och sedan hur dessa källor kan hanteras. De vi kallar för terrorister [till skillnad från de som uppfyller definitionen men inte kan kallas så för att de är på “vår” sida] ser sig själva som en förtrupp, som försöker organisera sina potentiella supportrar för att generera stöd åt en rad långsiktiga krav. Bland dessa krav finns många riktiga [materiella] missnöjesanledningar. Där sådana finns, bör något göras åt dessa.” [1]
Om du inte gillar terrorism, sluta stödja de facto terrorism bara för att den döljer sig under västerländsk flagg. Om du inte gillar väpnat våld mot människor, sluta stödja väpnat våld mot människor bara för att det sker inlindat i retorik om demokrati. Om du ogillar IS, sluta stödja Saudiarabien. Det låter kanske som sunt förnuft, men den uppmärksamme läsaren kan invända att det här i sig är idealistiska uppmaningar. Rätt så. De stater som spelar detta dubbelspel, har ofta ett materiellt intresse i att göra så. Då blir tiopoängsfrågan: Kan vi tänka oss en form av social organisation eller samhällsordning, där det inte ligger i vårt samhälles intresse att underblåsa terrorism och våld, och hur kan vi försöka jobba mot en sådan?
Det bästa sättet att hedra offer för våldet – vart det än sker – är i min mening att på riktigt ställa sig den typen av grundläggande frågor, istället för att fastna i förvisso förståeliga men likväl ytliga reaktioner som ofta spär på våldsspiralen eller skymmer den egentliga problematiken.
Fotnoter:
1) Två händelser kommer nu att aspirera på epiteten ”massakern i Paris” om vi begränsar oss till efterkrigstiden. Den senare känner alla redan till, men den tidigare, massakern av algerier 1961 som genomfördes av Parispolisen, rapporterades det ytterst lite om, och franska myndigheter ljög länge om dess omfattning. I kaoset kan så många som mellan 200-400 människor ha dödats.
Referenser:
[1] Noam Chomsky on Terrorism, https://www.youtube.com/watch?v=UWuT8d78yts