Yarl’s Wood – i statens mörka skugga

Det sägs att det krävs en rymdraket för att lämna jorden, men från Cambridge går det att med buss komma till en annan värld på bara knappa timmen.

När jag kommer till hållplatslängan där fjärrbussarna i Cambridge kommer och går, står där redan en grupp studenter med plakat och banderoller, och jag skymtar ryggen på en av mina vänner längre bort. Jag verkar ha kommit rätt. Vi strålar samman och blir till slut 5-6 stycken som sedan tidigare känner varandra från olika sammanhang i stan. Hållplats 16, visst var det där vår buss skulle gå ifrån?

Nej, det var bara uppsamlingsplatsen. Bussen till Yarl’s Wood står en bit bort och väntar. Vi reser oss upp, skakar av oss förmiddagströttheten och börjar gå. Det kompakta molntäcket spricker tillfälligt upp, och just där tittar plötsligt solen fram för ett ögonblick. Vi kliver på bussen. Jag tittar ut mot parken till höger, där en grupp barn iförda västar i olika färger spelar fotboll. Solen skiner ner på dem. På platsen vi ska åka till finns inget solljus – ty den ligger i statens mörka skugga.

Yarl’s Wood är ett gigantiskt förvar för flyktingar som kommer till Storbritannien och söker asyl, eller de som plockas upp vid inre gränskontroller och inte har rätt papper. På anläggningen hålls över 400 människor, främst kvinnor, men även ett antal barnfamiljer. Människorna på Yarl’s Wood sitter instängda inomhus, ofta utan vetskap om hur länge de blir kvar – närsomhelst kan de få besked om att de ska deporteras.

Mer än ett förvar, är det här ett fängelse. Ett fängelse för människor med fel hudfärg, och människor födda på fel ställe. Unga som gamla kvinnor, gravida, och barn. Anläggningen har funnits sedan 2001, men drivs sedan 2006 i vinstsyfte av det privata säkerhetsbolaget Serco, som då vann upphandlingen av driften. Det ligger mitt ute i ingenstans, i Bedfordshire, och har genom åren byggt upp ett ordentligt skamfilat rykte.

Trots att det nästan bara är kvinnor som hålls fångna här så är många av vakterna män. Fångarna har i många fall en otroligt traumatisk resa bakom sig redan innan de hamnar här – inte sällan just med sexuellt våld som en av orsakerna till att de flytt sina hemländer – och är otroligt sårbara när de tas till anläggningen. Där möts de av övervakning, sexuella trakasserier, utpressning, och våldtäkter, vilket leder till oerhört många fall av psykisk ohälsa, självmordsförsök, självskadebeteende, och även ett och annat dödsfall.

Mycket av detta mörkas av företaget – ibland med hjälp av statliga myndigheter. Kvinnornas vittnesmål misstros, och de som anmäler eller vittnar om våldet och övergreppen hotas exempelvis med utvisning. 2014 nekades också FN:s speciella rapportör för våld mot kvinnor tillträde till anläggningen. Inte undra på det, när vad som sker på Yarl’s Wood är ett fruktansvärt rasistiskt och patriarkalt förtryck och våld mot främst just kvinnor.

Vår buss åker genom ett typiskt brittiskt landskap, platt och med böljande fält på båda sidor, och passerar ort efter ort fylld med de karaktäristiska dockhusliknande radhusen i tegel. Framtill tar en kvinna – en av arrangörerna – ton i mikrofonen och berättar om sin egen vistelse i Yarl’s Wood. Uppsluppenhet och förväntan förvandlas för ett ögonblick till ett förebådande gravallvar. Vi är på väg till Yarl’s Wood för att demonstrera mot de fruktansvärda förhållanden som råder där och den människosyn som förvaret representerar.

Det är ångestfyllt för mig att åka tillbaka till Yarl’s Wood, säger hon, men jag känner att jag måste göra det. Det betyder oerhört mycket för kvinnorna därinne att vi finns där utanför. Det ger dem hopp och ork att fortsätta kämpa. Och ni ska veta, att det inte är några svaga kvinnor som sitter där inne. De har varit med om så oerhört mycket. De är vana att stå upp för sig själva och varje dag tillsammans försöka göra motstånd mot trakasserierna och våldet. Tillsammans ska vi stänga ner det där jäkla stället! Vi jublar, och färden går vidare på snirkliga vägar, genom Bedford, och sedan ut i ingenstans.

Vi var rätt många – här demonstrationens vänstra flygel.

Några poliskontroller senare är vi framme, när vi svänger runt ett hörn och plötsligt är omgivna av en folkmassa med flaggor, banderoller, ljudanläggningar, visselpipor, trummor och andra slagverk. Vi kliver av till ljudet av ramsor och allt möjligt oväsen – att göra oljud är ett medvetet drag för att göra det så tydligt som möjligt för de på insidan att vi finns där.

Vår buss står längst bak i en lång rad av fordon som kommit från orter så långt bort som Bristol. Vi är fler än jag trodde – det handlar om tusental snarare än hundratal. Vi vecklar ut våra egna banderoller, som en av oss pysslat ihop. På en står det ”Hear Me Roar”, på en annan ”No Human Is Illegal”, och vi är många som har den senare med oss idag. Ett otroligt radikalt ställningstagande, eftersom inte en enda stat i världen håller med om budskapet. Det är vi mot dem – människor mot institutioner som i grunden drivs av omänskliga och hänsynslösa aspirationer.

Snart börjar folkmassan förvandlas till ett tåg, och vi rör oss mot den plats där demonstrationen ska ske. Det är en upphöjd gräsplätt på andra sidan av anläggningen, närmast flera av de avlånga tvåvåningshus där människorna sitter instängda. Höjdskillnaden behövs, eftersom det flera meter höga stängslet gjorts insynsskyddat till en höjd på nära två meter. Dessutom är fönserglaset på övervåningen täckt med en genomskinlig plast som gör det omöjligt för människorna därinne att titta ut, annat än genom den glipa som uppstår när fönstret öppnas.

När vi börjar nå platsen för demonstrationen och folk sätter igång att ropa ramsor och föra oväsen, märker vi snart också svaret komma från insidan. Det första jag ser när jag blickar mot byggnaden är en hand i en fönsterglipa som viftar med en vit näsduksstor tygbit. Det är en bild som bränner sig fast på näthinnan. Allteftersom fler och fler anländer och stämmer in, blir också svaren från insidan allt intensivare. Vi befinner oss mellan ett yttre och ett inre stängsel, och folk börjar sätta upp banderoller, blommor, ballonger och annat på bägge stängslen.

Tygstycken, hemmagjorda flaggor, papper med meddelanden – människorna i förvaret försökte kommunicera på många sätt. Personen på bilden står på en stege.

Samtidigt blir händerna, tygbitarna och de hemmagjorda flaggorna och skyltarna allt fler även i fönstren på insidan. På nedervåningen ser vi vad som verkar vara barnfamiljer, där några barn håller upp skyltar och vinkar. Vi vinkar tillbaka och ropar ännu en ramsa om att fängelset måste stängas. Stämningen är god, musik spelas och folk vinkar, dansar och ropar, men bara en millimeter under ytan ligger också allvaret. Alla vill vara positiva och peppa varandra och människorna på insidan, men under några hjärtskärande moment brister den sköra skiljelinjen.

Det sker främst när en av talarna på utsidan ber demonstrationen att vara tyst – att det är vår tur att lyssna. Efter några förvirrade ögonblick, där varken vi på utsidan eller de på insidan riktigt greppat vad som är på gång, och där spridda rop hörts från båda sidor, faller saker plötsligt på plats. Talaren vid megafonen ropar:

”Yarl’s Woods kvinnor – vi hör er. Vad vill ni säga oss?”

Efter några sekunder kommer svaret:

”Frihet!”

Vi jublar på utsidan, men det är också här det brister för många, och de tvingas torka tårar från kinderna eller ta på sig solglasögon trots att solen bara sporadiskt tittar fram. Vi ropar sedan växelvis – utsidan till insidan, och insidan till utsidan: ”Shut it down!”

En stund senare blir det dags för kvinnor från insidan att göra sina röster hörda via telefon. Det blir svårt att urskilja allt som sägs, det börjar ofta trevande med ett ”Hello..hello?” och följs sedan av en flod av beskrivningar av upplevelser och rop på frihet. Några är mer upplyftande än andra, som när någon högt och tydligt förmedlar följande till utsidans stora jubel: ”Thank you for being here. God bless you. We love you.”

Demonstrationen fortsätter i ett par timmar, och efter att de flesta talat klart och när många skrikit sig hesa, går vi ner till stängslet, där många under hela dagen stått och måttat sparkar – en symbolisk men väldigt terapeutisk handling. Vi sparkar så att det skakar, och rasslet från hundratals sparkar blir som ett muller som stiger upp mot himlen. Trots den positiva känslan av att vara här, av att skapa uppmärksamhet kring denna brutala människoförnedring, och trots att vi med vår närvaro ger hopp och energi till de som hålls i förvar på insidan, så står helvetesbyggnaderna kvar. Frustration.

”When the Home Office attacks – we fight back! When the police attacks – we fight back! When the government attacks – we fight back! When everyone attacks – we fight back!”

Sedan börjar alla sakta packa ihop, och bege sig tillbaka till bussarna. Vi lämnar kvar graffitimeddelanden, ballonger, banderoller, klistermärken och blommor på stängslet bakom vilket de andra finns, de som blir kvar. Vi reser tillbaka genom fälten och småstäderna, vi reser den korta sträckan från helvetet till vardagen. Tillbaka i Cambridge börjar vi promenera hem. Några band ska spela Clash-covers på en pub i närheten om en timme eller två. Jag lovar att försöka komma om jag inte är för trött.

Vi går sakta genom staden och försöker sätta ord på dagen. Jag berättar om ett podavsnitt jag nyligen lyssnat på om solidaritetskamp i Palestina. Om hur de som åkte ner kände skuldkänslor när de sedan lämnade det ockuperade området som var andras vardag – andras fängelse. Vi hade just upplevt något liknande men i miniatyr. För några ögonblick var vi förenade med de modiga kvinnor, män och barn som försöker överleva statens brutalitet bakom Yarl’s Woods väggar.

Sedan åkte vi hem, och kullen utanför förvaret blev åter ett tyst och stilla vittne till de fasor som människor utsätter andra människor för. Till den rasism, sexism och nationalism som är så fundamental för den ideologi som rättfärdigar det som händer innanför staketen och murarna – som rättfärdigar att människor födda på fel plats, med fel hudfärg, utan rätt papper, eller på grund av något annat, saknar människovärde.

Jag kom hem och lade huvudet på kudden. Vaknade 45 minuter senare och släpade mig upp för att göra en kopp te. Det blev inga Clash-covers denna lördagskväll. Jag tog en macka, satte mig vid datorn, och började lägga över några bilder från mobilen. En timme bort förberedde sig människor på ännu en natt av övervakning, trakasserier, ovisshet och frihetsberövande.

Det jag fick uppleva denna dag var bara en skymt in i en mörk verklighet. Jag kommer aldrig att kunna förstå – verkligen med hela kroppen begripa – hur det känns att vara en av dem som hamnat på fel sida. Jag vet inte heller hur vi ska riva de här murarna, både de fysiska och de sociala, som gör allt detta elände möjligt. Men en sak tror jag mig ändå veta.

Om vi ska kunna riva dem, så kommer det bara kunna ske om vi bygger vår politik på en grund som utgår från vår kapacitet till empati, vår förmåga att uttrycka solidaritet och vår benägenhet till inbördes hjälp. En politik som utgår från vår omedelbara empati och aldrig under några som helst omständigheter låter den praktiska medmänskligheten kompromissas bort i pragmatismens, ideologiernas eller andra abstraktioners namn. Inte förrän då kan en slogan som att ingen människa är illegal bli verklighet på riktigt.

Det är ett misstag att tro att det här handlar om idealism. Att utgå från våra finaste benägenheter och underifrån försöka bygga strukturer som bejakar dessa, är det mest praktiska som finns.

Ja…

Krisens rätta namn

Det är inte många av de som står och väntar på en spårvagn på Järntorget, alternativt försöker undvika att bli påkörda av en medan de tar sig över myllret av vägar och korsningar, som tänker på att området är ett gammalt traditionellt arbetarfäste i Göteborg. Där ligger lokalerna för partier och fackföreningar, där finns ABF, Folkteatern och Folkets Hus. Där står också skulpturgruppen ”Genom arbete i arbete”, vars tre reliefer, vid sidan av själva skulpturen, symboliserar olika ögonblick i Göteborgs arbetarhistoria. På den tredje av dessa står att läsa: Vräkningarna vid Olskroken 1936. Jag minns inte när jag märkte den för första gången, men jag minns att den gjorde ett intryck. Platsen och historien kom till liv, och jag undrade hur det hade gått för de där människorna som förlorade sina hem.

En hyresuppgörelse fallerar och 600 familjer hotas av vräkning. Lägenheterna är förfallna, men har enligt ägarna stigit i värde och därmed utkrävs betydligt högre hyra. Hyresgästföreningen sätter emot, uppbackad av folkrörelser och fackföreningar. När vräkningarna ska verkställas försätter Transportarbetareförbundet arbetet i blockad. 250 familjer vräks ändå efter en utdragen kamp, men Hyresgästföreningen sätter i sin tur samtliga 600 lägenheter i blockad och ser till att ingen kan flytta in. Till slut – det hela utspelade sig under närmare ett års tid – tvingas ägarna backa. Alla får bo kvar, renoveringar av fastigheterna genomförs, och hyrorna höjs bara marginellt. En seger för en samlad och stridsvillig arbetarrörelse.

Idag blåser inte riktigt samma vindar, varken på Järntorget, i Olskroken, eller för den delen på Sorgenfri i Malmö. Folkrörelserna, då ännu i stor utsträckning unga, radikala och gräsrotsförankrade – hyresgäströrelsen, den politiska och fackliga arbetarrörelsen samt konsumentkooperativen – är nu etablerade partners på arbetsmarknaden och skulle aldrig våga tala om ett samhälle bortom ramarna för det nuvarande. Människorna i topparna av dessa byråkratiska pyramider har idag mer gemensamt med varandra, och med kapitalet, än med resten av samhället. Detta gäller speciellt de mest utsatta – de som lever med prekära anställningar eller i arbetslöshetens stålbur, med osäkra bostadssituationer eller rentav i rädsla att bli skickade ut ur landet för att de är födda på fel ställe.

Människorna i lägret på Sorgenfri, de som vräktes ur sina bilar, husvagnar, och förstärkta tältpaviljonger, hade varken de sociala kontaktnät som krävs, eller praktisk solidaritet från de stora fackförbunden och politiska rörelserna. De stod, förutom ett fåtal aktivister, ensamma mot starka privata intressen och en obönhörlig statsapparat, som dessutom ivrigt påhejades av främlingsfientliga och rasistiska krafter.

Samma dag som vräkningen sker resonerar Stefan Löfvén kring situationen:

– [Avhysningen] ska självklart genomföras med respekt för de mänskliga rättigheterna, men det är också så att man får inte bosätta sig var som helst i Sverige. Det får inte de som bor i Sverige, det får inte du eller jag göra, då måste lagen gälla lika för alla.

Det är i stark kontrast till arbetarhistorien som den socialdemokratiske statsministern på detta sätt parafraserar Anatole France, skribenten och socialisten som redan för 120 år sedan ironiskt konstaterade att lagen, i sin majestätiska jämlikhet, förbjuder både rik och fattig att sova under broarna, tigga på gatorna eller stjäla bröd. Men det hörs ingen ironi i Stefan Löfvéns röst. Borta är minnet av de dagar då kampen stod mellan vanliga människors längtan efter rimliga livsvillkor och just lagar, förordningar eller förbud. Tiden då folk fick slåss med näbbar och klor för allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag eller rätten att överhuvudtaget få organisera sig.

För inte så länge sedan stod en annan representant för regeringen, Gustav Fridolin, på Götaplatsen i Göteborg under den stora Refugees Welcome manifestationen. Han flätade slipat samman sitt tal med en dikt av Stig Dagerman – en dikt som handlar om flykt, och om att vi aldrig kan bli för många som vet vad frihet är. Men till skillnad från Fridolins så var Dagermans ord äkta. Han var anarkist, hatade gränser, och trodde på frihet på riktigt. Så när Fridolin avslutar talet med att stämma upp i ”Ingen människa är illegal!” undrar en vad han egentligen menar. Det är tydligen så en säger när en sitter i en regering som aldrig haft en tanke på att göra verklighet av en sådan djärv ståndpunkt, och i ett parti som dessutom även ställde sig bakom förnedrande inre gränskontroller helt nyligen. På torget står också en grupp personer med banderollen ”Alla skyldiga partier finns på plats”. Det är så sant att det blir pinsamt. När en talare från Moderata Ungdomsförbundet kliver upp i talarstolen för att hälsa flyktingar välkomna så har hyckleriet redan för länge sedan överstigit mätbar kvantitet.

Ungefär samtidigt, den vecka då döden flutit upp på våra datorskärmars strand, väljer Åsa Regnér att lansera den nya solidariteten – den där du ska ge blanka fan i människan framför ögonen på dig – i en övning av cynisk tankeakrobatik av sällan skådat slag: Ge inga pengar till dem som ber om det på gatan! Ge istället pengar till organisationer som hjälper folk någon annanstans. Vi ska alltså ge upp den direkta, mellanmänskliga solidariteten, för en abstrakt och riggad sifferexercis. Vi ska inte komplettera, utan spela ut de två mot varandra, precis som svaga grupper spelas ut mot varandra när pengar till flyktinghjälp tas från biståndsbudgeten. Underförstått, som en bonus, kommer vi då att slippa se fattiga människor på våra gator och torg. Underförstått, så betyder de människorna mindre än precis allt annat politiker kan tänka sig att lägga samhällsresurser på; subventioner av hushållsnära tjänster; avgångsvederlag till före detta politiker; skattelättnader och ränteavdrag för de som redan har det väsentligt mycket bättre ställt; en budget i balans – krona för krona.

Varför denna panikartade beröringsskräck, som ibland övergår i avsky, mot dessa utsatta individer? Jag tror att det till viss del är en projektion, en övervintrad frustration, en skam. Inte bara för att vi inte gör något, utan för att vi lever i ett system där vi, som enskilda individer, ofta inte ens vet vad vi kan göra när vi ser en utsatt människa framför ögonen. Ekvationen går inte ihop, för det hela stämmer inte överens med vår självbild och vår intuition. Det här är något vi har gjort mot oss själva. Vi har låst fast vårt samhälle mellan privata vinstintressen och opersonliga institutioner, där all makt och alla medel har lyfts ut från det lokala och det direkt sociala, till det övergripande och byråkratiska. Där vi individualiserat det meningslösa, och kvävt vår individualitet där den kan göra skillnad. De aktivister och frivilliga som jobbade och jobbar dag och natt med flyktingmottagning gör det mot strömmen. De får inte bara ställa upp där de tröga institutionerna sviker, de blir inte bara trakasserade av polisen när de försöker hjälpa människor, de är också utsatta för ett systematiskt tryck. Varje ögonblick spenderat på denna oerhört viktiga hjälp är ett ögonblick inte spenderat på att ”förtjäna” sitt levebröd. Anledningen till att de frivilliga till slut inte orkar, är att de tvingas lägga tid på annat än det som är viktigast.

Vi måste alla gå till arbeten, många av oss till sådana där vi inte har något att säga till om, och där vi därför lägger ansträngningarna på fel saker, för att någon kommun- eller landstingspamp, alternativt en tillsatt chef eller kapitalist, ”vet bättre” än oss som gör det faktiska jobbet. Vi går till arbeten där vi kanske inte skapar annat än meningslösa konsumentprodukter i syfte att förädla kapital åt privata vinstintressen. Den som tvingas bort från att hjälpa andra till förmån för någon slags abstrakt profitmaximering blir inte bara utsatt för en institutionaliserad påtryckning mot sin egen individuella frihet, utan ofta också mot samhällets bästa, om vi med samhällets bästa menar tillfredsställandet av mänskliga behov. Det råder inget tvivel om att omhändertagandet av traumatiserade medmänniskor är en av många saker som är viktigare än tillverkningen av golfklubbor, köksrenoveringar eller städhjälp för rika familjer. Men profitens logik lyssnar inte på den typen av resonemang, varken i det enskilda fallet eller på det stora hela. Har du inget jobb, så kan du inte försörja dig själv, och finns det ingen möjlighet till vinst, så finns det inte heller något jobb.

Istället bjuds vi, som åskådare, på nya spektakel från politiker. En kompromiss är nådd, tillfälliga uppehållstillstånd och utökade subventioner för rika ska göra det lättare att ta emot människor och ”få dem i arbete”. Vikten av just kompromisser lyfts fram – som något oundvikligt, som något ansvarsfullt. Men med de okritiska kompromissernas logik så skulle även den mest välmenande rörelsen möta djävulen halvvägs till helvetet. I varje kompromiss finns nämligen det outtalade antagandet att det som en kompromissar om faktiskt går att kompromissa bort, helt eller delvis. Människovärde – detta i sig motsägelsefulla begrepp – kan inte kompromissas bort. Det är egentligen inget värde, i någon kvantifierbar mening, utan en princip.

När en människa lämnar sitt hem, alla sina vänner, kanske delar av sin familj, sina minnen, hela sitt liv, och flyr, då gör hen det inte lättvindigt. Det finns ingen som är lämpad att avgöra detta behov annat än hen själv. Därför saknar gränser, asylregler och avvisningsbeslut all legitimitet. Därför är politik som kompromissar med människors frihet, eller ställer människor mot varandra, en politik som inte är värd att ställa upp på. Det är en återvändsgrändernas politik, som snabbt spiller över i att frustrerade och maktlösa människor hittar sina utlopp någon annanstans. I värsta fall hos dem som erbjuder enkla lösningar på svåra frågor, och gärna skyller alla problem på de mest utsatta i samhället.

Det var inte så att hyresgästerna i Olskroken fick bo kvar för att de snällt bad om att få göra det. De fick bo kvar för att de insåg sin styrka, organiserade sig, och vägrade vika för privata särintressen. De kompromissade inte om sin situation. På samma sätt behöver vi fånga vår egen styrka, och organisera oss för den samhällsförändring vi vill se utan att be om lov. Det gäller vare sig vi står upp för människor på arbetsplatser, som producenter, konsumenter, barn, föräldrar, sjukskrivna, studerande, arbetslösa eller något annat. Det gäller även när vi vägrar kompromissa om människors frihet, och hjälper människor på flykt – inklusive dem som myndigheter betecknar som illegala – att få trygghet, värme, medmänsklighet, och på sikt en plattform för att kunna hitta sin egen plats och sina egna sociala sammanhang. Det finns i många fall redan organisationer som gör dessa saker. Men de behöver bli fler, och fler behöver göra sina röster hörda inom dem.

Det måste ske här i Sverige, såväl som på andra ställen, för att på motsvarande sätt sätta press på och försöka ersätta otillräckliga och alienerande sociala former. Om det är åtminstone något den nuvarande regeringen gjort rätt i denna situation, så är det att till slut börja sätta press på andra Europeiska länder. Tillsammans har Europa en enorm kapacitet, och är ett otroligt rikt område. Det är skamligt hur lite ansvar många länder tar för den uppkomna situationen. Samtidigt är det uppenbart att en stor del av ansvaret för densamma ligger i knäna på just västerländska intressen. Det postkoloniala mantrat, ”Vi är här, för att ni var där, är alltjämt lika träffsäkert. Att låta andra bestämma har visat sig vara en del av problemet, inte en del av lösningen. Det är dags att genom vår egen aktivitet ta makten över alla aspekter av våra liv. För de människor som tvingas lämna sina hem och fly är det som pågår en tragedi. För oss är det, mer än något annat, en politikens och kapitalets kris.

Gränser

Gränser är som ärligast när de är murar. För vare sig det är fysiskt och direkt eller bildligt och indirekt så krossas ständigt människokroppar mot gränser. Det finns inget så uppdelande och så osolidariskt som gränser. Ett ”vi” målas upp och särskiljs från ett ”de”, och vi förhindrar de andra även när vi själva ofrånkomligen är inblandade i anledningen till deras behov av flykt. De flyr undan krig och förödelse – i områden, icke desto mindre, där gränserna oftast har koloniala ursprung och alltså är ett direkt västerländskt arv.

Skuld eller inte, att med gränser försöka utestänga människor är en omvänd logik. Vill man undvika stora, dramatiska och tragiska migrantströmmar, så bör man verka för att inte skapa de förutsättningar som orsakar flyktbehovet från första början. På så sätt går fri rörlighet och solidaritet hand i hand – de kompletterar varandra, och solidariteten angriper orsakerna där gränsdragningarna skuggboxas med symptomen, själva orsakar mänskligt lidande och skapar motsättningar.

Vissa menar att allt det här pratet om frihet och solidaritet är naivt, men det är de som är naiva. Nationalstater och gränser är blott en viskning, en kort minut, i mänsklighetens långa historia. Inga system eller imperier har varat särskilt länge på den skalan, ändå har de alla trott sig vara eviga. Människan är till sin natur oerhört formbar, och därför speglar de sätt vi organiserar oss på också de sätt vi uttrycker oss på och vice versa. De kan förändras och har alltid förändrats.

Nationalstaten är inte möjlig utan gränser, och är därför även i sig själv ofrånkomligen uppdelande och osolidarisk. Den är oförenlig med mänsklig frihet. Därför stämmer jag dagen till ära upp med Matti Alkberg, och Carl Johan De Geer innan honom. Mot nationalstater, mot gränser, för frihet, för solidaritet.

https://www.youtube.com/watch?v=VHbglUiob8w

Ferguson, Mo.

Protesterna som nu pågår i Ferguson och runtom i USA beror på att den vita polis som dödade en obeväpnad svart tonåring inte ens kommer åtalas.

”Doesn’t take 100 days to decide if murder is a crime, it takes 100 days to figure out how to tell people it isn’t……” kommenterade bland annat Chris Rock

Men vreden som tagit fart kan inte förstås i denna isolerade kontext. En svart amerikan dödas av ”statligt sanktionerat våld” var 28:e timme [1], och för det mesta är det få som bryr sig. Men de mer spektakulära fallen blir den topp på isberget som får bägaren att rinna över.

I Ferguson, en stad med 2/3 svarta invånare, är polismakten nästan uteslutande vit. 86% av de som stoppas av polisen är svarta, 92% av ”police searches” drabbar svarta och 93% av de gripna är svarta. Trots detta visar statistiken att ”contraband hit rate” var betydligt högre bland vita; 34% mot 22%. [2].

I en bredare kontext är USA det land med flest fångar per capita; med 5% av jordens befolkning har landet 25% av jordens fångar, till glädje för den privatiserade fängelsemarknaden. Och av dessa är 40% svarta, trots att de bara är ~13% av befolkningen i stort. [3][4]

Allt detta med en polisstyrka som är våldsamt militariserad och förfogar över mängder av militära medel, inklusive pansarbilar, granatkastare och automatvapen. Över 50 000 SWAT-räder genomförs årligen, ofta för att leta efter droger, och i många uppmärksammade fall har oskyldiga drabbats. [5]

De svartas situation är inte heller bara en fråga om låg utbildning, vilket visas av att vita som inte gått klart gymnasiet har bättre ekonomi än svarta som har en college-utbildning. [6]

Och det är i slutändan också inte bara ett rasistiskt problem, i ett samhälle där reallönerna minskat sedan början av 70-talet samtidigt som produktiviteten stadigt ökat. [7]

Det har gjort att de ekomoniska skillnaderna i USA ökat, vilket de gjort i många länder i väst, inte minst Sverige [8], och det är inte heller förvånande att det finns tydliga korrelationssamband mellan ojämlikhet i samhället och nivån av våld och ohälsa bland dess medlemmar. [9]

Det hela är helt enkelt en stor blöt filt av strukturellt våld och förtryck med rasistiska förtecken, men som på ett eller annat sätt drabbar alla som är förfördelade och utsatta i samhället. Det som i många fall fokuseras i media är istället enskilda incidenter, brinnande byggnader eller bilar och kravaller där en del har så lågt förtroende för samhället och så mycket uppdämd ilska att de helt enkelt inte ser någon annan väg än att med våld göra sin röst hörd, på samma sätt som de med våld hålls tillbaka. Det är lätt att förstå dem, när till och med forskare på Princeton dömer ut det av pengar totalt havererade amerikanska systemet. [10]

[1] http://www.occupy.com/article/black-man-killed-us-every-28-hours-police

[2] http://www.newsweek.com/ferguson-profiling-police-courts-shooting-264744

[3] https://en.wikipedia.org/wiki/United_States_incarceration_rate

[4] https://en.wikipedia.org/wiki/Statistics_of_incarcerated_African-American_males

[5] http://www.opposingviews.com/i/society/crime/number-annual-swat-team-raids-jumps-3000-1981-over-50000-2005

[6] http://www.huffingtonpost.com/matthew-bruenig/white-high-school-dropout_b_5881838.html

[7] http://www.outsidethebeltway.com/wp-content/uploads/2012/07/wages-stagnate-productivity-grows-570×389.png

[8] http://www.svt.se/dokument-inifran/lonesankarna

[9] www.equalitytrust.org.uk/about-inequality/spirit-level

[10] http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/northamerica/usa/10769041/The-US-is-an-o9igarchy-study-concludes.html