Etikett: antirasism

Det är inte många av de som står och väntar på en spårvagn på Järntorget, alternativt försöker undvika att bli påkörda av en medan de tar sig över myllret av vägar och korsningar, som tänker på att området är ett gammalt traditionellt arbetarfäste i Göteborg. Där ligger lokalerna för partier och fackföreningar, där finns ABF, Folkteatern och Folkets Hus. Där står också skulpturgruppen “Genom arbete i arbete”, vars tre reliefer, vid sidan av själva skulpturen, symboliserar olika ögonblick i Göteborgs arbetarhistoria. På den tredje av dessa står att läsa: Vräkningarna vid Olskroken 1936. Jag minns inte när jag märkte den för första gången, men jag minns att den gjorde ett intryck. Platsen och historien kom till liv, och jag undrade hur det hade gått för de där människorna som förlorade sina hem.

En hyresuppgörelse fallerar och 600 familjer hotas av vräkning. Lägenheterna är förfallna, men har enligt ägarna stigit i värde och därmed utkrävs betydligt högre hyra. Hyresgästföreningen sätter emot, uppbackad av folkrörelser och fackföreningar. När vräkningarna ska verkställas försätter Transportarbetareförbundet arbetet i blockad. 250 familjer vräks ändå efter en utdragen kamp, men Hyresgästföreningen sätter i sin tur samtliga 600 lägenheter i blockad och ser till att ingen kan flytta in. Till slut – det hela utspelade sig under närmare ett års tid – tvingas ägarna backa. Alla får bo kvar, renoveringar av fastigheterna genomförs, och hyrorna höjs bara marginellt. En seger för en samlad och stridsvillig arbetarrörelse.

Idag blåser inte riktigt samma vindar, varken på Järntorget, i Olskroken, eller för den delen på Sorgenfri i Malmö. Folkrörelserna, då ännu i stor utsträckning unga, radikala och gräsrotsförankrade – hyresgäströrelsen, den politiska och fackliga arbetarrörelsen samt konsumentkooperativen – är nu etablerade partners på arbetsmarknaden och skulle aldrig våga tala om ett samhälle bortom ramarna för det nuvarande. Människorna i topparna av dessa byråkratiska pyramider har idag mer gemensamt med varandra, och med kapitalet, än med resten av samhället. Detta gäller speciellt de mest utsatta – de som lever med prekära anställningar eller i arbetslöshetens stålbur, med osäkra bostadssituationer eller rentav i rädsla att bli skickade ut ur landet för att de är födda på fel ställe.

Människorna i lägret på Sorgenfri, de som vräktes ur sina bilar, husvagnar, och förstärkta tältpaviljonger, hade varken de sociala kontaktnät som krävs, eller praktisk solidaritet från de stora fackförbunden och politiska rörelserna. De stod, förutom ett fåtal aktivister, ensamma mot starka privata intressen och en obönhörlig statsapparat, som dessutom ivrigt påhejades av främlingsfientliga och rasistiska krafter.

Samma dag som vräkningen sker resonerar Stefan Löfvén kring situationen:

– [Avhysningen] ska självklart genomföras med respekt för de mänskliga rättigheterna, men det är också så att man får inte bosätta sig var som helst i Sverige. Det får inte de som bor i Sverige, det får inte du eller jag göra, då måste lagen gälla lika för alla.

Det är i stark kontrast till arbetarhistorien som den socialdemokratiske statsministern på detta sätt parafraserar Anatole France, skribenten och socialisten som redan för 120 år sedan ironiskt konstaterade att lagen, i sin majestätiska jämlikhet, förbjuder både rik och fattig att sova under broarna, tigga på gatorna eller stjäla bröd. Men det hörs ingen ironi i Stefan Löfvéns röst. Borta är minnet av de dagar då kampen stod mellan vanliga människors längtan efter rimliga livsvillkor och just lagar, förordningar eller förbud. Tiden då folk fick slåss med näbbar och klor för allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag eller rätten att överhuvudtaget få organisera sig.

För inte så länge sedan stod en annan representant för regeringen, Gustav Fridolin, på Götaplatsen i Göteborg under den stora Refugees Welcome manifestationen. Han flätade slipat samman sitt tal med en dikt av Stig Dagerman – en dikt som handlar om flykt, och om att vi aldrig kan bli för många som vet vad frihet är. Men till skillnad från Fridolins så var Dagermans ord äkta. Han var anarkist, hatade gränser, och trodde på frihet på riktigt. Så när Fridolin avslutar talet med att stämma upp i “Ingen människa är illegal!” undrar en vad han egentligen menar. Det är tydligen så en säger när en sitter i en regering som aldrig haft en tanke på att göra verklighet av en sådan djärv ståndpunkt, och i ett parti som dessutom även ställde sig bakom förnedrande inre gränskontroller helt nyligen. På torget står också en grupp personer med banderollen “Alla skyldiga partier finns på plats”. Det är så sant att det blir pinsamt. När en talare från Moderata Ungdomsförbundet kliver upp i talarstolen för att hälsa flyktingar välkomna så har hyckleriet redan för länge sedan överstigit mätbar kvantitet.

Ungefär samtidigt, den vecka då döden flutit upp på våra datorskärmars strand, väljer Åsa Regnér att lansera den nya solidariteten – den där du ska ge blanka fan i människan framför ögonen på dig – i en övning av cynisk tankeakrobatik av sällan skådat slag: Ge inga pengar till dem som ber om det på gatan! Ge istället pengar till organisationer som hjälper folk någon annanstans. Vi ska alltså ge upp den direkta, mellanmänskliga solidariteten, för en abstrakt och riggad sifferexercis. Vi ska inte komplettera, utan spela ut de två mot varandra, precis som svaga grupper spelas ut mot varandra när pengar till flyktinghjälp tas från biståndsbudgeten. Underförstått, som en bonus, kommer vi då att slippa se fattiga människor på våra gator och torg. Underförstått, så betyder de människorna mindre än precis allt annat politiker kan tänka sig att lägga samhällsresurser på; subventioner av hushållsnära tjänster; avgångsvederlag till före detta politiker; skattelättnader och ränteavdrag för de som redan har det väsentligt mycket bättre ställt; en budget i balans – krona för krona.

Varför denna panikartade beröringsskräck, som ibland övergår i avsky, mot dessa utsatta individer? Jag tror att det till viss del är en projektion, en övervintrad frustration, en skam. Inte bara för att vi inte gör något, utan för att vi lever i ett system där vi, som enskilda individer, ofta inte ens vet vad vi kan göra när vi ser en utsatt människa framför ögonen. Ekvationen går inte ihop, för det hela stämmer inte överens med vår självbild och vår intuition. Det här är något vi har gjort mot oss själva. Vi har låst fast vårt samhälle mellan privata vinstintressen och opersonliga institutioner, där all makt och alla medel har lyfts ut från det lokala och det direkt sociala, till det övergripande och byråkratiska. Där vi individualiserat det meningslösa, och kvävt vår individualitet där den kan göra skillnad. De aktivister och frivilliga som jobbade och jobbar dag och natt med flyktingmottagning gör det mot strömmen. De får inte bara ställa upp där de tröga institutionerna sviker, de blir inte bara trakasserade av polisen när de försöker hjälpa människor, de är också utsatta för ett systematiskt tryck. Varje ögonblick spenderat på denna oerhört viktiga hjälp är ett ögonblick inte spenderat på att “förtjäna” sitt levebröd. Anledningen till att de frivilliga till slut inte orkar, är att de tvingas lägga tid på annat än det som är viktigast.

Vi måste alla gå till arbeten, många av oss till sådana där vi inte har något att säga till om, och där vi därför lägger ansträngningarna på fel saker, för att någon kommun- eller landstingspamp, alternativt en tillsatt chef eller kapitalist, “vet bättre” än oss som gör det faktiska jobbet. Vi går till arbeten där vi kanske inte skapar annat än meningslösa konsumentprodukter i syfte att förädla kapital åt privata vinstintressen. Den som tvingas bort från att hjälpa andra till förmån för någon slags abstrakt profitmaximering blir inte bara utsatt för en institutionaliserad påtryckning mot sin egen individuella frihet, utan ofta också mot samhällets bästa, om vi med samhällets bästa menar tillfredsställandet av mänskliga behov. Det råder inget tvivel om att omhändertagandet av traumatiserade medmänniskor är en av många saker som är viktigare än tillverkningen av golfklubbor, köksrenoveringar eller städhjälp för rika familjer. Men profitens logik lyssnar inte på den typen av resonemang, varken i det enskilda fallet eller på det stora hela. Har du inget jobb, så kan du inte försörja dig själv, och finns det ingen möjlighet till vinst, så finns det inte heller något jobb.

Istället bjuds vi, som åskådare, på nya spektakel från politiker. En kompromiss är nådd, tillfälliga uppehållstillstånd och utökade subventioner för rika ska göra det lättare att ta emot människor och “få dem i arbete”. Vikten av just kompromisser lyfts fram – som något oundvikligt, som något ansvarsfullt. Men med de okritiska kompromissernas logik så skulle även den mest välmenande rörelsen möta djävulen halvvägs till helvetet. I varje kompromiss finns nämligen det outtalade antagandet att det som en kompromissar om faktiskt går att kompromissa bort, helt eller delvis. Människovärde – detta i sig motsägelsefulla begrepp – kan inte kompromissas bort. Det är egentligen inget värde, i någon kvantifierbar mening, utan en princip.

När en människa lämnar sitt hem, alla sina vänner, kanske delar av sin familj, sina minnen, hela sitt liv, och flyr, då gör hen det inte lättvindigt. Det finns ingen som är lämpad att avgöra detta behov annat än hen själv. Därför saknar gränser, asylregler och avvisningsbeslut all legitimitet. Därför är politik som kompromissar med människors frihet, eller ställer människor mot varandra, en politik som inte är värd att ställa upp på. Det är en återvändsgrändernas politik, som snabbt spiller över i att frustrerade och maktlösa människor hittar sina utlopp någon annanstans. I värsta fall hos dem som erbjuder enkla lösningar på svåra frågor, och gärna skyller alla problem på de mest utsatta i samhället.

Det var inte så att hyresgästerna i Olskroken fick bo kvar för att de snällt bad om att få göra det. De fick bo kvar för att de insåg sin styrka, organiserade sig, och vägrade vika för privata särintressen. De kompromissade inte om sin situation. På samma sätt behöver vi fånga vår egen styrka, och organisera oss för den samhällsförändring vi vill se utan att be om lov. Det gäller vare sig vi står upp för människor på arbetsplatser, som producenter, konsumenter, barn, föräldrar, sjukskrivna, studerande, arbetslösa eller något annat. Det gäller även när vi vägrar kompromissa om människors frihet, och hjälper människor på flykt – inklusive dem som myndigheter betecknar som illegala – att få trygghet, värme, medmänsklighet, och på sikt en plattform för att kunna hitta sin egen plats och sina egna sociala sammanhang. Det finns i många fall redan organisationer som gör dessa saker. Men de behöver bli fler, och fler behöver göra sina röster hörda inom dem.

Det måste ske här i Sverige, såväl som på andra ställen, för att på motsvarande sätt sätta press på och försöka ersätta otillräckliga och alienerande sociala former. Om det är åtminstone något den nuvarande regeringen gjort rätt i denna situation, så är det att till slut börja sätta press på andra Europeiska länder. Tillsammans har Europa en enorm kapacitet, och är ett otroligt rikt område. Det är skamligt hur lite ansvar många länder tar för den uppkomna situationen. Samtidigt är det uppenbart att en stor del av ansvaret för densamma ligger i knäna på just västerländska intressen. Det postkoloniala mantrat, “Vi är här, för att ni var där“, är alltjämt lika träffsäkert. Att låta andra bestämma har visat sig vara en del av problemet, inte en del av lösningen. Det är dags att genom vår egen aktivitet ta makten över alla aspekter av våra liv. För de människor som tvingas lämna sina hem och fly är det som pågår en tragedi. För oss är det, mer än något annat, en politikens och kapitalets kris.

Gränser är som ärligast när de är murar. För vare sig det är fysiskt och direkt eller bildligt och indirekt så krossas ständigt människokroppar mot gränser. Det finns inget så uppdelande och så osolidariskt som gränser. Ett “vi” målas upp och särskiljs från ett “de”, och vi förhindrar de andra även när vi själva ofrånkomligen är inblandade i anledningen till deras behov av flykt. De flyr undan krig och förödelse – i områden, icke desto mindre, där gränserna oftast har koloniala ursprung och alltså är ett direkt västerländskt arv.

Skuld eller inte, att med gränser försöka utestänga människor är en omvänd logik. Vill man undvika stora, dramatiska och tragiska migrantströmmar, så bör man verka för att inte skapa de förutsättningar som orsakar flyktbehovet från första början. På så sätt går fri rörlighet och solidaritet hand i hand – de kompletterar varandra, och solidariteten angriper orsakerna där gränsdragningarna skuggboxas med symptomen, själva orsakar mänskligt lidande och skapar motsättningar.

Vissa menar att allt det här pratet om frihet och solidaritet är naivt, men det är de som är naiva. Nationalstater och gränser är blott en viskning, en kort minut, i mänsklighetens långa historia. Inga system eller imperier har varat särskilt länge på den skalan, ändå har de alla trott sig vara eviga. Människan är till sin natur oerhört formbar, och därför speglar de sätt vi organiserar oss på också de sätt vi uttrycker oss på och vice versa. De kan förändras och har alltid förändrats.

Nationalstaten är inte möjlig utan gränser, och är därför även i sig själv ofrånkomligen uppdelande och osolidarisk. Den är oförenlig med mänsklig frihet. Därför stämmer jag dagen till ära upp med Matti Alkberg, och Carl Johan De Geer innan honom. Mot nationalstater, mot gränser, för frihet, för solidaritet.

https://www.youtube.com/watch?v=VHbglUiob8w