En ny oppositions födelse

På tidningen Brands hemsida publicerades nyligen en kort artikel med en återblick på den senaste tidens politiska händelser, satta i ett större perspektiv, och om dess konsekvenser för organiseringen av motstånd. Det är en intressant och på många sätt viktig skildring av vår situation, och jag skulle vilja lämna ett eget litet bidrag till den diskussionen.

De resonemang jag skulle vilja utveckla handlar främst om den nya oppositionen som artikeln målar upp och refererar till. Jag tänkte här fokusera på (ny)municipalismen, som i stor utsträckning avhandlas i Brand 2/2016, under temat Det lokala. Där skildras, genom en rad nedslag, olika lokala rörelser och experiment, som förvisso alla är intressanta att ta del av, men som jag tyvärr tycker genomgående presenteras på ett sätt som saknar en djupare analys och kritik.

Jag delar många av de mål som kommuniceras av dessa rörelser och dess bundsförvanter, men anser å ena sidan att de inte riktigt når hela vägen, och å andra sidan att de inbjuder till användandet av taktiker som bör, för att uttrycka det milt, hanteras med stor misstänksamhet. Vad som presenteras i termer av odogmatiskt och pragmatiskt experimenterande ter sig för mig delvis vara vanskligt försummande av historiska lärdomar, och där rörelserna sägs storma de politiska arenorna, ser jag istället att de springer rakt in i en fälla – eller runt i ett hamsterhjul där många genom åren redan sprungit bort sig.

För att kunna prata om det lokala måste vi först fundera över hur vi ska definiera vad det egentligen innebär. Här seglar naturligt bilden av kommunen upp, exempelvis i sin historiska medeltida tappning, och i viss mån i Pariskommunens kortvariga existens. Men kommunen måste givetvis vara mer än så – mer än en geografiskt isolerad och förminskad variant av staten. Detta uppmärksammades redan av Peter Kropotkin i slutet av 1800-talet, där han i sin skrift Från den medeltida kommunen till den moderna kommunen konstaterar följande:

För medeltidens borgare var kommunen en isolerad stat, tydligt åtskild från andra kommuner av sin gräns. För oss betyder kommun inte längre en territoriell sammansättning, utan är istället ett generellt uttryck, en synonym för en sammanslutning av jämlikar som inte känns vid varken gränser eller murar. Den sociala kommunen kommer snart att upphöra att vara en tydligt definierad enhet. Varje grupp i en given kommun kommer med nödvändighet att dras till liknande grupper i andra kommuner. De kommer att knyta an till varandra och de band som länkar dem samman kommer att vara lika starka som de som knyter dem till människorna i deras egen kommun, och på detta sätt växer en intressenas kommun fram vars medlemmar är spridda över tusentals städer och byar. (min övers.)

Denna observation är inte bara central för vad vi bör förstå som det lokala – det vill säga att geografisk närhet bara är en i en rad av gemenskaper som tillsammans bildar ett överlappande nätverk där ingen är hierarkiskt överordnad någon annan – utan minst lika viktig när vi ställer oss frågan om makten över detta lokala, och därför också för hur vi organiserar oss för förändring. Det finns ett stort antal historiska exempel där decentralisering helt enkelt inneburit en förskjutning av samma dynamik till en annan nivå – alltså främst en kvantitativ förändring, inte en kvalitativ. Den faktiskt existerande kommunen, det vill säga den under staten lydande lokala administrationen och byråkratin, är precis en sådan konstruktion.

Municipalismen siktar in sig på detta lokala, tar avstamp i sociala rörelser och gräsrotsinitiativ, och försöker att bygga momentum för lokalt parlamentariskt deltagande, i syfte att förändra underifrån. Men det går samtidigt inte att se municipalismen som fristående från regionala och nationella sammanhang, då partier som bland annat Podemos och Syriza baserade sina framgångar på just lokala sociala rörelser och nätverk för att där ta avstamp mot de nationella och Europeiska parlamenten. Vi ställs omedelbart inför en rad problem, där det första är att definitionen av det lokala för municipalismen praktiskt landar i den geografiskt avskilda och hierarkiskt inordnade lokala byråkratin – den de facto existerande kommunen. För det andra ställs vi inför problemet hur en sådan lokalitet skalar till regional eller nationell nivå, för var det svårt att se hur metoden kvalitativt skiljer sig från vanligt partipolitiskt deltagande innan, så blir det mycket svårare när vi har att göra med regelrätta partier som exempelvis just Podemos.

Texterna i Brands temanummer Det lokala, det vill säga det som utgör grunden för resonemanget om en ny oppositions födelse i den text som publicerades på hemsidan häromdagen, lämnar tyvärr väldigt få svar på vad som skiljer dessa kommunala experiment från tidigare och helt färska misslyckanden, och på vilket sätt de tänkt att den institutionella dynamiken inte kommer att krossa, splittra eller pacificera rörelsen. Vi hittar exempelvis följande stycke i texten Stormandet av institutionerna:

De personer som under denna övergång fått till uppgift att fungera som samhällets drivremmar måste på sina poster i institutionerna försvara det emancipatoriska projektet utan komplex. Det är därför de fått mandat. Deras blick måste ständigt riktas mot dem som satsade på dessa kandidaturer som verktyg för att ta tillbaka städerna. Mot den sociala väv som potentiellt kan organiseras och som utgör rörelsens bas och dess enda verkliga stöd, istället för uppåt mot den rådande makten.

Men riskerna som omgärdar parlamentariskt deltagande handlar knappast om enskilda politikers karaktärsdrag, utan om de förhållanden som systematiskt utövar sin kraft på dem. Politiker måste handla på ett visst sätt för att inte undergräva sin egen position, och de måste legitimera institutionerna de blivit en del av eller helt förlora meningsfullt inflytande. Det hela är ett nät av institutionella påtryckningar, mediedrev och andra krafter som metodiskt formar och manipulerar de politiska aktörerna.

Dessa statliga institutioner är, som Peter Gelderloos skriver i en mycket intressant text om situationen i Katalonien, ”strukturellt immuna mot åsiktsförändringar just för att de agerar i komplexa, ömsesidigt förstärkande ansamlingar, eftersom de utvecklar sin egen subjektivitet och identitet – sina egna intressen – och makten de utövar kan bara användas på ett auktoritärt, centraliserande sätt.” (min övers.)

Den rörelse som inte är stark nog kommer att sväljas av institutionerna om den ger sig i kast med dem, medan den rörelse som är stark nog inte behöver dessa institutioner – för det skulle bara innebära att avsäga sig makt och kapitulera inför institutionernas logik – utan bör mot dem ställa sina egna.

Även i de andra artiklarna förekommer tveksamma och motsägelsefulla påståenden. Vi får exempelvis i texten om Neapel höra att ”det ska ske inbrytningar i de beslutande församlingarna av autonoma och oberoende initiativ som kommer underifrån”. Men dessa initiativ upphör att vara autonoma och oberoende i samma stund de sätter sin tillit till och legitimerar statens hierarkiska institutioner. Det spelar ingen roll att de ”kommer underifrån”. Det gjorde även Syriza, Podemos, de gröna partierna innan dem och precis hur många initiativ som helst som sedermera blivit en fjäder i hatten på etablissemanget. Det spelar mindre roll hur många gånger en proklamerar ”direkt aktion” och ”självorganisering”, det är vad som görs som blir avgörande för bedömningen av strategin.

Det är också viktigt att påpeka att problemen främst inte har att göra med människor som gör dåliga val, och att det är så enkelt som att proklamera rätt linje så är problemet med parlamentarismen löst. Den institutionella dynamik som vi nyss beskrivit har nämligen den egenheten att den just utövar en enorm press på sociala rörelser när den till synes sträcker ut handen mot dem. Det är ofta en medveten strategi, som syftar just till att splittra rörelsen – att dra in en del av den i strålkastarljuset och klä den i en skrud av legitimitet, samtidigt som den verkligt självorganiserande delen utmålas som besvärlig och okontrollerbar. Det här är en taktik som använts många gånger genom historien, från spanska revolutionen, till Tyskland under 80-talet eller nu senast i det förlopp som Peter Gelderloos beskriver i den ovan nämnda texten om de regionala valen i Katalonien. I boken Feuer und Flamme hittar vi följande apropå dynamiken mellan den tyska autonoma miljön och den gröna rörelsen:

Redan 1984 sade vissa autonoma att ’om inte de gröna fanns så hade staten behövt uppfinna dem’ (min övers.)

När de gröna partierna idag, i regeringsställning, fördömer aktioner som exempelvis Ende Gelände – precis den typen av aktivism de själva föddes ur – handlar det inte bara om en splittring, utan om att den inte ens särskilt långa marschen genom institutionerna fullbordats, men att det som kommit fram endast har ytliga likheter och väsensskilda intressen från det som en gång började traska. Men redan i början av processen skördar etablissemanget ofta framgångar, då rörelser passiviseras och ödslar enorma resurser på en mycket alienerad och indirekt form av förändringsarbete – valkampanjande – istället för att skapa strukturer som reproducerar och underlättar självorganisation.

Ofta kombineras detta dessutom med att eftergifter måste göras – rörelsen lovar att inte vara besvärlig, mot att dess politiker eller politiska bundsförvanter släpps in i värmen eller vinner legitimitet inom institutionerna. Då kan det gå som för de brasilianska landlösas rörelse, som genom direkt aktion åstadkom mer under en högerregering än när de pacificerats som ”allierade” till en ”socialistisk” regim.

Som en parentes är det lite förvånande att en anarkistisk tidning, i ett temanummer om det lokala, helt förbiser sammanhang som torde vara av högsta relevans för anarkister, och istället nästan helt snöar in på lokala val. Vart finns skildringar från självorganisationens Grekland, exempelvis kamperna i och runt Exarchia, där repressionen nu administreras av Syriza, och där anarkisterna tillhörde det fåtal som inte sveptes med av de falska förhoppningarna? Vart finns de spanska anarkisterna och andra utomparlamentariska tendenser, vars analys och organiseringsformer knappast sammanfaller med Podemos och dess lokala allierade? Varför får vi inte höra om den Polska självorganiseringen? Den som söker en sådan analys får leta annorstädes.

Men det är till syvende och sist inte för att hålla någon korrekt linje som det skulle vara intressant med sådana reportage, utan för att det helt enkelt framstår som den mest praktiska vägen framåt. Det florerar en bild av anarkismen i vissa kretsar som målar upp den som världsfrånvänd och fixerad vid omöjliga ideal, men den är missvisande, för den missförstår anarkismens kärna.

Anarkismen, den tendens som jag skulle vilja påstå allra tydligast och mest konsekvent (om än inte alltid framgångsrikt) driver en anti-hierarkisk, anti-auktoritär och därför också antiparlamentarisk linje, har ibland gått under namnet den vackra idén. Men vad händer när denna vackra idé möter en ful verklighet? Vi lever, och måste därför också agera, i spänningen mellan det som är och det som skulle kunna vara. Det vore naturligtvis fullständigt opraktiskt att förkasta allt som inte redan uppfyller idealet.

Men det viktiga här är att skilja på sådan imperfektion som är i det närmaste oundviklig och som inte undergräver våra långsiktiga mål, och å andra sidan när kraft och energi aktivt slösas på att reproducera och legitimera hierarkier som staten och kapitalet, istället för att bygga strukturer för och understödja självorganisering i form av nätverk av inbördes hjälp, fria och radikala fackföreningar, självorganisation i bostadsområden, allmänningar och all annan tänkbar horisontell kraftsamling mot statens alla institutioner.

Detta utesluter varken en analys av att municipalism, trots att vägen dit ser ut att vara fylld av motsättningar och fallgropar, definitivt låter bättre än neoliberalism eller en sönderfallande socialdemokrati, praktisk handling för att påverka dessa rörelser i önskvärd riktning, eller genomtänkt solidaritet med projekt som exempelvis norra Syriens federation. Men det görs i sådant fall utifrån, som en självständig aktör, genom påtryckningar eller samarbeten, genom att utmana staten, hierarkierna och all auktoritet, istället för att på olika nivåer bli dess mer eller mindre mänskliga ansikten.

Jag sluter cirkeln med att dra mig till minnes en kort episod från Peter Kropotkins memoarer. Han anlände i början av 1870-talet, full av entusiasm, till Genève för att sluta sig till en av stadens sektioner av den Första Internationalen. Han hamnade först hos den marxistiska falangen, men märkte snabbt att där pågick en massa opportunistiskt spel orsakat av stundande lokalval. Trots arbetares vittnesmål om torftiga förhållanden var det inte läge att strejka, för det kunde störa valet av en viss kandidat. Kropotkin var upprörd och desillusionerad, och meddelade en kamrat från sektionen att han avsåg att göra sig bekant med den andra falangen, de så kallade Bakuninisterna. Vännen gav honom en kontakt, suckade, och sade ”Du kommer inte att återvända, du kommer att stanna hos dem”. Kropotkin skriver kort: ”Han hade rätt”. Det är lätt att tänka sig att han skrev detta med ett leende på läpparna.