Ibland har en lite tur, som när jag nyligen efter jobbet, nyinflyttad New Jersey-bo som jag är, sökte på nätet efter intressanta saker i mitt närområde, och insåg att jag bor inom joggingavstånd från Ferrer-kolonin och Ferrer-skolan som fanns här under den tidigare delen av 1900-talet. Sagt och gjort – det blev en fin joggingrunda – men vad handlar allt det här egentligen om?
Skolan och kolonin fick sitt namn från Francesc Ferrer i Guàrdia, som var en spansk lärare och anarkist aktiv i bland annat Barcelona, där han alldeles i början av 1900-talet öppnade den första så kallade moderna skolan. Skolans kännetecken var en sekulär och rationell utbildning fri från tvång, i kontrast till tidens religiösa och kyrkliga dominans på området, och det uttalade målet var att utbilda arbetarklassen och frigöra dem från kyrkans och statens dogmer för att istället forma självständiga, fritt tänkande individer.
Myndigheterna såg inte på detta med blida ögon, och det dröjde inte länge förrän Ferrer hamnade i arresten, misstänkt för deltagande i mordförsöket på kung Alfonso XIII. Utan några bevis satt han arresterad i närmare ett år varpå han släpptes, men då hade hans moderna skola tyvärr redan tvingats stänga. Ferrer gav dock inte upp, utan tog sig an att skriva ner sina tankar om den moderna skolan och den anarkistiska pedagogik han förespråkade.
I efterspelet till den så kallade tragiska veckan 1909, där militant arbetarklass drabbat samman med armén på flera håll i Katalonien, togs Ferrer återigen tillfånga och avrättades, trots att det inte heller denna gången fanns några bevis för hans inblandning i oroligheterna. Den här typen av trakasserier, förföljelser och rena mord var tyvärr väldigt vanliga på den tiden, och även idag drabbas radikala aktivister av liknande fruktansvärda öden när staters makt hotas. Här skulle historien kunnat sluta, men Ferrers idéer inspirerade människor i när och fjärran, och moderna skolor öppnades i USA, England, på Kuba och i Sydamerika, och hade en stor inverkan i den spanska arbetarrörelse som ledde fram till revolutionen 1936.
En av de mest kända av dessa skolor är den som öppnades 1911 på Manhattan, av bland annat Leonard Abbott, Alexander Berkman, Emma Goldman och Voltairine De Cleyre. Förutom undervisning pågick också militant aktivism inom och i kretsen kring skolan, och detta var något som fick polisen att intressera sig för den. Skolan flyttade så småningom (1915), för att undvika närgången statlig översyn, till Piscataway Township, New Jersey, där den var aktiv fram till 1958.
De moderna skolorna och de ofta tillhörande bosättningarna var till viss del lika de tidiga 1800-tals socialisternas, såväl som andra liknande skolor och tekniker, som exempelvis Montessori, men det fanns också viktiga skillnader. Där andra alternativa och progressiva skolor och kolonier ofta kunde anamma en isolationistisk attityd, var de anarkistiska Ferrer-skolorna och kolonierna högst medvetna om och inblandade i radikal klasskamp.
Syftet var inte att isolera sig, utan att ge unga människor verktyg för att ta samhällsförändringen i sina egna händer. Under bröd-och-rosor strejken, som jag skrivit om tidigare, var exempelvis skolan en av de som tog emot de strejkandes barn för att avlasta dem ekonomiskt och skapa politiskt momentum – något som visade sig vara mycket framgångsrikt. I Spanien före inbördeskriget 1936 tjänade Ferrers visioner som förebild för de många skolor och kulturella center som rörelsen byggde upp.
Det kan också vara värt att påpeka att de tidiga socialisterna, som ofta nedsättande kallades utopiska socialister, hade en hel del bra idéer och med rätta inspirerade senare generationer. Det finns i vissa läger en tendens att försöka dela upp socialismen i “utopisk” och “vetenskaplig”, något som mest var ett sätt att positionera sig för vissa ambitiösa teoretiker, och inte riktigt håller för en närmare granskning.
I själva verket vilade de tidiga socialisternas försök på en rätt vetenskaplig grund – de försökte empiriskt genomföra den förändring de ville se, genom att gå till verket och bilda kolonier. De var inte utan fel, och vi kan ju säga att de med facit i hand inte lyckades, men det gäller ju alla hittills existerande socialistiska rörelser, och de som kallade sig vetenskapliga socialister kom inte bara med en och annan märklig profetisk förutsägelse utan deltog också i ett och annat misslyckat politiskt projekt – exempelvis i form av partibyggen och parlamentarism.
Ingen enskild socialistisk strömning kan alltså sägas ha “lyckats” eller funnit “sanningen”, men det betyder inte att kampen är hopplös, eller att allt de gjort var bortkastat. Det gäller istället att skilja ut sådana aspekter som kan vara en del av en framgångsrik strategi, och sådana som är hopplösa för att de överhuvudtaget inte kan leda oss i rätt riktning.
De tidiga socialisterna pekade på visioner som med en nypa sund skepsis ändå kan tjäna som inspiration, och de visade vägen för en sorts prefigurativ politik där alternativ kultur och alternativa sociala relationer kunde börja gry och förankras i samtiden. Senare generationer utvecklade en mer avancerad klassanalys – till stor del för att de ekonomiska klasserna då på allvar började utkristalliseras – och en arbetarklassmilitans i fackföreningar, bostadsområden, på gator, och på torg. De visade att det ibland också behövdes öppen kamp för att nå målen.
Jag gillar själv därför inte att använda ordet utopi som en nedsättande term. Vi behöver ett inslag av utopiskt tänkande och agerande, vi behöver börja skapa framtiden här och nu. Och det innebär inte att jaga perfektion i nuet, utan att idag så gott vi kan försöka närma oss det vi vill se imorgon, samtidigt som vi inser att vårt uppror är en ständigt pågående process. Våra medel behöver helt enkelt stämma överens med våra mål. Vi behöver förkasta de historiska tendenser som är ineffektiva och inte ens leder åt rätt håll – parlamentarism, nationalstater, politiska partier och auktoritära maktövertaganden – och osentimentalt plocka det bästa från det förflutna, som tillsammans kan bilda en frihetlig teori och praktik.
Ferrer-skolor och kolonier är en del av detta fina arv, som idag uttrycker sig världen över i sociala center, ockuperade byggnader, frihetlig pedagogik eller exempelvis en rad fria universitet runt om i världen. Att vara på språng i historien, kan på så sätt hjälpa oss att hitta både inspiration, verktyg och en koppling till de som försökt förändra samhället innan oss. Så tänkte jag ungefär, samtidigt som jag på trötta ben joggade hem mot solnedgången i New Jersey-värmen.