Antifascism

Att på avstånd betrakta helgens antifascistiska uppvisning i Göteborg var som att se en regnbåge; vackert, mångsidigt och hoppingivande – som att solen var på väg fram fast det ännu inte riktigt hade slutat regna. Nazisterna förpassades av göteborgarna till en pinsam promenad mellan två ICA-affärer. Motdemonstranterna tog över gatorna och gjorde verklighet av en klassisk antifascistisk slogan – ¡No Pasarán! – här ska ni inte passera.

Det är lätt att dra vissa paralleller till historiska händelser som exempelvis slaget på Cable Street, när de fascistiska och grovt antisemitiska svartskjortorna försökte marschera genom några av Londons judiska kvarter hösten 1936. En brokig skara av lokala boende och organisatörer gick ur husen och stoppade marschen. Den gången gick det tuffare till, och antifascisterna fick främst värja sig för polisen som gjorde allt för att forcera antifascisternas blockader och på så sätt försöka se till så att marschen kunde genomföras.

I Göteborg gick det mesta lugnt till, och det är inte mitt syfte att i detalj återge händelseförloppet, men det kan vara värt att nämna några viktiga händelser och iakttagelser:

* Det är tydligt att det var just tack vare de många antifascisterna på plats som marschen inte kunde genomföras. Hade folk stannat hemma, eller aktivt hållit sig borta som bland annat SSU förespråkade, så hade nazisterna ostört paraderat i centrala Göteborg. Det kunde de inte göra, eftersom de efter sitt misslyckade utbrytningsförsök blev inringade av polisen, och polisen kunde inte annat än skicka tillbaka dem för att antifascister blockerade alla vägarna.

* Nazisterna hade hoppats på runt 1000 deltagare men bara 3-400 var faktiskt på plats – detta trots att demonstrationen och motdemonstrationen fick sällan skådat utrymme och publicitet. All publicitet är inte bra publicitet för nazisterna, och det är mycket troligt att många fegade ur på grund av den tydliga mobiliseringen bland antifascister. Många var nog inte beredda att riskera sammandrabbningar med polis och motdemonstranter. Motdemonstranterna däremot var många – uppskattningsvis 10 000.

* Det är anmärkningsvärt att polisen och medierna spred falska rykten om vad som hände när nazisterna gjorde sitt utbrytningsförsök. I rapportering och nyhetsinslag (exempelvis rapport från 19:30 på lördagen) så uppgavs att nazisterna attackerats av motdemonstranter, och därför gjort ett utbrytningsförsök. Det stöds inte alls av ögonvittnesskildringar och filmer från platsen, som istället visar att nazisterna helt på eget bevåg gjorde utbrytningsförsöket – precis där vägen skulle ta dem mot den pågående bokmässan.

* Det är tydligt att många på högerkanten och inom brunhögern var ytterst besvikna på att det inte fanns några skandalösa bilder på ”vänsterextremister” att haka upp sig på för att styra bort diskussionen från de våldsamma nazisterna och den lyckade motdemonstrationen. Så desperat var exempelvis moderaternas högertroll-par-excellence Hanif Bali, att denne postade bilder från göteborgskravallerna 2001. Det är minst sagt patetiskt att på detta sätt i praktiken agera sköld åt nazisterna.

För faktum är att medan nazisterna på ett organiserat och systematiskt sätt som enhetlig grupp gjorde sig skyldiga till våld både mot polis och journalister, så fanns det bland motdemonstranter enbart några enstaka som ens gick till offensivt angrepp, och bland dem som befann sig i den lilla gruppen står det klart att det fanns infiltratörer, samtidigt som andra demonstranter skarpt sade ifrån när onödig och missriktad stenkastning för en kort stund pågick. I övrigt skedde skärmytslingar främst när polisen ryckte fram mot antifascisterna, och ebbade snabbt ut när polisen drog sig tillbaka.

Glädjande var också den stora folkliga uppslutningen som omgärdade de många aktioner som hölls i Göteborg under lördagen. Och folklighet ska här inte misstas för likformighet, utan det var en mångfald av människor, organisationer och taktiker som fanns representerade, något som förkroppsligar den bästa sortens antifascism, vilket vi snart ska återvända till. Människor manifesterade, skanderade och blockerade på kreativa sätt nazisternas framfart.

***

När vi pratar om antifascism så kommer det oundvikligen upp en del frågor och infallsvinklar som å ena sidan känns otroligt tröttsamma att hela tiden behöva diskutera, men å andra väldigt viktiga att reda ut. I tidningar och debatt, både före, under och efter antifascistiska samlingar, får vi alltid höra om våldsbejakande vänsterextremism, som är ”precis lika illa” som de nazister människor demonstrerar mot. Det här är ofta en diskussion och nyhetsförmedling som har en oerhörd slagsida.

Låt oss börja med termen våldsbejakande. Den används idag såpass brett att den omfattar i princip alla utomparlamentariska politiska vänstergrupper. Det blir för de som känner till vad många av dessa grupper faktiskt ägnar sin tid åt väldigt lustigt, eftersom det främst handlar om organisering kring arbetsplats och bostadsfrågor, feminism, antirasism och andra socioekonomiska problemområden. Även när det gäller starkt stigmatiserade grupper som AFA, så är det som Jan Jämte skriver:

[D]en i samhället vanligt förekommande förståelsen av AFA:s aktivitet som ett ungdomligt sökande efter t.ex. spänning, identitet och tillhörighet utgör en förenklad, och i flera fall missvisande, bild av verksamheten”.

Termen har blivit en slags pensel som, helt utan anspråk på minsta intellektuella hederlighet, kan tillämpas på alla som på något sätt har en alltför avvikande syn på samhället jämfört med den vedertagna i samhällsdebattens mittfåra. Benämningen blir därför, lite beroende på vilken organisation den används för att beskriva, alltifrån missvisande till fullständigt löjlig, och det blir lite som att slå in öppna dörrar att påpeka att de här grupperna inte precis är någon Fight Club.

Vi kan istället vända oss mot en något mer intressant diskussion. Det finns många antifascister som anser att fascism och nazism behöver bekämpas, för att låna en fras från historikern Mark Bray, ”med alla de medel som är nödvändiga”. Bray tillägger här också att vi ska notera ordet ”nödvändiga” – det vill säga det som anses taktiskt och strategiskt rimligt och proportionerligt. Historiskt har människor ofta behövt ta till våld för att stoppa fascister och nazister, när alla andra till buds stående medel av olika anledningar inte längre varit aktuella. Det här betyder, kort sagt, att många antifascister idag inte är pacifister.

Det betyder däremot inte att våld på något sätt förespråkas eller premieras. Tvärtom är icke-våld väldigt ofta en oerhört effektiv (och militant!) metod, och vissa använder taktiken genomgående. Men istället för att upphöja den till en fråga om absolut princip, ser många antifascister detta som en taktik, tillsammans med en de-eskaleringstanke, som ungefär kan sammanfattas med följande citat från en aktivist i USA:

Vi skriver brev och ringer samtal, för att vi ska slippa bekämpa dem med knytnävarna. Vi bekämpar dem med knytnävarna, för att vi ska slippa bekämpa dem med knivar. Vi bekämpar dem med knivar, för att vi ska slippa bekämpa dem med skjutvapen. Vi bekämpar dem med skjutvapen, för att vi ska slippa bekämpa dem med pansarvagnar.”

Låt oss vara mycket tydliga här: Nästan ingen som deltar i den här debatten är egentligen pacifist. Diskussionen om pacifism som livsfilosofi och dess meriter är en intressant men separat sådan. De flesta av oss anser att det är rimligt med självförsvar vid överfall, både på individuell och samhällelig nivå. Många (till skillnad från den autonoma vänstern) stödjer också ett våldsmonopol, det vill säga en exklusiv systematisk rätt att, vid behov, lösa samhällsproblem med våld.

Här börjar plattityder som att ”våld föder våld” eller att de som inte tänker utesluta aktivt fysiskt självförsvar mot exempelvis fascism eller nazism är ”lika goda kålsupare” som dessa förintelsens arvtagare att krackelera, och det gör de av flera anledningar.

***

För det första, så kan den stora majoriteten som alltså inte är pacifister knappast angripa denna antifascistiska attityd från ett generellt moraliskt perspektiv, utan bara från ett praktiskt taktiskt; att ändamålen i en given situation inte var rimliga, och eventuellt inte leder till positiva konsekvenser. Notera att det här redan är en helt annan diskussion. Det är helt nödvändigt att på detta sättet utvärdera och anpassa sin praktik vad än praktiken åsyftar. Men det är en helt annan sak än schablonmässiga avfärdanden utan närmare specificering, vilket är väldigt vanligt i debatter i samband med exempelvis antifascistiska motdemonstrationer.

För det andra tenderar de här jämförelserna att vara fullständigt blinda för vad en viss mer eller mindre våldsam praktik syftar till. På detta sättet blir kritiken totalt blind för de enorma skillnader i att fysiskt försvara utsatta grupper mot angrepp, och angreppen på samma utsatta grupper. Att, som det så populärt heter i USA just nu, ”punch a nazi”, blir detsamma som en nazist som går till aktion för att tillintetgöra meningsmotståndare, judar, hbtq-personer eller andra politiska måltavlor.

För det tredje tenderar anklagelsen om våld att ske från en förment våldsfri och neutral position, som i själva verket ofta bygger på osynliggörande och privilegier. Den missar helt det systematiska eller partikulära våld som redan drabbar massvis med människor på olika sätt. För om vi pratar om våldsbejakande vänsterextremism, vad ska vi då kalla mittenfårans liberala våld?

Vad ska vi säga om polisbrutaliteten, segregationen, den ekonomiska och politiska maktordningen som sargar hela samhällsgrupper? De där åren i medellivslängd som arbetarklassens kroppar förvägras? Blåmärkena och skadorna på jobben eller i hemmet? Utvisningarna, utsattheten, avslagen, självmorden? Och då har vi inte ens börjat prata om det partikulära våldet, det fascistiska, när det som på beställning kryper upp i spåren av de ständigt återkommande ekonomiska och geopolitiska kriserna och erbjuder syndabockar.

En av de mest slående reaktionerna på den här anklagelsen om våld som utsatta grupper ska stå till svars för är en gammal intervju med Angela Davis, en svart kvinna och militant medborgarrättskämpe. Hon berättar hur det under hennes uppväxt smällde bomber och begicks våldsdåd mot svarta, och där männen i kvarteren till slut måste beväpna sig och patrullera för att stävja bombdåden, morden och överfallen. Hon avslutar med orden:

”Det är därför, när någon frågar mig om våld, så finner jag det helt otroligt. För vad det betyder är att den som frågar den frågan inte har en aning om vad svarta genomgått, vad svarta har upplevt i det här landet, sen den dagen den första svarta personen kidnappades från Afrikas stränder.” (min övers.)

Se gärna svaret i sin helhet här, det är väldigt starkt.

Så innan någon slentrianmässigt fäller en dom över de som visar minsta antydan till aktivt fysiskt motstånd mot rasism eller fascism, kan det vara värt att fråga sig följande; tillhör dessa människor eller deras närstående och vänner grupper som är speciellt utsatta? Är de med i rörelser som är måltavlor och utsätts för hot, våld och mord? Detta betyder inte att svaret på våldet alltid eller ens oftast behöver vara våldsamt, men snarare att det valet och den kampen börjar med behoven hos de som är mest utsatta – i deras egen självorganisering och i deras egen bedömning.

För är det något vi vet från historien, så är det att förtrycksmekanismer knappast avskaffar sig själva, utan tvärtom allt som oftast indirekt eller direkt visar sig vara sammanvävda med själva fundamenten för den rådande samhällsordningen. Det är sant att antifascismen är som mest framgångsrik när den blivit bred och folklig, men den behöver vara folklig på just det där mångsidiga regnbågsliknande sättet, och istället för en förlamande vilja att alltid vara alla samhällskrafter till lags, så måste den utgå från de lokala behoven hos de mest direkt berörda, och bygga en massrörelse därifrån.

***

Den institutionella antifascismen som kom till efter andra världskriget har föga förvånande inte fungerat. En ideologi som göds av ekonomiska (miss)förhållanden och den nationalism som hör nationalstater till går inte att förbjuda bort. Redan blott månader efter andra världskrigets slut organiserade sig människor för att genom direkt aktion undanröja hotet från den till synes besegrade fascismen. I London bildades exempelvis 43-gruppen, främst bestående av judiska krigsveteraner. De ägnade sig bland annat åt kartläggning, infiltration, och att fysiskt störa och bryta upp fascistiska möten.

Med koncentrationslägren, förföljelsen och krigets fasor färskt i minnet rådde det för dessa individer, med ett oerhört personligt förhållande till fascismen, inga tvivel om att fascismen och fascisterna måste angripas hårt och bestämt. Även de små kärnorna som blev till stora fascistiska organisationer i Tyskland och Italien började en gång som grupper på tiotals eller hundratals medlemmar. Varje fascistisk grupp, oavsett storlek, bär därför ett frö av förintelsen inom sig. Om det inte är läge att med full kraft organisera mot dem nu, hur många måste sätta livet till innan det är dags, som Mark Bray frågar sig i ett väldigt bra inslag från Democracy Now.

Att det fungerar med militant antifascism vet vi från många historiska exempel. Även när den fascistiska närvaron varit påtaglig och våldsam så har den kunnat bekämpas. I Sverige på 90-talet var det exempelvis en ungdomlig och radikal rörelse som höll i taktpinnen och lyckades driva tillbaka fascismen från gatorna, trots stigmatisering från många håll.

I USA har det blivit vanligt med så kallade ”free speech rallies”, vilket egentligen är kodord för extremhögergrupper som vill sprida fascistiska budskap. I en diskussion inte alltför olik den som förs i Sverige, så finns det de som hävdar att de måste få organisera sig och uttrycka sina fascistiska åsikter i yttrandefrihetens namn. De blir sedan väldigt upprörda när motdemonstranter dyker upp och lyckas försvåra eller förhindra mötena. Hade de haft mage att säga samma sak till de judiska krigsveteranerna 1946?

Hursomhelst, som vi i min fackförening, Göteborgs LS, skrev inför nazisternas demonstration, så är nazism [inte] en åsikt, utan en förberedelse för och verkställandet av folkmord och förföljelse”. Yttrandefrihet är ett löfte från nationalstaten att den inte kommer censurera sina medborgare. Det är inte en garanti att gå fri från konsekvenserna av ens ord och handlingar i alla samhälleliga sammanhang. Antifascism är just en sådan konsekvens.

För att som avslutning summera och åter landa i det praktiska, så kan vi därmed säga att motståndet i Göteborg i helgen kan betraktas som en framgång på flera plan – det var en stor folklig demonstration som satte stopp för nazisternas framfart, utan att det behövde bli speciellt våldsamt, och det enda storskaliga systematiska våldet kom från nazisterna själva. Människor använde en mångfald av taktiker på ett framgångsrikt sätt, och vi fick se att antifascism är någonting som alla kan och bör delta i om vi ska kunna vinna fler segrar.

För styrkedemonstrationer som den vi bevittnade är egentligen bara toppen på ett isberg. Mycket sker också utanför rampljuset, i form av förberedelser, kartläggningar, analyser, infiltration och underminerande av fascistisk organisering på nätet och överallt i samhället. Men det mesta av antifascismen måste ändå ske i vår vardag. Genom att ta debatten med vänner och arbetskamrater, och genom att inte låta oss splittras av fascism, rasism eller främlingsfientlighet, utan inse att alla förutom de som vill fortsätta att kontrollera och utnyttja oss tjänar på att vi står enade och solidariska med varandra.

I slutändan handlar den långsiktiga antifascismen i grund och botten om att erbjuda andra alternativ. Att erbjuda möjligheten att tillsammans börja bygga ett samhälle där människor känner sig delaktiga och har kontroll över sina liv. Kombinerat med en bred och militant närvaro på våra gator och torg, blir det då både väldigt tråkigt och meningslöst att vara fascist. Det, för mig, är kärnan i en radikal och effektiv antifascism. Tack Göteborg, för att ni i helgen visade det här i praktiken.

På språng i historien

Ibland har en lite tur, som när jag nyligen efter jobbet, nyinflyttad New Jersey-bo som jag är, sökte på nätet efter intressanta saker i mitt närområde, och insåg att jag bor inom joggingavstånd från Ferrer-kolonin och Ferrer-skolan som fanns här under den tidigare delen av 1900-talet. Sagt och gjort – det blev en fin joggingrunda – men vad handlar allt det här egentligen om?

Skolan och kolonin fick sitt namn från Francesc Ferrer i Guàrdia, som var en spansk lärare och anarkist aktiv i bland annat Barcelona, där han alldeles i början av 1900-talet öppnade den första så kallade moderna skolan. Skolans kännetecken var en sekulär och rationell utbildning fri från tvång, i kontrast till tidens religiösa och kyrkliga dominans på området, och det uttalade målet var att utbilda arbetarklassen och frigöra dem från kyrkans och statens dogmer för att istället forma självständiga, fritt tänkande individer.

Myndigheterna såg inte på detta med blida ögon, och det dröjde inte länge förrän Ferrer hamnade i arresten, misstänkt för deltagande i mordförsöket på kung Alfonso XIII. Utan några bevis satt han arresterad i närmare ett år varpå han släpptes, men då hade hans moderna skola tyvärr redan tvingats stänga. Ferrer gav dock inte upp, utan tog sig an att skriva ner sina tankar om den moderna skolan och den anarkistiska pedagogik han förespråkade.

I efterspelet till den så kallade tragiska veckan 1909, där militant arbetarklass drabbat samman med armén på flera håll i Katalonien, togs Ferrer återigen tillfånga och avrättades, trots att det inte heller denna gången fanns några bevis för hans inblandning i oroligheterna. Den här typen av trakasserier, förföljelser och rena mord var tyvärr väldigt vanliga på den tiden, och även idag drabbas radikala aktivister av liknande fruktansvärda öden när staters makt hotas. Här skulle historien kunnat sluta, men Ferrers idéer inspirerade människor i när och fjärran, och moderna skolor öppnades i USA, England, på Kuba och i Sydamerika, och hade en stor inverkan i den spanska arbetarrörelse som ledde fram till revolutionen 1936.

Den enda kvarvarande byggnaden för skolan och kolonin – Goldman house (efter Samuel Goldman, inte Emma). Twin peaks-vibbarna är en specialeffekt som kan fås genom att hålla svettiga fingrar på kameralinsen…

En av de mest kända av dessa skolor är den som öppnades 1911 på Manhattan, av bland annat Leonard Abbott, Alexander Berkman, Emma Goldman och Voltairine De Cleyre. Förutom undervisning pågick också militant aktivism inom och i kretsen kring skolan, och detta var något som fick polisen att intressera sig för den. Skolan flyttade så småningom (1915), för att undvika närgången statlig översyn, till Piscataway Township, New Jersey, där den var aktiv fram till 1958.

De moderna skolorna och de ofta tillhörande bosättningarna var till viss del lika de tidiga 1800-tals socialisternas, såväl som andra liknande skolor och tekniker, som exempelvis Montessori, men det fanns också viktiga skillnader. Där andra alternativa och progressiva skolor och kolonier ofta kunde anamma en isolationistisk attityd, var de anarkistiska Ferrer-skolorna och kolonierna högst medvetna om och inblandade i radikal klasskamp.

Syftet var inte att isolera sig, utan att ge unga människor verktyg för att ta samhällsförändringen i sina egna händer. Under bröd-och-rosor strejken, som jag skrivit om tidigare, var exempelvis skolan en av de som tog emot de strejkandes barn för att avlasta dem ekonomiskt och skapa politiskt momentum – något som visade sig vara mycket framgångsrikt. I Spanien före inbördeskriget 1936 tjänade Ferrers visioner som förebild för de många skolor och kulturella center som rörelsen byggde upp.

Det kan också vara värt att påpeka att de tidiga socialisterna, som ofta nedsättande kallades utopiska socialister, hade en hel del bra idéer och med rätta inspirerade senare generationer. Det finns i vissa läger en tendens att försöka dela upp socialismen i ”utopisk” och ”vetenskaplig”, något som mest var ett sätt att positionera sig för vissa ambitiösa teoretiker, och inte riktigt håller för en närmare granskning.

I själva verket vilade de tidiga socialisternas försök på en rätt vetenskaplig grund – de försökte empiriskt genomföra den förändring de ville se, genom att gå till verket och bilda kolonier. De var inte utan fel, och vi kan ju säga att de med facit i hand inte lyckades, men det gäller ju alla hittills existerande socialistiska rörelser, och de som kallade sig vetenskapliga socialister kom inte bara med en och annan märklig profetisk förutsägelse utan deltog också i ett och annat misslyckat politiskt projekt – exempelvis i form av partibyggen och parlamentarism.

Ingen enskild socialistisk strömning kan alltså sägas ha ”lyckats” eller funnit ”sanningen”, men det betyder inte att kampen är hopplös, eller att allt de gjort var bortkastat. Det gäller istället att skilja ut sådana aspekter som kan vara en del av en framgångsrik strategi, och sådana som är hopplösa för att de överhuvudtaget inte kan leda oss i rätt riktning.

Det ser inte mycket ut för världen, det lilla huset i Piscataway, New Jersey.

De tidiga socialisterna pekade på visioner som med en nypa sund skepsis ändå kan tjäna som inspiration, och de visade vägen för en sorts prefigurativ politik där alternativ kultur och alternativa sociala relationer kunde börja gry och förankras i samtiden. Senare generationer utvecklade en mer avancerad klassanalys – till stor del för att de ekonomiska klasserna då på allvar började utkristalliseras – och en arbetarklassmilitans i fackföreningar, bostadsområden, på gator, och på torg. De visade att det ibland också behövdes öppen kamp för att nå målen.

Jag gillar själv därför inte att använda ordet utopi som en nedsättande term. Vi behöver ett inslag av utopiskt tänkande och agerande, vi behöver börja skapa framtiden här och nu. Och det innebär inte att jaga perfektion i nuet, utan att idag så gott vi kan försöka närma oss det vi vill se imorgon, samtidigt som vi inser att vårt uppror är en ständigt pågående process. Våra medel behöver helt enkelt stämma överens med våra mål. Vi behöver förkasta de historiska tendenser som är ineffektiva och inte ens leder åt rätt håll – parlamentarism, nationalstater, politiska partier och auktoritära maktövertaganden – och osentimentalt plocka det bästa från det förflutna, som tillsammans kan bilda en frihetlig teori och praktik.

Ferrer-skolor och kolonier är en del av detta fina arv, som idag uttrycker sig världen över i sociala center, ockuperade byggnader, frihetlig pedagogik eller exempelvis en rad fria universitet runt om i världen. Att vara på språng i historien, kan på så sätt hjälpa oss att hitta både inspiration, verktyg och en koppling till de som försökt förändra samhället innan oss. Så tänkte jag ungefär, samtidigt som jag på trötta ben joggade hem mot solnedgången i New Jersey-värmen.

Anarki och den sociala strejken

Låt dig aldrig luras att tro att de rika kommer låta dig rösta bort deras rikedom.
– Lucy Parsons

Det är den 24 februari 1912. I köldrusket utanför tågstationen i Lawrence, Massachusetts, står ett hundratal barn tillsammans med sina föräldrar och ett par fackliga organisatörer. De väntar på ett tåg som ska ta barnen till Philadelphia. Plötsligt dyker både polisen och en lokal milis upp och börjar klubba ner barn såväl som föräldrar, för att därefter släpa dem mot lastbilar som ska föra bort dem från platsen. Förfärade journalister, där för att dokumentera avfärden, dokumenterar istället statens angrepp.

Varför skulle barnen till Philadelphia? Hur kommer det sig att staten slog ner på människorna med sådan kraft? Händelserna kom att bli vändpunkten på en av den nordamerikanska historiens mest omtalade strejker. Människorna i Lawrence hade lyckats överkomma alla möjliga barriärer och bygga en enande motkraft. De hade bryggat skiljelinjer mellan fabriksarbetare och hemarbetare, mellan otaliga immigrantgemenskaper, mellan män och kvinnor samt mellan unga och gamla. Textilstrejken i Lawrence hade blivit både social och politisk. Mot det kunde staten bara svara med sitt mest basala försvar: Våld.

Se upp, snart kommer snuten och slår skiten ur er.

Jag har skrivit om social strejk tidigare, men det kan vara bra att lite snabbt definiera uttrycket mellan tummen och pekfingret innan vi går vidare. Social strejk kan sägas vara ett sätt att analysera, diskutera och jobba praktiskt med olika sociala och politiska frågor. Det ger oss ett sammanhang i vilket vi kan hänga upp befintliga konflikter för att förstå dem bättre, samt inspiration för hur vi själva kan organisera oss för att bygga upp en stark och självständig motkraft – och i förlängningen ta kontrollen över alla aspekter av våra liv.

Den sociala strejken kan också förstås som en breddning av det klassiska strejkbegreppet – det vill säga att vi kan strejka på andra ställen än på arbetsplatsen och på nya eller nygamla sätt. Huruvida ”strejk” är rätt ord för det här kan diskuteras – för att spegla breddningen skulle vi kunna säga att det vi kallar för strejk i klassisk bemärkelse, när arbetare lägger ner arbetet som ett vapen i striden mot arbetsköpare, blir för den sociala strejken snarare ett slags störande av vårt samhällssystems vardagslunk, överallt där vi i olika sociala roller är inblandade i att den vardagslunken kan fortsätta.

Det är vi förstås som arbetare, men vi är det också på många andra sätt; genom obetalt arbete i hemmet; i arbetslöshetens snåriga labyrint; genom de hyror, skatter och andra avgifter vi tvingas betala för att få finnas till och leva drägliga liv; och genom de saker vi gör som konsumenter, kulturutövare eller något annat. Att i alla dessa sfärer försöka identifiera, synliggöra, förena och stärka motstånd, och att samtidigt försöka bygga upp alternativ, kan då sägas vara den sociala strejkens främsta syften.

* * *

En sak som jag personligen tycker är viktig för att det här ska ha en långsiktig potential är att de sätt på vilka vi organiserar våra kamper bidrar till att göra vår organisering självständig från de institutioner vi kämpar mot. Historisk har även väldigt lovande rörelser ofta fallit för lockelsen att istället för att förbli självständiga låta sig bjudas in i institutionernas finrum. Lockelsen är stor, eftersom erbjudandet ger tillgång till både legitimitet och makt, och trots att vi många gånger påstår motsatsen, så verkar det som att vi inte riktigt tror på att det finns något alternativ när det kommer till kritan.

Problemen med att anta erbjudandet är många. För det första tenderar det att splittra rörelsen, med en ”legitim” del som ofta får i uppdrag och känner sig tvungen att disciplinera de som föredrar att fortsätta verka genom självorganiserad direkt aktion. För det andra tenderar de institutionella och ekonomiska trycken både begränsa handlingsutrymmet och pressa rörelsen mot kompromisser med de mest grundläggande principerna. Till syvende och sist innebär det, när en blir en del av etablissemanget, att det alltmer börjar ligga i ens intresse att försvara de strukturer på vilka ens makt vilar. Rörelsen börjar glömma var den kom ifrån, och förlorar sig själv i sina försök att förbli relevant inom institutionerna.

Så slutar de flesta sociala rörelser, lokala eller nationella radikala partier och listor som ett tomt skal av sig själva. De förlorar inte bara sitt utgångsperspektiv, utan flyttar också över alltmer tonvikt till att politiker och företrädare ska lösa problem, istället för att de ska lösas med människors självorganiserade initiativ. De välkomnar flyktingar i sina tal men stänger snart gränser i praktiken, kritiserar kapitalismen men gör allt för att underhålla den, och de må till och med komma från antivräkningsrörelsen, samtidigt som det under deras vakande öga sker vräkningar av ockuperade byggnader som fyllt viktiga sociala funktioner.

Detta sker om och om igen, och ibland känns det som om rörelser avsiktligt försöker glömma närhistoria för att fortast möjligt kunna storma in i bergväggen igen. Till viss del beror det nog också på latenta ideologiska tendenser i vissa delar av den utomparlamentariska vänstern, där politisk opportunism kallas för att vara ”odogmatisk”, när pendeln svänger och alla hoppar på den senaste trendiga gräsrotsrörelse på väg mot parlamenten. Men om detta är vår inställning, så är det inte förvånande att vi inte lyckas bygga varaktiga strukturer och en kultur av sann autonomi – det var ju uppenbarligen aldrig meningen.

Men det betyder förstås inte att en gräsrotsrörelse som någonstans tar makten eller till och med ett socialdemokratiskt eller grönt parti enbart är av ondo. De kan mycket väl vara att föredra framför alternativen på grund av en rad olika anledningar. Men felslutet är att därmed tro att det rimliga därför är att bli en del av en sådan rörelse. Det bästa sättet att flytta fram våra positioner är genom att främja och delta i självorganisering, och i sådant fall – oavsett vem som är vid makten och förvaltar de rådande institutionerna – utöva påtryckningar utifrån. Det, för mig, är kärnan i anarkismens antiparlamentariska innehåll.

Därför tycker jag också att anarkismen har väldigt mycket att tillföra, med både sin teori och praktik, vare sig vi pratar specifikt om social strejk, eller mer brett om organisering i allmänhet. Vi behöver inte bara bygga upp våra organisationer strukturellt på ett sätt så att de är motståndskraftiga när den dagen kommer då institutionerna eventuellt sträcker ut sin hand, utan också aktivt bygga upp en kultur av just antiparlamentarism där det strukturella och det kulturella ömsesidigt förstärker varandra. Anarkismen har en lång tradition av båda dessa aspekter – en tradition där vi både kan lära av misslyckanden såväl som inspireras av framgångarna.

Tyvärr saknas det ofta i diskussionen om den sociala strejken ett anarkistiskt perspektiv. I senaste numret av Brand (2.2017), till exempel, som handlar om just social strejk, får vi en rad intressanta nedslag i hur olika rörelser jobbat med organisering som kan sägas falla inom ramen för den sociala strejken. Men när det kommer till historiken och teorin lyser anarkismen med sin frånvaro. Långt ifrån att bara vara en fråga om etiketter, är det snarare innehållsmässigt som det här får olyckliga konsekvenser. Det känns vid några tillfällen som att en fyrkantig kloss ska ner i ett runt hål, om ens utgångspunkt är konsekvent antiparlamentarism och frihetlig organisering. Jag tänkte ta avstamp i ett sådant exempel och därifrån, med hjälp av några olika trådar, spinna vidare på ett fragment av ett anarkistiskt alternativ.

* * *

På uppslaget under namnet ”Ordlista” i nyss nämnda nummer av Brand, där korta textstycken får representera olika förklaringar av nyckelord, finner vi ett Marx-citat under titeln ”Sociala strejken II”:

Å andra sidan måste dock varje försök av proletariatet att som klass vända sig emot de härskande klasserna och försöka tvinga dessa att styra i en annan riktning karakteriseras som en politisk manifestation. Om exempelvis arbetarna vid en viss fabrik eller inom en viss bransch genom strejker försöker genomdriva en förkortning av arbetsdagen – då är detta en rent ekonomisk handling. Varje försök att skapa en ny lag i den riktningen är däremot en politisk handling. Ur arbetarnas olika åtgärder i den ekonomiska kampen växer på detta sätt en politisk rörelse fram – en klassrörelse, som söker genomdriva sina intressen i en allmän form av socialt omskapande kraft.

Det här citatet är ett utdrag från ett brev som Marx hösten 1871 skrev till Friedrich Bolte. Förutom ovanstående innehåller det idel klagomål om de olika sekterister, amatörer och andra odågor som, enligt Marx, förstör Generalrådets kamp för ”arbetarklassens sanna intressen”. Generalrådet var den centraliserade grupp inom Första Internationalen som fick allt större befogenheter över de lokala federationerna, och trots att Marx, Engels och deras allierade kontrollerade rådet, så hade han anledning att vara surmulen – det gick nämligen inte så bra. Om bara ett år skulle Internationalen spricka, och de flesta och största federationerna skulle istället bilda den svarta Internationalen, och lämna Marx med en skara föga entusiastiska tyska socialdemokrater och andra sönderfallande grupper.

Marx var i själva verket ursinnig. I Spanien och Italien, i Jura-bergen och på andra platser, blomstrade federationer av arbetare – de största i Internationalen – som antagit mer eller mindre uttalat anarkistiska principer. Organiseringen skulle ske på arbetsplatserna – av arbetarna själva i fria associationer och federationer, inte genom några avlägsna råd eller politiker. Det här gick helt emot den linje Generalrådet förespråkade – den parlamentariska. Så viktig ansåg de parlamentarismen, att de var beredda att riskera hela Internationalen för dess skull – genom att göra den parlamentariska strategin obligatorisk inom Internationalen. Meningsmotståndarna menade generellt istället att den lokala politiken bör överlåtas till de lokala federationerna.

Det här är en av de grundläggande konflikterna som splittrade Internationalen, och det är i det sammanhanget som vi måste förstå ovanstående citat. För Marx var den ”allmänna form[en]” som växte ur de ekonomiska kamperna just precis parlamentarisk. Det märks tydligt i hur specifikt lagar framhävs som centrala, och kamperna i vardagen reduceras till begränsat ekonomiska. För anarkisterna var det tvärtom i vardagen som vi kunde vara politiska i ordets rätta bemärkelse, det var bara där vi kunde kämpa och förändra samhället på ett sätt som inte skapade nya herrar och nya hierarkier. Det blir med kännedomen om bakgrunden uppenbart att det är mot snarare än för den sociala strejken som ett meningsfullt utomparlamentariskt begrepp som Marx argumenterar.

(För en detaljerad genomgång av turerna i Första Internationalen från ett anarkistiskt perspektiv rekommenderas Wolfgang Eckhardts bok The First Socialist Schism)

Wolfgang Eckhardts bok ger en mycket detaljerad återblick på konfliktlinjerna i Första Internationalen.

Själva begreppet social strejk är inte speciellt nytt. Det har uttryckligen använts åtminstone sedan 1900-talets tidigare hälft för att just markera olika sätt på vilka strejken kunde anta en betydelse som inbegrep mer än bara arbetsplatsen. Redan på 40-talet använde exempelvis Rudolf Rocker begreppet social strejk på följande sätt:

En av de mest effektiva formerna av direkt aktion är den sociala strejken, som hittills mest använts i Spanien och delvis i Frankrike, och som visar på arbetarnas anmärkningsvärda och växande ansvarstagande inför samhället i stort. Den är mindre brydd om producenternas omedelbara intressen än om försvaret av samhället mot det rådande systemets fördärvliga effekter. Den sociala strejken söker att tvinga på arbetsköparna ett ansvar inför allmänheten. (min övers.)
– Rudolf Rocker, The Reproduction of Daily Life (länk)

Rocker sätter här fingret på en del av vad som idag menas med den sociala strejken – hur den påverkar sfärer utanför produktionen och strävar efter att övervinna olika former av isolering; mellan arbetare och andra arbetare, men också mellan de som utför betalt arbete och de som på andra sätt tvingas delta i att hela tiden återskapa och upprätthålla systemet. Rocker exemplifierar med hur arbetare ständigt tvingas jobba på ett sätt där både produktionsförhållanden och produktionsresultatet är helt eller delvis skadligt för deras lokala gemenskaper – undermåliga hus, dålig mat och skadliga material, under orimliga förhållanden – allt för att profiten ska kunna utvinnas och kapitalet utökas.

Medan jag skrev den här texten inträffade en allvarlig brand i ett höghus i London, vilket visar hur aktuellt detta resonemanget fortfarande är, och vilket strukturellt våld fattiga människor utsätts för, ofta som en följd av hur saker produceras och underhålls.

* * *

Jag tänkte återanvända Rocker för att belysa en helt annan aspekt av strejker, politik och självorganisering, men först förflyttar vi oss tillbaka till textilstrejken i Lawrence. De som har sett filmen Pride, om de brittiska gruvstrejkerna och alliansen mellan gruvsamhällena och LGSM, Lesbian and Gays Support the Miners, minns kanske scenen där alla tillsammans sjunger Bröd och rosor. De som inte har sett filmen uppmanas att genast uppsöka närmaste piratsajt på nätet och göra så – det är trots några historieförvanskningar en väldigt bra film, och bara den scenen gör den sevärd.

Bröd och rosor är en sång, dikt och slogan allt i ett. Den förknippas idag också ofta med den strejk som skakade just Lawrence, MA, 1912, och som kommit att kallas Bröd och rosor-strejken. Innebörden i orden är att vi, i och för sig, behöver mat för dagen, men också vill mer av livet än att bara jobba för att tillfredsställa våra grundläggande biologiska behov. Strejken omfamnade detta budskap, på samma sätt som den omfamnade alla delar av lokalsamhället. Genom en rad smarta drag lyckades människorna vända potentiella splittringar till en gemensam, mångsidig kraft.

Många av textilarbetarna på fabrikerna var kvinnor och barn, vilket redan från början gav strejken en annan karaktär än de typiska strejker där fabriksarbetande män strejkade med visst understöd från kvinnorna i hemmet. I Lawrence var män, kvinnor och barn, både de som arbetade och de som inte gjorde det, djupt involverade i strejken. Dessutom lyckades strejken ena inte mindre än 15 immigrantgemenskaper som samordnade mat, sjukvård och annan omsorg. Strejken var en slags kraftmätning mellan samhället och kapitalisterna, för att se vilka som kunde klara sig längre utan de andra.

För detta ändamål lade människorna i Lawrence grunden för en självorganiserad apparat av socialt omhändertagande. De vred och vände på varenda idé för att försöka minimera sina kostnader, samtidigt som stora insamlingar gjordes över hela landet för de strejkandes räkning. Ett av snilledragen hade just med kostnaderna att göra. De strejkande, i samråd med organisatörer från bland annat IWW, bestämde sig för att skicka sina barn att bo hos anhängare i andra städer. En första last gick iväg till New York, och den andra, som skulle till Philadelphia, har vi redan stiftat bekantskap med.

Att skicka iväg barnen drog förstås ner kostnaderna för de strejkande, men den stora effekten kom från den publicitet som tilltaget genererade, och den organiska välvilja och sympati som spred sig i breda samhällslager. Så farlig var symboliken så att delstaten till slut, som vi redan sett, slog ner på metoden med ett grovt våld, vilket till slut vände opinionen på bred front till fördel för de strejkande. Levnadsvillkoren, både innan strejken men också under den, var svåra, liksom repressionen från statens och kapitalisternas hantlangare.

Konservativa fackföreningar var också ett hinder snarare än en hjälp, och dömde fördomsfullt ut strejken på grund av dess brokiga sociala sammansättning. Bland annat ansåg de immigranter som omöjliga att organisera. Men de fick alla fel. Efter två månader av kamp som förenade olika tillsynes skilda grupper, och med många gånger mycket innovativa metoder, lyckades de strejkande få igenom i princip alla sina krav.

Det här leder oss till den kanske mest intressanta aspekten av strejken. Upprinnelsen till den hade nämligen att göra med en ny lag som just gått igenom i Massachusetts. Lagen sänkte den maximala arbetsveckans längd för kvinnor och barn från 56 till 54 timmar. Det kanske låter bra, men det visade sig snabbt vara en medalj med en kännbar baksida. Fabriksägarna i delstaten svarade nämligen med att sänka arbetarnas löner med motsvarande eller mer – något som skulle få allvarliga konsekvenser för arbetarna och deras anhöriga, och strejken var därmed ett faktum.

Här kan vi se hur det tidigare citatet från Marx, även taget helt för sig självt bortanför Marx argumentation för parlamentarism, innehåller märkliga slutsatser. Den i allra högsta grad politiserade strejken i Lawrence där människor förenades och lärde sig innebörden av sin gemensamma sociala kraft, var ett svar på en till synes arbetarvänlig parlamentarisk politik. Men problemet är att inga rättigheter eller lagar på papper betyder någonting om inte människorna – där de är, har styrkan att försvara sina positioner. Lagar kan givetvis ibland vara positiva bieffekter av arbetarnas självorganiserade kamp – av direkt aktion – men det är i självorganisationen som den riktiga kraften finns. Vi sluter cirkeln genom att återvända till Rudolf Rocker:

Politiska rättigheter har inte sitt ursprung i parlament; de är snarare påtvingade parlamenten utifrån. Och även dessa rättigheters inlemmande i lagen har sedan länge inte varit någon garanti för rättigheternas säkerhet […] De existerar inte för att de lagenligt tecknats ned på en bit papper, utan bara när de har blivit ett folks ingrodda vana, och när varje försök att försvaga dem möts av folkets våldsamma motstånd. Där så inte är fallet, hjälper inte parlamentarisk opposition eller platoniska appeller till konstitutionen. (min övers.)
– Rudolf Rocker, Anarchosyndicalism: Theory and Practice (länk)

* * *

Att med parlamentariska metoder täppa till de värsta kryphålen för maktmissbruk, är lite som att på en läckande behållare korka igen ett ställe, bara för att se vattnet trycka sig ut på ett annat. Människorna i Lawrence, MA, hade inte mycket nytta av några lagar så länge arbetsköparna kände att de hade övertag nog att helt enkelt med andra handen ta tillbaka vad den första gav. Det är ett övertag de ofta anser sig ha, men faktum är att de generellt bara har det när vi låter dem ha det. Därmed förstås inte sagt att det alltid är enkelt att göra denna slumrande folkmakt till en realitet, eftersom det kan finnas en hel del hinder på vägen.

Men så fort befolkningen gemensamt satte hårt mot hårt så blev situationen en helt annan. Vad som är viktigt att ta fasta på är att vår kraft och därför också möjlighet till förändring utgår från de roller vi tvingas spela i vårt nuvarande system – det vill säga det sätt på vilket vi producerar och reproducerar systemet, på arbetsplatsen, i våra bostadsområden, i hemmet, som medborgare eller papperslösa, och så vidare. För att realisera den kraften behöver till synes åtskilda grupper länkas samman, och vi behöver slå till där det är som mest kännbart för att uppnå maximal hävkraft.

Det må alltså vara sant att ”Ur arbetarnas olika åtgärder i den ekonomiska kampen växer på detta sätt en politisk rörelse fram[.]”, men det är fullständigt falskt att framflyttandet av positioner på alla dessa platser skulle vara en ”rent ekonomisk handling” eller att stiftandet av lagar är den egentliga politiska handlingen. Vi kommer mycket närmare sanningen om vi ställer tesen på sitt huvud, när vi mot Marx parlamentarism ställer anarki.

Att missta den parlamentariska politiken för riktig politik, är redan första steget för att ersätta arbetarklassens autentiska självorganisering med en falsk som istället gör oss beroende av politiska och ideologiska skojare. Det är inte i stiftandet av lagar som vi finner vårt genuina politiska uttryck, utan i föreningen av de många olika kamperna i vardagen. Det är inte i försök att bli en del av de befintliga institutionerna som vår politik blir som mest revolutionär, utan i förkastandet av det rådande, när vi genom vår kamp bygger egna alternativ, vår egen motmakt baserad i vår egna verklighet.

Det här är ett problem som i allra högsta grad är relevant för de diskussioner om social strejk som förs idag. I en del av de förslag som diskuterats mellan olika grupper finns redan fröet till att föra den sociala strejken åt ett håll där den riskerar bli en klubb för ”yrkesaktivister” som formulerar krav i någon slags oklar abstrakt ”politisk” sfär och ständigt riskerar att återfalla i lokal eller nationell parlamentarism, istället för att konceptet utvecklas till ett verktyg för kämpande kollektiv att länka ihop sina kamper, bli starkare, och bygga ett politiskt alternativ som står stadigt i dessa kamper som utgångspunkt.

Några år efter strejken i Lawrence hade fabriksägarna, med hjälp av en vikande konjunktur, sakta ätit upp nästan alla strejkens vinster. När organiseringen stagnerade förändrades alltså återigen maktförhållandet till arbetsköparnas fördel. Det finns inga magiskt enkla svar på de frågor vi måste ställa oss idag, vare sig vi använder begrepp som social strejk eller inte. Men vad som är säkert är att vår organisering måste byggas så att den står på egna ben och alltid utgår från där vi är, från våra kamper, och att den samtidigt måste söka en kontinuitet som går bortom enskilda kampanjer och göra ansatser att bryta de olika konfliktsfärernas isolering.

Där någonstans, i kamperna och sprickorna, i vårt ständigt föränderliga självorganiserade initiativ, tycker jag mig skymta ett fragment av anarki.

Brittiska Anarchist Federation – för social strejk.

Yarl’s Wood – i statens mörka skugga

Det sägs att det krävs en rymdraket för att lämna jorden, men från Cambridge går det att med buss komma till en annan värld på bara knappa timmen.

När jag kommer till hållplatslängan där fjärrbussarna i Cambridge kommer och går, står där redan en grupp studenter med plakat och banderoller, och jag skymtar ryggen på en av mina vänner längre bort. Jag verkar ha kommit rätt. Vi strålar samman och blir till slut 5-6 stycken som sedan tidigare känner varandra från olika sammanhang i stan. Hållplats 16, visst var det där vår buss skulle gå ifrån?

Nej, det var bara uppsamlingsplatsen. Bussen till Yarl’s Wood står en bit bort och väntar. Vi reser oss upp, skakar av oss förmiddagströttheten och börjar gå. Det kompakta molntäcket spricker tillfälligt upp, och just där tittar plötsligt solen fram för ett ögonblick. Vi kliver på bussen. Jag tittar ut mot parken till höger, där en grupp barn iförda västar i olika färger spelar fotboll. Solen skiner ner på dem. På platsen vi ska åka till finns inget solljus – ty den ligger i statens mörka skugga.

Yarl’s Wood är ett gigantiskt förvar för flyktingar som kommer till Storbritannien och söker asyl, eller de som plockas upp vid inre gränskontroller och inte har rätt papper. På anläggningen hålls över 400 människor, främst kvinnor, men även ett antal barnfamiljer. Människorna på Yarl’s Wood sitter instängda inomhus, ofta utan vetskap om hur länge de blir kvar – närsomhelst kan de få besked om att de ska deporteras.

Mer än ett förvar, är det här ett fängelse. Ett fängelse för människor med fel hudfärg, och människor födda på fel ställe. Unga som gamla kvinnor, gravida, och barn. Anläggningen har funnits sedan 2001, men drivs sedan 2006 i vinstsyfte av det privata säkerhetsbolaget Serco, som då vann upphandlingen av driften. Det ligger mitt ute i ingenstans, i Bedfordshire, och har genom åren byggt upp ett ordentligt skamfilat rykte.

Trots att det nästan bara är kvinnor som hålls fångna här så är många av vakterna män. Fångarna har i många fall en otroligt traumatisk resa bakom sig redan innan de hamnar här – inte sällan just med sexuellt våld som en av orsakerna till att de flytt sina hemländer – och är otroligt sårbara när de tas till anläggningen. Där möts de av övervakning, sexuella trakasserier, utpressning, och våldtäkter, vilket leder till oerhört många fall av psykisk ohälsa, självmordsförsök, självskadebeteende, och även ett och annat dödsfall.

Mycket av detta mörkas av företaget – ibland med hjälp av statliga myndigheter. Kvinnornas vittnesmål misstros, och de som anmäler eller vittnar om våldet och övergreppen hotas exempelvis med utvisning. 2014 nekades också FN:s speciella rapportör för våld mot kvinnor tillträde till anläggningen. Inte undra på det, när vad som sker på Yarl’s Wood är ett fruktansvärt rasistiskt och patriarkalt förtryck och våld mot främst just kvinnor.

Vår buss åker genom ett typiskt brittiskt landskap, platt och med böljande fält på båda sidor, och passerar ort efter ort fylld med de karaktäristiska dockhusliknande radhusen i tegel. Framtill tar en kvinna – en av arrangörerna – ton i mikrofonen och berättar om sin egen vistelse i Yarl’s Wood. Uppsluppenhet och förväntan förvandlas för ett ögonblick till ett förebådande gravallvar. Vi är på väg till Yarl’s Wood för att demonstrera mot de fruktansvärda förhållanden som råder där och den människosyn som förvaret representerar.

Det är ångestfyllt för mig att åka tillbaka till Yarl’s Wood, säger hon, men jag känner att jag måste göra det. Det betyder oerhört mycket för kvinnorna därinne att vi finns där utanför. Det ger dem hopp och ork att fortsätta kämpa. Och ni ska veta, att det inte är några svaga kvinnor som sitter där inne. De har varit med om så oerhört mycket. De är vana att stå upp för sig själva och varje dag tillsammans försöka göra motstånd mot trakasserierna och våldet. Tillsammans ska vi stänga ner det där jäkla stället! Vi jublar, och färden går vidare på snirkliga vägar, genom Bedford, och sedan ut i ingenstans.

Vi var rätt många – här demonstrationens vänstra flygel.

Några poliskontroller senare är vi framme, när vi svänger runt ett hörn och plötsligt är omgivna av en folkmassa med flaggor, banderoller, ljudanläggningar, visselpipor, trummor och andra slagverk. Vi kliver av till ljudet av ramsor och allt möjligt oväsen – att göra oljud är ett medvetet drag för att göra det så tydligt som möjligt för de på insidan att vi finns där.

Vår buss står längst bak i en lång rad av fordon som kommit från orter så långt bort som Bristol. Vi är fler än jag trodde – det handlar om tusental snarare än hundratal. Vi vecklar ut våra egna banderoller, som en av oss pysslat ihop. På en står det ”Hear Me Roar”, på en annan ”No Human Is Illegal”, och vi är många som har den senare med oss idag. Ett otroligt radikalt ställningstagande, eftersom inte en enda stat i världen håller med om budskapet. Det är vi mot dem – människor mot institutioner som i grunden drivs av omänskliga och hänsynslösa aspirationer.

Snart börjar folkmassan förvandlas till ett tåg, och vi rör oss mot den plats där demonstrationen ska ske. Det är en upphöjd gräsplätt på andra sidan av anläggningen, närmast flera av de avlånga tvåvåningshus där människorna sitter instängda. Höjdskillnaden behövs, eftersom det flera meter höga stängslet gjorts insynsskyddat till en höjd på nära två meter. Dessutom är fönserglaset på övervåningen täckt med en genomskinlig plast som gör det omöjligt för människorna därinne att titta ut, annat än genom den glipa som uppstår när fönstret öppnas.

När vi börjar nå platsen för demonstrationen och folk sätter igång att ropa ramsor och föra oväsen, märker vi snart också svaret komma från insidan. Det första jag ser när jag blickar mot byggnaden är en hand i en fönsterglipa som viftar med en vit näsduksstor tygbit. Det är en bild som bränner sig fast på näthinnan. Allteftersom fler och fler anländer och stämmer in, blir också svaren från insidan allt intensivare. Vi befinner oss mellan ett yttre och ett inre stängsel, och folk börjar sätta upp banderoller, blommor, ballonger och annat på bägge stängslen.

Tygstycken, hemmagjorda flaggor, papper med meddelanden – människorna i förvaret försökte kommunicera på många sätt. Personen på bilden står på en stege.

Samtidigt blir händerna, tygbitarna och de hemmagjorda flaggorna och skyltarna allt fler även i fönstren på insidan. På nedervåningen ser vi vad som verkar vara barnfamiljer, där några barn håller upp skyltar och vinkar. Vi vinkar tillbaka och ropar ännu en ramsa om att fängelset måste stängas. Stämningen är god, musik spelas och folk vinkar, dansar och ropar, men bara en millimeter under ytan ligger också allvaret. Alla vill vara positiva och peppa varandra och människorna på insidan, men under några hjärtskärande moment brister den sköra skiljelinjen.

Det sker främst när en av talarna på utsidan ber demonstrationen att vara tyst – att det är vår tur att lyssna. Efter några förvirrade ögonblick, där varken vi på utsidan eller de på insidan riktigt greppat vad som är på gång, och där spridda rop hörts från båda sidor, faller saker plötsligt på plats. Talaren vid megafonen ropar:

”Yarl’s Woods kvinnor – vi hör er. Vad vill ni säga oss?”

Efter några sekunder kommer svaret:

”Frihet!”

Vi jublar på utsidan, men det är också här det brister för många, och de tvingas torka tårar från kinderna eller ta på sig solglasögon trots att solen bara sporadiskt tittar fram. Vi ropar sedan växelvis – utsidan till insidan, och insidan till utsidan: ”Shut it down!”

En stund senare blir det dags för kvinnor från insidan att göra sina röster hörda via telefon. Det blir svårt att urskilja allt som sägs, det börjar ofta trevande med ett ”Hello..hello?” och följs sedan av en flod av beskrivningar av upplevelser och rop på frihet. Några är mer upplyftande än andra, som när någon högt och tydligt förmedlar följande till utsidans stora jubel: ”Thank you for being here. God bless you. We love you.”

Demonstrationen fortsätter i ett par timmar, och efter att de flesta talat klart och när många skrikit sig hesa, går vi ner till stängslet, där många under hela dagen stått och måttat sparkar – en symbolisk men väldigt terapeutisk handling. Vi sparkar så att det skakar, och rasslet från hundratals sparkar blir som ett muller som stiger upp mot himlen. Trots den positiva känslan av att vara här, av att skapa uppmärksamhet kring denna brutala människoförnedring, och trots att vi med vår närvaro ger hopp och energi till de som hålls i förvar på insidan, så står helvetesbyggnaderna kvar. Frustration.

”When the Home Office attacks – we fight back! When the police attacks – we fight back! When the government attacks – we fight back! When everyone attacks – we fight back!”

Sedan börjar alla sakta packa ihop, och bege sig tillbaka till bussarna. Vi lämnar kvar graffitimeddelanden, ballonger, banderoller, klistermärken och blommor på stängslet bakom vilket de andra finns, de som blir kvar. Vi reser tillbaka genom fälten och småstäderna, vi reser den korta sträckan från helvetet till vardagen. Tillbaka i Cambridge börjar vi promenera hem. Några band ska spela Clash-covers på en pub i närheten om en timme eller två. Jag lovar att försöka komma om jag inte är för trött.

Vi går sakta genom staden och försöker sätta ord på dagen. Jag berättar om ett podavsnitt jag nyligen lyssnat på om solidaritetskamp i Palestina. Om hur de som åkte ner kände skuldkänslor när de sedan lämnade det ockuperade området som var andras vardag – andras fängelse. Vi hade just upplevt något liknande men i miniatyr. För några ögonblick var vi förenade med de modiga kvinnor, män och barn som försöker överleva statens brutalitet bakom Yarl’s Woods väggar.

Sedan åkte vi hem, och kullen utanför förvaret blev åter ett tyst och stilla vittne till de fasor som människor utsätter andra människor för. Till den rasism, sexism och nationalism som är så fundamental för den ideologi som rättfärdigar det som händer innanför staketen och murarna – som rättfärdigar att människor födda på fel plats, med fel hudfärg, utan rätt papper, eller på grund av något annat, saknar människovärde.

Jag kom hem och lade huvudet på kudden. Vaknade 45 minuter senare och släpade mig upp för att göra en kopp te. Det blev inga Clash-covers denna lördagskväll. Jag tog en macka, satte mig vid datorn, och började lägga över några bilder från mobilen. En timme bort förberedde sig människor på ännu en natt av övervakning, trakasserier, ovisshet och frihetsberövande.

Det jag fick uppleva denna dag var bara en skymt in i en mörk verklighet. Jag kommer aldrig att kunna förstå – verkligen med hela kroppen begripa – hur det känns att vara en av dem som hamnat på fel sida. Jag vet inte heller hur vi ska riva de här murarna, både de fysiska och de sociala, som gör allt detta elände möjligt. Men en sak tror jag mig ändå veta.

Om vi ska kunna riva dem, så kommer det bara kunna ske om vi bygger vår politik på en grund som utgår från vår kapacitet till empati, vår förmåga att uttrycka solidaritet och vår benägenhet till inbördes hjälp. En politik som utgår från vår omedelbara empati och aldrig under några som helst omständigheter låter den praktiska medmänskligheten kompromissas bort i pragmatismens, ideologiernas eller andra abstraktioners namn. Inte förrän då kan en slogan som att ingen människa är illegal bli verklighet på riktigt.

Det är ett misstag att tro att det här handlar om idealism. Att utgå från våra finaste benägenheter och underifrån försöka bygga strukturer som bejakar dessa, är det mest praktiska som finns.

Ja…

Även räven är revolutionär

Under de månader jag har bott i Storbritannien har jag plågsamt sakta försökt att finna – och i vissa fall skapa – de sammanhang där radikal politik kan bedrivas, eller åtminstone diskuteras och påbörjas. Det har varit svårt, för som boende i en mindre brittisk stad har det mest handlat om små, ofta relativt informella, grupper som kan vara svåra att komma in i som utomstående.

Av de sammanhang och kamper där jag kommit i kontakt med folk, så är det ett som sticker ut mer än andra; Hunt Saboteurs. Det är de mest aktiva, ihärdiga och, kanske, populära, av alla de små grupper som i någon mening bedriver politisk direkt aktion här. Under jaktperioden, som verkar infalla senhöst, vinter och tidig vår, är dessa grupper ute upp till två dagar i veckan och punktmarkerar jaktlag på den brittiska landsbygden, och så har de flesta grupper hållit igång i 10-15 år på ett sätt som, enligt några av hunt sabsen själva, saknar motstycke i Storbritannien.

De försöker se till så att jaktlagen inte lyckas fälla några djur, främst då de rävar som det är förbjudet för jägarna att jaga men som de ändå verkar jaga så länge ingen ser på. Aktivisterna får ofta ta mycket glåpord och fysiska hot såväl som direkta angrepp från ryttare, fyrhjuliga motorfordon, polis eller ”hunt supporters”. Det kräver mycket arbete och mental uthållighet, men känslan av att nästan varje gång rädda djur, ibland på ett oerhört direkt och påtagligt sätt, upplevs som ovärderlig.

Ofta deltar flera grupper tillsammans i sådana aktioner, i ett nätverk som spänner över de flesta av de delar av Storbritannien där större jaktlag finns och anordnar jakter. Vad som får aktivisterna att ihärdigt fortsätta vecka efter vecka, år efter år, är den starka känslan av att arbetet är meningsfullt, tack vare den direkta feedbacken. Dessutom utvecklar de nära band där de hela tiden tillsammans försöker hjälpa djuren och samtidigt skydda varandra från aggressioner i en ofta ganska tumultartad miljö och fientlig atmosfär. Alla som tagit sig igenom olika strapatser tillsammans med andra vet vad sådant gör för sammanhållningen.

De grupperna jag har kommit i kontakt med består i stor utsträckning av veganer och tillika anarkister – inte så konstigt med tanke på fokuset på djuren och radikal direkt aktion som metod, men det är samtidigt inte på något sätt ett krav. Däremot fungerar den sociala gemenskapen kring hunt sabbing som en dynamo för aktivism som går långt bortom kamp för djuren – både antifascistiskt arbete såväl som radikala sociala kamper utgår ofta från dessa grupper i den utomparlamentariska miljön, åtminstone utanför storstäderna.

Kopplingarna finns förstås också där i den direkta aktiviteten, då mycket av jaktlagen består av adel eller rik överklass, och aktionerna i sig är ett ifrågasättande av den avgränsade privata egendom på vilken jakterna ofta sker. Men det sätt på vilket den specifika aktiviteten skapar en gemenskap som går bortom sitt eget sammanhang är det mest intressanta. När vi tänker på infrastruktur för sociala kamper tänker vi kanske på lokaler, ekonomiska resurser och dylikt. Sådant har hunt sabs givetvis, i form av fordon, utrustning och till och med merch. Men infrastruktur är även vänskapsband, idéer, kontakter – allt det som tillsammans utgör affinitet.

Hunt sabsen tar med sig denna affinitet och överför den till ett större sammanhang. Det här sättet på vilket denna infrastruktur fungerar som ett socialt lim som förenar och knyter ihop olika kamper är ett faktiskt existerande exempel på det där ofta abstrakta mantrat om att alla våra kamper hänger ihop. Och det i ett sammanhang som dessutom ofta tenderar att misskrediteras eftersom relativt få tar kampen mot förtryck av djur på allvar.

Som ett exempel bygger den här texten på information som jag har fått i sammanhang ofta helt andra än hunt sabbing – fångsolidaritet, organisering mot vräkningar och i arbetet med att anordna en radikal bokmässa. Det är jävligt nice. Den typen av positiva, konstruktiva intersektioner ger mig hopp.

Varför anarkism?

Vi lever i ett samhälle där vi kan skapa så oerhört många saker som människor förr inte ens kunde drömma om, ändå förblir många av dessa saker blott en dröm för de allra flesta. Vi vet mer än någonsin tidigare om planeten vi bor på, och med den vetskapen rusar vi rakt mot en förödande miljökatastrof. Vi pratar om frihet, folkstyre och jämlikhet, men aldrig förr har så få lagt beslag på och kontrollerat så mycket av jordens resurser.

Vi har med vår kunskap och teknologi skapat maskiner och uppfunnit tekniker för att underlätta det arbete som är nödvändigt för vår överlevnad och vårt välmående, men ändå är vi överarbetade, rädda för att de ska ta våra jobb, stressade av den takt de sätter, och alienerade som dess maktlösa bihang.

Trots att vi övervakar och kontrollerar våra samhällen i en omfattning utan motstycke, saknar vi kontroll över våra liv. Nästan allt det som generationer av människor byggt upp och behöver, har en liten minoritet gjort till sitt eget. Vi skapar lagar som förbjuder den fattige att stilla sin hunger, och samma lagar skyddar dem som äger nästan hela världen. Resultatet är att våra samhällen är fulla av fängelser, och dessa fängelser i sin tur fulla av människor vars främsta brott är att de försöker överleva.

Istället för att bygga system för att tjäna människor, skolar vi människor för att tjäna system. Vi formas till att vara likriktade, produktiva och i en snäv bemärkelse nyttomaximerande kuggar, istället för unika individer som tillsammans med andra nyfiket strävar efter att forma vår omvärld och förverkliga oss själva.

Vi är fattiga i överflöd, stressade av effektivitet, fångade i illusionen av frihet, och främlingar inför vår egen mänsklighet.

För den som simmar motströms kan det till slut verka som om det är den egna förmågan som är otillräcklig, och att strömmen är det normala – nödvändiga – tillståndet. Men precis som strömmen är det konkreta resultatet av en rad processer som tillsammans skapar den, är vårt samhälle resultatet av de system som kommit att dominera nästan alla aspekter av våra liv.

* * *

Vi lever i stater, där ett fåtal gör anspråk på att bestämma över oss, och där vi i bästa fall, med några års mellanrum, får välja vem som blir vår nästa herre. Sådan makt har genom historien hävdat sin legitimitet att styra och beskatta oss genom hänvisningar till både övernaturliga väsen och mer eller mindre sofistikerade filosofiska eller praktiska resonemang, men bygger i grund och botten alltid på hotet om eller verkställandet av våld, och tjänar ytterst som försvarare av privilegier.

Vi lever under ett ekonomiskt system, kapitalismen, där medeltidens absoluta anspråk och metoderna för fråntagandet av resurser från människor bara ändrat karaktär och kallas andra namn – privat egendom, profit, hyror och räntor. I själva verket är ojämlikheten större än någonsin, eftersom detta system är gränslöst i sin drivkraft och globalt i sitt omfång. Kapital måste hela tiden bli mer kapital, då det enda alternativet till ständig tillväxt är en kris. Det här är en logik som är förödande ur både ett mänskligt och ekologiskt perspektiv.

Vi lever också i ett samhälle där patriarkala maktstrukturer, rasism, imperialism, och kolonialism fortfarande har en stor inverkan på allt från vår vardag till de mest globala sammanhangen. Där de imperialistiska stormakterna tidigare på ett direkt sätt exploaterade andra världsdelar genom våld, slavhandel, etnisk rensning och kolonier, sker det nu ofta genom olika ombud, ekonomiska medel som dyrköpta lån, internationella institutioner, och söndra-och-härska tekniker.

Vi sorteras på detta sätt enligt en uppsättning överlappande hierarkiska centrum-periferi förhållanden där olika områden och grupper av människor ställs mot varandra och exploateras, under lokala såväl som globala eliter. Nord mot syd, tätort mot landsbygd, centrum mot förort, nation mot nation, heteronorm mot variation, män mot kvinnor, klass mot klass.

Alla dessa förtryck består av två komponenter. Dels ett anspråk på auktoritet, det vill säga idén att vissa har rätt att befalla andra, och dessa andra har en skyldighet att lyda, och dels alla de sociala mekanismer och institutioner som varje dag upprätthåller all denna makt och alla dessa förtryck, med ideologi, ekonomiska och politiska verktyg, och till syvende och sist med våldskapital.

Men när krigsförbrytare försöker försvara sig med att de bara lydde order, inser vi instinktivt att det resonemanget inte håller – att alla i slutändan är ansvariga för sina handlingar. Det går därför inte att tala om någon skyldighet att lyda order, och därmed inte heller om någon rätt att befalla andra. För den fria människan finns det, strikt talat, inga order – ingen legitim auktoritet.

För att bli fria, måste vi därför tillsammans kämpa för att avskaffa alla dessa maktstrukturer, auktoriteter och hierarkier: Nationalstaten, kapitalismen, patriarkatet, rasismen och de regionala såväl som globala koloniala förhållandena och många andra normerande och förtryckande mekanismer.

* * *

Vissa menar att något sådant skulle utmynna i samhällets upplösande, och ett individernas öppna krig mot varandra. Att de hierarkiska system vi lever under är ett utslag av den mänskliga naturen, och därför ett nödvändigt ont, eller rentav ett skydd mot en ännu mer depraverad mänsklig egoism och råhet.

Vi människor har förvisso en viss biologisk natur, i form av en fysisk kropp med större eller mindre variationer och egenheter. Men bortom det är vår natur – vårt sätt att vara – ingenting absolut utan tvärtom väldigt dynamiskt och omöjligt att koppla bort från vårt sociala sammanhang. Vi har en hel uppsättning mer eller mindre framträdande benägenheter. Dessa benägenheter är ofta också inbördes motstridiga.

Vi har, generellt sett, både ett egenintresse att själva må bra, men också benägenheter att samarbeta, hjälpa andra och dela med oss. Frågan är därför inte vilken vår sanna mänskliga natur är, utan vilka samhälleliga förutsättningar som bäst kan göra dessa benägenheter till en grund för ett harmoniskt samhälle, där vi istället för systematiska motsättningar utgår från vårt gemensamma intresse att vara fria och må så bra som möjligt.

Det tjänar alltså inget till att skydda oss mot en påstådd destruktiv mänsklig natur genom att låta vissa människor ha makt över andra. Tvärtom är det ur just sådana maktförhållanden som systematiska intressekonflikter och konstruerade motsättningar skapas. Det är alltså, i den mån det alls går att prata om en bestående mänsklig natur, knappast frågan om att vi inte är goda nog att vara fria, utan om att vi inte är lämpade att bestämma över andra.

Inte heller vår frihet går att koppla bort från våra relationer till andra människor. Det finns en föreställning om att ”min frihet slutar där din börjar”. Med det resonemanget är det lätt att se behovet av en överhet som medlar mellan alla dessa ömsesidigt uteslutande friheter. Men med samma logik skulle de som i ensamhet sliter mot naturens krafter automatiskt vara friare än de som tillsammans med andra bygger upp kraftsparande anordningar, gemensamma skyddsnät, bekvämligheter, kultur, för att inte tala om vänskap och kärlek.

Vi går inte runt som små isolerade bubblor med små ömsesidigt uteslutande friheter – vår frihet speglar sig tvärtom i alla andras frihet, tillsammans förstärker och förutsätter de varandra. Vi behöver ingen överhet för att vara fria, det är tvärtom utan överheten vi kan skapa och upprätthålla riktig frihet, frihet som bygger på våra direkta relationer och ömsesidiga intressen.

* * *

Det är också lätt att missta de mer eller mindre fördelaktiga funktioner som det nuvarande samhällssystemet trots allt erbjuder – ofta precis så mycket som människor lyckas kämpa till sig genom historiens gång – med det hierarkiska sätt på vilket de idag är ordnade.

Att avskaffa staten, till exempel, betyder inte att lägga ner alla sjukhus, all utbildning eller alla bibliotek. Det betyder istället att alla de gemensamma funktioner vi ser som nödvändiga och önskvärda, förvaltas gemensamt, och att det är de som direkt berörs som avgör precis hur det ska gå till och hur allting organiseras.

Fria från de förtryckande strukturerna kan vi istället fokusera på våra verkliga behov, som exempelvis att arbetet inom viktiga områden som vård, utbildning och omsorg blir så bekvämt och enkelt som möjligt, att uppgifterna fördelas solidariskt, och att alla får tillgång till dessa gemensamma resurser. Frihet på riktigt är jämlikhet på riktigt.

Att avskaffa kapitalismen innebär på samma sätt inte slutet på innovation och människors fria, kreativa aktivitet, utan befriar tvärtom dessa från en påtvingad logik som inte speglar våra önskningar och behov. Föreställningen att vi inte skulle göra någonting alls om vi inte tvingades till det av chefer och kapitalister, följer direkt från faktumet att vi idag tvingas till att göra olika saker främst på grund av just chefer och kapitalister, och därför skulle föredra att inte göra någonting alls.

Befriade från dessa ok finner vi våra egna inre drivkrafter. Det finns inget som värmer mer än en tacksam blick, inget som gör en mer stolt än att självständigt klara av ett problem, inget som motiverar mer än känslan av att utvecklas och bemästra uppgifter, och inget som inger mer trygghet än vetskapen om att andra har ens rygg – inte utav plikt eller tvång, utan för att alla tjänar på det. Det är så fria, kreativa individer skapas, det är så vägen till självförverkligande friläggs.

En av de mest skadliga och destruktiva delarna av dagens samhälle, en helt nödvändig komponent och samtidigt resultatet av den ojämlikhet och det förtryck vi lever under, är fängelsesystemet och polisen. Det är inte bara fantasilöst att tro att hårda straff hjälper, inte bara naivt att tro att fler poliser löser problem – det är cyniskt, eftersom dessa institutioner aldrig var tänkta att göra något åt orsakerna till sociala problem, utan har alltid främst varit verktyg för att hålla symptomen i schack och skydda privilegier.

Hårda straff avhjälper inte utan förvärrar snarare sociala problem. De flesta brott är resultatet av en oerhörd snedfördelning av resurser, och det är därför genom att bygga samhällen fria från makthierarkier och förtryck, som vi kan förebygga sociala problem. De antisociala handlingar och konflikter som ändå oundvikligen inträffar bekämpas bäst genom att de som utför dem och de som drabbas får rätt vård, hjälp med konfliktmedling, och hjälp med återställande av sitt välmående och sin plats i samhället – rehabilitering istället för straff.

På samma sätt har polisen en roll som historiskt kan knytas till industrialiseringen, och behovet av att kontrollera stora folklager som då tvingades in i lönearbete med hjälp av hot, straff och fråntagande av gemensamma resurser. Polisen är ett organiserat våldsmonopol vars främsta syfte är att försvara privat egendom och staten. I den mån samhällen behöver skyddas från antisocialt beteende, kan detta ske på andra, för ändamålet mycket mer lämpade sätt, baserade på frivillig och självständig organisering.

Det krävs med andra ord en stor dos naivitet eller cynism för att förespråka fängelser och poliser som lösningen på samhällsproblem, och det praktiska, för den som vill se ett fritt samhälle, är att verka för dessa institutioners avskaffande.

* * *

Så som vårt samhälle är utformat idag, står de flesta av oss utanför och tittar in, genom ett mediafönster, på det som kallas politik. Det är lätt att tro att det är på presskonferenser eller i parlament, i ljuset av fotoblixtar och filmkameror, som samhällsförändring sker. Men det vore att missta verkan för orsak. I själva verket är det vi ser bara resultatet av långvariga och till stor del osynliga kamper, i vardagen, på arbetsplatser, och på våra gator och torg. Kamper som förs av vanliga människor, eller ibland av lobbyorganisationer som företräder olika särintressen.

Det är inte en slump att det som kallas politik framställs som aktivt och förändrande, och det som är vår vardag avpolitiseras och passiviseras. Det passar dem som har makten. Men i själva verket är förhållandet det omvända. Att förlita sig på politiker är ineffektivt och kontraproduktivt, av flera anledningar, och det är i vår vardag den riktiga politiken och förändringspotentialen finns.

De som kommer till makten i parlamentariska system, har de underliggande institutionerna att tacka för sin position, och blir därför helt beroende av dessa för att behålla sin makt. Nationalstatens och kapitalets intressen blir därför också deras egna. De skickar nu poliser mot demonstranter, vräker eller utvisar människor, förstör miljön och blir garanten för privat egendom och en uppsjö andra privilegier. Det handlar inte bara om att det är omöjligt för makthavarna att veta vad alla som de har makt över vill och behöver – de har från oss skilda intressen.

De som förlitar sig på politiker för att åstadkomma radikal samhällsförändring, blir oftast inte bara snabbt besvikna, utan också passiviserade. Istället för att organisera för förändring i sin vardag, ställer de hoppet till politiska företrädare, som, även om de genomför en reform eller förändring, lika snabbt kan dra tillbaka denna om det plötsligt är i maktens intresse. Fina tal, lagar eller rättigheter på ett stycke papper, väger lätt jämfört med kraften bakom de förbättringar som ett folk gjort till sin vana, genom sin egen kontinuerliga aktivitet och organisation.

Att särskilja det politiska från vår vardag är endast ett sätt att dölja för människor hur de kan förändra sin omvärld. För det är just i vår vardag som vi måste vara politiska, genom att direkt organisera oss för den förändring vi vill se. Bara på det viset kan vi utmana institutionernas makt över oss utan att skapa nya hierarkier, och bygga ett samhälle som utgår från våra egna behov. Bara genom kontinuerlig självorganisation kan vi genomdriva förbättringar som inga politiker eller kapitalägare kan ta ifrån oss eller vända mot oss.

För att bli fria, för att på riktigt bli politiska, måste vi alltså organisera oss i motstånd mot och för avskaffandet av politiken.

* * *

Den här kampen behöver inte bli stor och ogripbar, vi kan alla börja i våra egna vardagserfarenheter. Det kan handla om att organisera sig för att motverka hyreshöjningar i ett bostadsområde. Det kan röra sig om att förbättra miljön på arbetsplatsen eller driva på för drägliga löner. Det kan ha att göra med att kämpa mot försämringar av skola och vård, mot myndigheternas förnedring av sjuka och arbetslösa, mot utvisningar av de som är på flykt, att agera mot rasism, sexism, homofobi, transfobi, statlig repression, förtryck mot icke-mänskliga djur eller något annat.

Det handlar om att bygga gemenskaper, med våra omedelbara och lokala behov som bas och gemensam nämnare, men också om att se likheterna i alla våra kamper, och vårt gemensamma intresse i att inte bara slåss här och nu, utan att här och nu också börja bygga ett nytt samhälle i skalet av det gamla. Att därmed förena alla våra kamper till något större.

Där vi kämpar mot hyreshöjningar, vill vi själva till slut bestämma över våra hem, där vi slåss mot exploatering på arbetsplatser vill vi själva kontrollera all vår tid och allt vårt arbete, där vi slåss mot förödelsen i våra skolor, vill vi förvandla dem till platser där människor samlas, utvecklas, och tillsammans lär sig att förändra världen. Överallt kämpar vi inte bara för kortsiktiga förbättringar, utan för att ta kontrollen över alla aspekter av våra liv.

Vi är många som redan gör detta. Som slutat blicka mot att andra – politiker, pampar, chefer eller kapitalister – ska lösa problemen åt oss. Det kommer de aldrig att göra, för det är överhuvudtaget inte våra problem de avser lösa. Vi är arbetare, arbetslösa, sjukskrivna, hemlösa, studenter, pensionärer och allt däremellan. Vi är barn, föräldrar, flyktingar, vänner och kamrater.

Vi organiserar arbetsplatser, i bostadsområden, på gator och på torg. Vi ordnar soppkök och självstudier, driver sociala center, radikala fackföreningar och bokcaféer, ockuperar byggnader och slåss mot alla former av förtryck. Genom alla dessa kamper lägger vi grunden för ett nytt samhälle baserat på frihet, solidaritet och inbördes hjälp – och på vårt gemensamma intresse att må bra och att kunna förverkliga oss själva.

Det finns de som kallar detta för opraktiska drömmar och naiva utopier.

Det är sant att vi vågar lyfta blicken och drömma om en annan värld. Men våra fötter är fast förankrade på jorden, i alla de kamper som vi redan är en del av. Det opraktiska och naiva är att tro att hierarkier, maktkoncentration och förtryck kan skapa ett fritt och solidariskt samhälle.

Att organisera i aktivt motstånd mot staten, kapitalet och alla andra hierarkiska institutioner är inte bara det mest konsekventa sättet att verka för ett samhälle utan hierarkier och förtryck, det är också det mest effektiva sättet att åstadkomma meningsfull förändring här och nu.

Vi lever idag i ett kallt samhälle. Därför sätter vi de institutioner som förtrycker oss i brand, och värmer oss vid elden. Men elden brinner också stark i våra hjärtan, som en längtan efter frihet, en strävan efter anarki.

För det är vi som är anarkister, och det är det här som kallas anarkism.

Transnational Social Strike Assembly

Jag fick nyligen tillfälle att delta på ett möte i London kring plattformen Transnational Social Strike (TSS). TSS är en samling av organisationer och basfack involverade i olika sociala rörelser, där det gemensamma målet är att analysera, främja, och utveckla den sociala strejken som ett vapen i kampen för bättre villkor här och nu såväl som en grund för långsiktig förändring. I denna plattform ingår bland annat brittiska Plan C, och det var dess Londongrupp som, tillsammans med War on Want, arrangerade helgens aktiviteter. För Sveriges del är bland annat Allt åt alla med i detta samarbete. Nedan följer ett sammandrag från de möten jag deltog i. Jag ger mest utrymme åt samtalet om den sociala strejken, som var lite av mötets huvudpunkt, och som jag tror är intressant att förhålla sig till för de flesta som är intresserade och involverade i radikala och självorganiserade sociala rörelser.

Fredag, How Do We Strike Today? Buiding Power From the Margins
Fredagens samling arrangerades av War on Want, och bestod av en panel med människor från olika organisationer som nyligen genomfört eller är i färd med att genomföra sociala strejker runtom i världen. Vi fick höra från arrangörerna för den polska kvinnostrejken mot extrem abortlagstiftning, irländska Strike4Appeal som kallat till social strejk på 8 mars för att få till en ändring av de irländska abortlagarna, franska Sud Precaritet som jobbar med alla möjliga frågor men bland annat migranter, Unite Community som är en del av den Labourassocierade fackföreningen Unite the Union men organiserar folk utanför arbetsmarknaden, och 1 Day Without Us som är ett migrantinitiativ för social strejk i kampen mot den allt hårdare migrantfientliga politiken och retoriken.

Det var en hel del intressanta föredrag och diskussioner, där den gemensamma faktorn ofta var den relativt autonoma och nätverksbaserade organiseringsformen, samt ett fokus på bredare organisering som går bortom arbetsplatskonflikter och ut i samhällets alla områden där staten och kapitalismen tränger in och reproducerar sin dominans över människor.

Inför mötet var en av mina egna funderingar just hur grupper som ofta redan är i ett utsatt läge, vare sig det rör sig om papperslösa migranter, eller människor som på olika sätt exempelvis befinner sig i en prekär arbetssituation, kan organisera sig och skapa en motkraft. Här kan en säga att jag fick både ett positivt och ett negativt svar.

Det positiva var att flera av grupperna lyfte fram hur vi tenderar att se många grupper som marginaliserade och kraftlösa objekt som måste räddas, där faktumet är att de är kraftfulla subjekt hela tiden i färd med att kämpa mot de förtryck de möts av, och där deras roll, som betald, obetald eller illegal arbetskraft ofta är helt central för reproduktionen av kapitalismen. Här fick titeln på dagens möte också en del kritik från publiken – de grupper som diskuterades, migranter, kvinnor, prekära arbetare, utgör inte någon marginal, utan är helt centrala för kapitalets reproduktion.

Det negativa var det sätt på vilket flera rörelser tenderade överge arbetsplatskonflikt och utmynna i rent samarbete med kapitalet – både migrantstrejker och exempelvis den polska kvinnostrejken byggde till viss del på att helt enkelt komma överens med cheferna om att få dagen ledig. Istället för att organisera med konfliktytan arbete-kapital som en av många dimensioner så kunde denna alltså inte bara förbises utan ibland aktivt suddas ut. En del av arrangörerna för den polska kvinnostrejken är exempelvis rena nyliberaler, och detta visar på hur en desperat nyliberalism kan försöka klä sig i en skrud av sociala rörelser för att försöka vinna legitimitet vänsterut.

Detta öppnar upp diskussionen om hur radikala rörelser som vill jobba oberoende av både staten och kapitalet ska förhålla sig till dessa fenomen, och hur de bäst stöttar de jätteviktiga kamperna som förs utan att förvandla det hela till ett liberalt projekt som aldrig avser gå utanför statens och kapitalets ramar. En del av svaret kom senare under helgen, när många underströk vikten av fortsatt arbetsplatsorganisering – genom oberoende arbetarkollektiv eller självorganiserade fackföreningar.

Lördag, Transnational Social Strike – Assembly
Detta var dagen för samlingens huvudprogram, med en rad intressanta workshops på olika teman. Jag skriver lite tankar nedan om de jag gick på, men eftersom flera under dagen gick parallellt, så hänvisar jag till arrangörernas egna inspelningar för den som vill höra de andra eller fördjupa sig i de jag försöker återge.

Welcome to Brexit Europe: The End of the Holding Pattern
En neoliberalism som alltsedan krisen 2008 framstått som oförmögen att dels hantera krisen, och dels förnya sig, och därmed hamnat i ett slags vänteläge, har nu börjat kollapsa. Detta medför bland annat att det är svårt att med ”moraliska” uppmaningar försöka påverka makten. Reaktionära krafter börjar istället angripa redan utsatta grupper och ge dem skulden för den uppkomna situationen, och förtrycket av dessa grupper antar tydligare fler dimensioner, som patriarkalt förtryck och rasism.

Här är den sociala strejken en reaktion som breddar var kampen förs och flyttar fokus i riktning mot en mer materiell sfär – eller vad jag själv skulle karaktärisera som en sfär mer fokuserad på direkt aktion som avser att sätta press på makthavare med kännbara aktioner, och samtidigt bygga upp gemenskaper kring och mellan dessa kamper. Många talade om egna erfarenheter av gräsrotsbaserad kamp som ofta inte rapporteras lika mycket som det politiska eller ekonomiska läget, och det fanns en upplevelse av optimism kring de många rörelser som på ett sökande vis försöker identifiera nya politiska subjekt och aktuella konfliktytor.

Social Strike: Striking Across the Wage
En diskussion som kan sägas vara själva kärnan för hela helgen, och som försökte ringa in den sociala strejken, vilket inte alltid är helt lätt. För det första kan det sägas att diskussionen om social strejk handlar om två saker. Dels om att identifiera något som redan pågår, i allt experimenterande och all sin imperfektion, och dels om vad det skulle kunna vara och hur vi kan organisera och främja en utveckling i en revolutionär riktning. Ett antal organisationer (bland annat Allt åt alla Stockholm) bidrog här med olika tankar baserade på praktiska aspekter av den egna organiseringen, och vi fick också mer teoretiska bidrag kring synen på den sociala strejken från arrangörerna i Plan C.

Den sociala strejken är en breddning av den klassiska strejken från arbetsplatsen till alla delar av samhället där vi genomför betalt eller obetalt arbete som staten och kapitalet är beroende av för sin fortsatta existens – alltså allt från vanligt lönearbete, till svartjobb, hemarbete eller studier. Det här är förstås i sig egentligen inget nytt, då vårt samhällssystem alltid har varit beroende av olika former av arbete, och konflikter har förts också utanför arbetsplatser.

Den sociala strejken är alltså delvis en tydlig formulering av denna breddning, och samtidigt också ett svar på medvetna angrepp på traditionella strejkmetoder som under många år underminerats via bland annat nya lagar som direkt eller indirekt försvagar och försvårar facklig organisation. Den sociala strejken är också ett sätt att föra samman många olika kamper utan att sudda ut eller underordna dess olika specifika subjekt, och att förena, eller socialisera, frågor som rör arbetsplats, reproduktion i hemmet, migranter, feministisk kamp, kamp i bostadsområden och alla andra konfliktytor på ett sätt som ger dessa kamper ett större sammanhang och en större politisk mening som potentiellt också gör dem starkare.

Ett problem kring sociala strejker som lyftes är att det idag redan hunnit bli lite av ett modeord och ett specialintresse för aktivister, med begränsad räckvidd och betoning på endagsaktioner. Den traditionella strejken kan ses som en kamp mellan två parter, om vem som kan reproducera sig längre mot den andra, det vill säga om arbetarna klarar sig längre utan kapitalisterna, eller kapitalisterna utan arbetarna. Detta krävde infrastruktur som ofta gick bortom strejkkassa, och kunde engagera hela lokalsamhällen. För att den sociala strejken ska kunna bli slagkraftig, behöver den på samma sätt bygga upp ännu bredare infrastruktur – organisationer, media, mat, husrum, sociala center, kultur, klubbar, kunskap, ekonomiska resurser, alla dessa saker som tillsammans utgör en mekanism av socialt omhändertagande, ett slags sociala kontra-institutioner.

För att den sociala strejken ska vara framgångsrik behövs alltså två komponenter – dels de specifika aktionerna där arbetskraft, avlönad eller ej, undandras som ett sätt att spänna musklerna, och dels de bakomliggande gemensamma institutionerna, som hela tiden reproduceras och byggs upp för att kunna stötta och i sin tur backa upp konkreta uttryck av den sociala strejken. Här kommer tanken på allmänningar in, och det kan vara värt att säga några ord specifikt om allmänningar innan vi går vidare.

Konceptet som allmänningar idag representerar vilar dels på en lång historik av faktiska allmänningar, som exempelvis gemensamma betesmarker, skogar och fält, och även på en tradition av socialistiska analyser, där exempelvis redan Proudhons kritik av privat egendom och staten, som formulerades på 1840-talet, ger vissa ledtrådar om vad det handlar om. Allmänningar bryter med både privat ägande och publikt ägande, och målar upp allmänningen som ett alternativ av självförvaltning. Idag förknippas allmänningar också ofta med autonoma Marxister som Negri och Hardt, och de bidrar bland annat med att formulera allmänningen som en bredare företeelse som inte bara inbegriper resurser utan också resultatet av mänskligt arbete och mänsklig kreativitet, som kunskap, idéer, språk och liknande.

Men det finns också överraskande erkända, handfasta beskrivningar av hur allmänningar kan fungera, bland annat i Elinor Ostroms prisbelönta forskning som framförallt utmynnade i boken Governing the Commons, där hon på ett mycket övertygande sätt gör upp med myten om allmänningens tragedi, den ideologiska komponent som medföljde kapitalismens angrepp på de faktiskt existerande allmänningarna under industrialiseringens uppgång, och gjorde gällande att allmänningar var dömda att misslyckas. Ostrom visar istället att allmänningar kan fungera bra, förutsatt att de organiseras på rätt sätt.

Allmänningarna är alltså inte bara gemensamma fysiska mötesplatser och resurser, inte bara organisationsstrukturer och logistiska nätverk, utan också kunskapsbanker som kan bära och utveckla taktiker och strategier. Allmänningarna blir i den sociala strejkens sammanhang både en modell för framtida handhavande av gemensamma resurser, och samtidigt en del av själva processen för att förvandla alla befintliga privata eller offentliga resurser till allmänningar (termen ”commoning” användes för att beskriva detta under mötet). Där allmänningen också är en pusselbit för framtida organisation av resurser, kan vi mer generellt säga att hela den ryggrad av kontra-institutioner som vi beskrivit ovan utgör fröet till den nya postkapitalistiska världen, under uppbyggnad här och nu.

Ett annat problem som togs upp var den risk som finns i att lägga alltför lite tonvikt på arbetsplatserna som arena för social kamp, och här underströk flera talare att fackföreningar, speciellt de radikala och basdemokratiska, fortfarande är viktiga. Många sådana fackföreningar från olika länder fanns också representerade, och de passar in i och kompletterar den sociala strejken. De är en del av både dess potential att gå i konflikt, och en del av dess kontra-institutioner.

Logistics Strike
Logistik är en viktig del av de omdaningar i produktionen som skett de senaste årtiondena. Logistiska förändringar har möjliggjort lean och just in time production, viket gör produktionen mer dynamisk och prekariserar arbetsförhållanden men gör samtidigt produktionen mer känslig för störningar när lagerlokaler dras in och produktionen blir mer flexibel och sker on demand. Att hitta svagheterna i logistiken kan ge oss en hävstång för såväl ekonomiska som politiska strider.

När arbetare inom transportsektorn exempelvis görs till egenföretagare är det ett sätt för kapitalet att försvaga deras ställning, deras skydd, och göra dem utbytbara, men det kan ibland vändas till sin motsats. En välorganiserad grupp ”egenföretagare” kan till exempel utan varsel enas om att en dag inte slå på appen de jobbar med och därmed orsaka totalstopp för leveranser.

På samma sätt kan bristen på en fast fysisk arbetsplats å ena sidan försvåra för arbetarkollektivet, men å andra sidan kan de prata om sina dåliga villkor, snacka skit om cheferna, samlas, och organisera utan att riskera störas av chefer. Här blir den logistiska ryggraden viktig, med exempelvis mötesplatser och länkar mellan olika stadsdelar, och det har gjort att många av cykelbuden i Storbritannien till exempel organiserats via basdemokratiska fack som IWGB, IWW och SolFed.

I vissa delar av London, till exempel, har cykelbuden genom sin organisering lyckats få igenom lönehöjningar på uppåt 30%. Att länka samman genom organisering som inte begränsar sig till ett arbetsplatskollektiv är också viktigt när kapitalet är globalt, då många av dessa bolag spelar ut olika länders arbetare mot varandra. Att kunna jämföra mellan länderna har kunnat användas som ett förhandlingsvapen. Några deliveroo-bud i London har också startat en tidning för att förbättra kommunikationen i staden.

1 Day Without Us
Organisatörer av den första migrantstrejken, i USA år 2006, berättade om sina erfarenheter. Hela lokalsamhällen, inklusive lokal media, engagerades i detta för att skapa momentum. De lyckades stoppa den lagstiftning som det då protesterades emot (den hade ökat antalet som deporterades), men lyckades inte bibehålla det därefter. En annan stor strejk var i Italien, och började som ett upprop från en liberal journalist. Vänstern trodde inte att det skulle gå att genomföra, men kampanjen reclaimades av migranterna själva och genomfördes.

I Storbritannien har det också arrangerats protester, bland annat mot de flyktingförvar, som i princip är fängelser, som människor hålls i. I Storbritannien är politiska strejker helt förbjudna (i Sverige är de tillåtna endast i den privata sektorn), vilket gör det svårt att organisera traditionella strejker. Ett intressant exempel på sjukvårdsstrejker togs upp. Taktiken hette ”strike in” istället för ”strike out”, vilket innebar att alla istället kom till jobbet samtidigt för en dag, för att visa hur vården hade kunnat fungera. Ett annat alternativ var korta punktstrejker och att använda medierna till sin fördel.

Ockupationen av Sollefteå BB

Borgerlig media är som bäst när den är sådär härligt vulgär utan att be om ursäkt för det, som exempelvis när de presenterar olika topplistor på vem som tjänat mest pengar ett visst år. Så naturligtvis blev jag förtjust när jag på SvD Näringsliv hittade en lista över de 7 politiker och ex-politiker som tjänat mest under 2015. Bland flottiga lyxlirare som Göran Persson, Filippa Reinfeldt och Björn Rosengren var det ändå en man som utmärkte sig – som krossade allt motstånd. Inte helt förvånande rör det sig om vår före detta finansminister, Anders Borg. Han kan det här med finans.

Med tanke på all tid han spenderade på att framför tv-kameror uttrycka spelad ilska mot banker, så är den ursäktad som tror att han numera tjänar sina miljoner i Hollywood. Men nej, det är i finansbranschen, just på en bank, som vår käre Anders nu kammar in 10 miljoner om året i lön. 10 miljoner är egentligen småpotatis om vi jämför med toppnoteringarna överlag, speciellt om vi också räknar inkomst av kapital. Men håll ändå den siffran i huvudet, nu när vi ska ut på en resa till en i nästan alla avseenden helt annan värld.

Måndagen den 30:e januari, för en dryg vecka sen, gick människor in och påbörjade ockupationen av Sollefteå BB. Det här var blott den senaste i en rad av aktioner från en alltmer desperat och upprörd befolkning som har fått nog av den mångfacetterade utarmning som länge pågått i regionen. En utarmning av människor, resurser, vård, skola, och annan omsorg. Så här beskrev Arbetaren under förra året det som då skedde i Sollefteå:

Det krisande landstinget [Västernorrland] ska spara 250 miljoner fram till 2018. 160 av dessa ska tas från specialistsjukvården. Om den socialdemokratiska majoriteten i landstinget klubbar igenom den nuvarande planen [planen gick igenom, min anm.] innebär det en drastisk förändring i tillgången till vård för Ådalenborna. Sparplanerna innebär en total nedläggning av kvinnosjukvården, BB, kirurgin, och ortopedin i Sollefteå. Akutvården flyttas till Örnsköldsvik. Från Härnösand flyttas rehabmedicinen till Sundsvall.”

Planerna kommer att innebära att de som ska föda barn eller blir akut sjuka får åka upp till 15-20 mil på varierande väglag för att få den vård de behöver. Detta har manat oroade barnmorskor att anordna kurser i bilförlossning, något som, utan att kasta skugga över barnmorskornas helt befogade oro, framstår som ett skämt i det större sammanhanget. Det rör sig om cirka 370 barnafödslar per år som nu drabbas av denna besparing. En besparing som Gudrun Schyman skrev såhär om nyligen:

Nedläggningen är ett resultat av att landstinget vill spara 15 miljoner kronor av en total budget på 9,8 miljarder. Och då läggs inte bara BB ner utan hela kvinnosjukvården. Nu vill man också lägga ner akutkirurgin – nödvändig för BB, kejsarsnitt etcetera – och det skulle spara ytterligare 22 miljoner. Där anger man också som skäl de rekryteringsproblem man själv orsakat genom nedläggningshot och usel personalpolitik. Den budgeterade besparingen att stänga BB beräknas spara 15.2 milj. Det är lika med 0,16 procent av landstinget Västernorrlands totala budget.”

Protesterna mot dessa besparingar har under olika former pågått i snart två år, med kulmen i en rad massiva demonstrationer under 2016 – 15 000 i Kramfors, över 20 000 i Härnösand, och så vidare. Det här är siffror som överstiger invånarantalen i vissa av tätorterna. Det är svårt att hitta något att jämföra med i de stora städerna i södra Sverige – något liknande har helt enkelt inte hänt. Politikerna var dock föga imponerade. Traktens S-pamp och tillika landstingsstyrelsens ordförande Erik Lövgren, hade följande att säga i livesändning medan en av demonstrationerna pågick:

Det finns inte skäl att ändra något i fullmäktige, men vi måste naturligtvis ta intryck av de synpunkter som kommer.”

Ett intryck för livet lär det ha blivit för den gode Erik, medan Ådalenborna framförde synpunkter, men tyvärr inga skäl till några förändringar. Själva kärnan i denna protest rör alltså en besparing på drygt 15 miljoner – eller, som vi nu vet, en och en halv årslön för Anders Borg. Men mot ett av rikets högdjur väger befolkningen i Ådalen lätt. Det vet de, det är de vana vid. För det är ingen tillfällighet att människorna i Ådalen får kämpa för att behålla de mest grundläggande sociala tryggheterna, samtidigt som Gabriel Wikström kan vräka ur sig att regeringen gör satsningar på både förlossningsvård och kvinnohälsa.

Det pratas ofta om imperialism, kolonialism och hur stormakterna på olika sätt har lagt stora delar av världen under sig och sugit ut dessa på resurser. Det sägs att Sverige är en parentes i den historien, men att vi ändå indirekt gynnas av detta. Men detta målar samhällsutvecklingen i alltför grova drag som döljer nyanser och komplexitet. Världen består inte av enkelt definierbara kategorier, utan av olika, ofta överlappande, hierarkiska strukturer – av en rad centrum och dess periferier i en bemärkelse som går bortom enbart den geografiska. Norrland är en sådan periferi. Clara Lidström skrev nyligen om detta:

De kommuner i Sverige som bidrar mest till landets välfärd är också de fattigaste. Det är i Norrland dessa kommuner finns. Det är här man skövlar skog, bryter malm och dämmer våra vatten. Och trots att Norrland har ett energiöverskott satsas stora pengar på att bygga vindkraftverk. Vår natur är en lekstuga för statliga bolag – där de likt själviska, självsvåldiga femåringar går in och möblerar om lite som de vill. Sverige har precis som det Brittiska Imperiet byggt sin rikedom på att hålla kolonier. Men vår koloni heter inte Indien eller Rhodesia – den kallas för Norrland. Det är de norrländska naturresurserna som är anledningen till Sveriges hela rikedom. Och precis som i kolonierna tas rikedomen därifrån och pumpas in i de regioner där de styrande sitter.”

Ibland handlar centrum-periferi förhållandet om att utvinna råvaror i periferin för att sedan realisera dem i centrum. Ibland handlar det om att hålla sig med billig arbetskraft i storstädernas förorter så att de kapitalistiska kvarnarnas hjul kan snurra. Ibland har det att göra med att inordna kvinnor i ett patriarkalt system. Alltid handlar det om makt och sociala hierarkier. Det är inte förrän vi belyser och förstår detta som vi kan börja förstå vad det är som händer i Ådalen. Tillbaka på Sollefteå BB, där ockupationen alltså är igång sedan en dryg vecka, säger en talesperson för ockupationen följande:

En ockupation är det sista man gör när demokratin inte fungerar. Det har demonstrerats, kämpats och skrivits om det här men politikerna har inte lyssnat. Det här är ett naturligt steg men som ingen egentligen skulle vilja ta[.]”

I ljuset av det vi har beskrivit så skulle jag vilja vända på resonemanget. Om det är demokrati vi har nu, så går det att argumentera för att den fungerar precis som den ska. Det är knappast en olycklig slump att det som är ett par årslöner för en Anders Borg är en social katastrof för ett område där över 50 000 människor bor. Nej, det är snarare ockupationen som, om något, är demokratisk, eftersom den uttrycker det mest demokratiska vi kan tänka oss: Människor som tar makten över sina liv i sina egna händer. De gör detta genom att kämpa mot och riva ner dessa maktförhållanden, eftersom varken politiska pampar eller privata intressen kommer att göra det åt dem. De måste göra det själva – eller, ursäkta – tillsammans. Det är det här som är en gemenskap, och det är sådana gemenskaper som utgör fröet till något annat, något bättre: Den där andra världen vi så gärna vill ska vara möjlig.

Anarkism som politisk filosofi

Vad är anarkism, i ett nötskal? Det är ibland nödvändigt att väldigt kort definiera vad det är en pratar om, och det kan, när det gäller anarkism, göras på många olika sätt. Som politisk filosofi, som historisk rörelse eller mångfald av rörelser, som en uppsättning taktiker, praktiker och principer, och säkert på många andra sätt som kan vara relevanta. Sådana definitioner kan förstås fylla en viktig funktion, men tyvärr skapar några av de som är vanligast idag mer förvirring än vad de bringar klarhet. Den mest kända är nog den som Noam Chomsky, mer eller mindre omedvetet, populariserat via ett par intervjuer. Jag tänkte utgå från den, och utifrån kritiken av den formulera ett alternativ som jag tycker på ett tydligare sätt fångar anarkismens kärna.

Chomsky menar att vad som kännetecknar anarkismen är idén att hierarkier och auktoriteter inte är självrättfärdigande, och att vi därför bör granska dem, var vi än hittar dem i samhället. Visar de sig inte vara legitima, så bör de avskaffas. Kort brukar denna ståndpunkt sammanfattas som att anarkismen är mot alla orättfärdiga hierarkier och auktoriteter. Det här är förstås bara en aspekt av en definition, en slags grundläggande politisk-filosofisk principförklaring, men det är inte för denna avgränsning som definitionen bör problematiseras, utan för att den egentligen inte säger oss någonting alls om det den gör anspråk på att förklara – det vill säga anarkism som just politisk filosofi.

Det är lätt att i detta uttryck, orättfärdiga hierarkier eller auktoriteter, omedelbart projicera sina egna åsikter och därmed finna definitionen tillfredsställande. Men hela syftet med en definition är att den ska förklara någonting som inte redan är givet. Tittar vi på definitionen utan att lägga något subjektivt värde i den, så upptäcker vi att det enda vi har åstadkommit är att förskjuta sakfrågan till att nu gälla vad det är vi menar med orättfärdiga hierarkier eller auktoriteter. Vi landar i en situation där vi fortfarande inte kan skilja anarkism från feodalism – ja, från någon politisk filosofi överhuvudtaget. De bygger nämligen i princip allihopa i viss mån på att just skilja rättfärdiga hierarkier och auktoriteter från orättfärdiga sådana.

Chomskys definition behöver därför omedelbart kvalificeras med exempel. Vad är en legitim hierarki eller auktoritet? Vi får här exemplet med det lilla barnet som är på väg att springa ut i gatan. Vi stoppar barnet med kraft, och detta är ett exempel på en legitim auktoritet. Återigen är det lätt att lockas med i argumentationen, eftersom Chomsky inte säger något som vi inte håller med om. Naturligtvis låter det rimligt att stoppa ett barn från att bli påkört. Men har vi därmed på något sätt närmat oss svaret på vad som generellt kännetecknar anarkism, och vad som utgör en legitim auktoritet eller hierarki? Det har vi inte, utan istället har vi bara komplicerat saken för oss själva genom att blanda samman olika fenomen. Hur anarkismen förhåller sig till relationen mellan barn och vuxna är förvisso intressant och värt att fundera över, men här blir det bara ett sidospår.

För vårt ändamål räcker det med att konstatera att relationen mellan vuxen och barn definitivt inte medger den vuxne att fritt göra vad som helst mot barnets vilja. Det är alltså inte i den relationen som exemplet eventuellt har något att säga om vad vi egentligen menar med rättfärdiga hierarkier eller auktoriteter, utan i gärningen. Det hela blir därför mycket enklare om vi byter ut barnet mot en vuxen. Om jag anser att det är rimligt att med kraft hindra en vuxen från att gå ut i gatan och bli påkörd, har jag därmed på något sätt gjort anspråk på att en sorts hierarkisk eller auktoritär relation i och med detta är rättfärdigad mellan oss, eller, än viktigare, på ett generellt plan mellan olika människor? Det tror jag få skulle tycka var en rimlig slutsats, men låt oss vara ännu tydligare, genom att definiera auktoritet i ljuset av ett mer tillspetsat exempel. Robert Paul Wolff, från In Defence of Anarchism:

”Authority is the right to command, and correlatively, the right to be obeyed. It must be distinguished from power, which is the ability to compel compliance, either through the use or the threat of force. When I turn over my wallet to a thief who is holding me at gunpoint, I do so because the fate with which he threatens me is worse than the loss of money which I am made to suffer. I grant that he has power over me, but I would hardly suppose that he has authority, that is, that he has a right to demand my money and that I have an obligation to give it to him.”

Med denna mer tydliga definition av auktoritet så spelar det alltså inte ens roll om vi använder kraft på ett sätt som är gynnsamt för den som kraften utövas mot eller ej. Vi ser här att utövandet av kraft och anspråk på rätten att befalla andra och att därmed också bli åtlydd är två skilda kategorier.

Beväpnade med vår nya definition, tydligt åtskild från användandet av kraft, fortsätter vi jakten på exempel när sådan auktoritet skulle kunna vara legitim. Ett försök är att resonera kring kunskapsskillnader. Kan det vara så att människor som kan mer än oss inom ett visst område kan tänkas ha legitim auktoritet över oss? Här kan en till exempel lockas att stödja sig på ett tämligen välkänt citat från Bakunin från Gud och staten, där Bakunin efter att ha sågat all tänkbar auktoritet längst med fotknölarna ändå säger:

”Does it follow that I reject all authority? Far from me such a thought. In the matter of boots, I refer to the authority of the bootmaker; concerning houses, canals, or railroads, I consult that of the architect or engineer. For such or such special knowledge I apply to such or such a savant.”

Men Bakunin kvalificerar också omedelbart sin utsaga med följande:

”But I allow neither the bootmaker nor the architect nor the savant to impose his authority upon me. I listen to them freely and with all the respect merited by their intelligence, their character, their knowledge, reserving always my incontestable right of criticism censure. […] I recognize no infallible authority, even in special questions; consequently, whatever respect I may have for the honesty and the sincerity of such or such an individual, I have no absolute faith in any person. Such a faith would be fatal to my reason, to my liberty, and even to the success of my undertakings; it would immediately transform me into a stupid slave, an instrument of the will and interests of others.”

Hur ska vi ha det, är auktoriteten på något sätt legitim eller ej? Det verkar som att Bakunin vill säga båda sakerna samtidigt – eller kan vi skilja på den auktoritet han förkastar, och den han accepterar? Den auktoritet som accepteras tycks mycket beskuren, den innefattar knappast någon rätt att bestämma över människor. Det går att utifrån detta argumentera, vilket bland annat Shaun Wilbur gör i en mycket intressant text i ämnet, att vad vi har att göra med här är erkännandet av expertis, inte av legitim auktoritet så som vi definierat det ovan, eftersom kunskapsskillnaderna förvisso accepteras, men inte anses medge någon rätt att bestämma över andra.

Det här är viktigt, eftersom det är lätt att istället hamna i en position som legitimerar en slags meritokrati eller teknokrati. Vi må behöva förlita oss på experter, kunskapsskillnaderna blir lika oundvikliga som tyngdlagen, men detta är inte detsamma som en legitim rätt för en viss expert att utöva makt över oss. Oavsett argument – att det är för vårt bästa, att vi inte vet bättre, etc – verkar det alltså som att konsekvent anarki, enligt Bakunin, innebär att det till syvende och sist ändå är de som berörs som själva bestämmer.

Det finns alltså ett vardagligt och något slarvigt sätt att använda termen auktoritet, som att en kompis är en auktoritet på fransk film, för det är hens stora fritidsintresse. Det är givetvis meningslöst att vara mot sådan auktoritet, på samma sätt som det inte är meningsfullt att med hänvisning till anarkism förkasta det hierarkiska sätt på vilket filer är ordnade på en dator. Dessa formella eller informella expertiser och vardagsuttryck faller alltså utanför ramarna för vår definition av auktoritet och sociala hierarkier.

Jakten på legitima auktoriteter har hittills alltså bara resulterat i att vi preciserat vad vi menar med auktoritet, och avfärdat sådant som inte faller in under begreppet. Någon legitim auktoritet har vi däremot inte hittat. Kan det vara så att auktoriteter helt enkelt aldrig är legitima? Det verkar vara dit vår utredning leder oss. Många skyggar nog för en sådan slutsats för att de misstänker att den är opraktisk. Behöver det vara så? Låt oss ta hjälp av Robert Paul Wolff igen:

”For the autonomous man [sic], there is no such thing, strictly speaking, as a command. If someone in my environment is issuing what are intended as commands, and if he or others expect those commands to be obeyed, that fact will be taken account of in my deliberations. I may decide that I ought to do what that person is commanding me to do, and it may even be that his issuing the command is the factor in the situation which makes it desirable for me to do so. For example, if I am on a sinking ship and the captain is giving orders for manning the lifeboats, and if everyone else is obeying the captain because he is the captain, I may decide that under the circumstances I had better do what he says, since the confusion caused by disobeying him would be generally harmful. But insofar as I make such a decision, I am not obeying his command; that is, I am not acknowledging him as having authority over me. I would make the same decision, for exactly the same reasons, if one of the passengers had started to issue “orders” and had, in the confusion, come to be obeyed.”

Redan i första meningen konfronteras vi med en förlösande idé: För den fria människan finns det, strikt talat, inga befallningar. Även det som vid en första anblick kan verka vara befallningar, och som verkar åtlydas, är inte nödvändigtvis ett uttryck för accepterandet av auktoritet, utan kan vara resultatet av ett fritt val. Där vi förut haft problem för att auktoritet verkade vara tvetydigt, kan vi nu avfärda kraft och expertis som skilda från auktoritet i sig självt – det vill säga från rätten att befalla andra och skyldigheten att lyda. Det tycks inte heller leda oss i några vidare praktiska svårigheter, utan ter sig vara en hållning som både är teoretiskt stringent och praktiskt hållbar.

Vi är i och med detta redo att försöka oss på en korrigering av den definition vi började med att kritisera. Vi kan till exempel säga följande: Anarkismen är emot all auktoritet, där vi med auktoritet menar rätten att befalla andra. Eftersom sociala hierarkier med nödvändighet utgår från sådan auktoritet, är anarkismen således också mot alla sociala hierarkier.

Till detta kan vi tillfoga en rad observationer. För det första är det här, som nämnts tidigare, ingen uttömmande definition av anarkism. En mer välavvägd definition skulle exempelvis kunna innehålla lite om det konstruktiva innehållet (frivilliga associationer, inbördes hjälp, självorganisering, osv), några ord om anarkismens frihetsbegrepp, historisk kontext – och säkert också en del annat. Det är inte heller någonting nytt vi har upptäckt, utan ett sätt att resonera kring auktoritetsbegreppet som jag sett i många sammanhang, och som ofta används just som invändning mot den intetsägande definitionen vi började med.

Den observante läsaren kan också notera att när vi gör distinktionen mellan å ena sidan auktoritet och å andra användandet av kraft, så lämnar vi i den senare kategorin en slags otydlighet som definitivt är intressant att utforska vidare. Helt klart är det ibland rimligt att använda kraft – även utan en annan persons uttryckliga tillåtelse. Vid andra tillfällen är det istället ett uppenbart övertramp och en kränkning av individens autonomi, och därför knappast ett uttryck för anarki. Hypotetiskt skulle vi kanske också kunna tänka oss en social hierarki som inte ens försöker legitimera sig, utan baseras enbart på våld och hot.

Men det påverkar inte vårt tydliggörande kring auktoritet, utan är snarare ett utslag av det faktum att definitionen vi jobbat med från början begränsar sig till att definiera anarkismen som politisk filosofi. Hur olika exempel på användande av kraft spelar in i att reproducera eller motverka sociala hierarkier skulle givetvis också vara viktigt att få med i en definition eller diskussion om anarkism, men det är inte lika entydigt, och det har mer med anarkismens frihetsbegrepp att göra, än med den begränsade definitionen vi analyserat här.

Vårt resonemang har alltså fyllt sitt syfte att omdefiniera anarkism på ett sätt som på ett generellt plan faktiskt säger något om anarkismen i detta begränsade avseende. Vi kan tydligt placera anarkismen som en konsekvent anti-auktoritär politisk idéströmning, och kan på så sätt undvika att det i anarkibegreppet kan smygas in några som helst ursäkter för auktoritära tendenser. Det finns ingen legitim auktoritet, och inga legitima sociala hierarkier.

Det här är en av anledningarna till varför jag anser att det är viktigt att diskutera anarki och anarkism som politisk filosofi. Det är ett koncept som är oerhört djupgående när det följs till sin logiska slutsats, och vi har här egentligen bara skrapat på ytan. Att enbart definiera anarkismen som ett historiskt fenomen, eller som en uppsättning praktiker, riskerar att missa detta och därmed göra den till en ytlig skugga av sig själv. Att verkligen omfamna anarki är att kasta sig ut i ett ganska djupt hav. Men det som från kanten tedde sig som radikalt, ter sig från vattnet som vanligt sunt förnuft, och i svallvågorna kan vi ana Bakunins gamla fras:

Vi fruktar inte anarki – vi åkallar den.

Vanvård

Idag har vårdpersonal återigen protesterat på grund av de ofattbart usla arbetsförhållanden som inte bara tär på personalen utan också äventyrar patientsäkerheten. Denna gången var det utanför Sahlgrenska i Göteborg, där situationen enligt ett stort antal vittnesmål från anställda och patienter är ohållbar. Men det här är ett i det närmaste globalt fenomen. Vi har de senaste åren hört om protester, massuppsägningar, konflikter, brist på vårdplatser, hot om nedläggningar – hur är det möjligt att ett samhälle så rikt som vårt knappt har råd att ta hand om människor?

Jag har själv hört historier från både de som jobbar inom vården och de som försöker uppsöka den som patienter – inte bara i Sverige, utan även i exempelvis Storbritannien, där det är så illa ställt att personal – på fullt allvar – överväger att emigrera från landet. Låt mig ta det igen: Vårdpersonal i Storbritannien arbetar under så svåra förhållanden – stress, dålig ersättning, inga möjligheterna att påverka sin egen situation, osv – att många funderar på att flytta till andra länder. För många är det här förstås inte ens ett realistiskt alternativ.

Jag har svårt att tro att situationen skiljer sig markant från den som råder i Sverige i allmänhet och Sahlgrenska i synnerhet, där framför allt bristen på sjuksköterskor driver en negativ spiral med allt färre som får dra ett allt tyngre lass. Men det här är inget som i grunden beror på ett tillfälligt problem. Det är som sagt en global trend där systematiska utförsäljningar och åtstramningar – varufieringen av precis allt i samhället – drivit fram vansinnessystem som New Public Management där vård, skola och andra basala samhälleliga funktioner omvandlas till ett slags poängsystem som ett gäng byråkrater eller ekonomer spottat ur sig i sina neoliberala feberdrömmar.

Det är absurt på så många plan – där ute i snön stod de, de som vet hur jobbet fungerar, som har alla förutsättningarna och kompetenserna att avgöra – tillsammans med patienterna – hur vården rimligtvis bör bedrivas, och försöker få kostymnissarna som sitter i sammanträde därinne och bestämmer att fatta grejen. Vården är långt ifrån den enda delen av vårt samhälle där det fungerar på det här viset. I princip överallt så är det antingen politiker, byråkrater eller privata intressen som dikterar hur människor ska utföra sina jobb, vilket ofta medför tragikomiska konsekvenser.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört från folk som arbetar i större verksamheter, vare sig det är statliga, kommunala eller privata, som slitit hår på grund av de beslut eller utspel som chefer och politiker, ofta helt utan kunskap om den faktiska verksamheten, stått för. Tanken på att överväganden kring hur en viss verksamhet ska organiseras främst bör inbegripa dem som närmast berörs av den – det vill säga arbetarna – är rätt radikal idag. Det säger en hel del om hur irrationellt vårt samhälle är, och om vår ytliga syn på demokrati när det kommer till kritan.

Naturligtvis är det i den rådande situationen av yttersta vikt att sätta så hård press som möjligt på pamparna vid makten, så att de eventuellt med piska, om inte morot, kan fås att skjuta till resurser till våra sociala system, och därför behöver personalen inom vården, och även inom flera andra yrken i samma predikament, allt stöd i detta. Men det vore självbedrägeri att tro att detta bara är ett engångsproblem som kan lösas helt och hållet genom att några politiker eller kapitalister ”inser” sitt misstag. Misstag är hela deras livsgärning, det enda de kan göra, ty från toppen av pyramiden är misstaget i själva verket nödvändigt eller rentav gynnsamt.

Nej, det här är saker vi kommer att få dras med så länge som vi 1) överlåter makten över den konkreta verksamheten till politiker, pampar, byråkrater eller privata intressen istället för att de som är bäst lämpade och närmast berörda tar den, och 2) så länge som stora delar av samhällsresurserna förblir helt utom kontroll för de flesta av oss, och istället förflyttar sig enligt en egen logik – kapitalismens – helt oberoende av vilka konkreta behov vi har, men desto mer trendkänsligt för var det går att göra stora vinster.

Det handlar i längden inte bara om makten över våra liv – på arbetsplatser, i våra bostadsområden, i de allmänna och sociala rummen – utan också om innehållet i dem. Med kapitalets och den statliga byråkratins logik jobbar vi ihjäl oss i ett samhälle där produktivitetsökningarna är enorma. Vi pratar om att vi måste bli rikare (skapa tillväxt) för att kunna jobba ännu mer (skapa mer jobb). Men, som Roland Paulsen säger, så är det här en helt omvänd logik. Vi jobbar för att vi ska ha så vi klarar oss och mår bra, och välmåendet består inte bara i en grundläggande materiell trygghet, utan också i att ha tid att umgås med nära och kära och på andra sätt förverkliga oss själva.

Roland Paulsen har i sin arbetskritiska forskning ofta undersökt hur denna samhälleliga logik förslavar oss och fyller samhället med meningslösa jobb och tomt arbete. Det går numera att bränna ut sig av tristess på ett välbetalt kontorsjobb, samtidigt som mängder av människor är i permanent arbetslöshet och förnedras av statens olika kontrollmekanismer.

Men för människorna som stod där i det göteborgska vintervädret finns det inga sådana tomrum. De jobbar med något av det viktigaste som det går att jobba med i vårt samhälle, de jobbar mer och hårdare än de flesta andra, men de får varken tillräckligt tillbaka, eller ens förutsättningar för att kunna utföra ett bra jobb. Det här är i grunden ett systemfel. Jag låter Paulsens lilla monolog från programmet Idévärlden som han var med i häromdagen avsluta denna rant:

”Du har hela ditt liv fått lära dig hur dyrt allting är. Dyrt med sjuka människor, dyrt med invandrade människor, dyrt med fattiga människor. Men tänk om det stora samhällsekonomiska problemet [i själva verket är] de rika? I Sverige äger den rikaste procenten nära 40% av den totala förmögenheten. Det är i allt högre grad till dem som effektivitetsvinsterna idag går. De rika fortsätter att bli rikare, och de blir det på alla andras bekostnad. Vi kan ändra på den ordningen.”