En ny oppositions födelse

På tidningen Brands hemsida publicerades nyligen en kort artikel med en återblick på den senaste tidens politiska händelser, satta i ett större perspektiv, och om dess konsekvenser för organiseringen av motstånd. Det är en intressant och på många sätt viktig skildring av vår situation, och jag skulle vilja lämna ett eget litet bidrag till den diskussionen.

De resonemang jag skulle vilja utveckla handlar främst om den nya oppositionen som artikeln målar upp och refererar till. Jag tänkte här fokusera på (ny)municipalismen, som i stor utsträckning avhandlas i Brand 2/2016, under temat Det lokala. Där skildras, genom en rad nedslag, olika lokala rörelser och experiment, som förvisso alla är intressanta att ta del av, men som jag tyvärr tycker genomgående presenteras på ett sätt som saknar en djupare analys och kritik.

Jag delar många av de mål som kommuniceras av dessa rörelser och dess bundsförvanter, men anser å ena sidan att de inte riktigt når hela vägen, och å andra sidan att de inbjuder till användandet av taktiker som bör, för att uttrycka det milt, hanteras med stor misstänksamhet. Vad som presenteras i termer av odogmatiskt och pragmatiskt experimenterande ter sig för mig delvis vara vanskligt försummande av historiska lärdomar, och där rörelserna sägs storma de politiska arenorna, ser jag istället att de springer rakt in i en fälla – eller runt i ett hamsterhjul där många genom åren redan sprungit bort sig.

För att kunna prata om det lokala måste vi först fundera över hur vi ska definiera vad det egentligen innebär. Här seglar naturligt bilden av kommunen upp, exempelvis i sin historiska medeltida tappning, och i viss mån i Pariskommunens kortvariga existens. Men kommunen måste givetvis vara mer än så – mer än en geografiskt isolerad och förminskad variant av staten. Detta uppmärksammades redan av Peter Kropotkin i slutet av 1800-talet, där han i sin skrift Från den medeltida kommunen till den moderna kommunen konstaterar följande:

För medeltidens borgare var kommunen en isolerad stat, tydligt åtskild från andra kommuner av sin gräns. För oss betyder kommun inte längre en territoriell sammansättning, utan är istället ett generellt uttryck, en synonym för en sammanslutning av jämlikar som inte känns vid varken gränser eller murar. Den sociala kommunen kommer snart att upphöra att vara en tydligt definierad enhet. Varje grupp i en given kommun kommer med nödvändighet att dras till liknande grupper i andra kommuner. De kommer att knyta an till varandra och de band som länkar dem samman kommer att vara lika starka som de som knyter dem till människorna i deras egen kommun, och på detta sätt växer en intressenas kommun fram vars medlemmar är spridda över tusentals städer och byar. (min övers.)

Denna observation är inte bara central för vad vi bör förstå som det lokala – det vill säga att geografisk närhet bara är en i en rad av gemenskaper som tillsammans bildar ett överlappande nätverk där ingen är hierarkiskt överordnad någon annan – utan minst lika viktig när vi ställer oss frågan om makten över detta lokala, och därför också för hur vi organiserar oss för förändring. Det finns ett stort antal historiska exempel där decentralisering helt enkelt inneburit en förskjutning av samma dynamik till en annan nivå – alltså främst en kvantitativ förändring, inte en kvalitativ. Den faktiskt existerande kommunen, det vill säga den under staten lydande lokala administrationen och byråkratin, är precis en sådan konstruktion.

Municipalismen siktar in sig på detta lokala, tar avstamp i sociala rörelser och gräsrotsinitiativ, och försöker att bygga momentum för lokalt parlamentariskt deltagande, i syfte att förändra underifrån. Men det går samtidigt inte att se municipalismen som fristående från regionala och nationella sammanhang, då partier som bland annat Podemos och Syriza baserade sina framgångar på just lokala sociala rörelser och nätverk för att där ta avstamp mot de nationella och Europeiska parlamenten. Vi ställs omedelbart inför en rad problem, där det första är att definitionen av det lokala för municipalismen praktiskt landar i den geografiskt avskilda och hierarkiskt inordnade lokala byråkratin – den de facto existerande kommunen. För det andra ställs vi inför problemet hur en sådan lokalitet skalar till regional eller nationell nivå, för var det svårt att se hur metoden kvalitativt skiljer sig från vanligt partipolitiskt deltagande innan, så blir det mycket svårare när vi har att göra med regelrätta partier som exempelvis just Podemos.

Texterna i Brands temanummer Det lokala, det vill säga det som utgör grunden för resonemanget om en ny oppositions födelse i den text som publicerades på hemsidan häromdagen, lämnar tyvärr väldigt få svar på vad som skiljer dessa kommunala experiment från tidigare och helt färska misslyckanden, och på vilket sätt de tänkt att den institutionella dynamiken inte kommer att krossa, splittra eller pacificera rörelsen. Vi hittar exempelvis följande stycke i texten Stormandet av institutionerna:

De personer som under denna övergång fått till uppgift att fungera som samhällets drivremmar måste på sina poster i institutionerna försvara det emancipatoriska projektet utan komplex. Det är därför de fått mandat. Deras blick måste ständigt riktas mot dem som satsade på dessa kandidaturer som verktyg för att ta tillbaka städerna. Mot den sociala väv som potentiellt kan organiseras och som utgör rörelsens bas och dess enda verkliga stöd, istället för uppåt mot den rådande makten.

Men riskerna som omgärdar parlamentariskt deltagande handlar knappast om enskilda politikers karaktärsdrag, utan om de förhållanden som systematiskt utövar sin kraft på dem. Politiker måste handla på ett visst sätt för att inte undergräva sin egen position, och de måste legitimera institutionerna de blivit en del av eller helt förlora meningsfullt inflytande. Det hela är ett nät av institutionella påtryckningar, mediedrev och andra krafter som metodiskt formar och manipulerar de politiska aktörerna.

Dessa statliga institutioner är, som Peter Gelderloos skriver i en mycket intressant text om situationen i Katalonien, ”strukturellt immuna mot åsiktsförändringar just för att de agerar i komplexa, ömsesidigt förstärkande ansamlingar, eftersom de utvecklar sin egen subjektivitet och identitet – sina egna intressen – och makten de utövar kan bara användas på ett auktoritärt, centraliserande sätt.” (min övers.)

Den rörelse som inte är stark nog kommer att sväljas av institutionerna om den ger sig i kast med dem, medan den rörelse som är stark nog inte behöver dessa institutioner – för det skulle bara innebära att avsäga sig makt och kapitulera inför institutionernas logik – utan bör mot dem ställa sina egna.

Även i de andra artiklarna förekommer tveksamma och motsägelsefulla påståenden. Vi får exempelvis i texten om Neapel höra att ”det ska ske inbrytningar i de beslutande församlingarna av autonoma och oberoende initiativ som kommer underifrån”. Men dessa initiativ upphör att vara autonoma och oberoende i samma stund de sätter sin tillit till och legitimerar statens hierarkiska institutioner. Det spelar ingen roll att de ”kommer underifrån”. Det gjorde även Syriza, Podemos, de gröna partierna innan dem och precis hur många initiativ som helst som sedermera blivit en fjäder i hatten på etablissemanget. Det spelar mindre roll hur många gånger en proklamerar ”direkt aktion” och ”självorganisering”, det är vad som görs som blir avgörande för bedömningen av strategin.

Det är också viktigt att påpeka att problemen främst inte har att göra med människor som gör dåliga val, och att det är så enkelt som att proklamera rätt linje så är problemet med parlamentarismen löst. Den institutionella dynamik som vi nyss beskrivit har nämligen den egenheten att den just utövar en enorm press på sociala rörelser när den till synes sträcker ut handen mot dem. Det är ofta en medveten strategi, som syftar just till att splittra rörelsen – att dra in en del av den i strålkastarljuset och klä den i en skrud av legitimitet, samtidigt som den verkligt självorganiserande delen utmålas som besvärlig och okontrollerbar. Det här är en taktik som använts många gånger genom historien, från spanska revolutionen, till Tyskland under 80-talet eller nu senast i det förlopp som Peter Gelderloos beskriver i den ovan nämnda texten om de regionala valen i Katalonien. I boken Feuer und Flamme hittar vi följande apropå dynamiken mellan den tyska autonoma miljön och den gröna rörelsen:

Redan 1984 sade vissa autonoma att ’om inte de gröna fanns så hade staten behövt uppfinna dem’ (min övers.)

När de gröna partierna idag, i regeringsställning, fördömer aktioner som exempelvis Ende Gelände – precis den typen av aktivism de själva föddes ur – handlar det inte bara om en splittring, utan om att den inte ens särskilt långa marschen genom institutionerna fullbordats, men att det som kommit fram endast har ytliga likheter och väsensskilda intressen från det som en gång började traska. Men redan i början av processen skördar etablissemanget ofta framgångar, då rörelser passiviseras och ödslar enorma resurser på en mycket alienerad och indirekt form av förändringsarbete – valkampanjande – istället för att skapa strukturer som reproducerar och underlättar självorganisation.

Ofta kombineras detta dessutom med att eftergifter måste göras – rörelsen lovar att inte vara besvärlig, mot att dess politiker eller politiska bundsförvanter släpps in i värmen eller vinner legitimitet inom institutionerna. Då kan det gå som för de brasilianska landlösas rörelse, som genom direkt aktion åstadkom mer under en högerregering än när de pacificerats som ”allierade” till en ”socialistisk” regim.

Som en parentes är det lite förvånande att en anarkistisk tidning, i ett temanummer om det lokala, helt förbiser sammanhang som torde vara av högsta relevans för anarkister, och istället nästan helt snöar in på lokala val. Vart finns skildringar från självorganisationens Grekland, exempelvis kamperna i och runt Exarchia, där repressionen nu administreras av Syriza, och där anarkisterna tillhörde det fåtal som inte sveptes med av de falska förhoppningarna? Vart finns de spanska anarkisterna och andra utomparlamentariska tendenser, vars analys och organiseringsformer knappast sammanfaller med Podemos och dess lokala allierade? Varför får vi inte höra om den Polska självorganiseringen? Den som söker en sådan analys får leta annorstädes.

Men det är till syvende och sist inte för att hålla någon korrekt linje som det skulle vara intressant med sådana reportage, utan för att det helt enkelt framstår som den mest praktiska vägen framåt. Det florerar en bild av anarkismen i vissa kretsar som målar upp den som världsfrånvänd och fixerad vid omöjliga ideal, men den är missvisande, för den missförstår anarkismens kärna.

Anarkismen, den tendens som jag skulle vilja påstå allra tydligast och mest konsekvent (om än inte alltid framgångsrikt) driver en anti-hierarkisk, anti-auktoritär och därför också antiparlamentarisk linje, har ibland gått under namnet den vackra idén. Men vad händer när denna vackra idé möter en ful verklighet? Vi lever, och måste därför också agera, i spänningen mellan det som är och det som skulle kunna vara. Det vore naturligtvis fullständigt opraktiskt att förkasta allt som inte redan uppfyller idealet.

Men det viktiga här är att skilja på sådan imperfektion som är i det närmaste oundviklig och som inte undergräver våra långsiktiga mål, och å andra sidan när kraft och energi aktivt slösas på att reproducera och legitimera hierarkier som staten och kapitalet, istället för att bygga strukturer för och understödja självorganisering i form av nätverk av inbördes hjälp, fria och radikala fackföreningar, självorganisation i bostadsområden, allmänningar och all annan tänkbar horisontell kraftsamling mot statens alla institutioner.

Detta utesluter varken en analys av att municipalism, trots att vägen dit ser ut att vara fylld av motsättningar och fallgropar, definitivt låter bättre än neoliberalism eller en sönderfallande socialdemokrati, praktisk handling för att påverka dessa rörelser i önskvärd riktning, eller genomtänkt solidaritet med projekt som exempelvis norra Syriens federation. Men det görs i sådant fall utifrån, som en självständig aktör, genom påtryckningar eller samarbeten, genom att utmana staten, hierarkierna och all auktoritet, istället för att på olika nivåer bli dess mer eller mindre mänskliga ansikten.

Jag sluter cirkeln med att dra mig till minnes en kort episod från Peter Kropotkins memoarer. Han anlände i början av 1870-talet, full av entusiasm, till Genève för att sluta sig till en av stadens sektioner av den Första Internationalen. Han hamnade först hos den marxistiska falangen, men märkte snabbt att där pågick en massa opportunistiskt spel orsakat av stundande lokalval. Trots arbetares vittnesmål om torftiga förhållanden var det inte läge att strejka, för det kunde störa valet av en viss kandidat. Kropotkin var upprörd och desillusionerad, och meddelade en kamrat från sektionen att han avsåg att göra sig bekant med den andra falangen, de så kallade Bakuninisterna. Vännen gav honom en kontakt, suckade, och sade ”Du kommer inte att återvända, du kommer att stanna hos dem”. Kropotkin skriver kort: ”Han hade rätt”. Det är lätt att tänka sig att han skrev detta med ett leende på läpparna.

Sisyfos fackpampar

I en artikel på DN Debatt häromdagen stakade några LO-toppar ut vägen för organisationens och Sveriges framtid. Rubriken på artikeln, ”Sverige måste återgå till en reglerad invandringspolitik”, sätter på många sätt tonen, vilket bland annat Alex Bengtsson har uppmärksammat genom att, med gott fog, undra om LO-ledningen inte är helt jävla dumma i huvudet”.

Det kan invändas att pamparna antagligen inte hade kontroll över just rubriksättningen, och att den därför är olyckligt missvisande, men här kommer det gamla ordspråket, ”som en bäddar får en ligga”, väl till pass; hade artikeln inte gett uttryck för precis den åsikten så hade inte en sådan rubrik kunnat sättas. Då spelar det inte så stor roll, som Alex Bengtsson också skriver, vad artikeln består av i övrigt.

Men här skulle jag vilja gå lite längre, eftersom flera av artikelns resterande resonemang också lämnar en hel del i övrigt att önska, och skulle kunna sägas vara symptomatiska för vad LO, speciellt då pamparna, idag faktiskt är. Dessa pampar säger en sak, men gör och vill uppenbarligen göra en annan. Ibland säger de båda sakerna samtidigt. Sverige ska byggas starkare, men det är oklart vad eller vem detta Sverige inkluderar, var internationalismen finns i det hela, eller vem LO-toppen egentligen tror sig representera.

Bygget ska bland annat ske genom samarbete ”med staten och arbetsgivarna”, men får inte gå ut över löner och arbetsvillkor. En uppenbart omöjlig position, där pamparna försöker inta någon slags neutral och ”ansvarsfull” ställning som en medlare, istället för som representant för sina medlemmar. Helt i linje med detta gör LO-ledningen numera utspel tillsammans med Svenskt Näringsliv, utspel som på ett uppenbart sätt är ämnade att undergräva de inom organisationen som inte rättar sig i ledet utan vågar sticka ut hakan för bättre villkor.

LO-pamparna menar sig också vilja bekämpa ”högerpopulism” med siffror och statistik, men lyckas samtidigt själva framstå som en inte bara alarmistisk utan också vilseledande röst i debatten, där olika fenomen blandas samman på ett klantigt eller oärligt sätt (2016-12-17: Se också här). Detta följs av argumentation för att invandringen nu måste minska och regleras – när vi i praktiken redan har den hårdast reglerade politiken på området inom EU – men detta kallas samtidigt, på något oförklarligt vis, för solidariskt. Det första är förstås en reaktion på att allt fler medlemmar nu lägger sina röster på ett arbetar- och främlingsfientligt parti, och det senare blott några tomma ord för att försöka blidka de som inte tror att klasskamp kan föras genom att ställa arbetare från olika länder mot varandra.

Just kampen mot klassamhället ska, enligt pamparna, föras på ett sätt som inte gör annat än att dölja den verkliga konflikten, det vill säga den mellan arbete och kapital och för makten över samhället, genom att fokusera på inkomstskillnader. I bästa fall angrips på detta sätt symptom istället för orsaker, och i värsta fall skuggboxas organisationen mot sina egna fantomer. Den grundläggande klasskonflikten kan LO förstås inte på något meningsfullt sätt ta ställning till, när organisationens syfte är samförstånd och samarbete klasserna emellan. LO-topparna är främst intresserade av att bevara saker snarare än att förändra dem i någon för arbetarklassen verkligt gynnsam riktning.

Det kanske sorgligaste, och viktigaste, i hela artikeln är ändå den syn på folkrörelsen som LO-pamparna förmedlar, och som verkar gå de flesta obemärkt förbi:

Nästa år ska vi i LO:s ledning lägga annat åt sidan och i ännu högre grad än tidigare besöka arbetsplatser över hela Sverige, på landsbygd, i städer och förorter. Överallt där våra medlemmar finns. Det handlar om att på allvar ringa in medlemmarnas viktigaste frågor och skapa förändring i deras vardag.”

Välgörarna gör sig inte ens besväret att försöka framställa sig själva som en faktisk del av rörelsen de representerar. Det är ganska enastående. Men vad ska arbetare med dessa överbetalda opinionsundersökare till egentligen? Folkrörelsen kan inte vara något annat än just de människor som på sina arbetsplatser, i sina bostadsområden, eller någon annanstans organiserar sig för att förbättra sina villkor. Det är med kamp som är fast förankrad i gräsrötterna – och stannar där – som de tillsammans med andra kan uppnå verklig förändring. Denna artificiella byråkratiska förståelse av arbetarnas intressen, filtrerad genom pamparna och sedan dikterad uppifrån, gör mer skada än nytta.

Den dödar rörelser, paralyserar initiativ, och gör elitism av det folkliga. Men allt det här har fackliga pampar glömt för länge sedan. Istället har de åtagit sig ett arbete som för tankarna till berättelsen om Sisyfos, som rullar en sten upp för en kulle, bara för att i sista stund slinta och se den rulla ner igen, för att sedan upprepa detta i all oändlighet. För i det ögonblick byråkratiseringen gått så långt att en liten grupp pampar i all väsentlighet tagit folkrörelsens plats, då räcker inte ens all välvilja i världen för att samtidigt och kontinuerligt veta vad alla enskilda arbetarkollektiv har för åsikter i alla relevanta frågor, och dessutom veta bättre än de själva hur detta ska omvandlas i handling.

Albert Camus jämförde en gång den mänskliga tillvaron med ett slags Sisyfosarbete, en hopplös jakt på mening. Han avslutade ändå sin undersökning med att säga: ”Vi måste tänka oss Sisyfos lycklig.” Det skulle kunna sägas att LO-byråkratin sedan lång tid arbetar efter en säregen variant av denna existentiella hållning, där de lever gott på medlemmarnas arbetskraft och förordar samarbete med kapitalet. Då gör det inte så mycket att de satt sig för ett på flera sätt motsägelsefullt och omöjligt arbete – i själva verket är det just arbetets omöjlighet som bevarar det rådande tillståndet och gör dem kontinuerligt oumbärliga. Men nu är problemet bara att detta rådande tillstånd ändå hamnat i gungning.

Det är inte konstigt att LO genomgår en utdragen identitetskris, som egentligen började redan där den Keynesianska eran tog slut någon gång i slutet av 70-talet. Neoliberalismen har gjort det svårare att motivera den samarbetspolitik som förts under hela 1900-talet, och som alltmer sticker i ögonen, eftersom den så tydligt undergräver arbetarnas egentliga intressen.

Debattartikeln lämnar mig således med en svårdefinierad känsla. Jag är egentligen inte förvånad över vad jag läser. För min inre syn ser jag en innehållslös plastpåse, som planlöst sveps omkring – ibland till synes åt olika håll samtidigt – av en kall vintervind. Det är ungefär lika inspirerande som platsen där fenomenet med största sannolikhet kan beskådas; en mörk, kall och blöt parkeringsplats utanför något köpcenter, klockan halv sju, en vardagskväll någon vecka innan julafton.

Rätten till arbete

Den polske sci-fi författaren Stanisław Lem, som med sina fantasifulla, hysteriskt roliga och samtidigt allvarsamt tankeväckande historier hör till mina favoriter i genren, skrev en gång en novell om en astronaut som med sin rymdfarkost kraschar i utkanten av ett samhälle vars befolkning helt och hållet består av robotar. För att smälta in klär han också ut sig till robot, och lyckas på detta sätt komma en i sanning märklig hemlighet på spåren: Det visar sig nämligen att inte bara han, utan alla i detta samhälle, inbördes ovetande, är människor som låtsas vara robotar.

Jag tänker ibland på Lems berättelse när jag betraktar samhället omkring mig. Det är många gånger lätt att känna igen sig. Oftast är det just i frågor som till en början ter sig självklara som kontrasterna blir som mest fascinerande. Kontrasterna mellan det som är och det som skulle kunna vara – och hur vi tar det förra för givet. En sådan fråga är vad som ofta kallas ”rätten till arbete” – en (politisk) vilja att få alla som inte har jobb, men som i någon bemärkelse skulle kunna ha det, ut i arbetslivet. De flesta känner nog igen argumenten; arbetet är det som föder oss; arbetet ger oss mening; arbetet ger oss ett socialt sammanhang och gör att vi mår bra; det är något fint med att arbeta och göra rätt för sig.

Men i den mån de här argumenten stämmer, så skulle jag vilja hävda att det endast är på en ytlig nivå, och i vissa fall stämmer de inte alls. I kontext av vårt samhälle idag är arbetet ofta skadligt, exploaterande och onödigt. Vår inställning till det bygger också till stor del på en sedan länge inpräntad och religiöst betingad arbetsetik, som hjälper till att hålla oss i bojor mer än något annat. Rätten till arbete visar sig här vara en återvändsgränd, som hindrar oss både från en rimlig förståelse av arbetet och från en praktiskt gångbar organisering för meningsfull förändring.

Vi kan börja med att konstatera att kritiken av arbetet inte är någonting nytt. I en eller annan form har den säkerligen funnits i alla tider, men i samband med industrialiseringen börjar denna kritik anta en form som är relevant för oss att förhålla oss till än idag. Redan i slutet av 1800-talet utropade till exempel anarkisten Peter Kropotkin:

”Bort med dessa falska satser: ’rätten till arbete’ och ’hvar och en bör ha hela inkomsten af sitt arbete’. Det vi fordra är rätten till välstånd – välstånd åt alla.”

Kropotkin såg med optimism på den potential som den industriella revolutionens teknologi möjliggjorde, men med förskräckelse på hur den i hans samtid brukades – inte för att öka mänskligt välmående, utan för att, till det stora flertalets förtret, tillfredsställa ett brutalt systems omänskliga logik. Han spenderade mycket tid på efterforskningar som resulterade i ett flertal böcker, där han visar på möjligheten att omorganisera samhället så att teknologin främst används för att tillfredsställa mänskliga behov.

Bertrand Russell författade 1932 texten Till lättjans lov, där han bland annat skriver att ”en hel del skada sker i den moderna världen genom tron på arbetets dygd […] vägen till lycka och välstånd ligger i en organiserad nedtrappning av arbetet” (min övers.). John Maynard Keynes å sin sida, för att ta en person närmare mittenfåran, förutspådde att vi idag skulle jobba cirka 15 timmar i veckan som ett resultat av produktivitetsökningar. Keynes hade helt rätt i att produktivitetsökningarna skulle kunna leda till den typen av välstånd, men fel i sin tro på att den typen av välstånd var vad produktivitetsökningarna faktiskt skulle läggas på.

Till råga på allt detta så arbetade vi under industrialiseringen allt mer, inte mindre, vilket gör att de arbetstidsförkortningar som skedde, främst under 1900-talet, bör ses i ljuset av att en 40 timmars arbetsvecka (och kom ihåg att många jobbar mer än så) innebär mer arbete än såväl genomsnittliga medeltida bönder som de flesta jägare-samlare samhällen! I ett samhälle där många å ena sidan jobbar allt mer, och där andra är fast i systematiskt påtvingad sysslolöshet eller osäkra anställningar utan garanterad arbetstid, samtidigt som vår produktivitet fortsatt växer enormt, kan en alltså med rätta ställa sig frågan: Vad fan är det som händer?

Vi lever under ett produktionssätt – kapitalismen – som lyder en viss logik. Det kapitalistiska systemet är mycket effektivt, men inte främst på att skapa mänskligt välstånd i ordets rätta bemärkelse, utan på att utveckla produktivkrafterna i syfte att generera nya vinster. Ju mer vinster, desto bättre läge mot konkurrenterna, och alla dessa vinster har sitt ursprung i en enda källa: Mänsklig arbetskraft. På 1800-talet öppnades tack vare den nya teknologin och stora kapitalansamlingar helt nya möjligheter att utnyttja arbetskraften, men det gällde också att få in människorna i en ny typ av socialt förhållande; lönearbete.

Industrialiseringen blev därför en mycket våldsam process, där stat och kapital samarbetade för att realisera den nya potentialen. Allmänningar stängdes och stängslades av, mark beslagtogs, nya lagar instiftades och människor tvingades på det sättet av en rad omständigheter in i detta nya industriella system – något många såg som så vedervärdigt att de gjorde motstånd med livet som insats. Extremt långa dagar, barnarbete och miserabla förhållanden hörde till regel snarare än undantag. Inte undra på att det länge i folkmun helt enkelt kallades för löneslaveri.

De förkortningar i arbetstid som vi i olika etapper sedan dess sett gå igenom har alltså inte skett tack vare detta system och dess innovationer, utan trots och i våldsam kamp mot det. Istället för att göra det lättare, mer stimulerande och mer trivsamt för människor att tillgodose sina grundläggande behov så innebar ny teknologi ofta att de blev bihang till maskiner och alienerades från både inflytande över sina jobb såväl som sin yrkesskicklighet, där de stod i långa rader och genomförde strikt enformiga arbetsuppgifter. Istället för att med teknologins hjälp bli fria att ge uttryck för vår individualitet har vi alltså alla mer eller mindre blivit som robotarna i en absurd låtsasvärld.

Vår utklädnad sitter på insidan, som en internaliserad robotmentalitet, men också på utsidan i form av det samhälle som snurrar enligt denna logik och som vi måste förhålla oss till. Våra kroppar och sinnen är utbytbara kuggar i ett maskineri vi inte själva kontrollerar och som bara ser till våra behov i den utsträckning vi tvingar det att göra så. Inte ens när vi är lediga kan vi frigöra oss från arbetets påbud, och på vissa sätt har vår arbetskraft blivit en bättre vara än själva materialen och maskinerna vi jobbar med, som Bob Black uttrycker det:

Fritid är bara ett vackrare uttryck för det besynnerliga i att arbetskraften som produktionsfaktor inte bara fraktar sig själv till och från arbetsplatsen, utan också har huvudansvaret för eget underhåll och reparation. Det är ingenting som kol och stål klarar av. Men arbetarna gör det.”

På precis samma sätt förhåller det sig med de som i detta arbetssamhälle har fräckheten att vara arbetslösa eller sjuka. De måste förnedras och påläggas skuld för detta så att ingen ska få för sig att frivilligt kliva av karusellen. Men även de lyckligt lottade med fast jobb i medelklassen lever liv där de ofta är överarbetade, stressade, medicinerade, saknar djupare inflytande över sitt arbete, och har alltför sällan tid att stanna upp och umgås med vänner och familj eller på allvar utveckla intressen utöver jobbet.

Att värdesätta arbete när det är nödvändigt för överlevnad, samt när det är självständigt, utvecklande och meningsfullt, är ingenting som människor behöver tvingas till – det är i själva verket de bästa motivationskrafterna som finns. Så ju mer de teknologiska förutsättningarna utvecklas i det nuvarande systemet, och följdaktligen ju mindre tid som samhället i stort behöver spendera på sin grundläggande reproduktion, desto viktigare – men också vulgärare – blir arbetsmoralismen och idén om det goda arbetet för att upprätthålla skenet av att allt är som det ska.

Vi befinner oss nu i en situation där till exempel jordbruket, från att helt ha dominerat som andel av vårt totala samhälleliga arbete, bara upptar någon ynka procent. Bara från 1950-talet och framåt skulle produktivitetsökningarna, om de helt lades på fritid, resultera i att Keynes vision var ett faktum. Arbetet, och sättet vi ser på det, har alltså överlevt behovet av detsamma – ett behov som dessutom inom det kapitalistiska systemet ständigt överdrivits. Vi ser inte och kan inte förhålla oss till arbetet för vad det är, utan för vad det framträder som. Vi måste jobba, stressa eller förnedras, och vi tror att det är nödvändigt eller till och med bra.

Argumentet att lönearbetet är både hälsosamt och ett viktigt socialt sammanhang håller därför inte heller för någon närmare granskning. Något som började just med att människor rycktes ur sina sammanhang och alienerades, som vi på många sätt inte behöver, och som i allt högre utsträckning gör oss sjuka och stressade ska alltså vara lösningen på vår sociala isolering och främja vår hälsa. Som Roland Paulsen skrev nyligen:

”Det stämmer förstås att arbetslösa mår sämre än de som har arbete – att denna ordning ska förbli är i allt väsentligt vad arbetslinjen handlar om. Men det betyder inte att arbete i sig, oberoende av organisering och mening, har hälsobringande effekter. I allmänhet är förhållandet – och här är forskningsunderlaget gediget – det motsatta.”

Det är alltså inte mer lönearbete – i praktiken ofta i form av meningslösa tvångsåtgärder – som vi behöver, utan nya relevanta sociala sammanhang. Sammanhang där människor själva har kontrollen, där de känner en mening, samhörighet, där de kan utvecklas, och där de tillsammans med andra kan formulera sina problem och hitta lösningarna.

Många radikala och politiskt oberoende fackföreningar och rörelser, som exempelvis de syndikalistiska, har en lång tradition av att organisera människor i prekära arbetsförhållanden, med osäkra eller korta kontrakt, eller de som på något annat sätt befinner sig i arbetsmarknadens marginaler. Dessa fackföreningar har historiskt inte heller begränsat sig till arbetsplatsorganisering, utan också organiserat bland annat kring boendefrågor, drivit sociala center, arbetarkontrollerade arbetsförmedlingar, skolor och folkkök. Speciellt där det redan finns befintlig infrastruktur skulle sådana fackföreningar kunna vara en intressant miljö för att dra igång initiativ av det här slaget. Även om organisering av både arbetslösa och pensionärer ofta redan sker på pappret i organisationer som exempelvis svenska SAC, så finns det sällan konkreta sammanhang för personerna att engagera sig i.

Dessa gruppers situation skiljer sig nämligen på flera relevanta sätt från de som arbetar. De kan exempelvis ha mer tid, men mindre ekonomiska medel. Kanske är de istället hemarbetare som behöver avlastning för att alls kunna delta. Men framför allt är de alla i behov av ett naturligt politiskt samt socialt sammanhang för att kunna engagera sig. På längre sikt och större skala kan något sådant underminera de institutioner vars uppgift idag främst består av att disciplinera människor som tvingas eller väljer att stå utanför arbetsmarknaden. En aktiv och politisk sammanslutning för inbördes hjälp, för kunskapsutbyte, för att utöva påtryckningar på dessa institutioner, för att skapa alternativa sociala och kulturella rum, samt potentiellt för alla möjliga tänkbara problem utanför arbetsplatserna.

Det här är inte heller idéer tagna helt ur luften. Något åt det här hållet görs redan både i lokala oberoende grupperingar och på ganska stor skala. Storbritanniens största fackförening, Labour-anknutna Unite, har exempelvis genom sitt Unite Community Membership börjat organisera just arbetslösa, pensionerade, och andra utanför arbetsmarknaden kring bland annat boendefrågor, skuldsanering, bidrag och liknande konflikter med hyresvärdar eller myndigheter. När jag var på Londons anarkistiska bokmässa hörde jag flera personer säga att det finns en hel del radikala aktivister i dessa grupper, speciellt på mindre orter där infrastrukturen just nu inte riktigt finns för mer självständig organisering, och att bra grejer kommer ur arbetet som sker där.

Men med sådana byråkratiska och toppstyrda etablissemangsfack finns det uppenbara problem. Som en medlem från Solidarity Federation, själv aktiv i Unite Community, uttryckte det när vi diskuterade frågan häromdagen: ”Dessa människor kan ena dagen göra fantastiska grejer i exempelvis kampen för rimliga boendevillkor, för att nästa dag gå ut och kampanja för politikerna som orsakat problemen. Det är kontraproduktivt”. Jag nickade förstående, och tänkte på Kvillebäcken i Göteborg, där det var Socialdemokraterna i samarbete med ett antal byggherrar som svartmålade och drev ut människor ur området i en mycket smutsig och medveten gentrifieringskampanj. Det hade antagligen varit bra märkligt att exempelvis försöka göra motstånd via fack med S-anknytning, som antagligen bara skulle göra engagemanget tandlöst.

Därför behövs det oberoende organisationsformer med stor autonomi, så att inte medlemmarnas självorganisering passiviseras, flyttas ut till ombud och kompromissas bort, till fördel för politiska maktaspirationer. Det behövs också en miljö där en bredare radikal systemkritik kan formas och reproduceras, samtidigt som kontakter och samarbeten knyts med liknande grupper på andra håll – vare sig det hela sker inom ramarna för radikala fackföreningar eller helt självständigt. Då kanske vi slutligen kan klättra ut ur de skrymmande robotdräkterna vi är instängda i. För vi kan inte förvänta oss att våra åtgärder kommer att leda till välfärd och välmående för människor, om de utgår från premissen att vi är robotar. Vad vi behöver är därför inte “rätten till arbete”, utan självorganisering för arbetets avskaffande.

Riseup och kanariefågeln

Riseup, det Seattle-baserade autonoma kollektivet som förser aktivister världen över med säkra organiseringsverktyg som e-mail, vpn, pad och liknande, har inte uppdaterat sin digitala kanariefågel. Fågeln är alltså, sedan ungefär en vecka tillbaka, att betrakta som död.

Uttrycket har i det här sammanhanget sitt ursprung i de kanariefåglar som användes i gruvor för att undersöka huruvida schakt var fria från farliga gaser och därmed säkra för människor. En kanariefågel släpptes in, och flög den ut levande genom tunnlarna så var allt okej. Säga vad en vill om själva förfarandet, men så gick det alltså till. Gruvor är ju historiskt knappast trevliga platser ändå, vare sig för mänskliga arbetare eller kanariefåglar.

I IT-sammanhang har detta blivit en beskrivning av ett knep för att kringgå så kallade ”gag orders”, när myndigheter angriper en leverantör av en tjänst med juridiska medel, och samtidigt gör det olagligt för denna att tala öppet om det. Det händer tyvärr ofta i fall där staten vill undvika att dess tilltänkta offer ska få reda på vad som är på väg att ske. Hela poängen är ju oftast just att komma åt data som skickas eller lagras i förtroende, och det blir svårare att lyckas med integritetskränkningen om målgruppen känner till vad som är på väg att hända.

Själva knepet, det vill säga kanariefågeln, består av att på någon offentligt tillgänglig plats, som exempelvis en webbsida, publicera ett uttalande, som uppdateras regelbundet, och som försäkrar att tjänsten vid ett visst datum inte har utsatts för några sådana statliga repressalier. Istället för att ropa att de blivit försatta med munkavle, vilket skulle resultera i ännu hårdare tag från staten, slutar den angripne alltså uppdatera uttalandet om att hen inte angripits. Ett härligt långfinger åt statens fumliga försök att konsolidera sin makt. Riseups kanariefågel skulle alltså ha uppdaterats runt den 15:e november, och bara några dagar innan den gick ut, så twittrade kollektivet några väl valda rader från den nyss bortgångne musikern och poeten Leonard Cohen:

listen to the hummingbird
whose wings you cannot see
listen to the hummingbird
don’t listen to me

Det ser alltså tyvärr ut som att Riseup försetts med en “gag order” och att de härmed är involverade i en juridisk process. Detta är precis vad som hände i det uppmärksammade fallet med Lavabit, den säkra e-mail tjänst som Edward Snowden använde sig av, och som vållade stor irritation för den amerikanska staten. Lavabits grundare valde att lägga ner tjänsten snarare än låta den fortsätta med hemliga bakdörrar för FBI. Det är alltså varken första eller sista gången som stater försöker förhindra människor från att organisera självständigt och kommunicera säkert.

Även om det förstås är ett riktigt tråkigt bakslag, så finns det ingen anledning till omedelbar panik. Riseup har tidigare uttalat sig om att de också hellre lägger ner tjänsten än går med på att låta staten kompromissa dess integritet, och de har också helt nyligen twittrat att de inte har några intentioner att lägga ner just nu. Men de har alltså med stor sannolikhet blivit indragna i en juridisk strid bakom kulisserna, vilket gör att risken att de tvingas lägga ner – vare sig det rör sig om veckor, månader eller år – ändå existerar.

För den sakens skull kan det vara bra att se sig om efter alternativa lösningar och backa upp viktig information. Tjänsterna i sig bör fortfarande vara säkra att använda. I princip samma info som ovan kan hittas här, tillsammans med några tips för den som söker alternativ eller är orolig för sin datas integritet.

Stater och privata aktörer kommer att fortsätta slå ner på fria initiativ av det här slaget. I veckan stängdes torrent-sajten what.cd ner efter en razzia, men de kommer aldrig kunna stänga ner vår kreativitet och solidaritet, och det kommer växa upp nya, bättre lösningar för att dela information och data på ett fritt och säkert sätt. Så länge det finns liv, finns det motstånd, och så länge det finns motstånd finns det hopp. Det var inte en kanariefågel de dödade, det var en fågel fenix.

Londons anarkistiska bokmässa

The freedom we want, for ourselves and for others, is not an absolute metaphysical, abstract freedom which in practice is inevitably translated into the oppression of the weak; but it is real freedom, possible freedom, which is the conscious community of interests, voluntary solidarity.”
Errico Malatesta

Jag har de senaste veckorna ofta fått stanna upp och nypa mig själv i armen, slagen av en plötslig insikt, att det verkar som om jag bor utomlands. I lördags morse, när jag satt på tåget mot London, slog det mig igen. Då var jag dessutom på väg mot Londons anarkistiska bokmässa – ett evenemang som jag sett fram emot ungefär sedan det blev klart att vi skulle flytta till England.

Mässan uppfyllde definitivt förväntningarna, även om det var rätt hektiskt och alldeles för många saker som pågick samtidigt. Från 11 till 18 var det workshops, filmvisningar och diskussioner, i ungefär 15 klassrum spridda över två skolbyggnader på Park View, en skola i Haringey, norra London. Jag kom dit ungefär en halvtimme innan första passet, och hann bara få en skymt av de hundratals bokbord som organisationer från hela Storbritannien höll i lokalerna, innan det var dags för en 7 timmars turné mellan olika salar och ämnen.

Organisationen kändes rakt igenom riktigt bra, med stora utrymmen och gott om plats i salarna. Det fanns rum och underhållning för stora såväl som små barn, och demografiskt sett var det glädjande nog en bra blandning av olika människor, även om det nog var ett litet underskott på icke-män. Vad jag hörde skulle Food Not Bombs förse deltagarna med mat, men själv hade jag aldrig tid att ens titta efter något sådant då jag bara for som en raket mellan olika klassrum.

Det enda som kan anmärkas på var den något optimistiska schemaläggningen, där ett pass slutade prick på timmen och nästa började – samtidigt. Det kändes dock som att det löste sig rätt bra de flesta av gångerna, och det var bara någon enstaka gång som jag kom in när föreläsningen eller diskussionen redan hade börjat. Sen skulle självklart idealfallet varit att detta kunde spridas ut på 2-3 dagar, men det hade av förståeliga skäl varit svårt att realisera. Det uppstod också lite tumult under en av föreläsningarna, inte helt oväntat var det den om kriget i Syrien, men det var något jag var i stort sett omedveten om och lämnar därför till andra att reda ut.

Själva föreläsningarna och diskussionerna varierade lite men var generellt sett upplagda på ett väldigt dynamiskt sätt. Jag tror inte att något ämne hade en föreläsningstid på mer än 30 minuter av de schemalagda 60, varav resten av tiden var avsedd för diskussion. Flera av passen var rena workshops där deltagarna spelade en väldigt aktiv roll, och i flera växlade arrangörerna mellan korta anföranden på några minuter följt av diskussioner. På det stora hela rätt märkbart att detta var en mässa för deltagare, mer än passiva åhörare, och det kom också många väldigt tänkvärda resonemang från alla möjliga håll.

Det är omöjligt att ge en helhetsbild av alla aktiviteter, workshops, diskussioner och föreläsningar, så jag kommer helt enkelt att gå igenom de jag var på, vilket representerar ett rätt litet urval av allt om faktiskt pågick.

Varning - radikalt sunt förnuft råder framöver.
Varning – radikalt sunt förnuft råder framöver.

Authoritarian arguments can’t help anarchists
Dagen började för min del med denna mycket intressanta diskussion som arrangerades av Critisticuffs. Diskussion och argumentation är en naturlig del av de flesta anarkisters och andra radikala samhällskritikers vardag. Men det går att argumentera på bra och dåliga sätt. Eftersom ett av våra mål är att skapa förståelse om världen runtomkring oss, och att främja autonomi i allmänhet, så bör vi argumentera på ett sätt som inte hänfaller till olika former av hänvisningar till auktoriteter, utan förklara varför någonting förhåller sig på ett visst sätt.

Några bland en mängd exempel som togs upp var; att enbart hänvisa till sin status eller erfarenhet ; att referera till en annan auktoritet utan att förklara varför denna är rätt; att argumentera utifrån ett känsloperspektiv; att utan förklaring avfärda någonting med starka ordval; osv. Alla dessa kan förstås ske på ett spektrum från väldigt auktoritära, när hela argumentationen bygger på dem, till mer subtila där de mer är insinuationer.

En av diskussionerna som uppstod kretsade kring argumentation från status eller erfarenhet. Det är enkelt att föreställa sig det stereotypa fallet här – någon med erfarenhet eller hög status i en grupp avfärdar en annan person utan att egentligen framföra argument. Men det finns en annan sida av status och erfarenhet som är viktig att lyfta som är intressantare, som har att göra med status och erfarenhet i kontext av olika former av förtryck.

En person som på grund av sin kropp, sexuella läggning eller sociala position drabbas av förtryck i vårt heteronormativa, patriarkala och rasistiska klassamhälle har givetvis därmed erfarenheter av detta som människor som uppfyller normen eller är i en annan ände av den sociala relationen inte kan ha, men, 1) erfarenheter kan förmedlas, och 2) de innebär inte automatiskt att slutsatserna som dras från erfarenheterna är korrekta. Vi skaffar oss direkt eller indirekt erfarenheter, vi reflekterar över dessa, och drar sedan slutsatser. Erfarenheter är självklart viktiga och måste beaktas för att vi ska få en så korrekt bild som möjligt, men de ger inte något reflektionsföreträde.

Det här var en intressant diskussion som på ett bra sätt snitslade en vettig (anti-auktoritär!) väg mellan å ena sidan förminskande av människors upplevelser och å andra sidan en kontraproduktiv tendens att stänga ner diskussion genom att implicit eller explicit anta att någon som haft en viss upplevelse automatiskt har dragit en bra slutsats av den.

Veganarchism, Anti-speciesism & Total Liberation
Det här passet hölls av några aktivister från nätverket Hunt Saboteurs, började med en kort överblick över tankar som förenar veganism med anarkism, och övergick sedan mer på det praktiska arbetet som Hunt Saboteurs utför och placerade det i en politisk kontext.

Hunt Saboteurs är en ganska stor företeelse i Storbritannien och nätverket har många sympatisörer. Det sker aktioner väldigt ofta, och de går framför allt ut på att förhindra jakt, antingen direkt som när de stör ut jaktlag, eller indirekt genom att sabotera fällor. En del jakt, som exempelvis rävjakt, är sedan ett antal år förbjuden, men dessa förbud kontrolleras inte och efterlevs inte heller av jägarna, som ofta kommer från rika landägarfamiljer och har en närmast feodal inställning till det hela.

I och med jaktens ställning som en överklass-syssla så blir det ett tydligt klassperspektiv och ett ifrågasättande av rätten till privat ägande av marken. Eftersom denna typen av direkt aktion också ger påtagliga resultat lockar den en hel del folk som innan kanske inte var på det klara med hur ägandeförhållandena och andra aspekter av klassamhället också spelar in, vilket ger möjlighet att koppla ihop de olika formerna av förtryck och de olika kamperna. Hunt Saboteurs samarbetar också med andra organisationer i olika frågor, och bland annat i Cambridge vet jag att de ibland syns tillsammans med grupper som Cambridge Antifascists och Anti-Capitalist Cambridge. En behöver inte heller vara vegan för att vara med i Hunt Saboteurs, vilket öppnar upp för ett bredare överlapp mellan de olika grupperna och nätverken.

I diskussionen nämndes också olika andra sätt att genomföra direkt aktion för de som tycker det är lite otäckt att hamna i konfrontation med jägarna, och det togs upp att bara genom att finnas i radikala sammanhang och exempelvis bidra med matlagning så kan vegansk mat få genomslag, som både god och billig och reproduceras som en självklar grej i en rörelse som är motståndare till alla former av förtryck.

Haringey Solidarity
Detta var en föreläsning som jag verkligen hade sett fram emot, eftersom den handlade om aktivism och organisering i närområdet där själva mässan hölls, och var perfekt för mig då jag just nu försöker bilda mig en uppfattning om de kamper som förts och förs i Storbritannien i allmänhet och mitt ”närområde” i synnerhet. Det hela anordnades av Haringey Solidarity Group (HSG) och Radical History Network of NE London.

HSG är en grupp av lokalboende som bildades i spåren av protesterna mot den förhatliga så kallade ”Poll Tax” som introducerades av Thatcher-regeringen i slutet av 80-talet. Den slog (förstås) hårt mot fattiga och är en historia som förtjänar sin egen berättelse. Människorna i Haringey, en arbetarklassdominerad och relativt fattig stadsdel i norra London med cirka 250 000 invånare, lyckades fånga upp momentum från denna strid – som den brittiska arbetarklassen för övrigt vann, då skatten drogs tillbaka några år senare – och startade en rörelse som lever än idag.

Genom årens lopp har gruppen jobbat med många olika frågor, allt från enskilda kampanjer, till långsiktiga insatser kring arbetsplatser, bostadsfrågor, arbetslöshet, stadsutveckling och mycket annat. Organisationsformen beskrivs som ”anti-hierarkisk” och metoderna är centrerade kring olika former av självorganisation där de bland annat skriver egna tidningar och pamfletter och presenterar anarkistiska och andra frihetliga idéer, bedriver alternativ kultur i form av filmvisningar eller utställningar, organiserar stödgrupper för arbetare, boende eller arbetslösa, anordnar och deltar i protester, och ibland även ockupationer och andra öppna konfrontationer med staten/staden.

Gruppen ingår i flera olika nätverk och jobbar med att understödja utvecklingen av kontinuerlig organisering även på andra håll i London, och fungerar till viss del också som en inkubator till olika projekt som sedan knoppar av sig och lever ett eget liv – allt från kamper för att bevara parker till kvinnogrupper. Gruppen och nätverken kring den består helt av boende i området, varav en del bott i Haringey så långt tillbaka som 60-talet.

Det var väldigt intressant att få höra allt detta och uppleva lite genuin och väldigt radikal gräsrotsorganisation som verkligen inger hopp och inspirerar. Anarkistiska idéer som är sprungna rakt ur de här människornas egna materiella behov, samtidigt som de drar från en rik historisk tradition av liknande organisering, och ser ut att passa som handen i handsken i ett samhällsklimat där partier, företag, byråkrater och andra står på kö för att få utnyttja en.

The Bolshevik Myth Reloaded
Det här var en av tungviktarna på förhand, med den outtröttlige Iain McKay, som bland mycket annat är en av initiativtagarna till den fantastiska internetresursen An Anarchist FAQ. Nu är han aktuell med en bok vars titel anspelar på Alexander Berkmans The Bolshevik Myth, och precis som förlagan utforskar han frågor kring den ryska revolutionen, såhär lagom innan hundraårsjubileet.

McKay beskriver Bolshevikerna som ett löst sammansatt nätverk av grupper, snarare än ett väldisciplinerat parti, i upptakten till revolutionen, vilket förändrar bilden något av vad det var för ett gäng som tog makten. Han nämner också Bolshevikernas polemik, där bland annat Lenins Staten och Revolutionen sticker ut som en frihetlig – nästan anarkistisk – avvikelse. Tyvärr konstaterar McKay att flera av utfästelserna från den tidsperioden inte ens överlevde själva revolutionsdagen då Kerensky-regeringen föll och banade väg för Bolshevikerna.

Härifrån förändrades tonläget för att framöver tjäna de regerandes agenda, samtidigt som makt konsoliderades och partiet så småningom växer ihop med den skenande statsbyråkratin. Snart var sovjeternas makt urholkad eller begränsad enbart till partitrogna, fabriksråden ersatta av ”effektiva” one-man-managers och många av de tidigare cheferna och byråkraterna därmed tillbaka på sina platser.

Det fanns naturligtvis en gammal marxistgubbe på plats som ifrågasatte beskrivningen och tog Bloshevikerna i försvar genom att i skydd av ”de materiella förhållandena” hävda att de inte kunde göra annorlunda än vad de gjorde. McKay svarade rätt bra på detta eftersom han kunde peka på hur den ideologiska aspekten hela tiden påverkade Bolshevikernas beslut. Gubben gick till slut och för min del drog jag mig till minnes Volines The Unknown Revolution och undrade vilka förhållanden det var som tvingade Bolshevikerna att stänga ner tidningar och tysta, fängsla eller till och med mörda människor vars krav bland annat var att avskaffa privilegier, återföra makt till arbetar- och fabriksråd och tillåta anarkister och andra frihetliga socialister att fritt få organisera sig och uttrycka sina åsikter.

Jag har själv inte läst boken, men lägger den härmed till min alltför långa att-läsa lista.

Milan Rai on Anarchism
Efter en dos frihetlig historieanalys hamnade jag på en workshop som jag tipsades om på morgonen, och kastades rakt in i hetluften, för i dörren stod Milan Rai, som höll i det hela, och sade att jag skulle gå in och hitta någon och börja prata om vad anarkism betyder för oss. Jag lyckades lokalisera en ensam person och skred till verket.

Workshopen i övrigt var bra och helt interaktiv, vi jobbade mycket i olika smågrupper och diskuterade olika aspekter av anarkism och anarki. Det hela gav intrycket av en introduktionsworkshop, där Milans roll främst var att dra ut kunskap och intressanta synpunkter från de erfarna och frågor från de mindre erfarna. Ett exempel på detta var att vi fick reagera på påståenden, och utefter en skala beroende på hur mycket vi höll med eller inte ställa oss på en viss plats i rummet. Sedan fick de i ena änden fråga dem i andra änden frågor. Påståendena kunde vara saker som ”jag identifierar mig som anarkist/revolutionär socialist/en våldsam revolution är nödvändig” osv.

Det sjukaste på hela workshopen var när det kom fram att en person, som enligt skalan förklarad ovan, såg sig själv som typ 3/4 anarkist visade sig sitta i kommunen för gröna partiet. Jag försökte blänga argt i flera sekunder. I ett annat skede var det någon som framförde Noam Chomskys misslyckade definition av att vi bör vara mot ”oberättigade hierarkier och auktoriteter”. Liksom, vem är för oberättigade hierarkier och auktoriteter? Det hela förskjuter bara den intressanta distinktionen till ordet “oberättigad”. En berättigad auktoritet/hierarki exemplifieras sedan genom en historia där ett barn med kraft dras undan så att hen inte blir påkörd av en bil som närmar sig.

Jag gillar för det mesta Chomsky, men här grumlar han tyvärr bara till begreppen. I exemplet smygs barnet in så att vi ska få en känsla av att ett auktoritärt eller hierarkiskt förhållande är motiverat, men om vi byter ut barnet mot en vuxen vän så märker vi att det leder till konstiga slutsatser. Att använda kraft är inte nödvändigtvis att utöva auktoritet eller att etablera en hierarki, utan kan tvärtom vara ett utslag av inbördes hjälp eller reciprocitet. Anarkister bör därmed vara emot alla hierarkier, och all auktoritet. Jag hoppas återkomma med ett inlägg som enbart har att göra med just den här ofta diskuterade frågan kring auktoriteter och hierarkier, i både ett filosofiskt och historiskt ljus.

Allt som allt en bra workshop som blev ett slags praktiskt exempel på anarki i aktion – en lekfull kunskapsutjämning.

Den vill jag gå på, och den, och den...
Den vill jag gå på, och den, och den…

Anarchist Accounting
Allt annat än lekfull blev Anders Sandströms föreläsning om anarkistisk bokföring, ett slags komplement till det av Michael Albert och Robin Hahnel initierade projektet Partcipatory Economics, som är ett förslag på ett system för post-kapitalistisk decentraliserad planering av resursfördelning. Och inget fel med detta, allt kan väl inte vara en glad lekstuga – eller?

Hursomhelst, Sandström gick först igenom grunderna i själva Parecon, för att sedan prata mer om just bokföring och vilka aspekter som var viktiga att hålla i huvudet. Det handlade här främst om att kunna kommunicera en balanserad bild av produktionskapacitet, behov, miljöpåverkan och andra faktorer genom en bokföringsenhet som genom olika processer tar hänsyn till detta.

Eftersom jag glömde att ta anteckningar, och själva delen som handlade specifikt om bokföring klämdes in mellan beskrivningen av Parecon och en lång frågestund, så har jag lite svårt att mer konkret återge vad det handlade om, och hänvisar därför till boken och till Of the people, By the people – The Case for a Participatory Economy av Robin Hahnel, som jag hört ska vara en av de mest lättillgängliga i ämnet.

Sandström var noga med att påpeka att detta inte ska tas som en färdig ritning för hur decentraliserad planering och hushållning ska implementeras, utan som ett sätt att påbörja diskussionen om det. Det är också mer av ett agnostiskt hjälpramverk som kan fyllas med många olika aspekter och fördelningsprinciper, allt ifrån full kommunism till fördelning utefter någon slags uppskattning av arbetsprestation.

Jag tror att det är väldigt nyttigt att denna typen av idéer kommer fram, då det just som Sandström säger får igång diskussionen, men också för att det visar ett allvarligt åtagande att bygga hållbara alternativ till dagens kapitalistiska system.

Rojava – it’s complicated
Dagens sista pass handlade om den komplicerade situationen i Rojava – eller Norra Syriens Federation, som det lite mer inkluderande heter, då det förra är ett kurdiskt ord för ett område med en stor minoritet icke-kurder och generellt sett en kulturell och religiös mångfald.

Två anarkister som jobbar inom vården och hade varit nere i området för att bland annat hjälpa med just detta pratade om sina upplevelser av den politiska, ekonomiska och sociala situationen, följt av en lång öppen diskussion. Som titeln antyder målas en komplex bild upp, där det är väldigt svårt att generalisera för att läget ofta är ganska invecklat.

Politiskt finns det en struktur baserad på den demokratiska konfederalismen, som utgår från lokala råd och federerar uppåt, samtidigt som en större pseudo-parlamentarisk struktur som inkluderar andra grupper utöver kurderna är under uppbyggnad. Förändringar sker ofta och det råder vissa spänningar mellan dessa delvis överlappande strukturer. En av grundtankarna i den demokratiska konfederalismen är att bygga strukturer som går bortom nationalstaten och hitta lösningar som på sikt ska göra staten överflödig, något som förstås intresserar många frihetliga socialister och anarkister.

Ekonomiskt är området en blandekonomi med en betoning på att skapa och utveckla kooperativ, samtidigt som området är beroende av de mindre privata företagen, och trots ett ideologiskt motstånd mot kapitalism säger sig vara i behov av externa investeringar. Området har inga stora industrier, vilket är följden av en utpräglad kolonial kontrollstrategi från den syriska regimens sida. Dessutom gör embargon från bland annat Turkiet, som generellt föredrar IS och islamister framför kurdisk autonomi, att det är svårt att få fram mat, mediciner och materiel för återuppbyggnad och omorganisering.

Socialt är det främst den feministiska aspekten av revolutionen som märks och som har kommit längst, med särskilda insatser för att engagera kvinnor i kooperativ, uppbyggnad av kvinnokliniker, deltagande i det demokratiska livet och de olika råden och kommittéerna, organisering av utbildning, och aktivt deltagande i försvaret av regionen. Samtidigt är familjen fortfarande en central punkt och patriarkala mönster genomsyrar många delar av samhället. De som kämpar mot patriarkatet, detta ursprungliga och grundläggande förtryck som i den demokratiska konfederalismen anses tätt sammanlänkat med staten och kapitalismen, har alltså mycket kvar att jobba med men gör hela tiden framsteg.

Inbördeskriget i Syrien lägger till ytterligare ett lager av komplexitet. Norra Syriens Federation är inte direkt involverad i striderna mot Assad, utan har en implicit om än spänd vapenvila, och vissa offentliga tjänstemän betalas fortfarande av regimen trots att den administrativt sett inte har något inflytande. Det finns också en del både positiva och negativa synpunkter på hur de egna miliserna agerar i regionen och interagerar med andra grupper, och många ställer sig frågan vad som händer med området om/när kriget slutar.

Allt som allt en väldigt intressant och bra diskussion. De två personerna som presenterade sina erfarenheter upplevdes kanske som lite pessimistiska, speciellt i ljuset av en annan föreläsning jag var på bara dagar senare, där Janet Biehl, Ercan Ayboga och Dilar Dirik, tre personer med mycket stora kunskaper om vad som händer i området, spred en entusiasm som på ett inte alls naivt sätt uppmanade till solidaritet och engagemang.

En viktig poäng jag tar med mig från båda föreläsningarna är att inte se situationen i Rojava som ett avlägset och kuriosa välgörenhetsprojekt, utan en chans att utöva inbördes hjälp och solidaritet, att bidra med någonting men också lära sig något. De två anarkisterna hade under sin vistelse frågat några av aktivisterna nere i området hur vi kunde hjälpa till, och fått svaret: ”Visst, vi behöver humanitär hjälp, hjälp med återuppbyggnad, med att bilda opinion, och så vidare. Men ni får inte glömma att organisera er därhemma också. Det här är ingen teater, ni behöver också en revolution!” Damn right we do.

Allt är möjligt. När jag lämnade mässan kände jag mig entusiastisk och full av positiv energi - precis som en enhörning!
Allt är möjligt. När jag lämnade mässan kände jag mig entusiastisk och full av positiv energi – precis som en enhörning!

Slutsats, intryck, summering
När jag med läsk, chips och en brödbit, den första mat jag fått i mig sedan 8 på morgonen, summerade dagen på tåget hem så var det ett rakt igenom positivt intryck. Jag önskar att jag hade kunnat gå på ännu fler av programpunkterna, pratat med flera av organisationerna som hade bokbord, och kunnat stanna på festligheterna som enligt rykten pågick till sent inpå natten. Om något så blev jag otroligt pepp på alla bra projekt som människor gör runtomkring mig i denna fantastiska frihetliga tradition som jag tror har så mycket att erbjuda i form av ett genuint, praktiskt och gångbart alternativ till parlamentarism, nationalism, kapitalism och en rad andra systematiska motsättningar och ingrodda dogmer som river upp sår i vårt samhälle idag.

Systemkollaps

Det är en sensommardag på den grekiska ön Lesbos. En blå kombi med texten “Gratis mat för alla” skriven i stora bokstäver på ena sidan rullar fram och stannar till utanför flyktinglägret Kara Tepe. Ett gäng kedjerökande och brunbrända grekiska vänsteraktivister i olika åldrar väller ut ur bilen, och på några minuter har de byggt upp ett fullt fungerande gatukök. Flera av aktivisterna har i den finansiella krisens spår själva blivit arbetslösa och levt under knappa förhållanden, men nu är de här för att göra vad de kan. Det här är ett fragment ur en större berättelse. Grekland, landet som redan i flera omgångar malts sönder både politiskt och ekonomiskt av EU-byråkratin och korrupta regeringar, är likväl det i Europa som gör mer än något annat för de flyktingar som nu anländer från krigshärdar som Syrien, Irak eller Afghanistan. Cirka 5000 flyktingar kommer till Grekland varje dag, och hittills har över 700 000 nått landet under 2015. [1]

Samtidigt som aktivisterna serverade mat i augustisolen var Sverige fortfarande, åtminstone relativt sett, ett ljus i ett skamligt europeiskt mörker. Den tidiga höstens stora demonstrationer som gick under namnet Refugees Welcome lockade både stora folkmassor och storslagna uttalanden från regeringshåll såväl som vissa oppositionspartier. Uttryck som frihet, öppenhet, alla människors lika värde och ibland till och med modiga konstateranden att ingen människa är illegal kunde höras från talarstolar. Politiker över hela skalan solade sig i glansen av en så kallad generös flyktingmottagning. Även om mycket av det som sades förstås lät bra, så anade vissa att detta inte riktigt stämde med verkligheten, och att något helt annat skulle gälla när de högt flygande avsikterna till slut landade.

Parallellt med de fina talen verkställdes nämligen redan en politik som gick på tvärs med alla de vackra parollerna om människovärde. Allmänheten uppmanades att inte ge pengar till fattiga på våra gator och torg, migranter vräktes från sina provisoriska boplatser, papperslösa jagades precis som förr och flyktinghjälp spelades sedan länge ut mot biståndsbudgeten eller viktiga resurser i kommuner och landsting. Samma kommuner och landsting som stod handfallna när allt fler flyktingar hittade fram till Sverige, och därför lämnade huvuddelen av det inledande arbetet till aktivister och nätverk som snabbt ryckte ut för att täcka upp. Allt i det fredliga landet som är en av världens per capita största vapenexportörer. Det var lite som att lyssna på en skiva spelad på en trasig grammofon. Melodin kunde tydligt skönjas, texten var som den alltid brukar, men det lät ändå lite falskt. Tyvärr skulle den här föraningen snart bekräftas. Ljuset vid tunnelns slut visade sig vara ett annalkande tåg.

Om temperaturen sjönk något med senhöstens lövdränkta intåg, så kom den riktiga vinterkylan istället med politiken. Men precis som vinterns årliga ankomst inte borde vara en överraskning, så är inte heller den numera rådande politiken särskilt oväntad. Grundförutsättningarna har alltid funnits där. En nationalstat kan inte existera utan ett “vi” och ett “de”, den måste kunna skilja ut människor som råkat födas på fel ställe och inte har rätt papper, och är alltså i sista hand helt beroende av ett illegalitetsbegrepp. Om ingen människa är illegal, så är ingen stat legal. Detta är bara en av många motsättningar som kan döljas bakom vackert tal tills omständigheterna plötsligt synar bluffen. Samtidigt sipprade en retorik som tidigare varit reserverad för främlingsfientliga konspirationsteoretiker in i både regeringens och högeroppositionens verklighetsskildring. De började alla prata om systemkollaps.

Den 24:e november kommer till slut verkligheten ikapp de stora proklamationerna, tåget i tunneln kör över flyktingen i densamma, och Sverige anpassar genom en rad brutala och panikartade åtgärder flyktingmottagandet till EU:s miniminivå. Officiellt heter det att vi nu nått en gräns, att vi behöver andrum samt att detta är en signal för att andra länder ska hjälpa till med flyktingmottagandet, men i realiteten blir det ett startskott på vad som antagligen resulterar i ett så kallat ”race to the bottom”, där länder försöker överträffa varandra för att slippa ta emot flyktingar. Det hjälper inte att i det skedet peka på vad andra länder har gjort eller inte gjort, för det fråntar inte ansvaret för de egna handlingarna. Regeringen har under hela hösten spelat ett märkligt dubbelspel, där den å ena sidan vräkt ur sig vad som visade sig vara humanitära floskler, och å andra sidan sakta men säkert följt med i och trappat upp en alarmistisk världsbeskrivning, som bäddat den politiska spelplanen för den nya flyktingpolitiken. Satt i sitt sammanhang blir den kvarvarande frågan egentligen bara huruvida regeringen genomgående varit cynisk, naiv eller en blandning av de två.

Dold i den verklighetsbeskrivning om kollaps som nu sålts till oss finns en premiss som när den tydliggörs visar att avståndet mellan det regeringen säger sig vara och det den faktiskt är antar proportionerna av en gigantisk avgrund, som stirrar upp mot oss och uppfordrande kräver att bli bekräftad. Ett av världens rikaste länder kan nu inte göra någonting för att hjälpa människor på flykt utan att drabbas av systemkollaps, samtidigt som Europas fattigaste land, Grekland, som genomgått både en politisk och en ekonomisk dito, alltjämt gör mer. Att Grekland i alla avseenden befinner sig i sin situation ofrivilligt spelar här ingen roll, för det är i egenskap av vad landet faktiskt gör som de synar bluffen om systemkollapsen åt oss. Vi lever i ett land där den genomsnittlige invånarens upplevelse av flyktingkrisen alltjämt består av medierapporteringen, där en dammsugarrobot är årets julklapp, där det finns fler kvadratmeter golfbana än flyktingboende, där tillväxten som många är så fixerade vid är bättre än på länge, och där julhandeln antagligen slår rekord igen.

När vi stänger dörren för människor som flyr från olika konflikter, så är det för att skydda ovanstående levnadsvillkor, för att inte behöva rubba på standarden eller behöva omfördela resurser. Ett samhälle där enskilda bankers vinster inte sällan är större än reformutrymmet i statsbudgeten har dessutom för länge sedan avsagt sig kontrollen över en stor del av dessa resurser. Vi är fast i en ekonomisk logik som blivit så självklar, så att den i princip är osynlig, där den sitter som en tvångströja på enskilda individer såväl som vårt gemensamma handlingsutrymme.

-Får jag gå från ett jobb, där jag tillverkar meningslösa konsumtionsvaror, för att hjälpa människor i nöd? Nej, då får jag antagligen sparken och kommer inte kunna försörja mig själv.

-Kan du tänka dig att dra ner på julhandeln, att producera mindre lyxartiklar, att omdirigera jobb för att ge traumatiserade medmänniskor en nystart, eller för att rentav rädda tusentals människoliv? Nej, jag varken kan eller vill, då blir det kollaps, blir Sveriges svar, och därmed svaret från de som stödjer regeringens politik eller önskar gå ännu längre.

Kvar står då den faktiska människosyn som vi kan utläsa ur regeringens handlingar och beslut – avklädd, handlingsförlamad, stundtals förlägen av sin egen vulgaritet och pinsam i sin urskuldande självömkan.

Här kan en förstås, som exempelvis Roland Paulsen gjorde nyligen, tala om vänsterns misslyckande i spåren av flyktingkrisen. Istället för att angripa det näringsliv som när sig på våra liv, samt den stat och byråkrati som skyddar och samverkar med denna exploatering, istället för att helt enkelt skärskåda hur kapitalismen ständigt spelar ut oss mot varandra, så projiceras missnöjet på de mest utsatta grupperna, EU-migranter och flyktingar, som om de har något att göra med situationen vi befinner oss i, annat än i form av ett symptom. Men det är i sådant fall ett misslyckande som också omfattar de platser där vänstern faktiskt haft ett parlamentariskt gynnsamt läge. Den grekiska vänsterkoalitionen Syriza, som vunnit både val och folkomröstning på en knivskarp kritik av neoliberala åtstramningar, sitter likt förbannat och administrerar dessa åtstramningar. En Bryssel-byråkrat sade i somras nöjt att EU hellre har Syriza vid makten, för “annars är de ute på gatorna och skapar oreda”. Kommentaren är avslöjande.

Även om det finns ett visst handlingsutrymme där en politik kan drivas som är mindre skadlig för vissa utsatta grupper, så finns det ändå ingen anledning att tro att Sverige skulle kunnat göra så värst mycket annorlunda även med en starkare vänster i parlamentet. Det kunde möjligtvis se värdigare ut, men det hade lika gärna kunnat slå bakut som för Syriza. Misslyckandet kan vi alltså inte bara tillskriva det parlamentariska läget, eller, som vissa på högerkanten, aggressivt försöka framställa enskilda individer i regeringen som helt enkelt inkompetenta. Sådana utfall är i den övergripande systemanalysen lika ointressanta som smaklösa, eftersom de bygger på en idealiserad bild av stora ledares inverkan, och sedan helt enkelt försöker smutskasta motståndaren . Också de sifferexerciser med olika kostnadskalkyler som länge pågått riskerar att sätta fokus på fel saker i debatten. Det är förvisso helt rimligt att peka ut det absurda i att pengar läggs på subventioner för medel- och överklassen, skattesänkningar, samt produktion av konsumtions- och lyxartiklar, när människor som flyr från krig behöver stöd. Det är också rimligt att påpeka hur denna mytbildning kring vad vi klarar av är helt oproportionerlig och avslöjar i praktiken unkna värderingar av människoliv.

Men det mest väsentliga är inte att flytta fram positionerna en bit i frågan om när gränsen är nådd, genom att ropa att vi klarar lite mer, eller ens framhäva hur många fördelar det finns med att vi blir fler, utan det är att ifrågasätta hur det kommer sig att vi tar oss rätten att sätta en sådan gräns över huvud taget. Gränsen i sig, den abstrakta ekonomiska såväl som den faktiska fysiska, är en helt central del i problematiken. Gränser har skapat många av de konflikter som människor flyr från, och gränser används för att hindra samma människor från att sedan komma i säkerhet. Gränser håller människor ute, håller människor inne, och skiljer människor åt. De brukar idag tas för givna, eller försvaras med pragmatiska utlåtanden om att något annat är en praktiskt omöjlig utopi. Men att det är praktiskt omöjligt har vi hört förr; om åtta timmars arbetsdag; om avskaffandet av slaveriet; om demokrati; om rösträtt för kvinnor; och så vidare. Dessa pragmatikens förespråkare är alltid de som in i det sista och på lösa grunder framhärdar i att existerande orättvisor är oundvikliga, men förvandlas snabbt till sorgliga reliker när det som var omöjligt plötsligt blir tänkbart och till slut närmast oundvikligt.

Samtidigt har det kapitalistiska systemets logik ett grepp om de beslut som kan fattas, och det greppet går inte att rösta bort i något parlament, för det är inte i parlament utan i folkrörelser som kraften och potentialen för verklig förändring ligger. Vi har sett gång på gång genom historien hur olika politiska rörelser kommer till makten bara för att implodera eller avväpnas på sina idéer. De radikala rörelserna vinner inte valen, utan det är valen som vinner de radikala rörelserna. Syriza är här inget undantag, utan tvärtom en uppsnabbad repris på sina föregångare i PASOK. På liknande sätt har socialistiska eller gröna partier överallt i världen i maktposition förlorat sig själva. I Sverige var det ju i stor utsträckning socialdemokratin som ombesörjde neoliberaliseringen från början av 80-talet och framåt, trots att de vid tidpunkten fortfarande hade ett relativt starkt grepp om svensk politik, och trots att de aldrig påstått sig stå för neoliberala idéer. Idag ser vi att det som högerpartier genomför med ett leende på läpparna, det gör socialdemokrater med sammanbiten min och miljöpartister med tårar i ögonen.

Det här med oss människor och känslor är en speciell historia. Empatin, driften till samarbete, och till inbördes hjälp är några av våra viktigaste egenskaper. De har hjälpt oss att överleva och utvecklas, men de har sina begränsningar. Vi är inte skapade för att kunna känna med hela världens lidande, för då skulle vi gå under. Förutom enstaka tillfällen då vi ser något lång bort, som berör oss oerhört, så är det dem vi är nära och dem vi har relationer till som vi ständigt känner med. Men just därför kan vi inte heller ha system som avhumaniserar våra relationer, som gör relationerna abstrakta och opersonliga, som ger vissa makt över andra, och där en underskrift, shoppingrunda, knapptryckning eller presskonferens beseglar många tusentals främmande öden och reproducerar orättvisor långt bortom vår personliga uppfattningsförmåga. Därför kan kritiken av flyktingpolitiken inte begränsa sig till flyktingpolitiken, utan måste vara bredare och djupare, samt sätta fingret på de system och normer som kan få människor som inte alls hatar andra att ändå ta sig rätten att bestämma över deras liv och fatta i praktiken inhumana beslut.

Solen går ner över Lesbos, och aktivisterna som delat ut mat packar ihop för dagen. De lever, tänker jag, på sätt och vis i ett parallellt universum till vårt eget, där de i strid med all ekonomisk logik och all unken nationalism möter sin egen fattigdom och utsatthet med att dela med sig. Kanske har den svenska regeringen helt enkelt fått det hela om bakfoten: Kanske är det inte ett humant flyktingmottagande som leder till en systemkollaps, utan en sorts systemkollaps som behövs för att vi ska börja relatera till varandra som människor.


[1] http://www.politico.com/magazine/story/2015/11/greeks-bearing-gifts-213404

En kort tanke om terrorism

Lika sorgligt och fruktansvärt som det är när människor råkar illa ut, lika frustrerande och nedslående är det att se hur ett frö till anledningarna att det överhuvudtaget händer kan skönjas redan i reaktionerna till själva händelserna. När något händer i ett västerländskt land som Frankrike (förutsatt, förstås, att det är rätt förövare och rätt offer1), blir reaktionerna omedelbara och oerhört starka. Det är inget fel med att reagera i sig – det är högst mänskligt, och empati är en av våra finaste egenskaper. Men den är också selektiv, för skulle vi reagera på allt i dagens globala värld, så skulle vi gå under. Dessutom blir denna selektivitet systematiserad, när världen filtreras genom våra västerländska medier. Så när motsvarande händer i Libanon… vänta, har det hänt något i Libanon denna vecka?

När det som hänt på detta sätt direkt antar proportioner som inte alls stämmer med den faktiska situationen i världen, och därmed bidrar till en skev världsbild, så börjar den andra farliga tendensen. En känslomässigt laddad förklaringsmodell presenteras där en mörk ondska drabbar och vill förstöra allt det bra och positiva som vi håller kärt, som vi måste motverka genom att uppbåda den lika ursprungliga godheten. Detta är den farligaste formen av idealism. Ondskan är lika lite som godheten någon slags startpunkt eller källa till händelser och handlingar. Allt detta springer istället ur materiella förhållanden, och samspelar med människors idéer och gärningar, i en process som ständigt formar och omformar samhällen, kulturer och utvecklingen i stort.

“Terror kommer inte från ingenstans. Vill du hantera hotet, frågar du dig vad dess källor är, och sedan hur dessa källor kan hanteras. De vi kallar för terrorister [till skillnad från de som uppfyller definitionen men inte kan kallas så för att de är på “vår” sida] ser sig själva som en förtrupp, som försöker organisera sina potentiella supportrar för att generera stöd åt en rad långsiktiga krav. Bland dessa krav finns många riktiga [materiella] missnöjesanledningar. Där sådana finns, bör något göras åt dessa.” [1]

Om du inte gillar terrorism, sluta stödja de facto terrorism bara för att den döljer sig under västerländsk flagg. Om du inte gillar väpnat våld mot människor, sluta stödja väpnat våld mot människor bara för att det sker inlindat i retorik om demokrati. Om du ogillar IS, sluta stödja Saudiarabien. Det låter kanske som sunt förnuft, men den uppmärksamme läsaren kan invända att det här i sig är idealistiska uppmaningar. Rätt så. De stater som spelar detta dubbelspel, har ofta ett materiellt intresse i att göra så. Då blir tiopoängsfrågan: Kan vi tänka oss en form av social organisation eller samhällsordning, där det inte ligger i vårt samhälles intresse att underblåsa terrorism och våld, och hur kan vi försöka jobba mot en sådan?

Det bästa sättet att hedra offer för våldet – vart det än sker – är i min mening att på riktigt ställa sig den typen av grundläggande frågor, istället för att fastna i förvisso förståeliga men likväl ytliga reaktioner som ofta spär på våldsspiralen eller skymmer den egentliga problematiken.


Fotnoter:

1) Två händelser kommer nu att aspirera på epiteten ”massakern i Paris” om vi begränsar oss till efterkrigstiden. Den senare känner alla redan till, men den tidigare, massakern av algerier 1961 som genomfördes av Parispolisen, rapporterades det ytterst lite om, och franska myndigheter ljög länge om dess omfattning. I kaoset kan så många som mellan 200-400 människor ha dödats.

Referenser:

[1] Noam Chomsky on Terrorism, https://www.youtube.com/watch?v=UWuT8d78yts

Krisens rätta namn

Det är inte många av de som står och väntar på en spårvagn på Järntorget, alternativt försöker undvika att bli påkörda av en medan de tar sig över myllret av vägar och korsningar, som tänker på att området är ett gammalt traditionellt arbetarfäste i Göteborg. Där ligger lokalerna för partier och fackföreningar, där finns ABF, Folkteatern och Folkets Hus. Där står också skulpturgruppen “Genom arbete i arbete”, vars tre reliefer, vid sidan av själva skulpturen, symboliserar olika ögonblick i Göteborgs arbetarhistoria. På den tredje av dessa står att läsa: Vräkningarna vid Olskroken 1936. Jag minns inte när jag märkte den för första gången, men jag minns att den gjorde ett intryck. Platsen och historien kom till liv, och jag undrade hur det hade gått för de där människorna som förlorade sina hem.

En hyresuppgörelse fallerar och 600 familjer hotas av vräkning. Lägenheterna är förfallna, men har enligt ägarna stigit i värde och därmed utkrävs betydligt högre hyra. Hyresgästföreningen sätter emot, uppbackad av folkrörelser och fackföreningar. När vräkningarna ska verkställas försätter Transportarbetareförbundet arbetet i blockad. 250 familjer vräks ändå efter en utdragen kamp, men Hyresgästföreningen sätter i sin tur samtliga 600 lägenheter i blockad och ser till att ingen kan flytta in. Till slut – det hela utspelade sig under närmare ett års tid – tvingas ägarna backa. Alla får bo kvar, renoveringar av fastigheterna genomförs, och hyrorna höjs bara marginellt. En seger för en samlad och stridsvillig arbetarrörelse.

Idag blåser inte riktigt samma vindar, varken på Järntorget, i Olskroken, eller för den delen på Sorgenfri i Malmö. Folkrörelserna, då ännu i stor utsträckning unga, radikala och gräsrotsförankrade – hyresgäströrelsen, den politiska och fackliga arbetarrörelsen samt konsumentkooperativen – är nu etablerade partners på arbetsmarknaden och skulle aldrig våga tala om ett samhälle bortom ramarna för det nuvarande. Människorna i topparna av dessa byråkratiska pyramider har idag mer gemensamt med varandra, och med kapitalet, än med resten av samhället. Detta gäller speciellt de mest utsatta – de som lever med prekära anställningar eller i arbetslöshetens stålbur, med osäkra bostadssituationer eller rentav i rädsla att bli skickade ut ur landet för att de är födda på fel ställe.

Människorna i lägret på Sorgenfri, de som vräktes ur sina bilar, husvagnar, och förstärkta tältpaviljonger, hade varken de sociala kontaktnät som krävs, eller praktisk solidaritet från de stora fackförbunden och politiska rörelserna. De stod, förutom ett fåtal aktivister, ensamma mot starka privata intressen och en obönhörlig statsapparat, som dessutom ivrigt påhejades av främlingsfientliga och rasistiska krafter.

Samma dag som vräkningen sker resonerar Stefan Löfvén kring situationen:

– [Avhysningen] ska självklart genomföras med respekt för de mänskliga rättigheterna, men det är också så att man får inte bosätta sig var som helst i Sverige. Det får inte de som bor i Sverige, det får inte du eller jag göra, då måste lagen gälla lika för alla.

Det är i stark kontrast till arbetarhistorien som den socialdemokratiske statsministern på detta sätt parafraserar Anatole France, skribenten och socialisten som redan för 120 år sedan ironiskt konstaterade att lagen, i sin majestätiska jämlikhet, förbjuder både rik och fattig att sova under broarna, tigga på gatorna eller stjäla bröd. Men det hörs ingen ironi i Stefan Löfvéns röst. Borta är minnet av de dagar då kampen stod mellan vanliga människors längtan efter rimliga livsvillkor och just lagar, förordningar eller förbud. Tiden då folk fick slåss med näbbar och klor för allmän rösträtt, 8 timmars arbetsdag eller rätten att överhuvudtaget få organisera sig.

För inte så länge sedan stod en annan representant för regeringen, Gustav Fridolin, på Götaplatsen i Göteborg under den stora Refugees Welcome manifestationen. Han flätade slipat samman sitt tal med en dikt av Stig Dagerman – en dikt som handlar om flykt, och om att vi aldrig kan bli för många som vet vad frihet är. Men till skillnad från Fridolins så var Dagermans ord äkta. Han var anarkist, hatade gränser, och trodde på frihet på riktigt. Så när Fridolin avslutar talet med att stämma upp i “Ingen människa är illegal!” undrar en vad han egentligen menar. Det är tydligen så en säger när en sitter i en regering som aldrig haft en tanke på att göra verklighet av en sådan djärv ståndpunkt, och i ett parti som dessutom även ställde sig bakom förnedrande inre gränskontroller helt nyligen. På torget står också en grupp personer med banderollen “Alla skyldiga partier finns på plats”. Det är så sant att det blir pinsamt. När en talare från Moderata Ungdomsförbundet kliver upp i talarstolen för att hälsa flyktingar välkomna så har hyckleriet redan för länge sedan överstigit mätbar kvantitet.

Ungefär samtidigt, den vecka då döden flutit upp på våra datorskärmars strand, väljer Åsa Regnér att lansera den nya solidariteten – den där du ska ge blanka fan i människan framför ögonen på dig – i en övning av cynisk tankeakrobatik av sällan skådat slag: Ge inga pengar till dem som ber om det på gatan! Ge istället pengar till organisationer som hjälper folk någon annanstans. Vi ska alltså ge upp den direkta, mellanmänskliga solidariteten, för en abstrakt och riggad sifferexercis. Vi ska inte komplettera, utan spela ut de två mot varandra, precis som svaga grupper spelas ut mot varandra när pengar till flyktinghjälp tas från biståndsbudgeten. Underförstått, som en bonus, kommer vi då att slippa se fattiga människor på våra gator och torg. Underförstått, så betyder de människorna mindre än precis allt annat politiker kan tänka sig att lägga samhällsresurser på; subventioner av hushållsnära tjänster; avgångsvederlag till före detta politiker; skattelättnader och ränteavdrag för de som redan har det väsentligt mycket bättre ställt; en budget i balans – krona för krona.

Varför denna panikartade beröringsskräck, som ibland övergår i avsky, mot dessa utsatta individer? Jag tror att det till viss del är en projektion, en övervintrad frustration, en skam. Inte bara för att vi inte gör något, utan för att vi lever i ett system där vi, som enskilda individer, ofta inte ens vet vad vi kan göra när vi ser en utsatt människa framför ögonen. Ekvationen går inte ihop, för det hela stämmer inte överens med vår självbild och vår intuition. Det här är något vi har gjort mot oss själva. Vi har låst fast vårt samhälle mellan privata vinstintressen och opersonliga institutioner, där all makt och alla medel har lyfts ut från det lokala och det direkt sociala, till det övergripande och byråkratiska. Där vi individualiserat det meningslösa, och kvävt vår individualitet där den kan göra skillnad. De aktivister och frivilliga som jobbade och jobbar dag och natt med flyktingmottagning gör det mot strömmen. De får inte bara ställa upp där de tröga institutionerna sviker, de blir inte bara trakasserade av polisen när de försöker hjälpa människor, de är också utsatta för ett systematiskt tryck. Varje ögonblick spenderat på denna oerhört viktiga hjälp är ett ögonblick inte spenderat på att “förtjäna” sitt levebröd. Anledningen till att de frivilliga till slut inte orkar, är att de tvingas lägga tid på annat än det som är viktigast.

Vi måste alla gå till arbeten, många av oss till sådana där vi inte har något att säga till om, och där vi därför lägger ansträngningarna på fel saker, för att någon kommun- eller landstingspamp, alternativt en tillsatt chef eller kapitalist, “vet bättre” än oss som gör det faktiska jobbet. Vi går till arbeten där vi kanske inte skapar annat än meningslösa konsumentprodukter i syfte att förädla kapital åt privata vinstintressen. Den som tvingas bort från att hjälpa andra till förmån för någon slags abstrakt profitmaximering blir inte bara utsatt för en institutionaliserad påtryckning mot sin egen individuella frihet, utan ofta också mot samhällets bästa, om vi med samhällets bästa menar tillfredsställandet av mänskliga behov. Det råder inget tvivel om att omhändertagandet av traumatiserade medmänniskor är en av många saker som är viktigare än tillverkningen av golfklubbor, köksrenoveringar eller städhjälp för rika familjer. Men profitens logik lyssnar inte på den typen av resonemang, varken i det enskilda fallet eller på det stora hela. Har du inget jobb, så kan du inte försörja dig själv, och finns det ingen möjlighet till vinst, så finns det inte heller något jobb.

Istället bjuds vi, som åskådare, på nya spektakel från politiker. En kompromiss är nådd, tillfälliga uppehållstillstånd och utökade subventioner för rika ska göra det lättare att ta emot människor och “få dem i arbete”. Vikten av just kompromisser lyfts fram – som något oundvikligt, som något ansvarsfullt. Men med de okritiska kompromissernas logik så skulle även den mest välmenande rörelsen möta djävulen halvvägs till helvetet. I varje kompromiss finns nämligen det outtalade antagandet att det som en kompromissar om faktiskt går att kompromissa bort, helt eller delvis. Människovärde – detta i sig motsägelsefulla begrepp – kan inte kompromissas bort. Det är egentligen inget värde, i någon kvantifierbar mening, utan en princip.

När en människa lämnar sitt hem, alla sina vänner, kanske delar av sin familj, sina minnen, hela sitt liv, och flyr, då gör hen det inte lättvindigt. Det finns ingen som är lämpad att avgöra detta behov annat än hen själv. Därför saknar gränser, asylregler och avvisningsbeslut all legitimitet. Därför är politik som kompromissar med människors frihet, eller ställer människor mot varandra, en politik som inte är värd att ställa upp på. Det är en återvändsgrändernas politik, som snabbt spiller över i att frustrerade och maktlösa människor hittar sina utlopp någon annanstans. I värsta fall hos dem som erbjuder enkla lösningar på svåra frågor, och gärna skyller alla problem på de mest utsatta i samhället.

Det var inte så att hyresgästerna i Olskroken fick bo kvar för att de snällt bad om att få göra det. De fick bo kvar för att de insåg sin styrka, organiserade sig, och vägrade vika för privata särintressen. De kompromissade inte om sin situation. På samma sätt behöver vi fånga vår egen styrka, och organisera oss för den samhällsförändring vi vill se utan att be om lov. Det gäller vare sig vi står upp för människor på arbetsplatser, som producenter, konsumenter, barn, föräldrar, sjukskrivna, studerande, arbetslösa eller något annat. Det gäller även när vi vägrar kompromissa om människors frihet, och hjälper människor på flykt – inklusive dem som myndigheter betecknar som illegala – att få trygghet, värme, medmänsklighet, och på sikt en plattform för att kunna hitta sin egen plats och sina egna sociala sammanhang. Det finns i många fall redan organisationer som gör dessa saker. Men de behöver bli fler, och fler behöver göra sina röster hörda inom dem.

Det måste ske här i Sverige, såväl som på andra ställen, för att på motsvarande sätt sätta press på och försöka ersätta otillräckliga och alienerande sociala former. Om det är åtminstone något den nuvarande regeringen gjort rätt i denna situation, så är det att till slut börja sätta press på andra Europeiska länder. Tillsammans har Europa en enorm kapacitet, och är ett otroligt rikt område. Det är skamligt hur lite ansvar många länder tar för den uppkomna situationen. Samtidigt är det uppenbart att en stor del av ansvaret för densamma ligger i knäna på just västerländska intressen. Det postkoloniala mantrat, “Vi är här, för att ni var där, är alltjämt lika träffsäkert. Att låta andra bestämma har visat sig vara en del av problemet, inte en del av lösningen. Det är dags att genom vår egen aktivitet ta makten över alla aspekter av våra liv. För de människor som tvingas lämna sina hem och fly är det som pågår en tragedi. För oss är det, mer än något annat, en politikens och kapitalets kris.

Eldcirkeln

det finns i grunden
tre sorters eld

den första bränner ner det fina
som vi kämpat för och trodde på
speglar sig i tårarna
som vi försöker släcka med
tills det inte längre går

den andra värmer oss i kylan
en lägereld en stilla sommarnatt
speglar sig i våra hjärtan
snirklar sig mot himlen
och dansar med vårt skratt

den tredje, den ser jag nu på horisonten
och jag frågar
vad är det som sker?
du svarar
det är morgonen som gryr
nattens portar stänger
yrvaket ser jag mig omkring
har vi sovit så pass länge?

och allting står i brand igen

På gränsen

Vad finns det mer att säga, efter en vecka där allting har sagts? En vecka där människor, på skärmar, i tryck, med sorg i blicken, med misstro i sina ansikten, sett andra människor, på flykt, på strand, i vatten, dö och leva på hoppet om en bättre framtid.

Det är jag som ligger där, död, tre år gammal, på den turkiska kusten. Det är jag som gråter med mitt barn i famnen i en grekisk hamn. Det var jag som dog, som kvävdes, i lastutrymmet på en bil i Österrike, och det var inte på grund av hen som körde, utan på grund av de som inte släppte fram mig på något annat sätt. Det är jag som försöker klättra över en mur, över ett stängsel som håller mig ute.

Ändå krävs det tydligen toppmöten för att bestämma att en människa är mer värd än en linje godtyckligt dragen i sanden. Det må vara självklart att så är fallet, men ändå stödjer nästan alla människor konstruktioner och organisationer vars uttalade mål och syfte är bland annat just sådana omänskliga restriktioner. Det självklara, när det möter vår verklighet, blir därmed kontroversiellt. Men det är inte vår känsla det är fel på, utan det samhälle vi alla vuxit upp i och bidragit till att upprätthålla. En genuin lösning kommer vi aldrig att hitta förrän vi helt enkelt erkänner det uppenbara. No borders. No nations.